Nätverket Svenskt Energiförnuft

Nätverkets huvudfokus är att lösningsorienterat stödja en klok prioritering av de lokala energifrågorna och de mindre lokala energiföretagens arbete för en transformation till cirkulära affärer samt minskade utsläpp av skadliga ämnen till luft och vatten.

Desinformation, oförstånd och missbruk av fakta snedvrider idag den svenska energidebatten och skapar oro och klimatångest som paradoxalt nog riskerar motverka en sund och hållbar utveckling. Vissa debattörer hävdar att det behövs fler ingenjörer och färre miljöaktivister, men det är nog snarare så att vi behöver fler miljö- och klimataktivister som också är ingenjörer, vetenskapsmän och forskare. Hans Rosling är det enda exempel vi har identifierat som var precis detta, hans fokusområden var emellertid folkhälsa, utbildning och modeller för att ersätta begreppet U-länder med modernare och mer användbara kategoriseringar. Hans teser om att vi måste basera våra beslut på kunskap och fakta behöver i allra högsta grad och snarast börja tillämpas på energiområdet.

Vi tänker att en klok tanke för att inte tappa helhetsperspektivet som så många, både forskare, politiker och näringslivsföreträdare gör, är att fokusera på lösningar som är tekniskt möjliga, ekonomiskt rimliga samt miljö- och klimatmässigt önskvärda. Lösningar som därmed är långsiktigt hållbara och såväl sälj- som kommunicerbara till svenska energikunder. Att hitta strategier som uppfyller dessa tre kriterier och samtidigt skapa incitament för affärsutveckling och en omställning av näringslivet till hållbara affärsmodeller borde vara tillräckligt för att skapa samsyn och en möjlighet att prioritera satsningarna över olika tidsperspektiv. Det är oundvikligt att en del företag kommer att uppleva sig som förlorare i en sådan utveckling, men ju fortare de släpper dagens ohållbara linjära affärsmodeller till förmån för hållbara cirkulära dito desto fortare kommer de också att bli en kraft att räkna med i den globala klimatomställningen.

Framtiden ligger runt hörnet om vi söker mångfald i lösningar, teknik, bränslen och energibärare. Enfald eller att satsa allt på en lösning, som vi haft en tendens att göra i svensk energipolitik, är inte framtiden. Enkelhet och tydlighet är dock i motsats till enfaldighet en nödvändighet i denna process. Hur enfaldigt är det inte om vi lyckas sätta upp laddare snart sagt överallt baserat på helt orealistiska prognoser om hur många elbilar som kommer att säljas om 3-5 år? Bidrar elbilarna till att det blir fler bilar totalt sett eller ersätter de gamla uttjänta bensin- och dieselbilar? Klimatpåverkan från tillverkningen av batterierna kan vara lika stor som från 15000-20000 mils körning med en gammal dieselbil, så vad är då vitsen med att subventionera elbilar eller att förbjuda dieselbilar?

Tänk om vi också använde subventionspengarna till ökad produktion av HVO dvs biodiesel eller gröna kolväten (e-diesel) som kan användas i alla dieselfordon även lastbilar och bussar. Då skulle vi kunna skapa reella effekter som minskar klimatpåverkan även på kort sikt och låta de långsiktiga lösningarna växa fram under kontrollerade former. Men partiklarna och kväveoxidutsläppen då, säger någon? Helt riktigt, men jag har stort förtroende för att bilindustrin på kort tid kan ta fram kostnadseffektiva konverteringssatser för urea-insprutning och effektiva partikelfilter som idag är standard på alla dieselbilar och enkelt lösa också denna fråga. Om bara viljan finns så går det, biltillverkarna föredrar naturligtvis i rådande linjära ekonomi helst att sälja en ny bil istället för att förlänga livet på en som de sålde för 5-10 år sedan.

Eftersom ”gubbfaktorn” fortfarande är hög inom företagsvärldens ledningsfunktioner så är det nog också så att patriarkat, hierarkier, gammalmodiga principer om företagsvärdering, tillväxtbegrepp och nödvändigheten av att förändra dessa, knappast alls diskuteras. Kortsiktighet, lönsamhet och avkastning begränsar intresset för att bejaka öppenhet, jämställdhet, mångfald och att introducera cirkulära affärsmodeller i företagen. Detta kräver ett nytt ledarskap som ser långsiktigt på affärer, kunder och visar handlingskraft relativt efterfrågad funktionalitet och kvalitet samt erbjuder hållbara resultat och lösningar.

En förändring som över tid kommer att bli mer och mer uppenbar är framväxten av lokala ”öar” som är energimässigt självförsörjande baserat på förnybar lokal energiproduktion och effektmässigt ”säkrade” på olika sätt så som exempelvis i projekt Simris (E.ON).

Vi tänker också att ett ökat fokus på energiaffärer som vi är duktiga på i Sverige som exempelvis lokal el-/kraftdistribution, vattenkraft, kärnkraft, fjärrvärme, kraftvärme, biobränsleförädling, produktion av förnybar el och förnybara bränslen. Samhället och orten ska vara fokus i en folkrörelses återkomst som definitivt är att föredra framför dagens skara av experter, särintressen och politiska plakat, som bevisligen lyckas mycket bra på vissa områden, men som misslyckats kapitalt ur ett helhetsperspektiv och inte lyckats bromsa temperaturutvecklingen i globala termer.

Sju nyckelområden ur ett helhetsperspektiv på energi har vi identifierat så här långt.

1. Kärnkraft – effektbrist, elimport och begreppet klimatneutralitet.
2. Biomassa – inhemska bränslen, affärs- och produktutveckling.
3. Avfallsförbränning – återanvändning och materialåtervinning.
4. Vattenkraft, vindkraft och solenergi hänger ihop.
5. Biodrivmedel – HVO, FAME, e-diesel, syntetisk bensin och etanol.
6. Energilagring – el, hetvatten och kallvatten. Batteriutveckling, akvifärer och ackumulatorer.
7. Energieffektiva och hållbara system – El och fjärrvärme.

Sedan är det ju naturligtvis så att ”Sveriges miljömål” bildar fond för dessa nyckelområden och utgör den övergripande helheten. Miljömålssystemet består av ett generationsmål, 16 miljökvalitetsmål samt 17 etappmål inom områdena avfall, biologisk mångfald, farliga ämnen och klimat. Sveriges miljömål är det nationella genomförandet av den ekologiska dimensionen av de globala hållbarhetsmålen. Etappmålen är i experternas och akademikernas värld säkert tydliga, men för vanligt folk är formuleringarna ogripbara. En konkretisering vore uppfriskande till gagn för ett mera nyanserat debattklimat, minskad klimatångest och ett bredare folkligt engagemang.

Tre perspektiv som bör sammanfalla för de lösningar vi föreslår och genomför, vilka hjälper oss att undvika suboptimeringar och bygga ett robust hållbart energisystem över tid.

1. Tekniskt möjligt idag? / om inte ungefär när? Direkt eller indirekta effekter på klimatutsläppen? Stort eller marginellt bidrag till minskningen av framtida utsläpp av fossil CO2?
2. Ekonomiskt rimligt idag? / om inte ungefär när? Krävs ekonomiska incitament för att skynda på utvecklingen/avvecklingen?
3. Miljö- och eller klimatmässigt önskvärt?

Hur påverkar lösningen vanligt folk? I glesbygd respektive i storstäder? Hur påverkar lösningen svensk industri? Negativt, neutralt eller kanske rentav positivt i form av nya affärsmöjligheter?

Riskerar lösningen generera oönskade sidoeffekter? Löser vi ett lokalt problem, men förvärrar klimatproblemen i någon annan världsdel? Exempel. Import av palmolja för tillverkning av HVO.

Global påverkan och global warming potential (GWP) är två begrepp som vi måste omfamna även när vi simmar runt i den svenska ankdammen. Det senare begreppet är väsentligt för att kunna rangordna olika klimatpåverkande gasers konsekvenser och detta handlar i sak om två gaser, dels CO2 dvs koldioxid dels dels CH4, dvs metan. Grovt uttryckt så är den senare ca 25 gånger allvarliga än den föregående som växthusgas.

Med kunskapen om GWP och utsläppsnivåer ur ett livscykelperspektiv för olika bränslen och tekniker avseende CO2 och CH4, kan information och jämförelser som hjälper oss att över tid prioritera mellan olika åtgärder lokalt, men också med hänsyn till helheten, implementeras.

Vi måste också utveckla vår samhälleliga förmåga att vila i de fungerande lösningar vi redan har och undvika att förändra för förändrandets egen skull eller av ”plakatpolitiska” skäl.

Vi citerar därvidlag gärna Hans Rosling (Factfulness m fl);

”-Rädsla plus brådska bäddar för dumma, drastiska beslut med oförutsägbara bieffekter. Klimatfrågan är allt för viktig för det. Den kräver systematiska analyser, genomtänkta beslut, stegvisa åtgärder och noggranna utvärderingar.”

”

* …

• * Vi borde lära våra barn hur livet verkligen var förr så att de inte felaktigt tror att inga framsteg gjorts.
• * Vi borde lära dem att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att det finns mycket som är dåligt i världen, men att mycket håller på att förbättras.
• * Vi borde lära dem att kulturella eller religiösa stereotyper är oanvändbara för att förstå världen.
• * Vi borde lära dem att konsumera nyheter och känna igen dramatiken utan att bli stressade eller ge upp hoppet.
• * Vi borde lära dem vilka knep folk använder för att luras med siffror.
• * Vi borde lära dem att världen kommer att fortsätta förändras och att de hela tiden måste uppdatera sina kunskaper och sin bild av världen. ”

I Hans Roslings anda och för svensk energianvändning bör vi pausa beslutsfattandet när det gäller elproduktionen exklusive solenergin. Det svenska kraftsystemet är ur klimatsynpunkt tillräckligt bra för de kommande 15-20 åren och att forcera fram mer vindkraft eller fasa ut befintlig fungerande och säker kärnkraft redan 2020 är kontraproduktivt för kraftsystemet och klimatet.

För svensk energianvändning bör vi även pausa beslutsfattandet när det gäller uppvärmningen av fastigheter. Den svenska kraft- och värmesystemet är ur klimatsynpunkt tillräckligt bra för de kommande 20 åren och att forcera fram mer elvärme (värmepumpar) även om svensk elenergi är klimatneutral eller fasa ut befintlig och i princip fossilfri kraftvärme är kontraproduktivt för kraftsystemet och klimatet. Brännbart avfall kommer över tid och i takt med ökad utsortering och materialåtervinning att minska andelen mineraloljebaserad plast och därmed utsläppen av fossil CO2 från dagens ca 10% till att gå mot noll över tid.

För svensk energianvändning bör vi nyansera beslutsfattandet när det gäller transportsektorns energianvändning och fokusera på vägtrafiken (och flygtrafiken – dock inte i NAASEF)) samt på mångfald i teknik, bränslen och lösningar. Om vi skapar ekonomiska incitament med utgångspunkt i våra behov beroende på var vi bor, i städer eller på landet, och om de är yrkesmässiga eller privata, kan styrningen göras effektivare.

Satsa gärna på elbilar och stora kostsamma batteripack, men detta är lösningar som är för ganska små grupper i det som Rosling benämner utvecklingsnivå 4 dvs den rika världen. Även dessa satsningar måste värderas ur ett livscykelperspektiv och är inte lösningen på världens klimatproblem. Detta är en lösning bland många andra som väldigt få av jordens sju miljarder invånare har råd med och därför ur ett helhetsperspektiv måste anses som en åtgärd som riskerar att bli en droppe i havet även om den lokalt kan bli mycket framgångsrik.

Den övergripande nyckelfrågan ur ett globalt perspektiv är hur vi får ner CO2-utsläppen i Kina, USA och Indien.

När jag läser det vi skrev för ett halvår sedan dvs före Corona-pandemin så slår det mig att även om vi skrev programförklaringen för energi-, miljö- och klimatområdena så är den till stora delar allmängiltig och definitivt även relevant i ett perspektiv post Corona. Även om vi kanske inte är där ännu så blir svårigheterna att samarbeta i globala (och över nationsgränser) frågor pinsamt tydliga när vi reflekterar över det som hänt de senaste månaderna. Ta bara diskussionerna mellan Danmark och Sverige den senaste veckan. Vi borde kunna bättre.

Med tanke på nytt år, ny regering och energiminster samt att den rådande debattnivån inom ramen för klimat- och energipolitiken i Sverige är fragmenterad, faktafattig och dessutom dominerad av särintressen och stelbenta regleringar, så känner vi att det är dags för en ny kraft i dessa så viktiga frågor. En hel del (vissa självutnämnda) energiexperter, forskare och politiker efterfrågar en tydlig och enhetlig strategi för den pågående energiomställningen, men en sådan lyser sedan länge med sin frånvaro liksom det nödvändiga system- och helhetsperspektivet på detta frågekomplex.

”Om det finns en lösning på ett problem, är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns nån lösning på problemet, är det meningslöst att oroa sig.”

Dalai Lama

Vi människor verkar ha mycket svårt att tänka långsiktigt det vill säga längre än en kvinno- eller mansålder. Att planera åtgärder längre fram än 15-20 år i tiden förefaller också om inte omöjligt så i alla fall svårt. Man skulle kunna hävda att politiker inte tänker längre än i mandatperioder det vill säga 4 år i taget i Sverige. Kan det vara så att vi undermedvetet tappar intresset för det som inte berör oss direkt eftersom vi då antingen är döda, pensionerade eller så har vår mandattid som politiker löpt ut. En del debattörer försöker få oss att vakna genom att påpeka det faktum att vi också har ett ansvar för de som kommer efter oss, den värld vi lämnar till kommande generationer. Unga människor som Greta Thunberg engagerar sig för att genom olika aktioner få politiker och beslutsfattare att sätta fart och börja agera på klimatområdet. Helst idag eftersom man hävdar att tiden är på väg att rinna ut och en klimatkatastrof lurar runt hörnet.

Vi människor förefaller också ha väldigt svårt att se positivt på framtiden. Vi låter oss gärna dras ner i det problematiserande träsk som blir till en återvändsgränd när hopplösheten sprider sig. Det är kört, är redan en sanning för många klimataktivister, och med en sådan inställning är det ju inte lönt att jobba lösningsorienterat eftersom det kommer att gå åt pipsvängen oavsett vad vi försöker göra nu eller i framtiden. En sådan inställning leder inte till något gott överhuvudtaget och vi måste därför se till att skapa hopp, positiva berättelser om genomförda klimatåtgärder samt oförtrutet jobba vidare med ett positivt och lösningsorienterat sinne. Väl grundat i hållbara system och med ett klart och tydligt helhetsperspektiv.

Vi människor har också förtvivlat svårt att samarbeta. Detta gäller inte minst samarbete runt globala frågor, som klimatfrågan. Visst betyder avståndet och distansen att intresset minskar, om än inte med kvadraten på avståndet, så i alla fall jämfört med regionala (nationella) och lokala frågor och problem. Uppslutningen runt de globala klimatmålen har varit ganska ljum och när det kommer till att implementera deltagande länders olika åtaganden så blir dert plötsligt svårt, nästan omöjligt. Rättviseaspekterna blir svåra att hantera när den rika världen (utvecklingsnivå 4 enligt Hans Rosling) som skapat problemen under de senaste 200 åren, vill begränsa möjligheterna för de som befinner sig på nivå 1-3 genom klimatavtal och bindande åtaganden, samtidigt som man själva inte är beredd att göra de uppoffringar som krävs.

Vi människor har också en tendens att låta retoriken om det perfekta, sänka eller i alla fall allvarligt försämra för det goda på klimatområdet. De svenska och tyska besluten om avvecklingen av kärnkraften är exempel på detta. I Tysklands fall innebär beslutet att kolet inte kommer att fasas ut förrän tidigast 2038, en konsekvens som inte kan ha varit okänd vid tiden för beslutet om kärnkraften. I Sveriges fall kommer vi från 2020 att bli än mer beroende av elimport från kolkondens i våra grannländer under vintertid, ytterligare en konsekvens som inte kan ha varit okänd vid tiden för beslutet. I båda fallen diskuterar man i olika politiska forum om inte Carbon Capture Storage (CCS) och vätgas skulle kunna lösa problemen med klimatet för då skulle dessutom den befintliga gasinfrastrukturen och elproduktionsanläggningarna kunna konverteras för användning inom ramen för detta. Misstanken att detta är retorik om dyra alternativ som kanske kan realiseras om 30-40 år infinner sig snart, retorik för att rättfärdiga fortsatt användning av naturgas dvs fossilgas i Europa och ytterligare så kallade projekt med alibi-åtgärder som kanske aldrig kommer att bli verklighet.

Vi människor, i varje fall de som är unga, engagerar oss gärna i samtidens stora frågor. Den stora utmaningen är att kanalisera engagemanget i konstruktiv riktning och dämpa revolutionära tendenser med syfte att bryta ner det existerande för att kunna bygga något nytt. Debatten, inte minst i media, pendlar mellan hopp och förtvivlan och kännetecknas i stort av katastrofscenarion, misstroende och plakatåtgärder, helt utan reellt innehåll som förändrar något i sak. Att skapa klimatångest och tro att det ska driva utvecklingen i rätt riktning är naivt och ineffektivt. Uppskrämda eller oroliga beslutsfattare fattar nämligen inte särskilt bra beslut. Och den växande polariseringen i för eller emot, i klimatförnekare och -bejakare drar bort fokus från sakfrågorna, skapar kortsiktighet och oresonlighet. Att göra som Greta Thunberg är dock värt all respekt och även om hon troligtvis spär på den kollektiva klimatångesten, så kan hennes och andras exempel kanske öppna ögonen på en del politiker och beslutsfattare och på så sätt bidra till ökad långsiktighet, mer samarbete och ärlighet. Hur kommer vuxenvärlden att ta Gretas upprop vidare till konkreta åtgärder? Kan dagens ungdom göra något konstruktivt av det engagemang som nu väcks till liv?

Vi människor har lätt för att engagera oss i lokala frågor. Vill någon anlägga en gruva eller sätta ett vindkraftverk i närheten av där vi bor, så reagerar vi och engagerar oss gärna. Delvis handlar detta om att vi inte känner oss delaktiga i besluten eller motiven för de planerade åtgärderna. Att med framförhållning, god planering och ärliga konsekvensanalyser av de olika alternativ som står till buds, engagera medborgarna, inte i för eller emot, utan med en kommunikation som bygger på fakta, helhetssyn borde vara möjligt. Allt annat bygger på antagandet att folk i allmänhet är obildade och dumma. För oss är det självklart att de flesta människor vill bidra till goda lösningarna både lokalt och globalt. För att få dem med på förändringståget krävs trovärdig kommunikation och att vi inte låter det perfekta bli det godas fiende samt inser att förändringarna kräver tydliga prioriteringar, är genomgripande och inget som kan forceras fram på kort tid.

Vi människor har alltför lätt att misstro andras avsikter, att förbjuda och bygga murar. En klok man, Leif Alsheimer, sa för en 10-15 år sedan, att bristen på (allmän-) bildning och historielöshet är kommande beslutsfattares stora utmaning, större än jämställdhet, mångfald, miljö- och klimatfrågorna. Det är väl bland annat därför vi har en debatt om demokratin och andra självklarheter i Europa av idag. Att exempelvis bara förbjuda kärnkraft, försäljning av fossila bränslen, fordon med explosionsmotorer eller alla utsläpp av skadliga ämnen till luft och vatten är inte särskilt effektivt utan leder främst till en mängd oönskade effekter och en återgång till ett samhälle som väldigt få är beredda att acceptera. Alla förändringar måste av nödvändighet innebära en löpande transformationsprocess där en mångfald av nya lösningar successivt ersätter befintliga miljö- och klimatskadliga lösningar. Att gräva där vi står även utvecklingsmässigt och med utgångspunkt i individen, platsen eller orten, företagen och samhället successivt implementera lösningar, som är led på vägen till visionen om ett hållbart samhälle, miljö och klimat, är nödvändigt. Det gäller oss alla och vi behöver börja nu.

Därför bildar vi nu Nätverket Svenskt Energiförnuft som har till syfte att driva debatt, sprida faktabaserad information och på så sätt stödja ett långsiktigt, handlingsinriktat arbete för ett miljö- och klimatvänligare samhälle. Vägen dit går genom implementering av styrmedel, vilka stödjer en utveckling till förmån för åtgärder och lösningar som ger tydliga miljö- och klimatförbättrande effekter och undviker suboptimering genom att tappa bort såväl system- som helhetsperspektiven i arbetet. Det går inte att bygga en fungerande helhet från de olika önskemål och detaljintressen som särintressen på energiområdet hela tiden argumenterar och lobbar för.

Initiativtagare är tre skånska energiprofiler med lång erfarenhet från en mångfald av roller och verksamheter inom energi och miljö.  Vi hoppas kunna bidra till ökad saklighet och sans i energidebatten.

Vi är:

Johan Aspegren, konsult med inriktning på energi och kommunikation, Aspegren på Hyltaslätt AB.

Anders Klemedsson, energikonsult, Fourfold HB

P-O Lindholm, konsult med inriktning på företagsledning, energi- och klimatfrågor samt ledarskap, VARAPAA AB.

Skåne i januari 2020