Tillbaka i Sverige efter en resa till Sydafrika så häpnar jag över hur stollig den svenska energi- och klimatdiskussionen är, och att den så totalt domineras av särintressen och ”en-patenlösnings-debattörer”. Några menar att allt måste satsas på elbilar och laddinfrastruktur medan andra, som nu senast Svenskt Näringslivs chef i Dagens Industri, menar att vindkraften är enda vägen framåt. Jag ska erkänna att jag inte läst hela artikeln utan reagerar på rubriken och kommentarerna på twitter eftersom jag inte prenumererar på DI och därför inte kan läsa artikeln i sin helhet.

”Enda vägen” är sällan lösningen oavsett frågeställning och jag vill betona att lika lite som ett stolligt stort kärnkraftsprogram, som bl a omfattade sex (6) reaktorer i Barsebäck, var på 1960-talet, är att hävda att vi ska satsa allt på en enda lösning 2020. Även i energisektorn gäller det faktum att mångfald är att föredra framför enfald, även om Jimmy och hans grabbar säkert tror annorlunda.
Att Sverige behöver satsa ytterligare pengar på att bygga ut vindkraften ytterligare är faktiskt inte så begåvat, när de pengarna borde investeras i andra bättre åtgärder. Mer vindkraft skulle i och för sig innebära att vi kunde exportera mer förnybar elenergi under sommarhalvåret till våra fossilberoende grannländer, men inte bidra till effektbehovet annat än på marginalen under de kalla vintermånaderna. Då kommer vi istället att vara beroende av att importera el från kol- och naturgasbaserad kraftproduktion i våra grannländer eftersom deras förnybara eller koldioxidfria produktionskällor redan tagits i anspråk för deras egna behov. Trots att vi som Svenskt Näringslivs chef (eventuellt) hävdar satsar allt på att bygga ut vindkraften. En massiv utbyggnad av vindkraft eller för den delen solceller har vi sett effekterna av i Tyskland, där kraftsystemet i princip kollapsar i de ganska långa perioder under året, när inmatningen vida överstiger efterfrågan. Och visst är det också en effekt av uteblivna nätutbyggnaden pga krångliga tillståndsprocesser, men fakta är fakta och vi har inte världens snabbaste tillståndsprocesser i Sverige heller. En sådan situation behöver vi inte i Sverige, men om det nu ska byggas vindkraft någonstans så är det i de länder där hela kraftsystemet är fossilberoende som snart Tyskland är när de avvecklat sin kärnkraft eller varför inte Sydafrika som bara har en kärnkraftreaktor och inte planerar för flera. Då kan vindkraften balanseras med storskalig styrbar elproduktion baserat på kol och naturgas.

Att Sverige som än så länge har ett fungerande kraftsystem bygger ut solceller som ett förnybart komplement är naturligtvis rätt och riktigt så länge det ger billig elenergi in i systemet, men är inte rätt om de tvingas in i systemet med en illusion om att intermittenta produktionskällor och på kort sikt kan ersätta lejonparten av elproduktionen. Sverige har idag ca 20TWh vindkraft utav ca 160TWh total elproduktion där resterande är s k styrbar produktion (vattenkraft, kärnkraft och kraftvärme). Så länge inte den ostyrbara, ”det blir vad det blir-produktionen” tillåts växa till att utgöra en (för) stor andel av systemet, så fungerar det.

Tillbaka till Sydafrika. Under några veckors rundresa så såg jag inte ett enda vindkraftverk, men mängder med solcellspaneler på hus- och ladugårdstak. Till detta ska dock läggas att i området runt storstäderna, inte minst Johannesburg, så låg kollager med imponerande, men ur klimatsynpunkt deprimerande, storlek på rad i anslutning till kolkraftverken med dess likaledes imponerande kyltorn. Sydafrika är ett fattig land med dålig ekonomi och man har väl helt enkelt inte råd att ens diskutera en avveckling av sin styrbara elproduktion på bekostnad av en dyr och osäker utbyggnad av vindkraft? Vid de större hotellen och andra lokala behov som på Ribben Island så löser man dessutom behoven av bas- och topplast, framförallt drivet av komfortkylabehoven, med dieseldrivna generatorer. När vi väntade på bussen utanför vårt hotell så brakade en sådan pjäs igång precis bredvid oss, med sitt avgasrör vid uppfarten till garaget spydde den ut sina avgaser i riklig mängd till omgivningen. Lägger jag till det faktum att antalet elbilar eller laddhybrider var försvinnande litet liksom den eldrivna kollektivtrafiken så har ett land som Sydafrika uppenbarligen en mycket lång väg att vandra när det gäller klimatpåverkan i kraft- och transportsystemen. Eldrivna och laddbara transportalternativ ska ju företrädesvis matas med förnybar el och var ska den komma ifrån?

Detta är omständigheter som de tyvärr delar med huvuddelen av världens länder och där Sverige, Norge och några få länder till utgör undantagen. Så behöver vi då inte göra något, är vi redan så bra vi kan bli? Naturligtvis inte, alla måste vi jobba med våra energisystem och successivt förbättra dessa, men baserat på dess respektive förutsättningar och lösningen är sällan eller aldrig en patentlösning. I Sverige bör vi därför se till att fokusera på att säkerställa en fortsatt klimatneutral kraftproduktion och parallellt satsa på att bygga ut systemen för produktion av biodrivmedel och laddinfrastruktur. För att kunna fortsätta använda befintlig fordonspark och parallellt konvertera en del av denna till ekonomiskt försvarbar och förnybar eldrift.

Med andra ord inga satsningar på ”enda vägar” utan rejäla satsningar i de tre sektorer som nämns i föregående mening. Och vi är inte motståndare till vindkraft, däremot är vi för ett långsiktigt fungerande energisystem och en nyanserad energipolitik som grundas på effektiva positiva incitament och systemkompetens. Och lider inte av någon klimatskam för Sydafrikaresan, som var en fantastisk och lärorik upplevelse. Så länge den globala fossilbränslelobbyn tillåts fortsätta dominera världens enegiförsörjning så är det allt svårare att vara klimatoptimist, men här kan ju verkligen Sverige gå före och utveckla biodrivmedeln till att som ett första steg ersätta vår egen fossilbränsleanvändning (främst transportssektorn) och i förlängningen skapa en ny svensk basnäring och exportgren.