Det är med beklagan och stigande oro som jag hör allt flera politiker använda argument som bygger på att vår elexport ger oss möjlighet att stänga ner mer fossilfri kraftproduktion i Sverige. I sak kanske riktigt om vi inte höjer blicken, och ställer oss frågan om det är särskilt klokt för klimatet eller för utsläppen av koldioxid. Nu senast var det miljöministern som i torsdagens frågestund i riksdagen bemötte en annan ledamots frågor om kraftsystemet med det rubricerade argumentet. Här ställs avvecklingsivrarna mot nutidens oroliga för växthuseffekten och klimatkrisen. Paradoxalt nog är detta ofta samma personer och de måste nog snart bestämma sig för vilket ben de ska stå på i energi- och klimatdebatten. Det går som bekant inte att äta kakan och ändå ha den kvar.

Av miljöministerns kommentar framgår att det uppenbarligen är lika svårt att få ett bredare genomslag för hur begreppen effekt och energi hänger ihop i vårt kraftsystem som att få Donald Trump att förstå klimatfrågan.

Vi producerar mer elenergi under ett år än vad vi använder i Sverige, inget konstigt med det för det har vi gjort i ganska många år nu. Elenergi uttrycks vanligtvis i kWh (MWh, GWh och TWh). Den del som skiljer energi från effekt när det handlar om mätning av el är tidsfunktionen, vilken representeras av ”h” dvs timme i det här begreppet.

Landets effektbalans har successivt urholkats de senaste tjugo åren i och med stängningen av Barsebäcksverket, Oskarshamn 1 och nu senast Ringhals 2. Effekt mäts i Watt (kW, MW, GW och TW) och är den kapacitet som momentant kan matas in i kraftsystemet. Efterfrågan i det svenska systemet varierar grovt sett mellan 9000 – 25000MW i medeleffekt per timme över året. Extremt kalla timmar i hela landet kan efterfrågan stiga till 27-28000MW. Under senare år har vindkraftens bidrag varierat mellan ett par hundra MW och som mest dryga 7000MW. Så när det inte blåser regleras vattenkraften upp och tar en större andel av den totala produktionen. Överstiger därvid produktionen den efterfrågan som finns i Sverige, exporteras överskottet.

Vid en normal vinterdag när efterfrågan kan antas vara 20-25GW och vindkraften teoretiskt bidrar med 7000MW så klarar vi oss genom att reglera ner vattenkraften och så svarar kärnkraft och värmekraft för resten. Om det inte blåser lika mycket motsvarande dag och vindkraften bidrar med mindre än 1000MW (vilket är många dagar på ett år) så måste vi utöver vindkraften köra vattenkraft, kärnkraft och värmekraft för fullt och ändå behöver vi importera kraft från våra grannländer. Den importerade kraften är i en sådan situation knappast av det finare och klimatvänliga slaget utan härrör från fossila bränslen som kol (och naturgas).

Detta har bl a Sydsvenskans ledarskribenter förstått och i en ledare förra veckan skriver man följande.

Citat.

Ringhals framtid är en klimatfråga
(min anm. den svenska kärnkraftens framtid är en klimatfråga)

Avvecklingen av kärnkraften fortsätter. Ringhals 2 togs ur drift vid årsskiftet och i slutet av 2020 stängs även Ringhals 1. Enligt huvudägaren, statliga Vattenfall, görs det av affärsmässiga skäl. Men ännu är inte sista ordet sagt i frågan.

På onsdagen togs ett initiativ i riksdagen för att hålla de båda reaktorerna kvar i drift. Sverigedemokraterna föreslog en ändring av ägardirektiven så att Vattenfall får i uppdrag att bromsa avvecklingen. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna stöder förslaget, men några röster saknas för att få majoritet. Feltryckningar och ledamöter som trotsar sina partilinjer kan avgöra när frågan tas upp till omröstning i nästa vecka.

Förhoppningsvis tänker några av skeptikerna om. För det handlar inte bara om landets elförsörjning och ekonomi. I grunden gäller det även ansvaret för att bromsa de globala klimatförändringarna.

Regeringens mål är att Sverige ska gå före i klimatarbetet och visa andra vad som är möjligt att göra. Ambitionsnivån är befogad, men andra länders regeringar har inte precis sprungit benen av sig för att hinna ikapp. Så kanske säger målet egentligen mer om den svenska självbilden än om möjligheterna att ta klimatansvar i rollen som gott exempel. Det är åtminstone något som förtjänar att diskuteras, vilket en ny rapport från SNS Konjunkturråd påminner om. 

Minskar Sveriges export av fossilfri el till länder som Polen och Tyskland kan de bli tvungna att öka sin användning av kol, påpekar nationalekonomer och klimatforskare som står bakom rapporten. I det perspektivet kan besluten om nedläggning av Ringhals 1 och 2 ha tagits för tidigt, menar de.

”Målet måste vara mer ambitiöst än att bara städa den egna bakgården”, säger Konjunkturrådets ordförande John Hassler till TT.

Sverige står inte för mer än 1 promille av världens utsläpp påminner han. Därför bör det förtydligas att målet för svensk klimatpolitik är att göra största möjliga nytta globalt.

Inte minst ur den synvinkeln finns det skäl att tänka om kring Ringhals. Regeringen konstaterade i höstbudgeten att avvecklingsbeslutet ökar Sveriges behov av att importera el då förbrukningen är som högst. Vad innebär det då inte för möjligheterna att exportera el till kolberoende länder?

Visst bedömer Vattenfall att det skulle kosta mer att rusta upp de båda äldsta reaktorerna i Ringhals än vad det finns utsikter att tjäna på dem vid framtida elförsäljning. Och statsminister Stefan Löfven (S) understryker att det är Vattenfalls styrelse, inte riksdagen eller regeringen, som ska göra den affärsmässiga bedömningen.

Men samtidigt är det de folkvalda som ska stå för den klimatmässiga bedömningen. Så har det lagts tillräcklig vikt vid vad avveckling av Ringhals innebär för utsläppen globalt?

Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar skulle fortsatt drift av reaktor 1 och 2 enbart till år 2025 minska EU:s totala utsläpp med grovt räknat åtta miljoner ton växthusgaser. Det gör onödigt tidig avveckling svår att försvara.

Den globala uppvärmningen fortsätter. 2010-talet var det varmaste årtiondet som hittills har uppmätts på jorden. Då blir det allt märkligt att hålla fast vid svenska beslut som väntas ge ökade utsläpp på andra håll i Europa.

Tobias Lindberg

tobias.lindberg@sydsvenskan.se

Slut citat.

Kloka resonemang rakt igenom och om vi då funderar på det affärsmässiga i att satsa pengar på att upprusta Ringhals 1 och 2, så bör en sådan investering, i varje fall resonemangsmässigt, ställas mot planerade investeringar i ännu mer vindkraft.

Sådan planeras såväl i norra Tyskland som i Danmark. Att tillföra mer ej styrbar effekt är knappast det som elkunderna eller klimatet behöver. Det är nog dags att värdera upp den styrbara kraftproduktionen till dess fulla effektvärde, även ekonomiskt? Elkunderna får dessutom betala när vindkraftproducenterna ges ersättning för att inte leverera när det saknas tillräcklig efterfrågan eller plats i stamnäten sommartid, vilket Johan Aspegren förtjänstfullt reder ut i artikeln från den 16 januari på den här siten (varapaa.naasef.se).

Att värdera den styrbara produktionen högre än den övriga diskuteras  i en artikel i Dagens samhälle; länk https://www.dagenssamhalle.se/debatt/14-energiforetag-vi-behover-en-effektoverenskommelse-31034?fbclid=IwAR0NIoNqTRrYGGuytN0_ef1GL_XtiuHfPioC4ePrnec1gnmfphwfBt0M0IU 

Vi tror det är dags att svenska politiker vaknar upp och intresserar sig för att se hela bilden. Mer vindkraft i Sverige (och norra Europa) löser varken klimatproblemen globalt, regionalt eller lokalt. Det är vuxet och moget att erkänna att vi alla kan ha fel ibland och det behövs definitivt en ny diskussion om detta.

Mer samverkan över partigränserna efterfrågas i denna och andra frågeställningar som påverkar vår miljö, vårt klimat, vår ekonomi samt el- och energiförsörjningen i Norden och norra Europa.