En grupp forskare föreslog nyligen införande av en kilometerskatt, vilket har kommenterats och diskuterats i media de senaste dagarna bl a i Sydsvenskans ledare 29 januari, ”Dags för klarspråk om bilskatt”.

Syftet med utredningen och förslaget är att ”säkra skattebasen” eftersom bilismen som mjölkkossa redan till 2030 riskerar ha konverterat till eldrift och biodrivmedel i en sådan omfattning att skatteintäkterna från den här sektorn urholkas kraftigt. Koldioxidskatten gav 2018 ca 23 miljarder, och kom huvudsakligen från bensin (7,7) och oljeprodukter = diesel (14,9).

De flesta av oss tror nog att både befintliga och nya skatter av det här slaget designas till att öka kostnaderna för aktiviteter med skadlig miljö- och klimatpåverkan, men så är det ganska sällan faktiskt. Miljö- och klimateffekterna av olika skatter är möjligtvis bieffekter, men bygger för det mesta på principer som knappast och definitivt inte i första hand, är särskilt miljö- eller klimatstyrande. NOx-avgiften som infördes i början av 1990-talet är det enda undantag som jag kan komma på i det här avseendet.

Visst, med forskarnas förslag så får den som kör mycket och i storstad ett starkare incitament att åka kollektivt istället för att färdas i personbil, men på landsbygden skulle incitamenten för större eller oförändrad användning av fossil diesel och bensin öka eftersom skatten vid bränslepumpen även ska sänkas som en del i förslaget. Så principen att den som skapar problem ska betala gäller väl här också, men varför inte komplettera med några kraftfulla incitament för ökad produktion och användning av biodiesel eller HVO?
Då skulle fler av oss ha råd att köra klimatsmart.

Jag tror faktiskt att man tvekar av samma skäl som att man i det nämnda förslaget vill skydda skattebasen snarare än att värna om miljön eller klimatet. För en bred konvertering till biodrivmedel (biodiesel) urholkar på samma sätt skattebasen från den här sektorn, för det går väl inte att ta ut koldioxidskatt på förnybara bränslen, eller? Energiskatt och säkert även moms på energiskatten fungerar idag och säkert även i en fossilfri framtid, men tänk så hemskt om en stor del av förädlingsvärdet vid våra bränslepumpar skulle gå till industrin som återvinner och tillverkar biodrivmedlen istället för till staten.

Sverige har varit framgångsrika i miljöarbetet och omställningen av energiförsörjningen som fick fart i och med oljekriserna på 1970-talet. NOx-avgifter och koldioxidskatt bekräftade att såväl vattenkraften (förnybar) som kärnkraften (fossilfri) var acceptabel ur miljö- och säkerhetssynpunkt. Och det även om olyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima satte stor press på att avveckla kärnkraften i Sverige så sansade vi oss efter en tid och insåg att parallellerna mellan svensk kärnkraft och i varje fall de två senare olyckorna var ytterst begränsade. Koldioxidskatten har därvid eliminerat oljeanvändningen i uppvärmningen av lokaler och bostäder. Nämnda skatter och avgifter drev så småningom också fram en massiv energieffektivisering i industrin, liksom i övriga sektorer plus en biobränsleboom i sektorn för uppvärmning av lokaler och bostäder.

Fossilbränsleanvändningen bestod emellertid i transportsektorn och delvis i industrin, men sannolikt av delvis olika skäl. Energieffektiviseringen i transportsektorn har också varit betydande de senaste 20-25 åren, men alla försök att ersätta de fossila bränslena i våra fordon, utöver de s k miljöbilarna, har på olika sätt fått ”svälta bort” och det är kanske så att vi saknar viljan eller i varje fall inte fullt ut orkar ta matchen med de starka särintressen som oljebranschen representerar även här i Sverige. Otillräckligt eller oproportionerligt lite stöd jämfört med exempelvis elcertifikaten för vindkraft och annat, har gjort att utvecklingen av marknaderna för biogas, etanol och biodiesel (HVO, RME etc) fortfarande står och stampar. Biodrivmedlen har trots denna motvind vuxit till idag drygt 20TWh av de 88TWh som transportsektorn konsumerar årligen.

Biodrivmedlen står således för ca 23% av energianvändningen i transportsektorn där vägtrafikens andel är 94% (ca 83TWh). Elanvändningen är 3% inklusive järnvägar och annan spårbunden trafik medan luftfarten svarar för 2,5% och sjöfarten 0,4%. Petroleumprodukter dvs fossila bränslen stod 2017 fortfarande för 3/4-delar av energianvändningen i transportsektorn. Och de knappa 40TWh som personbilstrafiken använder bortsett från de inblandade biodrivmedlen beroende på kvotplikten, är huvudsakligen fossil bensin och diesel.

Kan vi med rådande effekt- och kapacitetsbegränsningar i kraftsystemet samt kraftfulla och väldigt mycket högre subventioner än idag konvertera denna del av fordonsparken till eldrift 2030? För i så fall skulle i princip halva klimatpåverkan från vägtrafiken i ett slag kunna elimineras. Den tunga trafiken använder ungefär lika mycket energi som personbils-trafiken, men här handlar ersättningen inte om eldrift utan om biodiesel, i varje fall i ett tidsperspektiv på 10, 15 och kanske 20 år.

Ja det kanske kan gå att göra något rejält redan till 2030, men det bygger för privatbilismens del på dagens elmix och att inte kärnkraften avvecklas utan får ett förlängt liv även gällande Ringhals 1 och 2. Det bygger också på att biltillverkarna dels producerar bilar med samma totalekonomi, säkerhet, komfort och funktionalitet som de bilar folk har idag och dels producerar bilar som vanligt folk med jobb och familj har råd med. Här är en lång resa kvar och för alla de svenskar som bor på landsbygden är ju elbilar inte heller ett alternativ.

Skulle vi kunna öka elanvändningen till 15-20TWh i transportsektorn och kanske fördubbla tillgången på biodrivmedlen till 40TWh kan vi i praktiken närma oss de 83TWh som vägtrafiken använder, eftersom eldrift är ca 3 gånger effektivare än förbränningsmotorerna.

Är detta realistiskt och ens möjligt?
Alldeles oavsett vad svaret är på de frågorna så finns det väl inte mer tid att spilla, eller?

Vi efterfrågar tydliga incitament (i ett helhetsperspektiv) för att ersätta de fossila bränslena i vägtrafiken, som är den dominerande delen i transportsektorn, till 2030 och vädjar om att det nuvarande plottrandet får ett slut. Det skulle också vara uppfriskande med en kommunikation om skatter och avgifter med bäring på miljö och klimat, som är transparent avseende syfte, ekonomi och effekter.

Vad är det som hindrar oss? Varför säger vi inte som det är?