Varför det, kan man fråga sig?
Fler och fler tokiga utspel kommer i media på temat ”elbilar till alla” och nu senast om att vi behöver sätta upp 2,5 miljoner laddstolpar till 2030. Andra debattörer ojar sig om (framtida) elbrist och att såväl kapaciteten för elöverföring till Skåne som elproduktionen i södra Sverige är för begränsad. Effekt- och kapacitetsbrist i södra Sverige eller i prisområde SE4 har naturligtvis kommit allt närmare i takt med att Barsebäck stängdes och att SvK och regionnätföretagen drabbats av förseningar i olika projekt alternativt prioriterat andra nätförstärkningar än de i SE4. Situationen framstår som alltmer akut efterhand som olika särintressen larmar om en befarad framtida elbrist för just deras behov.
Hur stort är det här problemet egentligen? Varför envisas vi med att fortsätta in i en återvändsgränd?
Efter oljekriserna på 1970-talet byggdes kärnkraften ut och elvärmen spreds över landet. Parallellt med elvärmen expanderade fjärrvärmen och vi kunde eliminera den största andelen olja och kol bortsett från användningen i transportsektorn och industrin. Biobränslen och brännbart avfall ersatte oljan och naturgasen i takt med att koldioxidskatt infördes. Den nya tidens elvärme dvs eldrivna värmepumpar effektiviserade klimatiseringen i bostadssektorn och radikalt förbättrad effektivitet i förbränningsmotorerna i våra fordon har närmast halverat förbrukningen de senaste tjugo åren. Nästa steg är att industrin ska eliminera sin kol- och oljeanvändning, vilket till viss del handlar om ökad elanvändning, men framförallt om vätgas. Att fortsätta bygga ut vindkraften i SE1 och SE2 förefaller rätt enfaldigt och det vore klokt att pausa utbyggnaderna tills kapaciteten i överföringen av elen till SE3 och SE4 uppgraderats.
Att vi kan få elbrist i södra Sverige framöver är emellertid inte så konstigt när ökad elanvändning lanseras som lösningen på så gott som alla de nya behov klimatomställningen genererar. Och detta utöver befintlig användning. Allt från bilar, lastbilar, bussar till klimatiseringen av bostäder och lokaler samt till företag och industrier ska paradoxalt nog drivas med el som genereras med vindkraft i Norrland. Kärnkraften är på väg ut, vattenkraften på fel ställe och vindkraften levererar 5% av sin installerade effekt under kalla vinterdagar när det sällan blåser särskilt mycket. Konstigt? Nej, inte alls utan helt logiskt så som utvecklingen sett ut de senaste tjugo åren. De få kloka beslut som fattats under de här åren är bl a att bevara åtta (sex?) reaktorer i Ringhals, Oskarshamn och Forsmark samt att stoppa storskaliga utbyggnader av havsbaserad vindkraft runt de sydsvenska kusterna.
Och vem tror på att elektrifiering av alla fordon, att stänga ner fossilfri styrbar elproduktion och samtidigt bygga ut den storskaliga vindkraften är en klok och kostnadseffektiv väg till ett förnybart kraftsystem eller en fossilfri transportsektor?
För transportsektorn är elektrifiering möjligtvis en del av lösningen, men knappast för den tunga trafiken eftersom det skulle bli alldeles för dyrt med den bristande funktionalitet som eldrivna fordon kan erbjuda. Befintlig fordonspark med moderna förbränningsmotorer som har överlägsen räckvidd, styrka och i de allra flesta fall (Volvo, Scania m fl) kan drivas med HVO100, är därvid att föredra för de allra flesta behov. Motorer som uppfyller Euro 6d och är utrustade med partikelfilter, katalysatorer samt ureainsprutning för kväveoxid-reduktion betraktas som paria och borde förbjudas enligt en del. Och för oss konsumenter är tyvärr fossil diesel ungefär en (1) krona billigare per liter jämfört med HVO100. Hur det är för kommersiella transportörer vet jag inte, men i kraft av större volymer och förhandlingsstyrka borde de kunna förhandla fram bättre priser? Volymerna HVO100 växer i alla fall snabbt för närvarande och med positiva incitament kan användningen fås att öka rejält under de närmaste åren. Fossilfritt 2030?
I HVO100 finns också en brygga till vätgasdrift och bränsleceller, där utvecklingen till 2030 med stor sannolikhet kommer att revolutionera transportsektorn. Först när vätgas producerad med förnybar el liksom fossilfri HVO100 ges de positiva incitament som krävs för att omställningen ska skjuta fart kommer den fossila dieseln att förlora i efterfrågan. Att det idag saknas ekonomiska incitament för att tanka HVO100, innebär att detta bränsle främst attraherar klimat- och miljövänner och är ett bränsle för välbeställda entusiaster, inte för den breda majoriteten. Ungefär som elbilarna.
På motsvarande sätt borde ökad användning av exempelvis biogas och etanol stimuleras på bekostnad av fossil bensin. Men ökad kvotplikt är väl bra säger kanske någon? Absolut, men den behövs ju främst för att vissa tillverkare av dunkla skäl inte godkänner HVO100 i sina dieselmotorer, så varför inte bejaka att förbränningsmotorerna i många år till har ett existensberättigande och satsa på att försörja dessa med biodrivmedel, förnybara och fossilfria bränslen. Varken tekniken eller klimatet kommer att protestera och vi sparar dessutom på jordens ändliga naturresurser inklusive sällsynta metaller.
Kraftsystemet är således knappast betjänt av att vi maxar elefterfrågan på allehanda sätt. Varken i Skåne eller någon annanstans. Med en tredjedel av vardera vindkraft, kärnkraft och vattenkraft så undviker vi ett dysfunktionellt kraftsystem. På transportsidan bör befintliga fordon snarast försörjas med biodrivmedel och fossilfria alternativ. Elbilar och laddhybrider är bra alternativ för vissa behov i våra städer medan den långsiktiga elektrifieringen av transportsektorn bör invänta vätgas och bränsleceller. Undvik att forcera fram eldrivna fordon baserat på batterilagring och teknik som varken är ekonomisk, ändamålsenlig eller naturresurseffektiv. En sund mångfald av teknik, energibärare och bränslen är framtiden. Fossilfritt och så småningom förnybart och förbränningsfritt. Så ska vi kunna rå på den sista promillen av vår andel av de globala utsläppen av klimatgaser utan suboptimering.
