Ja, det påstår i alla fall Stockholm Environment Institute i en artikel den 5 december, se nedan. Det är bra att artikeln tar upp de paradoxala förhållanden som råder mellan de stora ländernas klimatpolitik och deras energipolitik, där de senare i snart sagt alla fall handlar om ökad fossilbränsleanvändning framöver. Det må vara utvinning av olja, kol, brunkol eller naturgas för så länge inte energi- och klimatplanerna görs kompatibla händer det inte mycket på global nivå. Helt i analogi med de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser fortfarande ökar.

EU:s numera största oljeutvinnare är Danmark efter att UK lämnat EU, men i ett globalt perspektiv är det ju verkligen ”musen som röt” när danskarna meddelar att de helt ska sluta borra efter och utvinna olja i Nordsjön från 2050. Patetiskt att de slår sig för bröstet och får beröm av den svenska miljöministern över denna globalt sett ytterst marginella åtgärd. Visst, alla kan göra något och visst, Danmark skulle kunna bli ett exempel för andra länder som utvinner fossila bränslen, men fan trot.

I Sverige fortsätter stolleproven i spåren av klimatomställningen och trots att det nordiska och nordeuropeiska kraftsystemet numera är tydligt dysfunktionellt fortsätter vi att investera i ytterligare vindkraft företrädesvis i norra Sverige. De effekter som detta ger är att urholka ekonomin för planerbar och hållbar vattenkraft samt försämra kraftbalansen när annan planerbar kraftproduktion tas ur drift med argumentet att den inte är lönsam. När ska våra politiker förstå att denna energipolitik bara leder längre ut på det sluttande plan som vi anträdde för ungefär tjugo år sedan. Och lösningarna är ju inte okända, de känner vi till sedan lång tid. Och det är inte utbyggnad av havsbaserad vindkraft eller för den delen mer landbaserad vindkraft i södra Sverige utan högre överföringskapacitet från norr till söder samt att vi bibehåller vår redan fossilfria och planerbara kraftproduktion dvs vattenkraften och kärnkraften. Besluten om eventuell ny kärnkraft får tas när den framtida energianvändningen kommit närmare verkligheten och kan prognosernas med någorlunda precision och trovärdighet.

Ett annat stolleprov som fick nytt bränsle i veckan var elbilshypen, när Håkan Samuelsson på Volvo Cars med oklara motiv uttalade stöd för ett förbud av bensin- och dieselbilar från 2030, och anslöt sig till den kör av elektrifieringsförespråkare som verkar ha missat att deras lösning leder rakt in i en återvändsgränd! Vem har råd med dessa funktionellt begränsade fordon? Varifrån ska elen till laddningen komma? Hur ska utvinningen av de ändliga naturresurserna som litium och andra metaller till batterierna göras miljövänlig och hållbar?
Varför sågar Volvo av den gren som de själva sitter på och underkänner fossilfri drift av sina dieselbilar på HVO100 utrustade i enlighet med Euro6d? Eller för den delen de bensinbilar som kan köras på biogas (metan) eller etanol?

Att vi i Sverige äntligen börjat diskutera en vätgasstrategi är den (enda) ljuspunkt jag ser på energi- och klimathimlen för närvarande.
Att kunna producera vätgas genom elektrolys och därmed göra väderberoende elenergi lagringsbar borde vara ett krav för att få tillstånd att resa ett vindkraftverk som man vill koppla in på vårt gemensamma kraftnät. Den därvid producerade vätgasen kan antingen användas till effektproduktion av el, till produktion av kemikalier, i gasfordon eller ännu hellre i fordon med bränslecellsdrivning.
El producerad i solceller integrerade i bebyggelsen kan på motsvarande sätt lagras i batterier placerade i de fastigheter den produceras. Det borde på samma sätt vara ett krav på att installera lagring när du som fastighetsägare installerar solcellsproduktion som du vill koppla in på det gemensamma kraftnätet.

Svårigheterna med produktion av vätgas och syntetiska bränslen (kemikalier) eller bränslecellsteknik ska inte underskattas, men tekniken är i stort på plats, lösningarna är miljö- och klimatmässigt önskvärda samt blir ekonomiskt rimliga så snart produktionen skalas upp baserat på en ökad efterfrågan i spåren av en effektiv vätgasstrategi. HYBRIT är en intressant första applikation som testas av LKAB och SSAB för fossilfri ståltillverkning. Och i detta sammanhang är 2030 kanske något för snart, men till 2040 och definitivt till 2050 är detta absolut realistiskt, men då kan vi inte slarva bort våra möjligheter på återvändsgränder som ytterligare massiva ogenomtänkta vindkraftsutbyggnader eller för den delen en massiv elektrifiering av transportsektorn. Tänk längre än era egna särintressen.

Var finns helhetsperspektivet när vi som bäst behöver det i spåren av den pågående pandemin och när vi har såväl effekt- som kapacitetsbrist på el i södra Sverige?
I ett globalt helhetsperspektiv ska vi inte heller glömma att vi står för 1 promille av de globala utsläppen av klimatgaser. Vi har goda fossilfria och förnybara förutsättningar att bygga vidare på och kan kosta på oss lyxen att inte stressa fram dåliga och dyrköpta lösningar. Det är värre för Danmark, Tyskland, USA, Kina, Ryssland med flera. Några av dem har kanske viljan, men har de kraften och förmågan att genomföra de enorma förändringar som kommer att krävas?
Vi får hoppas det.

”Ljusglimtar i klimatmörkret

Den planerade utvinningen av fossila bränslen i världen är betydligt större än vad som är möjligt för att kunna begränsa den globala uppvärmningen enligt Parisavtalet. Gapet har vuxit sedan förra året. Men det syns ändå vissa ljusglimtar.
Fossila bränslen är den helt avgörande källan till världens utsläpp av växthusgaser. Trots det finns ingen överenskommen form för hur utvinningen olja, kol och gas ska rapporteras internationellt, för att få en samlad bild av kommande utsläpp.
Därför har Stockholm Environment Institute i samarbete med bland andra FN:s miljöprogram UNEP och andra forskargrupper tagit fram de uppgifter om utvinning som finns tillgängliga, och sammanställt dem i The Production Gap Report.
Den första rapporten kom förra året, och visade att den planerade utvinningen kommer att leda till dubbelt så mycket koldioxid i atmosfären än vad som är möjligt om den globala uppvärmningen ska kunna begränsas enligt Parisavtalet.
Nu presenteras årets rapport. Den visar att gapet mellan planerad produktion och återstående koldioxidbudget har vuxit ytterligare. För att klara Parisavtalets 1,5-gradersmål måste utvinningen av fossila bränslen minskas med 6 procent per år fram till 2030. I stället planerar länderna att öka produktionen med 2 procent per år.
Men samtidigt syns ett tydligt hack i kurvan – för under pandemin har utvinningen minskat tillfälligt med ungefär 7 procent.
– Fast detta har inte påverkat de långsiktiga planerna på fortsatt utvinning, vilket vi tycker är bekymmersamt. För att klara 1,5-gradersmålet skulle det krävas en ungefär lika stor minskning varje år fram till 2030. Så det är en väldigt dramatisk förändring som behövs, säger Måns Nilsson, vd för Stockholm Environment Institute.
I rapporten har forskarna även analyserat hur världens länder utformar sina återhämtningspaket, för att stötta ekonomin under coronapandemin. I G20-länderna har ungefär två tredjedelar av stödet hittills riktats mot fossilberoende verksamheter. Men Måns Nilsson påpekar att detta handlar om det akuta stödet, för att undvika en omedelbar krasch.
– När vi tittar på den långsiktiga återhämtningspolitiken ser det bättre ut på flera håll. I EU har man till exempel satt upp ett tydligt ramverk där minst 30 procent av stödet ska gynna klimatomställningen och den övriga delen ska vara neutralt, säger Måns Nilsson.
Dessutom ser han ytterligare tre lovande tendenser i det längre perspektivet. För det första att allt fler länder och regioner förbinder sig att bli klimatneutrala inom de kommande 30–40 åren, till exempel Kina, Japan, Sydkorea och EU.
– Det här väldigt ambitiösa politiska målet har spridit sig snabbt den senaste tiden, säger Måns Nilsson.
Det andra positiva tecknet är den stora omsvängning som på ganska kort tid skett inom den finansiella sektorn, där fler och fler stora investerare meddelar att de lämnar den fossila marknaden.
Till sist lyfter han fram USA, där den tillträdande presidenten Joe Biden har sagt att landet så fort som möjligt ska gå med i Parisavtalet igen. Det är ett regimskifte som enligt klimatforskaren Johan Rockström kan leda till ett G3 för klimatet – att de tre stora utsläpparregionerna Kina, USA och EU börjar dra åt samma håll för att bli klimatneutrala.
– Men i andra vågskålen ligger ju det vi ser i verkligheten, de här långsiktiga planerna på fossilutvinning som vi visar i rapporten. Så länge inte energipolitiken och klimatpolitiken går hand i hand kommer utsläppen fortsätta att öka, säger Måns Nilsson. TT
JÖRN SPOLANDER”