Jag delar den bild Ingrid Runsten i SDS ger av tillståndet i demokratin och för internationellt samarbete, men är det särskilt mycket bättre nationellt? Sverigedemokrater, mediaföretag och redaktioner med tvivelaktiga syften samt allehanda foliehattar, den ena fnoskigare än den andra, sprider oemotsagda sina galenskaper sedan många år. I ett genombyråkratiserat samhälle där invånarna i likaledes hög grad slutat tänka själv så kan de ansvariga för en tragedi, som den i Furulund, gömma sig bakom regelverket och hävda att de följde detta och därmed gjorde rätt, trots förfärande konsekvenser.
Vad gör sådana uttalanden med demokratin och respekten för svenska myndigheter? I pandemins Sverige verkar det handla om att hitta någon att skylla på eller någon som skött samma uppdrag ännu uslare för att själv framstå i en bättre dager. Gärna då kollegor och företrädare för andra myndigheter, regioner eller kommuner.
Egna tillkortakommanden förklaras bort med att vi följt reglerna och framställer det närmast som en merit att inte tänka själv eftersom vi inte har kompetens på det vi fått ansvar för. Så precis som Runsten skriver; ”Pandemin utmanar demokratin, klimatkrisen kan knäcka den.”, är det eftersom vi slutar lyssna på de som vi borde lyssna till när bruset av alternativa fakta, olika särintressen och inkompetens raserar trovärdigheten i våra demokratiska institutioner.
Var finns de funktioner och företrädare som tar ansvar i det svenska samhället idag? De som tar ansvar för allmänintresset och samhällets intressen i denna röra av egenintresse och särintressen för att bli omvald och inte mista de höga arvoden som numera kommer med högre politiska uppdrag eller mista det välbetalda jobbet med grandiosa förmåner där det går att glida runt och hålla presskonferenser om att ”alla andra” eller ”någon annan” inte gör sitt jobb. ”Jag” är ju i detta sammanhang bara ett offer för omständigheter som inget kan göra pga av andras tillkortakommanden, det må vara politiska motståndare, andra kommun- eller regionföreträdare, andra myndigheter, andra länder, läkemedelsbolag eller för den delen EU. Skaran som det går att skylla på har växt till enorma proportioner under pandemin.
Klimatfrågan har diskuterats i många år nu. När klimatkrisen väl är här är det för sent att hävda att vi inte förstod allvaret eller att det skulle gå så fort. En företeelse som irriterar mig är att vi i den svenska diskussionen ägnar oss åt navelskådning och inte ser klimatproblematiken i ett större perspektiv. Ja, jag håller med om att alla ska göra vad de kan för att minska sitt klimatavtryck över tid, så även vi svenskar. Men räcker det? Eller måste vi inte samtidigt inse fakta och förstå att vi kan jobba ihjäl oss lokalt och fylla hela Norrland och våra kuster med skogar av vindkraftverk utan att det påverkar den globala situationen ett dugg.
Men när vi står där i våra vadarstövlar i ett nordisk Venedig kan vi i alla fall hävda att vi har gjort allt vi kunde här i vår lilla ankdamm. Kön av bortförklarare och legitimerare, av att vi trots förödande konsekvenser, gjort allt rätt och bara följt våra svenska regler, kommer att vara lång och trängseln vid mikrofonerna betydande. Där kommer politiker på alla nivåer, myndighetschefer, kommunikationsdirektörer, skribenter, bransch- och intresseföreningar, regiondirektörer, hållbarhetsgeneraler, miljö- och naturskyddsföreningar, bolagsdirektörer och diverse språkrör att flockas.
Fakta är att Sverige står för ca 1 promille av de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser. Fakta är också att de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser är 51 miljarder ton per år och ökar.
Löser vi den här ekvationen särskilt effektivt genom progressiva klimatmål för Sverige, regionerna och kommunerna?
Snart får vi kanske ta till våra klassiska argument och börja skylla på andra och återanvända argumentet att hade alla andra gjort som vi hade allt ordnat sig.
Nu är vi bara ett offer för omständigheter. Igen.
