Oftast innebär en utfasning av något som ett bränsle att någon form av ersättningslösning behöver fasas in om inte utfasningen beror på att behoven förändrats och efterfrågan därmed blivit noll. Det är tyvärr många i miljö- och klimatdebatten som fokuserar på förbud av både det ena och det andra, men få om ens någon fokuserar på hur ”det förbjudna” eller utfasade ska ersättas, vilket borde vara minst lika viktigt för utvecklingen av näringslivet, våra olika regioner och svensk ekonomi på kort och lång sikt. Låt oss fundera några varv på just transportsektorn och sätta våra utsläpp av klimatpåverkande gaser i ett större perspektiv. 

Sveriges utsläpp av klimatpåverkande gaser är ca 50 miljoner ton CO2-ekvivalenter per år (2019). Transportsektorn står för ca 16 miljoner ton av dessa varav 10 miljoner ton härrör från personbilar. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med ca 30% sedan 1990, inrikes transporter endast med 15-20%, vilket i huvudsak beror på ökade transportbehov och -volymer. De globala utsläppen av växthusgaser var 38 miljarder ton CO2 2019, vilket innebär att Sveriges andel är ca 1,3 promille av totalen. Utsläppen från personbilarna i Sverige motsvarar således ca 0,3 promille av de globala utsläppen och dess andel sjunker över tid eftersom våra utsläpp hela tiden minskar medan de globala tenderar att fortsätta öka.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Att vi ska skrota våra ambitioner att genomföra en klimatomställning i högt tempo? Att vi kan öka våra utsläpp av växthuset eftersom de inte spelar någon roll globalt? Nej, och jag säger inte heller att vi ska släppa våra höga ambitioner avseende klimatomställningen, men att vi istället för att stressa fram dåliga och kortsiktiga, ibland kontraproduktiva lösningar som skatten på plastpåsar, skatt på avfallsförbränning eller för den delen förslagen om förbud mot bilar med förbränningsmotorer eller mot diesel eller bensin. Inga omställningar av samhällen har någonsin kunnat göras över en natt, vilket en del debattörer och politiker tycks tro. I varje fall inte om konsekvenserna ska kunna hanteras på ett rimligt sätt. 

Hur ser våra behov av transporter ut i framtiden? Hur ser det ut i olika delar av vårt långsträckta land? Vilka transportbehov är inte långsiktigt hållbara ur andra aspekter än klimat och miljö? Vilken prioriteringsmodell tillämpar vi när det gäller det vi ska fasa in för att lösa våra transportbehov i framtiden? Är de mest radikala och orealistiska förslagens mening att vi på allvar tror att lösningen är att tvinga oss alla att gå, cykla eller åka kollektivt?  Kan vi förutsätta att alla som behöver tjänstefordon (distribution, hantverkare, omsorg i hemmen och samhällsservice) för att utföra sina jobb kan gå, cykla eller åka kollektivt? Många behov kan naturligtvis lösas på det här sättet i våra tätorter, men hur ser det ut i Norrland, på landsbygden eller i våra glesbygder?

En konsekvensanalys som görs ur flera olika perspektiv ger ofta vid handen att det finns få om ens några, patentlösningar som i ett slag löser alla våra problem, i det här fallet avseende klimatomställningen av vårt samhälle. Sakfrågan eller problemets lösning är sällan betjänt av de olika särintressen som har åsikter om både det ena och det andra, men som allra minst har samhällets och flertalets intressen till grund för sin kommunikation och sina aktiviteter. Här handlar om att gynna sig själv, sin intressentgrupp och de egna affärerna. Inget annat.

”Från år 2030 kommer det inte längre vara tillåtet att sälja nya bensin- och dieseldrivna bilar.” Utdrag ur Januari-överenskommelsen.

Utredningen föreslår att fossila drivmedel ska vara utfasade i Sverige senast 2040. Ur den statliga utredningen om utfasningen av fossila drivmedel.

Det förstnämnda är ett rätt obegåvat mål som Sverige i egenskap av lilleputt-land har svårt att implementera utan att världssamfundet och de stora globala fordonstillverkarna är med på noterna. Sverige är en liten marknad globalt sett och står i skrivande stund för ca 1 promille av de totala utsläppen av växthusgaser. Transportsektorn i sin tur för en femtedel av Sveriges utsläpp så särskilt kraftfull lär inte ett sådant förslag bli om det mot förmodan skulle genomföras.

Det andra är nog realistiskt, men satsningar på biodrivmedel måste komplettera en sådan utfasningsstrategi. Ersättningen är inte och endast elektrifiering. Mångfald i fossilfria och förnybara lösningar är det som behövs i kombination med viktade ekonomiska styrmedel. Den enfald som råder i klimatpolitiken måste brytas till förmån för en färdplan som är realistisk och tar samhällets behov av transporter i beaktande.

Globalt behövs ett rejält grepp typ det som IEA förslog under våren.

IEA vill ha ett omedelbart stopp för alla nyinvesteringar i fossil energi och 60 procent mer bioenergi – Energimyndigheten maj 2021.

Sol och vind men också biobränsle, kärnkraft och ett omedelbart stopp för alla nyinvesteringar i fossil bränsleutvinning. Det är några av punkterna i det internationella energiorganet IEA:s ”färdplan” för att göra världen klimatneutral till 2050. IEA föreslår också en 60-procentig ökning av biobränsleanvändningen fram till 2050 vilket skulle innebära att närmare en fjärdedel av världens produktiva skogsmark ska användas för att producera biobränsle. Något att fundera på för EU:s taxonomi-förespråkare – gör om och gör rätt.

Och då har jag inte ens nämnt vätgasens och bränslecellens potential och sannolikt avgörande roll i det framtida klimatvänliga energisystemet.

Det kunde se rätt bra ut. Om vi inte krånglade till det så……..