En mycket intressant artikel avseende ett projekt som försöker hitta en värdekedja som kan minimera förlusterna genom att på olika sätt tillvarata, lagra och nyttiggöra energin i vätgasprocessen från billig ”onyttig” vindkraft.
Jag ska medge att jag ur ett kraftsystemperspektiv ser storskalig vindkraft som ett problem, men det beror nog mer på att förespråkarna samtidigt vill försämra villkoren för och motarbetar investeringar i den styrbara andelen av Sveriges elproduktion. Ur ett helhetsperspektiv så är det såväl systemtekniskt som miljömässigt förkastligt med havsbaserad vindkraft framförallt när möllorna är inom synhåll från land. Vindkraften må vara förnybar, men ger inte de enastående effekter för klimatet som många tror (och påstår). Hade vi inte vår vattenkraft och kärnkraft de vinterdagar när det inte blåser så vore vi hänvisade till fossilkraft producerad i våra grannländer exkl Norge med förfärande påverkan på klimat och miljö.
Det svenska kraftsystemet med rimlig balans mellan storskalig vindkraft, vattenkraft och kärnkraft innebär att i princip all el du använder är producerad med ett ytterst marginellt utsläpp av växthusgaser. Just för stunden (5/10) bidrar den svenska elproduktionen med 35 gCO2eq/kWh, https://app.electricitymap.org/zone/SE, och en mix bestående av 4010 MW vindkraft (ca 39% av installerad effekt), 5350 MW kärnkraft (78%) och 7290 MW vattenkraft (46%). Summa elefterfrågan är 17 900 MW, vilket innebär att mellanskillnaden på 1250 MW klaras med industriellt mottryck och kraftvärme. Dagens elefterfrågan ligger en kall vinterdag ca 8 000 MW högre än idag och då blåser det knappast särskilt mycket, vilket statistik kan bekräfta. En bra dag för vindkraften som idag är värdet av den installerade effekten ca 40%, en kall vinterdag mellan 5-10%, vilket innebär ca 1000 MW i praktiken. Lägg till 1250 MW (diffen), 6 880 MW kärnkraft och 15 900 MW vattenkraft så har vi ett importbehov på ca 1000 MW. Hela det här resonemanget bygger emellertid på att all styrbar kraftproduktion kan utnyttjas fullt ut och att det inte finns några begränsningar i landets ledningsnät för överföring och distribution av el.
Det svenska kraftsystemet är således en fantastisk tillgång så länge vi behåller ett system som har rimlig balans mellan styrbar (60%) och väderberoende (40%) kraftproduktion i termer av installerad effekt. I varje fall i relation till den elefterfrågan vi har idag. Minskar andelen styrbar produktion eroderas denna tillgång, och en brytpunkt nåddes i detta avseende under fjolåret när den andra av Ringhals kokarreaktorer togs ur drift. Ökar samtidigt elefterfrågan, vilket alla förutspår, så blir konsekvenserna betydande. I ett sådant scenario ökar såväl klimatpåverkan som elpriset framförallt i södra Sverige.
Fjärrvärmen är en annan styvmoderligt behandlad tillgång som vi som samhälle byggt och dels verkar ta för given och dels verkar betrakta den som överflödig eller så värdelös att den kan undvaras. Inget kan vara mer felaktigt.
För det första ersätter fjärrvärmen individuell uppvärmning, förr i världen baserad på olja (och ved) och numera baserad på el, pellets och ved. Den nya tidens elvärme är för all del väldigt mycket effektivare än den traditionella, men även den elen ska trots allt genereras, överföras och distribueras till mitt hus.
För det andra så erbjuder fjärrvärmen möjligheten att producera el istället för att använda el som det huvudsakliga substitutet kräver. Kraftvärmen i svenska fjärrvärmenät är därvid en viktig tillgång som vi ofta bortser ifrån i den lokala elförsörjningen.
För det tredje så eldar vi i huvudsak svenska fjärrvärmeverk med biobränslen i form av GROT, sågverksrester och returträ samt utsorterat och separat insamlat brännbart avfall. Det senare ett avfall som uppstår i skarven mellan det avfall som kan återvinnas som material och de restprodukter som ska läggas på deponi. Utsorteringen sker både avseende hushållens avfall där den här fraktionen ibland felaktigt kallas ”restavfall” och för verksamhetsavfallet. Det avfall som eldas i ansvarsfulla svenska fjärrvärmeaktörers pannor är således inte avfall som borde behandlas på annat sätt än att förbrännas. Svensk avfallsförbränning är således en behandlingstjänst av en avfallsfraktion som inte kan eller ska behandlas på annat sätt och som utgör en väsentlig del i den s k avfallstrappan. Ökad utsortering i kombination med återvinningsbar plast innebär att plastandelen i det brännbara hushållsavfallet stadigt minskar till gagn för såväl samhället som miljön och klimatet. Att energin nyttiggörs som värme och el innebär att ca 80% av en energikälla som annars skulle gå till spillo kan ersätta andra bränslen i denna samhällsnyttiga process.
För det fjärde så är den fossila oljan i princip helt ersatt i svensk fjärrvärme. Eldas olja för reserv- eller spetslastbehov så handlar det om HVO eller RME.
Att tro att en avfallsförbränningsskatt minskar mängderna avfall som uppstår i samhället är naivt och okunnigt. Att incitamenten istället borde ökas för att minimera förekomsten av fossil plast i produkter och att sortera ut det som trots allt hamnar i avfallsflödet vore både effektivare och definitivt klokare. Det har även Skatteverket insett.
En tredje tillgång är den svenska skogen och skogsindustrin. Den som vi i nuläget gör allt för att racka ner på och som tillsammans med andra aktörer inget hellre vill än att bl a bidra till utvecklingen av hållbara biodrivmedel. Etanol, biobensin och biodiesel (HVO) kan redan idag ersätta stora delar av de fossila fordonsbränslena och ökande kvotplikter bidrar naturligtvis till detta. Biogas är en annan tillgång som kan komplettera en hållbar mix av biodrivmedel parallellt med utvecklingen av effektiv och hållbar teknik för grön vätgas som i den artikel jag inledde den här texten med.
Min slutsats är att mångfald i lösningar, energibärare och teknik är att föredra framför den enfald som tillåts breda ut sig i svensk energipolitik.
Patentlösningen för kraftsystemet är mer vindkraft, helst havsbaserad med enklare tillståndsprocesser och subventionerade anslutningsavgifter. Patentlösningen för industrin är att ersätta kol med vätgas, vilket kräver stora volymer (grön) el. Patentlösningen för transportsektorn är eldrift baserat på batterilagring, som utöver att den kräver mer el också kommer att göra slut på en del gemensamma ändliga naturresurser i form av metaller som litium m fl.
Vem ser till helheten? Kanske är det dags att inse att det vi kan påverka är en försvinnande liten del av den globala situationen, men att vi säkert kan inspirera andra om vi visar på en väg framåt som baseras på hållbara system för transporter, avfallsbehandling samt värme- och kraftförsörjning. Att som idag sträva efter att bli störst på vindkraft, elbilar etc och samtidigt montera ner eller missgynna de viktiga tillgångarna i energi- och klimatomställningen, är en enfaldig strategi som leder till förfärande konsekvenser för miljö, klimat, näringsliv och samhälle.
Att ta bort den onaturliga uppdelningen av den svenska elmarknaden i fyra elområden snarast vore en välgärning. Att denna missgynnar södra Sverige när utbyggnaderna av överföringskapaciteten från norr till söder drivs (?) i snigelfart och Barsebäck liksom halva produktionen i Ringhals avvecklats, vilket dels gör att elpriserna skenar och dels att Karlshamnsverket körs både för frekvenshållning och för att det är lönsamt att producera el med fossil olja i kondenskraftverk. Är vi tillbaka till 1971 eller är det verkligen 2021 som detta händer?
Dessa och andra uppenbara åtgärder är vi otroligt senfärdiga med att genomföra medan vi i andra sammanhang har förtvivlat bråttom och jag undrar vem denna brådska egentligen gagnar? Inte klimatet i varje fall.
