I Göteborg och på några andra orter har elnätsföretagen vaknat och insett att med den besinningslösa lobbyingen för elektrifiering av vägtrafiken kommer krav på snabbladdning vilket kommer att innebära en betydande utmaning för lokala elnätsföretagen.

https://second-opinion.se/effektavgifter-ska-sprida-laddning-av-elbilar/

I Glasgow och på COP26 har världen delats i åtminstone tre fraktioner relativt klimatomställningen. Alla utom några få och viktiga länder är överens om att det är bråttom, i alla fall om 1,5-gradersmålet ska kunna klaras till 2030.

  • de som fortfarande lever gott på att producera och konsumera fossila bränslen – enbart negativa incitament till att förändra den nuvarande ordningen.
  • de som fortfarande lever gott på att konsumera (för billiga) fossila bränslen – få positiva incitament ställa om så länge miljö- och klimatkostnaderna för fossila bränslen är för låga.
  • de som bokstavligen ”sitter i sjön” och redan i dagsläget fdrabbas av konsekvenserna av global uppvärmning.

Sverige tillhör mellangruppen och har väldigt lite att skämmas för i det här perspektivet. Länder som USA, Kina, Tyskland, Indien, Australien med flera som tillhör den första gruppen måste ändra sin inställning. Ett bra första steg är att ändra attityden till fossila bränslen och de koldioxidutsläpp de genererar när produceras, distribueras och används.

Efter pandemin blottläggs nu även konsekvenserna av att de globala försörjningskedjorna är svåra att få igång igen, där komponentbrist, högre transportkostnader, stigande priser ger inflation som mest påtagliga konsekvenser. Inflationen drivs också på av högre bränslekostnader och stigande elpris. Härvidlag borde våra stora och viktiga företag tänka till och relansera affärsmodeller där försörjningen av kritiska komponenter och kompetens i högre grad kan lösas i närområden till deras montering och installation. Att skeppa varor, komponenter och produkter kors och tvärs över jordklotet är varken till gagn för klimat och miljö eller en sund långsiktig strategi för företagen. I konsekvens med klimatmålen måste företagen och då menar jag alla företag ställa om radikalt. Annars är risken att de är borta från marknaden om fem till tio år.

Kärnkraftens renässans blir över tid allt viktigare och vinner terräng hela tiden. Den rika världen klarar inte att bli fossilfria utan kärnkraft om vi inte ska tvingas förändra vårt sätt att leva i grunden. Är det överhuvudtaget möjligt att lyckas med en så genomgripande förändring när vi inte ens kan komma överens partiella begränsningar i vår användning av kol, olja och gas?

Vår konsumtion måste ställas om. Idag förlitar vi oss till stor del på massproducerade och billiga varor från fjärran länder där Kina är den dominerande handelspartner. På snart sagt varje barnkalas radas gåvor i form av plastleksaker från Kina upp på presentborden. Produkter som varken är producerade med hållbara råvaror, på ett hållbart sätt och med en god arbetsmiljö eller som kan återvinnas som material när de är uttjänta som leksaker. De är dessutom ofta förpackade i förfärande miljöovänliga plast- och pappersemballage som sällan kan återvinnas de heller. Den minst dåliga hanteringen av uttjänta produkter och dess emballage blir att återvinna energin i dem. Här kan vi som föräldrar, far- och morföräldrar göra skillnad och istället ge presenter som är hållbara ur alla aspekter.

Innebär COP26 att hoppet om att lyckas dvs nå våra mål och bemästra klimatutmaningarna under de kommande årtiondena ökat? Eller har mötet bara bekräftat att ”fossilfarsen” fortsätter som Shora Esmailian påstår i dagens tidning. Det är lätt att hålla med henne när de pinsamma krumbukter som en del länder exponerat under mötet för att motivera att just de måste fortsätta använda fossila bränslen av konkurrens- eller rättviseskäl. Att Tyskland fasar ut sin kärnkraft och samtidigt ökar sin naturgasanvändning och därmed dessutom gynnar ett aggressivt Ryssland som har en ekonomi som till stor del bygger på ökad utvinning och export av olja och naturgas. USA slår sig för bröstet för sitt ”klimatledarskap” samtidigt som man frikostigt delar ut licenser för prospektering av olja och gas. Att de viktiga avtalen och överenskommelserna från COP26 alla är icke bindande gör att känslan av oro för hur det ska bli oundvikligen tränger sig på.

Skeptisk är väl en känsla som ligger närmast till hands nu när den försiktiga optimism jag tidigare känt avseende klimatomställningen utmanas efter mötet i Glasgow. Trovärdigheten i vart vi är på väg kan onekligen ifrågasättas.

Och hur ska det bli när nästa möte ska hållas i Egypten och mötet därefter i Förenade Arabemiraten? Det känns inte som att öppenhet, hållbarhet och en fossilfri värld gynnas av att COP förlägger kommande möten till dessa länder. Men det är kanske moget för ett uppvaknande även i dessa länder såväl för demokrati som klimatomställning?

Kanske blir det en ny men fredlig Arabisk vår vi får bevittna?