När jag läser det jag skrev för knappt tre år sedan före Corona-pandemin så slår det mig att även om vi skrev programförklaringen specifikt för NAASEF det vill säga för energi-, miljö- och klimatområdena så är denna till stora delar allmängiltig och definitivt även relevant i ett perspektiv både post Corona och Rysslands invasion av Ukraina. Svårigheterna att samarbeta i globala (och över nationsgränser), men också lokala och inrikespolitiska frågor, blir pinsamt tydliga när vi reflekterar över det som hänt den senaste månaden. Vi borde kunna bättre. Inte minst i Europa som genomlevt två världskrig de senaste 108 åren.

Med tanke på nytt år, ny regering och energiminster samt att den rådande debattnivån inom ramen för klimat- och energipolitiken i Sverige är fragmenterad, faktafattig och dessutom dominerad av särintressen och stelbenta regleringar, så känner vi att det är dags för en ny kraft i dessa så viktiga frågor. En hel del (vissa självutnämnda) energiexperter, forskare och politiker efterfrågar en tydlig och enhetlig strategi för den pågående energiomställningen, men en sådan lyser sedan länge med sin frånvaro liksom det nödvändiga system- och helhetsperspektivet på detta frågekomplex.

”Om det finns en lösning på ett problem, är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns nån lösning på problemet, är det meningslöst att oroa sig.”
Dalai Lama

Vi människor verkar ha väldigt svårt att tänka långsiktigt det vill säga längre än en kvinno- eller mansålder. Att planera åtgärder längre fram än 15-20 år i tiden förefaller också om inte omöjligt så i alla fall svårt. Man skulle kunna hävda att politiker inte tänker längre än i mandatperioder det vill säga 4 år i taget i Sverige. Kan det vara så att vi undermedvetet tappar intresset för det som inte berör oss direkt eftersom vi då antingen är döda, pensionerade eller så har vår mandattid som politiker löpt ut. En del debattörer försöker få oss att vakna genom att påpeka det faktum att vi också har ett ansvar för de som kommer efter oss, den värld vi lämnar till kommande generationer. Unga människor som Greta Thunberg engagerar sig för att genom olika aktioner få politiker och beslutsfattare att sätta fart och börja agera på klimatområdet. Helst idag eftersom man hävdar att tiden är på väg att rinna ut och en klimatkatastrof lurar runt hörnet. Jag konstaterar att på de tre år som förflutit sedan 2019 så har ingenting positivt hänt i sakliga termer på klimatområdet. Den infantila och tröstlösa debatten om elektrifiering, enklare och snabbare tillståndsprocesser samt att havsbaserad vindkraft är lösningen för SE 3 och 4 fortgår med oförminskad kraft. Den har nu gått så långt att undertecknad beställt en laddhybrid. En sak som hänt är att efter pandemin och nu med Putins galenskaper så har Greta och andra röster helt försvunnit och klimatfrågan med dem. Turligt nog har sanktionerna mot Ryssland och deras olje- och naturgasexport också satt ljuset på Tysklands säkerhetspolitiska dilemma i och med beroendet av rysk naturgas.

Vi människor förefaller få allt svårare att se positivt på framtiden. Det är föga överraskande att vi låter oss dras ner i det problematiserande träsk som blir till en återvändsgränd när hopplösheten sprider sig i takt med galenskaperna i världen. Det är kört, är redan en sanning för många klimataktivister, och med en sådan inställning är det ju inte lönt att jobba lösningsorienterat eftersom det kommer att gå åt pipsvängen oavsett vad vi försöker göra nu eller i framtiden. En sådan inställning leder inte till något gott överhuvudtaget och vi måste därför se till att skapa hopp, positiva berättelser om genomförda klimatåtgärder samt oförtrutet jobba vidare med ett positivt och lösningsorienterat sinne. Väl grundat i hållbara system och med ett klart och tydligt helhetsperspektiv.

Mitt resonemang känns emellertid futtigt när jag konstaterar att President Zelenskyj lyckas ingjuta visst hopp i sitt folk som fortsätter kämpa trots övermakten, krigsbrotten, allt mänskligt lidande och den gränslösa grymhet som Putin och hans anhang uppvisar när de bedriver terrorbombningar på Ukrainsk mark. Zelenskyjs ledarskap och kommunikation är på en helt annan nivå än vi sett på väldigt många år.
Och tack och lov att Biden tagit över i Vita Huset efter Trump som var en annan maktgalen psykopat.

Vi människor har också förtvivlat svårt att samarbeta. Detta gäller inte minst samarbete runt globala frågor, som exempelvis klimatfrågan. Visst betyder avståndet och distansen att intresset minskar, om än inte med kvadraten på avståndet, så i alla fall jämfört med regionala (nationella) och lokala frågor och problem. Uppslutningen runt de globala klimatmålen har varit ganska ljum och när det kommer till att implementera deltagande länders olika åtaganden så blir det plötsligt svårt, nästan omöjligt. Rättviseaspekterna blir svåra att hantera när den rika världen (utvecklingsnivå 4 enligt Hans Rosling) som skapat problemen under de senaste 200 åren, vill begränsa möjligheterna för de som befinner sig på nivå 1-3 genom klimatavtal och bindande åtaganden, samtidigt som man själva inte är beredd att göra de uppoffringar som krävs. Kommer det att ändras nu? Förhoppningsvis.

Vi människor har också en tendens att låta retoriken om det perfekta, sänka eller i alla fall allvarligt försämra för det goda på klimatområdet. De svenska och tyska besluten om avvecklingen av kärnkraften är exempel på detta. I Tysklands fall innebär beslutet att kolet inte kommer att fasas ut förrän tidigast 2038, en konsekvens som inte kan ha varit okänd vid tiden för beslutet om kärnkraften. För utfasningen av naturgas finns det vad jag vet ingen plan alls. I Sveriges fall kommer vi från 2020 att bli än mer beroende av elimport från kolkondens i våra grannländer under vintertid, ytterligare en konsekvens som inte kan ha varit okänd vid tiden för besluten om avveckling av fossilfri kraft. I båda Sverige och Tyskland diskuterar man i olika politiska forum om inte Carbon Capture Storage (CCS) och vätgas skulle kunna lösa problemen med klimatet för då skulle dessutom den befintliga gasinfrastrukturen och elproduktionsanläggningarna kunna konverteras för användning inom ramen för detta. Misstanken att detta är retorik om dyra alternativ som kanske kan realiseras om 30-40 år infinner sig snart, retorik för att rättfärdiga fortsatt användning av naturgas dvs fossilgas i Europa och ytterligare så kallade projekt med alibi-åtgärder som kanske aldrig kommer att bli verklighet.
Kanske en misstanke som kommer på skam nu.

Vi människor, i varje fall de som är unga, engagerar oss gärna i samtidens stora frågor. Den stora utmaningen är att kanalisera engagemanget i konstruktiv riktning och dämpa revolutionära tendenser med syfte att bryta ner det existerande för att kunna bygga något nytt. Debatten, inte minst i media, pendlar mellan hopp och förtvivlan och kännetecknas i stort av katastrofscenarion, misstroende och plakatåtgärder, helt utan reellt innehåll som förändrar något i sak. Att skapa klimatångest och tro att det ska driva utvecklingen i rätt riktning är naivt och ineffektivt. Uppskrämda eller oroliga beslutsfattare fattar nämligen inte särskilt bra beslut. Den växande polariseringen i för eller emot, i klimatförnekare och -bejakare drar bort fokus från sakfrågorna, skapar kortsiktighet och oresonlighet. Att göra som Greta Thunberg är dock värt all respekt och även om hon troligtvis spär på den kollektiva klimatångesten, så kan hennes och andras exempel kanske öppna ögonen på en del politiker och beslutsfattare och på så sätt bidra till ökad långsiktighet, mer samarbete och ärlighet. Hur kommer vuxenvärlden att ta Gretas upprop vidare till konkreta åtgärder? Kan dagens ungdom göra något konstruktivt av det engagemang som förhoppningsvis väcks till liv? Frågan om vi ska gå med i Nato har plötsligt seglat upp som en huvudfråga inför valet, och det känns bra att statsministern bjuder in oppositionsledaren att resa med till Nordnorge för att på plats se och höra om hur försvaret samövar med Natos styrkor i Norge. Ställer sig alla riksdagspartier bakom en ansökan om medlemskap i NATO efter valet, baserat på en bra debatt och ett sakligt beslutsunderlag är det kanske en bra idé. Annars får frågan nog beredas bättre och eventuellt hanteras med en folkomröstning när vi fått lite distans till kriget i Ukraina.

Vi människor har lätt för att engagera oss i lokala frågor. Vill någon anlägga en gruva eller sätta ett vindkraftverk i närheten av där vi bor, så reagerar vi och engagerar oss gärna. Delvis handlar detta om att vi inte känner oss delaktiga i besluten eller motiven för de planerade åtgärderna. Att med framförhållning, god planering och ärliga konsekvensanalyser av de olika alternativ som står till buds, engagera medborgarna, inte i för eller emot, utan med en kommunikation som bygger på fakta, helhetssyn borde vara möjligt. Allt annat bygger på antagandet att folk i allmänhet är obildade och dumma. För oss är det självklart att de flesta människor vill bidra till goda lösningarna både lokalt och globalt. För att få dem med på förändringståget krävs trovärdig kommunikation och att vi inte låter det perfekta bli det godas fiende samt inser att förändringarna kräver tydliga prioriteringar, är genomgripande och inget som kan forceras fram på kort tid.

Vi människor har alltför lätt att misstro andras avsikter, att förbjuda och bygga murar. En klok man, Leif Alsheimer, sa för en 10-15 år sedan, att bristen på (allmän-) bildning och historielöshet är kommande beslutsfattares stora utmaning, större än jämställdhet, mångfald, miljö- och klimatfrågorna. Det är väl bland annat därför vi har en debatt om demokratin och andra självklarheter i Europa av idag. Att exempelvis bara förbjuda rökverk, sprit, kärnkraft, försäljning av fossila bränslen, fordon med explosionsmotorer eller alla utsläpp av skadliga ämnen till luft och vatten är inte särskilt effektivt utan leder främst till en mängd oönskade effekter och en återgång till ett samhälle som väldigt få är beredda att acceptera. Alla förändringar måste av nödvändighet innebära en löpande transformationsprocess där en mångfald av nya lösningar successivt ersätter befintliga hälso-, miljö- och klimatskadliga lösningar. Att gräva där vi står även utvecklingsmässigt och med utgångspunkt i individen, platsen eller orten, företagen och samhället successivt implementera lösningar, som är led på vägen till visionen om ett hållbart samhälle, miljö och klimat, är nödvändigt. Det gäller oss alla och vi behöver börja nu. I skenet av ett instabilt och förändrat säkerhetsläge i Europa krävs en rejäl uppdatering av våra och andra länders strategier för att möta framtiden.

Vi bildade Nätverket Svenskt Energiförnuft med syftet att driva debatt, sprida faktabaserad information och på så sätt stödja ett långsiktigt, handlingsinriktat arbete för ett miljö- och klimatvänligare samhälle. Vägen dit går genom implementering av styrmedel, vilka stödjer en utveckling till förmån för åtgärder och lösningar som ger tydliga miljö- och klimatförbättrande effekter och undviker suboptimering genom att tappa bort såväl system- som helhetsperspektiven i arbetet. Det går inte att bygga en fungerande helhet från de olika önskemål och detaljintressen som särintressen på energiområdet hela tiden argumenterar och lobbar för. Jag konstaterar att vi knappast har lyckats med vårt uppsåt att få gehör för en annan ordning och om vi ska bli en röst att räkna med framöver så får vi absolut tagga upp och det rejält.

Initiativtagarna är tre skånska energiprofiler med lång erfarenhet från en mångfald av roller och verksamheter inom energi och miljö kvarstår fortfarande i nätverket.  Vi hoppas kunna bidra till ökad saklighet och sans i energidebatten. Vill du haka på så hör av dig till någon av oss.

NAASEF:

Johan Aspegren, konsult med inriktning på energi och kommunikation, Aspegren på Hyltaslätt AB.

Anders Klemedsson, energi- och ledarskapskonsult, Fourfold HB

P-O Lindholm, konsult med inriktning på företagsledning, energi- och klimatfrågor samt ledarskap, VARAPAA AB.

Skåne i mars 2022