Det har varit och är fortfarande mycket visioner i den nordiska ”energiluften”. Visioner bland annat om grön vätgas där alla försöker undvika att bli sittande med Svarte Petter. Till synes affärsmässiga aktörer försöker enträget få andra att investera i det ena riskabla projektet efter det andra. Tanken är väl att de sedan ska kunna gå in och göra säkra investeringar med god lönsamhet. Det har åtminstone den danska staten genomskådat. Hur det är med den svenska staten i detta avseende vete sjutton, men att svenska investeringar i energisektorn i högre grad bör inriktas till att öka överföringsförmågan från norr till söder och från elområde 3 till elområde 4 måste uppenbarligen sägas om och om igen för att få fäste.
Lägg ner alla projekt som handlar om framtida vätgasprojekt, exportkablar till kontinenten som riskerar att ”stjäla” investeringsmedel från förstärkningar av svensk styrbar elproduktion, överföringsförmågan enligt ovan samt förstärkningar i regionnäten så att hela värdekedjan från produktion till användning förstärks. Det är ok att fortsätta prata om allt som ska hända till 2045, men sluta för guds skull inte att investera i det som stärker leveranssäkerheten och kan bidra till lägre elpriser på svensk botten.
Jag citerar likt Second Opinion, EnergiWatchs välinformerade redaktör Maz Plechinger, som menar att branschen i vätgasfrågan behöver se sig själv i spegeln.
Min slutsats är att detta inte bara gäller i vätgasfrågan utan även i energi- och klimatfrågorna generellt sett.
