Det är inte bara USA, Ryssland, Kina och andra länder som kör ett dubbelspel gällande sitt eget ansvar för den fortsatta användningen av fossila bränslen och dess påverkan på klimatet. Även våra norska grannar stoppar huvudet i sanden när det gäller sin egen roll som gas- och oljeproducent enligt en artikel i Sydsvenskan.

Personligen har jag inget emot vårt broderfolk på andra sidan kölen, men visst är de sig själv nock precis som vi svenskar och våra danska bröder. Pengar luktar inte säger en del och så må det vara, men visst blir det en besk eftersmak när retoriken inte stämmer med bakomliggande fakta. I dagens tidning återfinns notisen nedan, vilken inte verkar ha nått fram till våra norska grannar även om det är NRK som rapporterar om detta.

Antingen avfärdas notiser som denna som naturliga variationer eller så misskrediteras forskare som alarmister vilka systematiskt misstolkar naturens signaler och överdriver vetenskapliga rön. De affärsekonomiska argumenten biter betydligt bättre i budgetar och för att vinna val så är det detta som gäller samtidigt som politikerna snackar en massa strunt om klimatet och allt de gör för ett fossilfritt, förnybart och hållbart samhälle. Fakta är att de olje- och gasproducerande länderna är lika starka eller starkare än de någonsin varit.
De fossila bränslena utgör en (för) viktig del av de fossilberoende ländernas ekonomier, vilket nu manifesteras när Trump kräver att Europa och EU ska köpa mer olja och naturgas av USA om man vill slippa strafftullar för sin export till USA. Trump är något så ovanligt som en lögnaktig populist som inte tvekar att öppet (och ärligt) visa sitt förakt för vetenskap, fakta och FN:s generalsekreterare, när den senare tar ställning för förlorarna i spåren av de globala klimatförändringarna. När det handlar om att återskapa de tvivelaktiga värden som ska göra ”America great again” är ingenting heligt oavsett vilka konsekvenser det kommer att få för såväl resten av världen som amerikanerna själva. Det är länge sedan USA var en global förebild och redan på 1960-talet benämnde min far USA med orden ”United Bluff”, vilket jag bland annat tror hängde ihop med det faktum att det är ok att göra vad som helst så länge du inte blir påkommen, överbevisad, kan svära dig fri eller blir fälld i domstol. Skenhelighet, gudfruktighet och en kuliss av anständighet är vägen till framgång i detta land som för länge sedan blev ”great” baserat på brutal exploatering av naturresurser och tvivelaktig vandel under varumärket ”världens största demokrati”.

Ryssland och Kina har aldrig varit några demokratier och makten gör här det som krävs för att deras stora ledare ska kunna sitta kvar och utöva sin makt med de medel som denne anser befogade, oavsett konsekvenserna för medborgare eller medmänniskor. Få av metoderna som dessa diktatorer tillämpar hör hemma i en demokrati såsom erövringskrig, förtryck, mord eller fängslande av oppositionella.

Treenigheten som världen lär få leva med under de kommande fyra åren sitter säkert, vilket bland annat innebär att utvinningen och användningen av fossila bränslen kommer att fortsätta öka. Varför då, kanske någon frågar, jo för att:

Putin behöver dem för att finansiera sin krigföring.

Jinping behöver dem för att driva landets ekonomi och globala konkurrenskraft.

Trump behöver dem för att göra ”deals” med Europa och andra som är beroende av USA samt av olja och naturgas. Som exempelvis Tyskland och Italien.

Det är svårt att se en enande kraft träda fram för en annan utveckling globalt. Det är till och med svårt att se en enande kraft träda fram i det av Jimmy svårt polariserade Sverige. Käbblet om vems felet är för att det blivit som det blivit, kommer att fortsätta oavsett om diskussionen gäller skola, vård, omsorg, gängkriminalitet, klimatet eller energisystemet.
Det är nog bara stödet till Ukraina och medlemskapet i NATO som vi är hyfsat överens om. Och att Sveriges röst i världen blivit allt svagare över tid. Att vi likt en rytande mus skulle kunna bli en förebild för de nämnda dinosaurierna exempelvis i klimatarbete, är en naiv och orealistisk framtidsvision i ett polariserat och nationalistiskt tidevarv.

Jag väljer slutligen att travestera de kloka orden i psalmen Härlig är jorden; ”tidevarv komma, tidevarv försvinna”, och konstaterar att Trumps tidevarv är begränsat till de fyra kommande åren. Förhoppningsvis är Putins saga snart över, men Jinping kan nog tänkas hänga kvar betydligt längre än Trumps mandatperiod. I den svenska ankdammen vädrar Jimmy morgonluft och hoppas få stiga upp på taburetterna efter nästa riksdagsval, men förhoppningsvis kan de goda krafterna samla sig och skapa ett regeringsdugligt alternativ till ett sådant lågvattenmärke som Tidö 2 skulle innebära.
Ett bättre tidevarv, där jorden åter blir härlig även när vi kikar bakom kulisserna.