Besluten som kan få slut på käbblet om kraftsystemets och elhandelssystemets tillkortakommande är definitivt inget som kräver ytterligare analyser eller några djupare funderingar.
Två beslut, som Sverige och Svenska Kraftnät själva äger, behöver fattas så snart praktiskt möjligt.
- Ta omedelbart bort indelningen i elområden från den svenska elmarknaden.
- Inför samtidigt ”fasvridare” mot Norge (som ex Tyskland gjort mot Polen).
Kommentar från en tidigare nätkollega.
”Då (om 1 och 2 genomförs) skulle exporten av el jämföras med hela Sveriges förbrukning och inte som idag ex elområde 4 mot all export från område fyra. Priset för de flesta skulle bli rejält lägre. Fasvridare mot Norge är för att stoppa norsk transiteringen från norra Norge ner till Oslotrakten via svenska elnätet. Det sker fysikaliskt då norska elnätet är för svagt nord-syd. Ingen tror väl att Norge inte har råd att bygga ett starkt elnät själva?”
Det är min personliga övertygelse att politiska låsningar förvärras om de aktuella frågeställningarna krånglas till och lösningarna blir för komplicerade. När prestigen tar över från förståndet fattas inga konstruktiva beslut. Politiker är bara människor och har liten eller i många fall obefintliga kunskaper om de verksamheter och samhällsfunktioner de ansvarar för. Att förstå elmarknadens funktion är till exempel få förunnat och för egen del har jag alltid haft förmånen att kunna luta mig mot kunniga och välutbildade kollegor och medarbetare. Ministrar borde väl ha samma möjligheter och därmed kunna bemanna sina departement med kompetens som har till uppgift att föreslå lösningar och åtgärder som är bra för samhället och medborgarna enligt den gamla fina devisen att de är:
- baserade på kommersiellt tillgänglig teknik och därmed tekniskt genomförbara (hållbart)
- bra för miljö och klimat (hållbart)
- ekonomiskt rimliga (hållbart)
- etiskt och moraliskt försvarbara (hållbart)
Riskabla projekt som suboptimerar på att till synes vara viktiga för den andra punktsatsen ovan, ska inte sammanblandas med kommersiella satsningar utan hanteras som de utvecklingsprojekt de är. Bara för att ett projekt betraktas som ”grönt” kan inte de ekonomiska riskerna negligeras.
En god tanke är också att jobba med det vi kan påverka och inte ge oss in i polemik med våra grannländer eller EU om vad de borde göra för vår skull. Att bygga mer vindkraft utan att samtidigt öka andelen planerbar kraftproduktion i det svenska systemet är därvidlag ingen hållbar energipolitik.
En annan god tanke är att en bra idé är en bra idé även om den kommer från en konkurrent eller en politisk motståndare. När vänsterpartiet lanserar ”Sverigepris” på el då kan ju varken ”Tidö-regeringen” eller Sverigedemokraterna, Centern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna ställa sig bakom detta. Då utvecklas ”käbblet”, vilket blivit till en strid och diskussion om vems fel det är att det blivit som det nu är till exempel med indelningen i fyra elområden på den svenska marknaden. Vems fel just detta är reder Anne-Marie Paulsson ut i en artikel i Sydsvenskan. Någon ”förståsigpåare” kan naturligtvis påstå att det visst var ett krav från EU, bland annat för att dölja generaldirektör Odenbergs ansvar i detta famösa beslut. Att Odenberg är partikamrat både med Anne-Marie och vår nuvarande statsminister gör naturligtvis inte saken bättre eller enklare.
Släpp prestigen och fatta de nödvändiga besluten för de svenska elanvändarna dvs såväl konsumenter som företag. Och gör det nu!
Just do it!
