Världen upplever en klimatkris.

Eskalerande torka, bränder, smältande glaciärer liksom inlandsisar och isarna vid polerna, skyfall och översvämningar är tydliga tecken på detta.

Sverige kämpar på och vi har sänkt våra koldioxidutsläpp sedan 1990 med nästan 40%. Ingen enastående prestation precis och 2023 var utsläppen fortfarande ca 36,6 miljoner ton. Globalt var motsvarande siffra 37 792 miljoner ton. Sveriges andel av de globala utsläppen av koldioxid är således något mindre än en (1) tusendel (promille) av totalen.

Kinas utsläpp är enskilt större än vad ”resten av världen” mäktar med….

30,8% av de totala utsläppen motsvarar 11 640 miljoner ton. Ponera att Sverige som ingår i den här gruppen, helt lyckades eliminera sina utsläpp av koldioxid, då skulle gruppen ”resten av världens” utsläpp minska till 11 640 – 36,6 = 11 603,4 miljoner ton. ”Resten av världen” skulle därmed minska med några bråkdelar av promillen för de globala utsläppen. Nu är det ju inte så utan en del länder ökar sina utsläpp av fossil koldioxid över tid medan andra minskar dem. Slutsatsen blir att Sveriges möjligheter att påverka koldioxidutsläppen totalt sett är försvinnande små oavsett hur höga ambitioner vi har.
Detta är fakta.

Sveriges andel är således försvinnande liten, totalt sett. Vi ska emellertid inte ge upp för det utan fortsätta sträva efter att minska våra utsläpp, vilket förutsätter att svensk industri, jordbruket, företagen och transportsektorn (väg och flyg) radikalt minskar sin användning av fossil diesel, flygfotogen samt bensin. I Sverige har vi snöat in på elektrifiering så snart sagt alla åtgärder bygger på att vi med ekonomi kan öka den fossilfria och förnybara elproduktionen. Vi satsar allt på att förbättra överföringsförmågan i våra nät samt att öka den väderberoende elproduktionen, vilket är en oekonomisk och huvudlös strategi.

Med andra ord en enfaldig strategi och jag föredrar definitivt mångfald före enfald. Så varför inte satsa på mer än en häst och parallellt med viss elektrifiering även utveckla biodrivmedlen, syntetiska bränslen och biogasen samt förnybar/fossilfri vätgas? 
Styrmedlen för att göra detta kan enkelt skapas, men det saknas uppenbarligen vilja att utforma skarpa incitament för att fasa ut de fossila bränslena diesel, bensin, flygfotogen och naturgas. Så istället för att spekulera i hur stor vår elanvändning kommer att bli i framtiden och satsa på ny kärnkraft och riskabla satsningar på havsbaserad vindkraft eller andra vågspel för att möta en osannolik efterfrågan, ska vi kanske bredda perspektivet och låta energistrategin bygga på realism och mångfald?

Varför är exempelvis HVO100 flera kronor dyrare vid pump än fossil diesel? Sväng på den relationen och skapa ett incitament för alla att göra rätt för klimatet redan vid pumpen och dessutom göra det till en lägre kostnad än om jag väljer fossil diesel? Varför inte göra så på område efter område så kanske vi kan slippa såväl flygskam som konflikter om vindkraft eller ny kärnkraft runt om i vårt samhälle? Och skapa starka cirkulära ekonomier runt fossilfria och förnybara bränslen i vårt samhälle.

Vem är emot mångfald på energiområdet och i så fall varför?