Rysslands invasion av Ukraina är ett fasansfullt brott med många bottnar.
En omständighet som de senaste veckorna också blivit tydlig för den breda allmänheten i västvärlden är Europas och USA:s beroende av olja och naturgas det vill säga fossila bränslen. Att Ryssland är en av de största leverantörerna av såväl olja som gas är en annan. Att Rysslands ekonomi och finansieringen av krigsmaterial med mera till stor del finansieras av intäkterna från denna försäljning till de fossilberoende länderna i väst är en tredje. Att sanktioner på snart alla områden utom för leveranser av olja och gas från Ryssland, effektivt implementerats sedan kriget inleddes är en fjärde.
Att klimatomställningen i dessa fossilbränsleberoende länder hittills gått baklänges är numera lätt att förstå orsakerna till, när exempelvis Tyskland stänger kärnkraft och bidrar till byggandet av Nord Stream 1 för att det ryska bolaget Gazprom, som äger 51% av aktierna i verksamheten, ska pumpa rysk gas till Europa. Men man var inte nöjd med det, för nu byggs Nord Stream 2 och vän av ordning frågar sig kanske vilka som äger de andra 49% i Nord Stream? BASF och E.ON äger 15,5% vardera. Gasunie i Nederländerna och GDF Suez i Frankrike äger 9% vardera.
Att sätta den svenska energipolitiken de senaste tio åren i det här perspektivet innebär i klartext att vi sitter med ”dumstruten” fast förankrad på huvet. Den hets om förnybart och på senare år angående elektrifiering av transportsektorn har inneburit att vi jobbat intensivt med att minska de globala utsläppen av klimatgaser med bråkdelar av promille medan de fossilbränsleberoende har fortsatt som ingenting hade hänt och ökat sina utsläpp rejält. Att vända ökningarna till att övergå till årliga minskningar förväntades för några år sedan komma tidigast 2026.
Att ändra på de här flödena är inte gjort i en handvändning. De ekonomiska och samhälleliga konsekvenserna skulle bli fruktansvärt kännbara, men vilka är alternativen? Hur ska de här länderna ta sig ur denna säkerhets- och klimatpolitiska återvändsgränd utan att ekonomin havererar?
Prioritet 1 är naturligtvis att få slut på kriget i Ukraina och att trycka tillbaka Putin till Ryssland där han förhoppningsvis kan tvingas konfronteras med sitt snart svältande folk och inför dem och världssamfundet stå till svars för sina brott mot mänskligheten. I Ukraina, Tjetjenien, Georgien, Syrien med flera.
Regeringar i Europa har en hel del att förklara för sina medborgare och för Europas folk. Svenska politiker måste samlas kring en energi- och klimatpolitik som är hållbar för svenska förhållanden och som fungerar hela vägen från Smygehuk till Treriksröset, såväl den mörkaste, kallaste och vindstilla dagen som den soligaste, varmaste och blåsigaste dagen på året. Och utan att priserna på el och fordonsbränsle tillåts skena iväg, vilket kräver mångfald i lösningar, teknik och bränslen och att vi lämnar den enfaldiga energi- och klimatpolitik som präglat de senaste åren.
