https://energitankar.varapaa.se/wp-admin/post.php?post=324&action=edit
För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg som du kan läsa genom att klicka på länken ovan. Rubriken var ”Tragedin på energiområdet gränsar till parodi.” Det har runnit en hel del vatten under broarna i Europa och globalt sedan dess. Då var vi fullt upptagna med efterdyningarna till pandemin och få om ens någon kunde väl förutse allt det som hänt sedan 24 februari 2022. Även om vi borde reagerat starkare på Rysslands agerande och Putins retorik redan 2014 när Krim annekterades.
Sydsvenskan och svensk media saknar fortfarande Per T Olsson i debatten och han har säkert roterat flera varv i sin grav efter Liberalernas ryggradslösa agerande under Johan Perssons ledning.
Den 12 november inleds COP27 i Egypten. Så här skrev jag i fjol om COP26;
Klimatmötet i Glasgow är slut. Det blev som förväntat mycket väsen för lite ull, precis som bonden sa, när han klippte grisen. Flera intressanta, men kanske inte särskilt trovärdiga avtal och överenskommelser dokumenterades dock vid mötet. Den stora frågan är om de kommer att fullföljas och genomföras i tillräckligt tempo för att världen ska klara av att begränsa uppvärmningen? Och om de stora utsläppsländerna kommer att hänga på?
Nu konstaterar jag att mina farhågor besannats dvs att få, om ens några, av avtalen eller överenskommelserna har fullföljts och resulterat i konkreta åtgärder för att minska utsläppen av klimatgaser. Utsläppen fortsätter att öka och Kina, Ryssland och Indien med flera länder som står för huvuddelen av de globala utsläppen av växthusgaser försöker inte ens längre dölja att de i praktiken struntar i klimatet. Detta innebär att världen närmar sig 2-graders uppvärmning med stormsteg och att ”point-of-no-return” lär passeras inom några år med allt värre konsekvenser för klimatet och ytterst för många av oss som befolkar denna jord. Greta Thunberg kommer inte att delta på COP27 och hennes skäl för detta kan du läsa mer om genom att klicka på länken nedan.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/rlPM9R/greta-thunberg-skippar-klimatmotet-i-egypten
Vi har en ny regering sedan några veckor och i den tjänstgör Ebba Busch som vår nya närings- och energiminister. Alla ska få sin chans, men det verkar som att oavsett parti så kan vem som helst bli energiminister utan att ha någon som helst kompetens på området. Då säger säkert någon, men de har väl sakkunniga och kompetenta rådgivare på sina departement? Säkerligen, men då gäller det kanske att lyssna på dessa också eller att lyssna på andra än de som tycker på ett visst sätt för att de vill gynna vindkraft i alla dess former och samtidigt begränsa och minska den styrbara andelen av elproduktionen.
Så här skrev jag för ett år sedan; Så länge vi har kvar den nuvarande styrbara kraftproduktionen i form av vattenkraft och kärnkraft så kan vi hjälpligt hantera den väderberoende andelen. Växer den senare som de senaste tio åren behöver vi också öka den styrbara andelen annars kommer leveranssäkerheten att minska radikalt och elpriset stiga mot skyn i takt med detta.
Det är alltid tråkigt att behöva ta till den gamla efterklokheten och säga; vad var det jag sa? Precis detta har hänt och kryddat med den el- och naturgaskris som exploderade efter Rysslands intåg i Ukraina den 24/2 så har vi upplevt historiskt höga elpriser i södra Sverige. Inte främst baserat på de effekter jag skrev om i fjol, det tar lite längre tid, utan baserat på skenande gaspriser som gjort att elpriserna söder om Östersjön rusat iväg och att vi importerat skyhöga elpriser från våra grannländer. Och detta i samband med att vi exporterar el genom våra utlandskablar. Herre Jesus, så fel det kan bli för elkunderna dvs företag och konsumenter när inte politikerna förstår konsekvenserna av sina beslut och diverse direktiv inom EU. Farmanbar blev fort en närmast tragikomisk figur som energiminister, men det är klart med ”rådgivare” som Tovatt, Stenevi och Bolund så kan det inte bli annat än fel.
Vi får hoppas att Ebba omger sig med kunniga rådgivare som dessutom anlägger ett helhetsperspektiv på energi- och klimatfrågan, så att transmissions- och distributionsnäten, avfalls- och biokraftvärmen, biodrivmedlen och vätgasen får komma in i värmen tillsammans med sol-, vind-, vatten- och kärnkraft.
Att el- och gasfrågan blev akut efter Ryssland intåg i Ukraina var väl kanske inte så svårt att räkna ut med facit i hand, men ingen ville väl tro att Putin var så galen som han faktiskt visat sig vara de senaste månaderna. Ryssland hade av oss, naiva européer, bjudits in i olika sammanhang som närmast kan jämföras med att bjuda in räven i hönshuset. Så här skrev jag för ett år sedan angående en del länders prekära klimatsits;
För de kol- och naturgasberoende länderna i Europa är det mer akut och här sitter man fast i en omöjlig ekvation av nationella intressen dels näringspolitiskt och dels försörjnings- och säkerhetsmässigt. Å ena sidan är beroendet till de nationella koltillgångarna inget som kan viftas bort om man vill vinna val framöver. Å andra sidan så är naturgasberoendet och priset på naturgas en fråga som påverkar hela kontinentala Europa på ett genomgripande sätt, vilket genomsyrar mycket av tankarna i EU:s s k taxonomi. Här är kusinen från landet dvs Sverige en udda fågel som envist, men föga framgångsrikt driver sina hjärtefrågor. Dessa marginaliseras när de stora fossila flödena ska behandlas. För de länder som avhänt sig möjligheten till kärnkraft är det en omöjlig ekvation de har att hantera. Att bygga bort kraftförsörjningskrisen med vindkraft är omöjligt och en sådan strategi blir dessutom oerhört dyr för alla berörda såväl länder som företag och konsumenter.
Vad var det jag sa? Notera att jag nämner säkerheten lite så där i förbifarten när jag resonerar om naturgasberoendet och det är klart, vem kunde för ett år sedan ana att både Nordstream 1 och 2 skulle vara tagna ur bruk och ledningarna söndersprängda i höjd med Bornholm? Att Putin sitter på gaskranen och att det är riskabelt att som exempelvis Tyskland göra sig beroende av tysk gas och samtidigt stänga ner sin kärnkraft hade jag med i artikeln från i fjol, men verkligheten 2022 har överträffat mina och säkert även andras tidigare funderingar med råge. Tråkigt men sant.
Internationellt präglas det mesta inte minst energiförsörjningen av Putin och Rysslands aggressiva hållning mot sina grannländer, EU, USA och faktiskt nu på senaste tid även Norge. Nationellt präglas fortfarande energisituationen av inkompetens, flathet inför EU och oförenliga särintressen. Mitt hopp står till en kraft som i handling kan stå för ett helhetsperspektiv avseende el- och energipriser, miljö, klimat och leveranssäkerhet. Blir det Ebbas genombrott på den stora scenen eller blir hon ytterligare en i raden av tragikomiska snackemostrar på energiministerposten? Efter COP26 skrevs en hel del artiklar på temat att nu är det dags att leverera och efter COP27 är det stor risk att det blir en upprepning dock med andra namn på plakaten än de jag hade med i min artikel från i fjol. I år blir det liberalen Romina Pourmokhtari dvs Sveriges miljö- och klimatminister som får försvara de svenska färgerna kanske ihop med sina chefer Ebba och Uffe, dock känns det mer relevant att Xi Jinping, Modi, Lula samt en favorit i repris Vladimir Putin kommer att vara de som nämns i kritiska sammanhang efter mötet. Den sistnämnde lär strunta i alla propåer om klimatet inte minst eftersom hela hans maktbas vilar på intäkterna från exporten av fossila bränslen och Rysslands militära förmåga samt därtill hörande skrämseltaktik. Det skulle förvåna om han sponsrade ett utvecklingsprojekt med målet att kunna köra sina tanks på biodiesel…
Ryssland ut ur Ukraina. Nu.
