Jag och andra har under de senaste tio åren skrivit på det här temat otaliga gånger. Rubriken syftar på klimatpolitiken och gäller i princip på alla nivåer det vill säga globalt, regionalt, lokalt och individuellt.
Nu stundar COP28 i Dubai i nådens år 2023 vilket sannolikt kommer att visa sig bli det varmaste år som hittills uppmätts på vår planet. Min övertygelse har länge varit att det är endast de miljö- och klimatåtgärder som drivs eller åtföljs av positiva ekonomiska incitament som också blir verklighet. I stora delar av världen är det förenat med stora negativa incitament (kostnader) att avveckla fossilbränsleanvändningen och när ekonomierna växer så kör man på som man alltid, eller i vart fall väldigt länge, har gjort.
De stora utsläppen av klimatpåverkande gaser fortsätter därför att öka och kanske i större skala än vad vi trodde för bara några år sedan. Då trodde IAEA att produktionen skulle peaka 2026, men nu ser det än sämre ut och toppen är framflyttad till 2050 eller längre än så. Uppgifterna i Sydsvenskans artikel är upprörande, men tyvärr inte överraskande. Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Arabstaterna med flera stora producenter och användare av kol, olja och naturgas kör uppenbarligen på som aldrig förr.
Vår stora europeiska granne Tyskland gör tafatta försök att ställa om, men deras havererade Energiwende leder till ökad fossilbränsleanvändning istället för motsatsen. Efter Rysslands intåg i Ukraina lär brunkolet behöva användas betydligt längre än till 2038 som hittills varit det man sagt om utfasningen av detta bränsle. När naturgasen ska vara ersatt i det tyska eller för den delen det europeiska energisystemet står skrivet i stjärnorna. Alla måste förstå att nu är det andra prioriteringar som gäller och om vi bara kommunicerar att vi jobbar hårt med klimatomställningen utan att göra något i sak så kommer det nog att ordna sig….
Nu ska ju ekonomi och tillväxt först och främst återställas efter pandemin samt eskalerande krig och konflikter liksom vapentillverkningen försörjas med bränslen som ända sedan industrialismens början handlat om just fossila bränslen. Tyvärr är det ingen skillnad idag. Eller imorgon.
Stolleproven fortsätter dessutom runtom i många länder där man tror att lösningen är en massiv elektrifiering av samhället baserat på en besinningslös utbyggnad av havsbaserad vindkraft. I Sverige diskuterar vi i termer av en fördubbling av elbehovet från dagens 150TWh per år till 300TWh 2040. Att ett kraftsystem som till största delen baseras på väderberoende kraftproduktion blir dysfunktionellt verkar inga vilja ta till sig. Varken politiker eller energibolag. Forskningen visar dessutom att stabilisering baserat på batterilager, för att skapa system med rimlig leveranssäkerhet, skulle bli infernaliskt dyrt och dessutom riskera att göra slut på tillgångarna av litium i jordskorpan.
Nej, lösningen heter mångfald i lösningar och energibärare inom ramen för en cirkulär ekonomi som kan ersätta den tillväxthysteri som präglat världsekonomin de senaste 100-150 åren.
Sveriges situation och roll i klimatomställningen är genom de kloka beslut som fattades för mer än femtio år sedan ganska gynnsam med grunden i svensk vattenkraft och kärnkraft samt ett utbyggt kraftöverföringssystem i Norden där norsk vattenkraft och finsk kärnkraft bidrar till stabilitet och rimliga elpriser. Danmarks och Tysklands system som huvudsakligen baseras på fossila bränslen och vindkraft bidrar bara när det är milt och blåsigt väder annars utgör dessa främst en belastning för södra Sverige genom den import av högre elpriser som kablarna till grannländerna i söder innebär. Vid effektbrist som normalt uppstår vintertid när det är kallt och vindstilla behöver danskar och tyskar själva sin fossilbränslebaserade topp- och reservproduktion, vilket nog innebär att vi får sitta där med vår långa näsa….. Tänkte inte på det, allra minst när elprisområdena inrättades.
Förnybara och fossilfria bränslen och energibärare måste ges plats i energisystemet så att suboptimeringar kan undvikas. Grön eller fossilfri vätgas kan bli ett viktigt tillskott, men då kanske främst för produktionen av syntetiska bränslen och kemikalier som exempelvis ammoniak. Att köra alla fordon på el lagrad i batterier är inte en klok eller hållbar strategi för någon. Att inte använda tillgångarna vi har i och med den svenska skogen och skogsindustrin är närmast att betrakta som galenskap, men så blir det när särintressen får styra och ingen ser till helheten och en långsiktigt hållbar utveckling. Att vår gruv- och malmindustri vill producera fossilfritt ifrågasätts nu för det kan komma bättre och billigare teknik i framtiden är också signifikativt för Sverige där vi gärna skjuter ner det som är tillräckligt bra till förmån för det perfekta. Visioner är bra, men handlingskraft är bättre.
Om vi hade tänkt så här defensivt när vi satsade på vattenkraften och kärnkraften, var hade vi då stått idag? Kvar på parkeringen är min åsikt, inte minst gällande klimatomställningen!
Min slutsats blir att vi måste förbereda oss för en framtid där det blir varmare, blötare och blåsigare oavsett hur många COP-möten som genomförs och internationella klimatavtal som ingås.
Stormarna Carola, Gudrun, Per, Babette och många andra är bara prickar på kartan mot en alltmera svårhanterlig värld även på våra breddgrader. Parallellt ska vi naturligtvis fortsätta vårt arbete med klimatomställningen, men kanske ha lite mer realistiska förväntningar på våra möjligheter att påverka klimatet i det stora hela. Inte minst eftersom de länder, som i sak skulle kunna påverka den globala uppvärmningen förefaller strunta både i naturens signaler och sina åtaganden från tidigare COP-möten.
De kör vidare som förr i sina Grottekvarnar och fortsätter bejaka att krig, vapen- och ammunitionstillverkning samt återuppbyggnad efter krig är bra för världsekonomin.
Så på med vadarstövlarna och håll i hatten!
