Läser veckans fredagshälsning från UppdragKunskap och konstaterar att Bodil Jönsson vecka efter vecka sätter fingret på viktiga frågor och företeelser i vår samtid samt förädlar mina egna funderingar runt populismen och dess främsta utövare det vill säga lögnhalsar som Donald Trump och andra.
Bodil skriver i senaste veckobrevet om sina insikter efter att ha läst Eva Illouzs bok ”Känslor och populism”, vilket jag tyckte var så intressant att jag återger hela hennes text här.
| ”Varför blir det ofta blir så laddat när kunskapsivrare möter kunskapsförnekare? Det kan ju knappast bero på kunskaperna i sig – de är ju ofta avskalade från alla känslor för att därigenom bli så allmängiltiga som möjligt. Kanske ligger orsaken i ett motsatsförhållande: kunskapsförankring omöjliggör populism. Och populism omöjliggör kunskapsförankring. Men den utgångspunkten läste jag Eva Illouzs bok ”Känslor och populism”, Daidalos, 2023, och insåg att: * Det aggressiva kan komma ur en rädsla inför ett kunskapssamhälle i vilket det egna utanförskapet riskerar bli ännu större än vad det är idag. * Det aggressiva kan komma ur en avsmak inför kunskapsnörderi. En avsmak som kan göra kunskapsutövare snarare till aliens än till medmänniskor. * Det aggressiva kan komma ur en förbittring utifrån att man inte känner sig räknad med; ”varför ska de andra bestämma vad som är ’rätt’, varför inte jag/vi?!” * Och det aggressiva kan också komma ur en kärlek till den nation man tror sig veta fanns förr och som man vill ha tillbaka, befriad från de kunskapsgenererade framsteg genom vilka man menar sig ha förlorat så mycket. Sammantaget är detta en mäktig bukett: rädsla, avsmak, förbittring och kärlek. Särskilt om det dyker upp någon a la Trump som utstrålar säkerhet i alla sina vrållögner, som häcklar kunskapseliten, som säger att man lika gärna kan hålla sig med egna experter och som utlovar att den gamla tryggheten i en tidigare världsordning går att återskapa bara han får bestämma. Särskilt genomslag får sådana utsagor på sociala medier där ingen behöver ta ansvar för någon sanningshalt eller trovärdighet utan bara kan fabulera, vända kappan efter vinden och bedriva trollfabriksutbildningar baserade på en ”fiendeskapskunskap” där motståndarna förvandlats till monster. Förbittring kan bottna i rättmätiga krav på rättvisa (”jag har väl också en rätt att ha en åsikt”?!) eller kan den ”bara” vara en variant av småsint avundsjuka (”varför kan han så mycket mer än jag?!”). Förbittring är ju i grunden en drivkraft för att jämna ut, men utplåna skillnaden mellan kunskapseliten och den stora allmänheten går förstås ändå inte – den som har 10 000 timmars försprång utifrån ett hängivet lärande har redan ”vunnit”. Vilket givetvis inte ändrar att den framstående elitforskaren eller läraren kan vara ovärderlig också för de många. Ja, ja, så här kan jag hålla på och resonera, och det kan säkert du också. Men det jag egentligen vill med detta lilla veckobrev är bara ett: missa inte känslornas roll för motsättningarna mellan kunskapsivrare och kunskapsföraktare! Den är troligen avsevärt starkare än de rationella resonemangens, dvs vill man nå fram till varandra gäller det att lyssna av och lyssna in också det känslobaserade.” |
Tänkvärt och intressant i skenet av helgens EU-val.
Hur kan det vara så att svenska väljare går i motsatt riktning jämfört med resten av EU:s medlemsländer där högervindarna är förfärande tydliga.
Går det överhuvudtaget att dra några växlar på det här valet inför kommande val till parlament och kommuner? Eller är den svenska ”vänstervinden” främst ett utslag av lågt valdeltagande och att det är de partier som kampanjat med klimat, demokrati och anständighet i centrum som mobiliserat väljarna att gå till valurnorna? Jag tror det, men det ska bli intressant att följa analyserna och lära mer om de underliggande orsakerna till valresultatet.
Allmänt sett är resultatet i valet till EU-parlamentet som helhet rejält oroande.
