Publicerad på Second Opinion Energi den 25 februari 2020.

Med ett rejält stödsystem för biobränslen behöver vi inte vänta till alla gamla bensin- och dieselbilar fasats ut till skroten, utan den klimatneutrala förändringen kan komma mycket fortare. Det skriver Johan Aspengren, Anders Klemedsson och P-O Lindholm.

Sverige är ett fantastiskt land med ett energisystem som orsakar väldigt lite koldioxidutsläpp, eftersom det är baserat på vattenkraft, kärnkraft och vind, stöttat av kraftvärme och lite sol. Koldioxiden från elproduktionen kommer från några reservkraftverk som sällan körs, från något värmekraftverk som eldas med fossila bränslen och några värmekraftverk som eldas med avfall.

Bild: Södertäljevägen. Foto: Holger.Ellgaard

Detta, framför allt, gör att Sverige står för cirka en promille av det samlade utsläppet av mänskligt orsakat koldioxid. Ska detta tas för intäkt att vi inte behöver göra mer? Självklart inte. Vi ska fortsätta anstränga oss för att minska våra utsläpp.

Men frågan är om vi ska anstränga oss mest för att få ner koldioxidutsläppen från elproduktionen? Eller om vi exempelvis borde titta mer på transportsektorn?
På Svenskt Energiförnuft är vi helt övertygade om att ett sådant fokus skulle ge många fördelar.

Idag finns det väldigt många bilar som drivs med bensin och diesel, en del elbilar och ganska få gasbilar. I Sverige tar vi hand om våra bilar, vilket betyder att vi kan räkna med att många blir ganska gamla. Dessvärre är elbilar ganska dyrt, vilket betyder att vi kanske håller fast vid våra bensin- och dieselbilar lite längre.

Tänk om man från politikens håll skulle kunna göra ett skifte från ett stödsystem på elsidan, till ett stödsystem på transportsidan? När vindkraften var ny, behövdes ett stödsystem. Det kom, och vindkraften kom. Idag behövs inte det längre, vindkraften kan konkurrera på egna meriter. Samma sak med solcellerna. Vi är nästan där idag där solelen är konkurrenskraftig utan stöd.

I Sverige finns det utmärkta förutsättningar att producera biodiesel och biobensin. Att vi producerar biogas till våra bilar, vet vi sedan länge. Genom att finna ett ordentligt stödsystem till dessa utmärkta bränslen, kan vi tämligen fort ställa om en betydande del av transportsektorn. De allra flesta moderna dieselbilar kan exempelvis utmärkt köras på HVO, om produktionen och distributionen fanns. Och om kostnaden relativt fossila alternativ var rimlig. Det finns väldigt spännande projekt att producera biobensin.

Med ett rejält stödsystem för dessa bränslen, är vi övertygade om att folk hade tankat det klimatneutrala alternativet. På så sätt behöver vi inte vänta till den dag alla gamla bensin- och dieselbilar fasats ut till skroten utan förändringen kan komma mycket fortare. Och vi behöver inte skrota våra fullt funktionsdugliga bensin- och dieselbilar. Eller sälja dem till utlandet så att koldioxiden inte hamnar på det svenska kontot.

Vad kan ligga bakom att detta inte sker? En elak tanke skulle kunna vara att staten drar in massor med pengar på bensin och diesel och kanske inte tycker sig ha råd att hjälpa klimatet? Koldioxidskatten gav 2018 cirka 23 miljarder som huvudsakligen kom från bensin (7,7 miljarder) och diesel (14,9 miljarder) och dessa pengar kanske staten vill ha till annat än att klimatanpassa transporter? Men så kan det väl inte vara…

Totalt sett i världen är faktiskt elproduktion en större källa till koldioxid än transporter, men det gäller inte i Sverige. När ett land inte har de geografiska förutsättningarna att ha vattenkraft och av andra skäl inte vill ha kärnkraft återstår det inte så mycket för basproduktionen och för reglerkraften än just kol, gas och olja. I de länderna gör stödsystem för vind och sol fortfarande mycket god nytta. Och tänk vad bra det är att Sverige kan exportera bra el som ersättning för dålig.
Men frågan är: Hur ser ett svenskt stödsystem ut för att ge mest nytta för klimatet? Och har staten råd med det?