Helhetsperspektiv och långsiktighet är avgörande för att skapa ett hållbart energi- och kraftsystem. Detta har historiskt sett varit en stark svensk gren till gagn för såväl industri som konsumenter. De senaste tio åren har helhetsperspektivet gått förlorat, vilket fått betydande konsekvenser för stabiliteten i kraftsystemet och leveranssäkerheten. Utbyggnaden av vindkraften till dagens nivå går att hantera om kärnkraften och vattenkraft bibehålls. För att skapa balans mellan norr och söder är emellertid ökad överföringskapacitet nödvändig. Investeringarna i kraftsystemet för de närmaste tio åren bör i huvudsak styras till att bygga bort flaskhalsarna i överförings- och distributionsnäten istället för att slarvas bort på andra och tveksamma satsningområden.
Det är exempelvis svårt att förstå motiven för att regeringen envisas med att driva fram ett stödsystem för havsbaserad vindkraft och därmed fortsätta på samma väg som redan gett ett kraftsystem i obalans. Investeringar i ytterligare vindkraft kommer paradoxalt nog att permanenta elpriset på nivåer som urholkar lönsamheten för befintlig vind- och vattenkraft, men också slå tillbaka på investerarna i form av mager avkastning. Paradoxalt nog leder ytterligare ej styrbar storskalig kraftproduktion också till ökad import av fossilbaserad elproduktion från våra grannländer. Varför är det så förtvivlat svårt att förstå att dagens situation kräver att flaskhalsarna i överförings- och distributionsnäten byggs bort och att vi inte behöver ytterligare storskalig elproduktion förrän tidigast 2030-2035. Alla remissinstanser kan väl ändå inte ha fel?
Elbrist är bara dålig planering
Våra finska vänner studerar uppenbarligen med förundran den svenska situation och debatten. Ny kärnkraft är emellertid inte något som kan eller bör forceras fram. Att fokusera på att de sex (sju?) reaktorer vi har kvar i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals kan drivas med hög säkerhet och god tillgänglighet åtminstone till 2045 är utöver diskussionen om ökad överföringskapacitet mellan norr och söder de åtgärder som behöver prioriteras de närmaste åren. Diskussioner om ny kärnkraft, subventioner till ytterligare storskalig vindkraft eller stora solcellsparker är faktiskt kontraproduktivt i nuläget. Det är dock lätt att förstå om beslutsfattarna är tveksamma till SvK:s kompetens när Sydvästlänken som skulle varit i drift 2014 försenats 19 gånger (tror jag det är), och nu beräknas tas i drift i oktober 2020. Klarar SvK av sitt uppdrag som bl a är att bygga bort flaskhalsarna i stamnätet inom rimlig tid? Detta är naturligtvis också en relevant fråga i sammanhanget.
”Elsystem i balans viktigare än mer vindkraft”
Johans analys är heltäckande, tydlig och klar och borde vara enkel att ta in för beslutsfattare på energi- och miljöområdet, oavsett politisk färg.
Konsekvenserna av att våra beslutsfattare inte vet vad de håller på med i sak- eller systemfrågorna exponeras nu i kraftsystemet. Vi har sagt det tidigare och det förtjänar att sägas igen. Värna befintlig vatten- och kärnkraft. Bygg bort flaskhalsarna i överförings- och distributionsnäten. Skapa bättre incitament för biodrivmedel, vilket även kan dämpa efterfrågan på kapacitet för ytterligare laddinfrastruktur. Fortsätt att stödja industrins omställning bort från fossila bränslen där HYBRIT och pilotanläggningen för fossilfri stålproduktion är ett bra exempel. Den ständigt pågående energieffektiviseringen i användarledet lär fortgå liksom installationerna av solceller, i ökande grad integrerade i byggnaders tak och fasader. Och med sjunkande priser på batterikapacitet kan fler och fler fastigheter kompletteras med energilager för optimering av energianvändningen lokalt samt i någon mån också avlasta distributionsnäten i höglastperioder.
Att driva utvecklingen med ett sådant helhetsperspektiv vore att värna svensk industri, miljön och klimatet.
Och samtidigt bidra till att stabilisera kraftsystemet.
