Nätverket Svenskt Energiförnuft

Oftast innebär en utfasning av något som ett bränsle att någon form av ersättningslösning behöver fasas in om inte utfasningen beror på att behoven förändrats och efterfrågan därmed blivit noll. Det är tyvärr många i miljö- och klimatdebatten som fokuserar på förbud av både det ena och det andra, men få om ens någon fokuserar på hur ”det förbjudna” eller utfasade ska ersättas, vilket borde vara minst lika viktigt för utvecklingen av näringslivet, våra olika regioner och svensk ekonomi på kort och lång sikt. Låt oss fundera några varv på just transportsektorn och sätta våra utsläpp av klimatpåverkande gaser i ett större perspektiv. 

Sveriges utsläpp av klimatpåverkande gaser är ca 50 miljoner ton CO2-ekvivalenter per år (2019). Transportsektorn står för ca 16 miljoner ton av dessa varav 10 miljoner ton härrör från personbilar. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med ca 30% sedan 1990, inrikes transporter endast med 15-20%, vilket i huvudsak beror på ökade transportbehov och -volymer. De globala utsläppen av växthusgaser var 38 miljarder ton CO2 2019, vilket innebär att Sveriges andel är ca 1,3 promille av totalen. Utsläppen från personbilarna i Sverige motsvarar således ca 0,3 promille av de globala utsläppen och dess andel sjunker över tid eftersom våra utsläpp hela tiden minskar medan de globala tenderar att fortsätta öka.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Att vi ska skrota våra ambitioner att genomföra en klimatomställning i högt tempo? Att vi kan öka våra utsläpp av växthuset eftersom de inte spelar någon roll globalt? Nej, och jag säger inte heller att vi ska släppa våra höga ambitioner avseende klimatomställningen, men att vi istället för att stressa fram dåliga och kortsiktiga, ibland kontraproduktiva lösningar som skatten på plastpåsar, skatt på avfallsförbränning eller för den delen förslagen om förbud mot bilar med förbränningsmotorer eller mot diesel eller bensin. Inga omställningar av samhällen har någonsin kunnat göras över en natt, vilket en del debattörer och politiker tycks tro. I varje fall inte om konsekvenserna ska kunna hanteras på ett rimligt sätt. 

Hur ser våra behov av transporter ut i framtiden? Hur ser det ut i olika delar av vårt långsträckta land? Vilka transportbehov är inte långsiktigt hållbara ur andra aspekter än klimat och miljö? Vilken prioriteringsmodell tillämpar vi när det gäller det vi ska fasa in för att lösa våra transportbehov i framtiden? Är de mest radikala och orealistiska förslagens mening att vi på allvar tror att lösningen är att tvinga oss alla att gå, cykla eller åka kollektivt?  Kan vi förutsätta att alla som behöver tjänstefordon (distribution, hantverkare, omsorg i hemmen och samhällsservice) för att utföra sina jobb kan gå, cykla eller åka kollektivt? Många behov kan naturligtvis lösas på det här sättet i våra tätorter, men hur ser det ut i Norrland, på landsbygden eller i våra glesbygder?

En konsekvensanalys som görs ur flera olika perspektiv ger ofta vid handen att det finns få om ens några, patentlösningar som i ett slag löser alla våra problem, i det här fallet avseende klimatomställningen av vårt samhälle. Sakfrågan eller problemets lösning är sällan betjänt av de olika särintressen som har åsikter om både det ena och det andra, men som allra minst har samhällets och flertalets intressen till grund för sin kommunikation och sina aktiviteter. Här handlar om att gynna sig själv, sin intressentgrupp och de egna affärerna. Inget annat.

”Från år 2030 kommer det inte längre vara tillåtet att sälja nya bensin- och dieseldrivna bilar.” Utdrag ur Januari-överenskommelsen.

Utredningen föreslår att fossila drivmedel ska vara utfasade i Sverige senast 2040. Ur den statliga utredningen om utfasningen av fossila drivmedel.

Det förstnämnda är ett rätt obegåvat mål som Sverige i egenskap av lilleputt-land har svårt att implementera utan att världssamfundet och de stora globala fordonstillverkarna är med på noterna. Sverige är en liten marknad globalt sett och står i skrivande stund för ca 1 promille av de totala utsläppen av växthusgaser. Transportsektorn i sin tur för en femtedel av Sveriges utsläpp så särskilt kraftfull lär inte ett sådant förslag bli om det mot förmodan skulle genomföras.

Det andra är nog realistiskt, men satsningar på biodrivmedel måste komplettera en sådan utfasningsstrategi. Ersättningen är inte och endast elektrifiering. Mångfald i fossilfria och förnybara lösningar är det som behövs i kombination med viktade ekonomiska styrmedel. Den enfald som råder i klimatpolitiken måste brytas till förmån för en färdplan som är realistisk och tar samhällets behov av transporter i beaktande.

Globalt behövs ett rejält grepp typ det som IEA förslog under våren.

IEA vill ha ett omedelbart stopp för alla nyinvesteringar i fossil energi och 60 procent mer bioenergi – Energimyndigheten maj 2021.

Sol och vind men också biobränsle, kärnkraft och ett omedelbart stopp för alla nyinvesteringar i fossil bränsleutvinning. Det är några av punkterna i det internationella energiorganet IEA:s ”färdplan” för att göra världen klimatneutral till 2050. IEA föreslår också en 60-procentig ökning av biobränsleanvändningen fram till 2050 vilket skulle innebära att närmare en fjärdedel av världens produktiva skogsmark ska användas för att producera biobränsle. Något att fundera på för EU:s taxonomi-förespråkare – gör om och gör rätt.

Och då har jag inte ens nämnt vätgasens och bränslecellens potential och sannolikt avgörande roll i det framtida klimatvänliga energisystemet.

Det kunde se rätt bra ut. Om vi inte krånglade till det så……..

Läser en intressant artikel i Sydsvenskan under rubriken; Laddhybriden kan vara mest klimatsmart, skriven av Mikael Stjerna. Faktaunderlagen härrör från en studie av Öivind Andersson och Pål Börjesson; ”The Greenhouse gas emissions of an electrified vehicle combined with renewable fuels: Life cycle assessment and policy implications.”

Tack Sydsvenskan för en insiktsfull och mycket intressant artikel om hur klimatsmarta olika drivlinor för personbilar är i realiteten.

Slutsatserna i artikeln är också värda att notera. ”Om vi till exempel lägger alla ägg i elbilskorgen måste vi begränsa användandet, resurserna räcker inte till om vi ska nå klimatmålen 2050.”
Mångfald är alltid bättre än enfald, vilket gäller för så gott som alla företeelser vare sig de är tekniska, biologiska, humanistiska eller sociala.

Egentligen saknar jag bara ett referensalternativ i tabellen för Koldioxidekvivalenter 20 000 mil och det är en modern dieselbil (Euro6d) som körs på HVO100 (och i framtiden på biodiesel) där allt annat lika, fältet ”förbrukning bränsle” kan reduceras med minst ca 80%. Jag inser att ett sådant alternativ skulle bli besvärande konkurrenskraftigt och sannolikt landa runt totalt 80 g/km, vilket självklart skulle röra till det för de politiker som helst vill förbjuda alla fordon med förbränningsmotor. Eller vad tror du?

Och visst är det så att HVO100 kanske inte är helt hundra eftersom den innehåller certifierad palmolja, vilket är den gröntvättade versionen av palmolja som framställs efter skövling av regnskogar runt om i världen. Att välja den här produkten för din moderna dieselbil innebär trots allt att du minskar dina utsläpp av fossil koldioxid med 80% vid avgasröret jämfört med det fossila alternativet. I framtiden kommer biodiesel och syntetisk diesel tillverkad med förnybar el och infångad koldioxid säkert att ersätta HVO100, men tills dess verkar den vara ett bättre alternativ än de övriga som är tillgängliga idag. Till och med bättre än elbilarna, men det får vi kanske se i nästa version av diagrammet ovan?

Tack Sydsvenskan för en bra artikel. Jag ser redan fram emot nästa där även dessa alternativ lyfts fram som rimliga och långsiktiga alternativ i den ganska enfaldiga debatt som driver branschen till att elektrifiera hela personbilssegmentet. Övergångslösningarna behövs för att vi ska komma vidare i klimatomställningen och fastna i käbbel om fossilfritt kontra förnybart. Det har varken industrin, konsumenterna eller klimatet råd med.

https://www.nyteknik.se/premium/lastbilsjattarnas-vatgassatsning-ar-har-men-vad-innebar-den-7014188

Vätgasen kan erbjuda bättre lösningar för tunga fordon än eldrift/batterilagring och fossil diesel. Den fossilfria och förnybara elen måste komma från balanserade kraftsystem baserade på vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, biokraftvärme (industriell spillvärme) och sol. 

Vindkraften med sitt ringa effektvärde, men höga energiproduktion över året kan med fördel, framförallt i perioder med låg elefterfrågan, lagras som vätgas för att användas i såväl industrin som i tunga fordon. 

Klimatomställningen kräver de här lösningarna, men de fungerar inte om vi fasar ut den styrbara fossilfria elproduktionen och tror vi kan ersätta denna med väderberoende ostyrbar elproduktion. Vätgaslagring av vindkraftsel som i perioder sänker både kraftsystemen och elpriserna borde vara en affärsmöjlighet för vindkraftaktörerna.
Alternativet är att ge upp och fortsätta producera el med kol, olja och naturgas samt driva våra fordon med fossila bränslen kanske med marginella inslag av HVO och RME. För mig är detta en lika dålig väg framåt som att välja den ”tokförnybara”, vilken kräver att vi förändrar våra samhällen och vårt sätt att leva i grunden.

Vägen framåt för våra kraft- och energisystem bör grundas på lösningar som är tekniskt möjliga, ekonomiskt rimliga, miljö- och klimatmässigt önskvärda samt etiskt kloka. Inte det ena eller det andra utan allihop samtidigt. Då blir det hållbart även på lång sikt.

https://www.nyteknik.se/premium/har-ska-startupen-tillverka-e-metanol-av-vatgas-och-koldioxid-7012585?source=carma&utm_custom[cm]=446556973,33270&=

Vätgas från förnybar el har en mängd användningsområden. Idag kanske inte kommersiellt gångbara, men på sikt kommer olika lösningar som baseras på vätgas att vara vägen framåt i klimatomställningen. Dagsländor som väderberoende elproduktion och ineffektiv batterilagring av el kommer att kompletteras med ny teknik alternativt fasas ut i rask takt för andra och bättre samt långsiktigt hållbara lösningar. El lagrad som vätgas, använd som energigas, i bränsleceller eller för produktion av syntetiska bränslen och kemikalier kommer att revolutionera vår energianvändning i framtiden.

Att transportsektorn står för en tredjedel av utsläppen av växthusgaser från fossila bränslen är ingen nyhet. Att det inte ur infrastrukturpropositionen går att utläsa hur dessa ska minskas för att vi ska nå de nationella målen om 70% minskning till 2030 är inte heller särskilt konstigt.

Det beror bland annat på att den stora del av transportsektorn som redan idag använder biodrivmedel inte växer så fort som den skulle kunna göra. Svensk och finsk skogsindustri vill inget hellre än att bidra till en sådan utveckling. För egen del kör jag en Volvo med dieselmotor från 2019 som uppfyller Euro6d och som jag tankar med HVO100 dvs fossilfri diesel. Att jag får betala 1-1:50 kr mer per liter för detta bränsle tycker jag är konstigt. Tänk om denna och andra biodrivmedel som biogas, etanol med flera istället för att vara dyrare än sina fossila konkurrenter, faktiskt var billigare så att alla såväl företagare som privatpersoner som vill minska sina utsläpp av växthusgaser fick ett ekonomiskt incitament för att göra rätt. Redan vid bränslepumpen.

Mitt klimatavtryck är i praktiken mindre än min hustrus eftersom hon transporterar sig med en laddhybrid som klarar alla hennes resor i närområdet med eldrift, men som så fort hon behöver åka längre än fyra mil exempelvis för att hälsa på sin gamla mor då träder bensinmotorn in. Hennes transportbehov innebär att hon har en snittförbrukning om ca 3 dl bensin per mil. Och visst, den bensin hon tankar innehåller en femtedel etanol pga kvotplikten, men 80% är fortfarande fossil bensin. Hennes bil är tysktillverkad och från 2020 och har begåvats med låg skatt och miljöbonus medan min är tillverkad i Torslanda och åtnjuter bonus malus under sina tre första år.

Hur går detta ihop?
Den frågan tycker jag att klimatstyrarna på Naturvårdsverket borde svara på. Var är helhetsperspektivet? Och har vi inga andra verktyg än förbud och negativa ekonomiska incitament för de som behöver använda vägfordon med moderna förbränningsmotorer för sina transporter? Både företagare och privatpersoner. Och i de allra flesta fall utanför tullarna.

För egen del så bor jag centralt och kan både gå, cykla och åka kollektivt när jag ska göra mina inköp eller gå på bio, teater eller restaurang. Det är inte alla med transportbehov som kan gå, cykla eller åka kollektivt. Skänk gärna en tanke till alla föräldrar eller för den delen alla de hantverkare som bygger, servar och underhåller de fastigheter vi bor, jobbar, opererar, vårdar eller undervisar i.
Att kunna åka spårvagn, tåg eller tunnelbana är således få förunnat. Det är inte heller särskilt många med transportbehov som har råd eller klarar sig med och kan få ekonomi i sin verksamhet med ett elfordon. Sedan var det ju det där med laddningen. Satsningarna på elnäten för överföring och distribution förstärks och utvecklas i ett rasande tempo fram till 2033. Till vilken nytta?

Det är dags att se till helheten.

Då kan vi också minska den tredjedel som transportsektorn står för avseende utsläppen av växthusgaser i Sverige.

En tredjedel av den promille som Sverige står för av de globala utsläppen av växthusgaser.

För några veckor sedan skrev jag en artikel med rubriken ”Vems är ansvaret?” och den handlade bland annat om Sveriges roll i klimatomställningen och att vi är ”musen som ryter” i detta avseende. Det vi gör spelar överhuvudtaget ingen roll, men att alarmism och kommunikation om ”klimatkrisen” är relevant globalt och regionalt exempelvis i Europa, men knappast nationellt dvs i Sverige eller för den delen lokalt där vi bor och lever våra liv.

Larmen om att utsläppen av klimatpåverkande gaser fortsätter att öka globalt, har duggat tätt den senaste tiden. IEA kunde också, föga överraskande, för några veckor sedan redovisa att produktionen av fossila bränslen ökar i världen och att denna produktion beräknas nå sitt max tidigast 2026. Så den fortsätter öka och då är det knappast konstigt att koldioxidutsläppen också fortsätter att öka.

Och även vi ska naturligtvis fortsätta begränsa och minska våra utsläpp av klimatgaser och användningen av fossila bränslen som kol och olja. I detta avseende handlar problematiken främst om industrin och transportsektorn. Alla våra åtgärder bör dock värderas ur ett helhetsperspektiv där miljö, klimat, teknik och ekonomi utgör en enhet och suboptimeringar kan undvikas. Vi har lite av ett lyxproblem i ett globalt perspektiv eftersom vi på det stora hela redan har ett fossilfritt och väl fungerande energi- och kraftsystem, vilket innebär att vi kontrollerat och utan allt för mycket drama kan fortsätta att minska vår andel av de globala klimatpåverkande gaserna framöver. Minska från den promille av de globala utsläppen vi står för idag. Paradoxala stolleprov som att stänga kärnkraft och satsa på massiv ökning av el-/batteridrift i alla fordon är kontraproduktivt och visar på bara på behovet av att visa handlingskraft med utgångspunkt i bristande insikt om hur energi- och kraftsystemet hänger ihop och fungerar.

Detta är mycket svårare för många andra och de stora länderna som Kina, USA, Tyskland m fl, vilket säkert påverkar det faktum att de säger en sak;

– vi är mycket oroade över klimatet.

och gör en annan;

-vi ska stänga ner vår kärnkraft 2022 och fossila kraftproduktion till 2038 samt bygga ut vindkraften i högt tempo. (Tyskland – Energiwende)

samt beslutar om en tredje;

-vi beslutar att öka vår användning av naturgas rejält och bygger i snabb takt både pipelines och terminaler för att ta emot och lagra flytande naturgas för att annars klarar vi inte att försörja våra företag och medborgare med el och energi.

http://Fossilgas hotar EU/s klimatmål – 210409 SDS

Att vi i Sverige och i detta globala perspektiv å ena sidan ägnar oss åt alarmism och stressar fram dåliga lösningar som både föröder vårt kraftsystem och skapar nya miljöproblem under parollen mer förnybart åt Sverige är faktiskt ganska obegåvat och innebär betydande suboptimeringar. Att vi å andra missar stora affärsmöjligheter eftersom vi inte använder våra unika förutsättningar och bygger vidare på ett redan fossilfritt energi- och kraftsystem är inget annat än oklokt. Och kommer på sikt att bli fruktansvärt dyrt. Så stanna upp, skaka om och satsa på samhällsnytta isf egennytta och särintressen. Och framförallt; världen har bråttom och vi måste hjälpa till, men då hjälper inte bråkdelar av en droppe i havet. Vårt uppdrag är att bygga ett hållbart samhälle i Sverige för kommande generationer. Här är vi på god väg baserat på de beslut vi fattat under de senaste hundra åren. Om vi skapar rådrum och besinnar oss så kan vi hitta de lösningar som gör oss helt fossilfria på 10-20 års sikt. Och på längre sikt öka andelen förnybart om vi inte bygger fast oss i dåliga lösningar idag och under de närmaste åren. Batteridrift i alla vägfordon är en dålig idé. Mer vindkraft är också en dåligt idé. Det senare gäller i synnerhet havsbaserad vindkraft. Biodrivmedel, vätgas, bränsleceller och effektkrav på all elproduktion är vägen framåt. Samt att bygga bort begränsningarna i landets kraftöverföring och distribution av el. Allt för ett hållbart samhälle.

om vi inte begriper vad vi håller på med?

På första uppslaget i dagens Sydsvenska Dagbladet staplas okunnighet, inkompetens och felaktigheter ovanpå varandra. Anne-Marie Paulsson utgör undantaget, men hennes spalt beskriver insiktsfullt EU-kommissionens tillkortakommanden i vaccin-upphandlingen från Astra Zeneca.

Som en motpol till den desinformation som ledarsidan och Lorentz Tovatt, mp:s energipolitiske talesman sprider i energi- och klimatfrågorna på första uppslaget skulle jag vilja rekommendera Erik Sandström artikel på Second opinion idag. Klicka på länken nedan så får du läsa en välskriven artikel baserad på fakta i stark kontrast till den rappakalja som sprids i huvudledaren och på opinionssidan i SDS idag.

https://second-opinion.se/se-kraftsystemet-som-en-helhet/ 

Värst är nog trots allt det som skrivs i ledaren för jag har normalt stort förtroende för det som skrivs i de seriösa tidningarnas ledare. Idag staplas sakfel på sakfel och läsaren förleds genom rubriken att tro att några vindkraftverk påverkar den globala klimatsituationen. Att Sverige överhuvudtaget kan påverka de globala utsläppen av klimatgaser är en illusion som sprids av diverse mer eller mindre oseriösa debattörer och skribenter. Och tro nu för all del inte att jag är klimatskeptiker, jag är övertygad om att vi genom användningen av fossila bränslen under de senaste 200 åren har rubbat en balans som existerat under lång tid. Vilka konsekvenser det kommer att få är svårt att förutspå. Det vi sett hittills är att det blivit torrare, våtare, blåsigare och varmare samt även mera nyckfullt väder som slår till lokalt och regionalt med ursinnig kraft i form av bränder, stormar och översvämningar. En liten del av detta beror på annat än utsläppen av växthusgaser, men den mänskliga påverkan är i sammanhanget stor och odiskutabel. Sveriges roll hur smärtsamt det än må vara för självkänslan är ytterst marginell i sammanhanget. Vi har ett fantastiskt kraftsystem som vi har våra föräldrar och deras föräldrar att tacka för och att de fattade de här kloka besluten långt innan klimatfrågan blev ett problem. Vår generations bidrag är vindkraften, vilken successivt tillåts underminera vårt fantastiska system.

Det är också så att de som är skeptiska till kärnkraft måste respekteras. Alla har rätt till sin uppfattning. Jag är också orolig för rysk kärnkraft och för kärnkraft som till stor del är till för att tillverka kärnvapen. Det är emellertid så att världen sett flera kärnvapen- och kärnkraftskatastrofer, och visst är det fruktansvärt när de här olyckorna får konsekvenser som det tar hundratals och i vissa avseende tusentals år innan de blir harmlösa, men klimatkrisen är ju något helt annat och mycket värre. När vi väl förändrat temperaturen på jorden tillräckligt mycket så förändras de naturliga förloppen och kan inte återställas med sanering eller andra traditionella åtgärder. Konsekvenserna är här då för att stanna i varje fall under många generationer framöver och ändrar livsbetingelser på olika sätt jordklotet runt. Rätt använd har kärnkraften definitivt en plats i det fossilfria samhället och kraftsystemet tillsammans med vattenkraften och sisådär 30% vindkraft, i varje fall enligt Erik Sandström.

Det är tråkigt att säga det, men även om vi eliminerade den promille av de globala utsläppen av växthusgaser som vi står för i Sverige idag, så hade det överhuvudtaget inte påverkat den globala situationen. Vi kommer att lyckas bli fossilfria inom en icke alltför avlägsen framtid, men det som är kritiskt är hur snabbt omställningen för klimatet kan göras i kontinentala Europa, USA, Asien och Ryssland. En del av de berörda länderna har inte ens accepterat att vi står inför ett globalt klimathot. Andra har förstått, men harännu inte påbörjat sin resa av näringspolitiska eller ekonomiska skäl.

Jag delar den bild Ingrid Runsten i SDS ger av tillståndet i demokratin och för internationellt samarbete, men är det särskilt mycket bättre nationellt? Sverigedemokrater, mediaföretag och redaktioner med tvivelaktiga syften samt allehanda foliehattar, den ena fnoskigare än den andra, sprider oemotsagda sina galenskaper sedan många år. I ett genombyråkratiserat samhälle där invånarna i likaledes hög grad slutat tänka själv så kan de ansvariga för en tragedi, som den i Furulund, gömma sig bakom regelverket och hävda att de följde detta och därmed gjorde rätt, trots förfärande konsekvenser.

Vad gör sådana uttalanden med demokratin och respekten för svenska myndigheter? I pandemins Sverige verkar det handla om att hitta någon att skylla på eller någon som skött samma uppdrag ännu uslare för att själv framstå i en bättre dager. Gärna då kollegor och företrädare för andra myndigheter, regioner eller kommuner.

Egna tillkortakommanden förklaras bort med att vi följt reglerna och framställer det närmast som en merit att inte tänka själv eftersom vi inte har kompetens på det vi fått ansvar för. Så precis som Runsten skriver; ”Pandemin utmanar demokratin, klimatkrisen kan knäcka den.”, är det eftersom vi slutar lyssna på de som vi borde lyssna till när bruset av alternativa fakta, olika särintressen och inkompetens raserar trovärdigheten i våra demokratiska institutioner.

Var finns de funktioner och företrädare som tar ansvar i det svenska samhället idag? De som tar ansvar för allmänintresset och samhällets intressen i denna röra av egenintresse och särintressen för att bli omvald och inte mista de höga arvoden som numera kommer med högre politiska uppdrag eller mista det välbetalda jobbet med grandiosa förmåner där det går att glida runt och hålla presskonferenser om att ”alla andra” eller ”någon annan” inte gör sitt jobb. ”Jag” är ju i detta sammanhang bara ett offer för omständigheter som inget kan göra pga av andras tillkortakommanden, det må vara politiska motståndare, andra kommun- eller regionföreträdare, andra myndigheter, andra länder, läkemedelsbolag eller för den delen EU. Skaran som det går att skylla på har växt till enorma proportioner under pandemin.

Klimatfrågan har diskuterats i många år nu. När klimatkrisen väl är här är det för sent att hävda att vi inte förstod allvaret eller att det skulle gå så fort. En företeelse som irriterar mig är att vi i den svenska diskussionen ägnar oss åt navelskådning och inte ser klimatproblematiken i ett större perspektiv. Ja, jag håller med om att alla ska göra vad de kan för att minska sitt klimatavtryck över tid, så även vi svenskar. Men räcker det? Eller måste vi inte samtidigt inse fakta och förstå att vi kan jobba ihjäl oss lokalt och fylla hela Norrland och våra kuster med skogar av vindkraftverk utan att det påverkar den globala situationen ett dugg.

Men när vi står där i våra vadarstövlar i ett nordisk Venedig kan vi i alla fall hävda att vi har gjort allt vi kunde här i vår lilla ankdamm. Kön av bortförklarare och legitimerare, av att vi trots förödande konsekvenser, gjort allt rätt och bara följt våra svenska regler, kommer att vara lång och trängseln vid mikrofonerna betydande. Där kommer politiker på alla nivåer, myndighetschefer, kommunikationsdirektörer, skribenter, bransch- och intresseföreningar, regiondirektörer, hållbarhetsgeneraler, miljö- och naturskyddsföreningar, bolagsdirektörer och diverse språkrör att flockas.

Fakta är att Sverige står för ca 1 promille av de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser. Fakta är också att de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser är 51 miljarder ton per år och ökar.

Löser vi den här ekvationen särskilt effektivt genom progressiva klimatmål för Sverige, regionerna och kommunerna?
Snart får vi kanske ta till våra klassiska argument och börja skylla på andra och återanvända argumentet att hade alla andra gjort som vi hade allt ordnat sig.
Nu är vi bara ett offer för omständigheter. Igen.

Dagens energidebatt i riksdagen motsvarade inte ens mina lågt ställda förväntningar. På fullt allvar diskuteras det fortfarande om vi har elöverskott eller ej, när den fråga som borde diskuteras är den ökande effekt- och kapacitetsbristen och hur vi ska lösa denna.
Framförallt i södra Sverige.

Johan Svenningssons artikel på Second Opinion förtjänar onekligen att uppmärksammas. Den tar sin utgångspunkt i ett helhetsperspektiv på vårt kraft- och energisystem och benar bland annat ut konsekvenserna av ytterligare vindkraft under närmaste 10-15 åren. Det är ingen bra idé, vilket vi är några stycken som tycker, men fakta verkar inte påverka beslutsfattarna och därmed regelverken nu och i framtiden.

https://second-opinion.se/subventioner-till-havs-ger-problem-pa-land/ 

Artikeln beaktar helhetsperspektivet och visar tydligt på konsekvenserna av att beslutsfattarna på energiområdet varken förstår eller bryr sig om kraft- och energisystemens funktion eller miljö- och klimatpåverkan. 

I dagens Sydsvenska uppmärksammas också Nordstream 2 och den galenskap som detta projekt representerar såväl närings-, som säkerhets- och klimatpolitiskt. USA reagerar för att det skulle minska deras möjligheter att exportera naturgas till Tyskland och Europa. Redan Nordstream 1 var kontroversiellt, men de som redan då var tveksamma till projektet i allmänhet och naturgasen i synnerhet viftades bort med argumenten att det var viktigt för leveranssäkerheten och bättre för klimatet än kol och olja. Det må vara att de argumenten i någon mening var relevanta för femton år sedan, men de känns oerhört mossiga idag. Naturgasen har ingen framtid på en el- och energimarknad som styr mot förnybart och fossilfritt. Energigasförespråkarna får förlita sig på biogas och vätgas för ett hållbart perspektiv framöver, men när en del länder talar om sina ambitioner på klimatområdet så inbegriper de fortfarande naturgasen. Detta är tveksamt ur alla aspekter framförallt på lite längre sikt.

Vi behöver kloka och långsiktiga beslutsfattare som betonar leveranssäkerheten, samhällsekonomin och hållbarhet för miljö och klimat. På ett och samma bräde.