Nätverket Svenskt Energiförnuft

De viktiga energibärarna för en fossilfri framtid är el och vätgas. Dessa kan samverka på flera enastående sätt, vilket kommer att revolutionera industrier, transporter och systemen för inomhusklimat. Precis som hittills kommer elen och energin att behöva omvandlas (produceras), distribueras samt användas lokalt i industrier, byggnader och fordon. Med ökande andel ej styrbar elproduktion (vind och sol) i kraftsystemet kommer behoven av energilagring, men också efterfrågeflexibilitet att öka, dels för att dämpa prisvariationerna och dels för att upprätthålla den leveranssäkerhet som svensk elmarknad är van vid sedan lång tid. Samhällets intresse är långsiktigt och kräver att beslutsfattare på alla nivåer delar ett gemensamt helhetsperspektiv på el- och energifrågan och undviker suboptimeringar i klimatomställningsarbetet.

Energilagring är således en nyckel för att kunna öka andelen ej styrbar elproduktion som kan nyttiggöras till rätt pris. Elen från vind och sol, genererar intermittent el, vilket ger en ojämn elleverans utan någon korrelation till elefterfrågan. Detta leder på våra breddgrader till överproduktion när det är varmt, soligt och blåsigt samt brist när det är kallt, mörkt eller vindstilla. Att flytta överproduktion av el till de senare perioderna när den behövs och har ett (högre) värde för systemet, kan uppnås genom att överskottselen lagras i (stora) batterier. Det är emellertid dyrt (6-7000 kr per kW lagringskapacitet) att bygga batteriparker. Användningen av ändliga resurser som metallen litium är, även om denna kan återvinnas som material med hög effektivitet, inte optimalt ur miljösynpunkt. Gruvbrytning och produktion av batterier genererar också signifikanta koldioxidutsläpp. En jämförelse som ofta görs är att det är först när du kört mer än 10-15 000 mil med en elbil som denna är i paritet med en dieseldriven bil ur klimatsynpunkt.  Laddar du batterierna med svensk elmix så är batteridriften därefter klimatneutral, vilket knappast är fallet mer än i några få länder i Europa. Således en dyr och kanske inte lika klimatvänligt lösning som det ibland påstås.

Ett annat sätt att lagra överflödig och därmed billig el är att omvandla denna till vätgas. Detta görs vanligen genom alkalisk elektrolys där vätgas frigörs vid katoden när spänning läggs över cellerna nedsänkta i vatten. 50 kWh el ger ungefär 1 kg vätgas, vilket motsvarar energimängden i ca fyra liter bensin. Med svenska elpriser och svensk elmix kan förnybar vätgas produceras till en kostnad mellan 15-30 kr/kg exklusive kapitalkostnader och övriga DoU-kostnader. Vätgasen är en viktig språngbräda för det framtida energisystemet, tekniskt tillgänglig och klimatmässigt önskvärd. Den springande punkten för en rimlig ekonomi är elpriset för fossilfri el. För detta borde vi i Sverige (och Norge) ha goda förutsättningar, inte minst om de fossila alternativen prissätts med beaktande av dess fulla miljö- och klimatkostnader.

Ett tredje och beprövat alternativ för lagring är i (andra) energigaser eller vätskeformiga bränslen. Numera växer de förnybara och återvunna biodrivmedlen i rask takt. RME, etanol, biogas och HVO100 är väl de främsta, men även andra förnybara bränslen växer i betydelse på marknaden.

Att med dessa och andra fakta på bordet, som bristande överföringskapacitet i stam- och regionnäten, plädera för en kraftfull övergång till rena elbilar, är inte ens i närheten av att vara optimalt.
Det säger sig självt att det blir dyrt. Dyra batterier ger dyra bilar med begränsad räckvidd och funktionalitet, vilket inte är en lösning för det stora flertalet transportbehov. Varken privata eller professionella.

Hur viktig är det då att elektrifiera personbilssektorn i brådrasket? Saknas det förnybara eller fossilfria alternativ? Svaret är nej, och personbilstrafikens klimatomställning borde faktiskt vara ganska lätt att åtgärda med en vettigare politik avseende miljöbonus och styrmedel. I alla fall till 2030. Ur ett helhetsperspektiv är inte ”rena” elbilar, lika lite som fossildrivna dito, ett långsiktigt önskvärt alternativ. Visst, något bättre än äldre bilar med förbränningsmotorer som drivs med fossil bensin eller diesel, men varken miljö- och klimatmässigt önskvärt eller för den delen ekonomiskt rimligt.

Incitamenten för att välja rätt transportmedel baserat på individuella behov kan definitivt utvecklas. Om subventioner och stöd ges till biodrivmedel (Euro 6d), kollektivtrafik och miljöbonus för elcyklar, elmopeder samt laddhybridfordon med 100 km räckvidd på el och en förbränningsmotor som kan köras på biodrivmedel, skulle möjligheterna att välja rätt öka närmast exponentiellt. Behoven av ny infrastruktur för laddning och nätförstärkningar torde därmed också bli hovsamma. Samtidigt skulle användningen av fossila bränslen kunna elimineras för hela vägtrafiken till 2030 eftersom buss- och lastbilstrafiken redan är på god väg att övergå till biodrivmedel som biogas och HVO.

Att se till hela vägtrafikens behov dvs både personbilar och den tunga trafiken samtidigt som såväl städernas som lands- och glesbygdens behov tillgodoses och klimatomställningen genomförs, är faktiskt möjligt. Beakta helheten och ignorera de särintressen som inte bidrar till klimatomställningen (mer än verbalt) alternativt kan bidra på kommersiella villkor.

Det finns således få om ens några skäl att driva på och subventionera en massiv elektrifiering av transportsektorn. För det andra så behövs fordon med dieselmotorer, som uppfyller Euro6d och har partikelfilter, katalysatorer och ureainsprutning samt är godkända av tillverkaren för att köras på HVO100, även långsiktigt. Främst baserat på deras höga bränsleeffektivitet och överlägsna räckvidd. För det tredje behöver gasfordonen också utvecklas för att kunna drivas på vätgas.

På ännu lite längre sikt kommer bränslecellstekniken och syntetiska bränslen att komplettera den här bilden,

Undvik de återvändsgränder som kan verka lockande i nuet, men som är riktigt dåliga lösningar på sikt. Dyrt och dåligt behöver ersättas av klimatmässigt önskvärt, tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.

Det är fler än jag som funderar på framtiden och vilka vägar vi ska ta med energisystemet, nationellt, regionalt och lokalt. Att möjligheterna är stora och att mångfald i lösningar är smartare än den enfald som det vore att ”bara” fortsätta bygga ut den storskaliga vindkraften i norr (eller i haven runt våra kuster). Eller för den delen att investera i en massiv elektrifiering av transportsektorn utan att integrera vätgasen och bränslecellstekniken i denna strategi.
Enfald är dumhet. Mångfald är smart.

Öresundskrafts ledning drar i dagens SDS (25/9) en lans för kraftvärmen och föreslår bl a en effektkommission för Skåne, vilket förefaller vara en god idé i rådande läge.

Lars Olsson skriver på Second Opinion under rubriken ”Bygg nytt elsystem underifrån”, ”Elnätet har blivit energiomställningens flaskhals. Endast ny decentraliserad energiproduktion kan rädda stamnätet genom elektrifieringen, menar Lars Olsson. – En strategi för förnybar vätgas ger oss en ny chans att bygga upp ett lokalt baserat energisystem”

”Bygg nytt elsystem underifrån”

Det känns som att vi börjar närma oss ett ramverk där de övergripande strategierna skulle kunna vara:

att bibehålla och delvis utveckla nuvarande kraftvärme, kärnkraft och vattenkraft,

att pausa (vilket rådande elprisprognoser borde göra per automatik) utbyggnaderna av storskalig vindkraft,

att öka kapaciteten i överföringsnäten från norr till söder och fullfölja de regionala och lokala planerna för att förstärka näten samt,

att utveckla modellerna för decentraliserad energiproduktion som också omfattar biodrivmedlen, vätgas och syntetiska bränslen producerade med el från förnybara (fossilfria) bränslen och teknik.

Den lokala integrationen av ökade resurser för energilagring och solcellsteknik i byggnader lär fortgå och kan ge goda tillskott, inte minst till energieffektiviseringen, men har även potential att bidra till att kapa effekttoppar.

Klimatomställningen blir inte av om vi låter alla särintressens blommor blomma för en sådan strategi har varken Sverige eller klimatet råd med. Vi måste också släppa tankarna på att det går att klara omställningen till en 100% förnybar elförsörjning till 2040-2045. Det målet innebär att vi riskerar gå bort oss totalt med förödande konsekvenser både för klimatomställningen och kraftsystemet. Det handlar istället om att lyckas ställa om till ett fossilfritt energisystem 2045, vilket är möjligt att nå med rätt strategier som också beaktar en fungerande helhet.

Då kan vi  lösa klimatomställningen utan att kraftsystemet eller landets konkurrenskraft och ekonomi går åt skogen.

Att lagring av energi dels i batterier och dels som vätgas är avgörande för klimatomställningen är vi nog alla överens om. Att undvika ytterligare utsläpp av (fossil) koldioxid i atmosfären för att begränsa den globala uppvärmningen är en av vår tids stora ödesfrågor. Det diskuteras för närvarande i Norge att investera i två storskaliga projekt avseende CCS och de hoppas bli först i världen med en fullskalig CCS-kedja för hantering av industriutsläpp, från infångning vidare till transport och slutligen lagring. Satsningen beräknas kosta 25 miljarder norska kronor. När vi funderar över de här frågorna så spårar vi nästan alltid vidare och försöker förstå hur olika företeelser, som CCS, passar i ett helhetsperspektiv på klimatomställningen.

I Sverige betraktas bio-CCS som viktiga ”kolsänkor”, vilka skulle kunna börja etableras så snabbt som till 2024 och pilotprojekt planeras bl a i Igelstaverket. Den infångade koldioxiden ska preliminärt lagras i Norge så här hänger kanske de norska och svenska planerna ihop på något sätt? Systemet man skissar på känns emellertid både tekniskt, besluts- och styrningsmässigt svajigt, vilket inte minst kan komma att påverka projektens tidsplaner.

Det spenderas alltså en ryslig massa utvecklingspengar på CCS och bakom dessa satsningar ligger väl naturligtvis ett genuint intresse och engagemang för klimatfrågans långsiktiga lösning? Och visst är väl all teknik och alla initiativ som bidrar till minskade CO2-utsläpp till atmosfären av godo? Å andra sidan så insmyger sig tanken att det främst görs för att det ska vara möjligt att fortsätta använda stora mängder fossila bränslen? Och för oljeindustrin att fortsätta med sin verksamhet, mer eller mindre som vanligt och fortsätta plocka upp ändliga fossila naturresurser ur jordskorpan för att användas av industrier, hushåll och i fordon runt om i världen. I många länder och även i vårt närområde byggs och investeras det exempelvis fortfarande enorma belopp i storskaliga naturgassystem såsom Nordstream 2 samt LNG-terminaler. Swedegas argumenterar dessutom fortfarande för att naturgas är ett viktigt ersättningsbränsle för olja i industrin. CCS får i det sammanhanget inte bli ett argument och en möjliggörare för att ersätta ett fossilt bränsle med ett annat. CCS är en teknisk och kommersiell utmaning, men med de enorma resurser som oljeindustrin och dess förgreningar innehar och fortsatt genererar, så lär man säkert knäcka den här nöten relativt snart. Incitamenten finns definitivt.

Vår fråga blir då om inte de pengar som investeras i CCS kunde användas bättre? Dels på andra teknikområden eller till CCUS dvs kolavskiljning, användning (utilisation) och lagring som innebär att syftet med infångningen av koldioxiden är att använda denna som råvara exempelvis i tillverkningen av syntetiska bränslen.

Kraftvärmen
Att producera syntetiska bränslen kräver tillgång till kol och väte. En kraftvärmeanläggning som drivs med biobränsle och brännbart avfall producerar el och koldioxid från bränslen som till mer än 90% är att betrakta som förnybara. I takt med att plastandelen i det brännbara avfallet minskar baserat på ökad utsortering och andra åtgärder kommer andelen att närma sig 100% förnybart. 
Av tradition används den producerade elen internt i produktionsanläggningen och eventuella överskott säljs till kunder i det lokala distributionsnätet. De senaste åren har låga elpriser, skatteproblematik och den införda avfallsskatten gjort att lönsamheten sjunkit rejält avseende elproduktion som komplement till hetvattenproduktionen för fjärrvärme. En situation där elenergin från kraftvärmen i princip riskerar bli överflödig, samtidigt som effektvärdet ökat rejält i takt med att de lokala flaskhalsarna i näten för överföring och distribution blivit uppenbara. Flaskhalsar som främst ska byggas bort med förstärkningar i stam-, region- och lokalnäten.
Kraftvärmen skulle kunna bistå i försörjningen av de ökande behov som prognostiseras för större städer och tätorter, i varje fall med lokal effekt för nätstabilitet och spetslast när det behövs pga hög belastning exempelvis vintertid.

Elenergin från kraftvärmen skulle i de perioder som belastningen är låg till normal kunna användas för elektrolys av vatten för att framställa vätgas. Vätgas, som tillsammans med kolet i den förnybara koldioxid bränsleomvandlingen i kraftvärmeverken genererar, kan användas för produktion av syntetiska biodrivmedel. Befintlig fjärrvärme och värmeunderlagen de representerar, skulle teoretiskt kunna producera 10-15 TWh el per år och då generera ca 20 000 ton vätgas per TWh.

Småskalig produktion av vätgas (och syntetiska bränslen)?
Lokalt ska man kanske ”nöja sig med” att producera vätgas och sälja denna till de som investerar i storskalig bränsletillverkning alternativt industrier som exempelvis HYBRIT. Graden av renhet och lagringstryck styrs av användningsområdet och påverkar naturligtvis kostnaden för gasen. Försök har gjorts av Skellefteå Kraft att ersätta s k ”startolja” med egenproducerad vätgas (genom elektrolys), vilket fungerade bra, men ansågs för dyrt baserat på osäkerheten om framtida elpris. Att ersätta oljedrift i samband med start av fastbränslepannor och vid sotning, med vätgas skulle därvid innebära att de sista skvättarna olja försvann från landets kraftvärmeanläggningar.

Om processerna för bränsletillverkning i nuläget bedöms som för dyra i kommersiella termer så beror det sannolikt delvis på att de fossila bränslena fortfarande är för billiga och att vi kan använda dessa utan att betala för de miljö- och klimatkostnader de ger upphov till. 
En indikation på detta är att fossil diesel (ca 80% fossil) i skrivande stund kostar ca 13:40 SEK medan HVO100 på samma mack (Hässleholm) kostar 14:32 SEK per liter. Kanske rätt pris på förnybar diesel, men säkert ett för lågt pris på den fossila.

Hur stöder vi utvecklingen och produktionen av förnybar diesel (och bensin) så att vi parallellt med en rimlig elektrifiering kan ersätta all den fossila bränsleanvändningen i vägtrafiken, rentutav i närtid?

Hur stödjer vi bilköpare som väljer bränslesnåla dieslar som uppfyller kraven i Euro 6d och som enligt tillverkaren kan köras på förnybar diesel typ HVO?

Det måste löna sig att välja teknik och bränslen som bidrar till klimatomställningen. Det gör det inte idag. Den som har en bil som kan köras på HVO och uppfyller Euro 6d har inget incitament överhuvudtaget för att tanka biodrivmedel. Många gör det ändå eftersom de anser det är rätt ur klimatsynpunkt, men här finns det onekligen utrymme för förbättringar ur ett systemperspektiv till gagn för klimatomställningen.

Vätgasen
Att producera 1 kg vätgas med elektrolys kräver ca 50 kWh el. Om vi  räknar med att elen kostar oss 0,5 SEK per kWh så blir kostnaden för 1 kg vätgas 25 SEK. Vad räcker då ett kg vätgas till? Ja, till att driva en bränslecellsdriven bil ca 100 km, vilket med andra ord blir ca 2,50 SEK per mil i Sverige. I paritet med driftkostnaden för en elbil. 2 hg vätgas motsvarar således en liter bensin eller diesel vilket gör vätgasen både lönsam och klimatvänlig med svensk elmix och svenska elpriser.

Vad kostnaden är för att producera e-diesel baserat på vätgas och infångad koldioxid vet jag inte, men om ett kg vätgas kan produceras för (mindre än) 25 SEK och energin i grova termer motsvarar den i 5 liter diesel eller bensin så borde elektrolys av vatten, kolavskiljning från CO2 och tekniken som sammantaget krävs för processen att göra syntetiska bränslen, kunna utvecklas i kommersiell skala inom en icke alltför avlägsen framtid. Eller är det att göra det hela för enkelt?

Istället för att gräva upp stora delar av jordens tillgångar av metaller som litium m fl och tillverka batterier av dessa borde vi kanske besinna oss och angripa frågan om transportsektorns klimatomställning lite bredare. De planer som olika särintressen försöker sätta i verket för att öka andelen elfordon på kort sikt måste kylas ner och sättas i ett helhetsperspektiv. Globalt måste vi också fråga oss vad vinsten blir om den el som används för att ladda elfordon, produceras med fossila bränslen som kol, olja eller naturgas?
Laddhybrider med 8-10 mils räckvidd på el och små effektiva förbränningsmotorer vore en bättre väg än att satsa brett på en introduktion av elbilar till allt och alla. Laddhybrider löser de flesta transportbehov som de som bor och jobbar i närheten av tätorter och städer kan tänkas ha. För våra norrländska vänner och andra glesbygdsbor så är det under överskådlig tid dieseldrivna fordon som gäller och då gärna de modeller som uppfyller Euro 6d och som kan köras på HVO.
På lite sikt kan förhoppningsvis vätgasdrivna bränslecellsfordon introduceras på bred front och komplettera helheten. Tills dess borde vi nöja oss med en begränsad elektrifiering och satsa rejält på utvecklingen av biodrivmedel för den del av dagens bilpark som är utrustad med moderna förbränningsmotorer.

Nordiska samarbeten?
Sverige och Norge har under långa perioder god tillgång på billig och klimatvänlig el. Borde inte vi kunna ta täten i tillverkningen av syntetiska biodrivmedel parallellt med att skogsindustrin i Sverige och Finland inom ramen för sin omställning ökar förmågan att producera biodrivmedel från skogsråvara (och återvinning) i allt större volymer. Bränsleceller i kommersiella applikationer är på gång, men en del tekniska genombrott behövs för att tekniken ska bli fullt gångbar och tillgänglig även för oss konsumenter. Vätgas till industriprocesser för att ersätta kol, olja och naturgas är också på gång och svensk industri har antagit dessa utmaningarna i sina ”färdplaner” för klimatomställningen.

En offensiv strategi för att fasa ut i princip alla de fossila bränslena bygger således på god tillgång till:

Förnybar (eller fossilfri) el.
Vatten – vätgas (och syre).
Koldioxid som infångas från förbränning av förnybara bränslen.
Utökade möjligheter till att lagra energi – primärt el och vätgas.

Tillgångar som vi tillsammans har gott om i Sverige, Norge och Finland. CCS är säkert intressant som en (övergångs-) lösning för att minimera tillskotten av fossil koldioxid i atmosfären. I de lösningar som är av mer permanent karaktär, som bio-CCUS, borde kraftvärmen kunna spela en roll.

Kraftsystemet
Fossilfri elenergi har vi som alla vet gott om i Sverige och i det svenska (och nordiska) kraftsystemet behöver vi ha kvar såväl vatten- som kärnkraft under överskådlig tid. Till detta kommer vindkraften. Dagens elproduktion som till mer än två tredjedelar vilar på den styrbara effekt som vattenkraften tillsammans med kärnkraften utgör är helt avgörande för om vi ska klara en omställning till fossilfri elproduktion 2045.
Att ett system, som vid den tidpunkten sannolikt behöver producera 180-190 TWh per år, till två tredjedelar baseras på eleffekt från styrbara produktionskällor är en annan avgörande faktor för nätstabilitet och leveranssäkerhet. Diskussionen om ny kärnkraft får vi ta en annan gång, för under de närmaste åren handlar det om att säkerställa driften i de sex (eller åtta) reaktorer som är ekonomiskt försvarbara att driva vidare i åtminstone tjugofem år till. 
Elen från överflödig vindkraftsel kan kanske användas på samma sätt som kraftvärmen för produktion av vätgas, med andra ord nyttiggöras i blåsiga perioder när belastningen på nätet är låg, vilket i princip är hela sommarhalvåret. Vindkraftens effektvärde är begränsat och var den högst belastade timmen 2019 ca 11%, vilket ytterligare accentuerar kraftvärmens potentiella roll som lokal effektreserv i våra större tätorter, vilken kan bli väldigt värdefull framöver.

Jag vet att mina resonemang går i planekonomisk riktning, men varför inte om det kan hjälpa oss att lösa klimatomställningen utan att kraftsystemet liksom landets konkurrenskraft och ekonomi går åt skogen. Klimatomställningen blir inte av om vi ska låta alla särintressens blommor få blomma. En sådan strategi har varken Sverige eller klimatet råd med.

Vi vet i grova drag vad vi måste satsa på, varför tvekar vi?

Rådande situation i det svenska kraftsystemet torde vara självreglerande avseende ny icke styrbar elproduktion eftersom rådande elpriser inte är tillräckliga för att det ska byggas ytterligare vindkraft. Varken på land eller till havs.

Detta är i grunden positivt eftersom rådande förhållanden och överföringsbegränsningar gör att dagens andel ej styrbar elproduktion redan innebär ett kraftsystem i obalans, som inte tåler mer vindkraft i norr. Regleringsbegränsningarna mellan norr och söder, dålig lönsamhet samt svårigheterna att få tillstånd gör därtill att det knappast kommer att byggas någon vindkraft i söder heller.

Bifogar dagens artikel i SVT på det här temat dvs kraftsystem i obalans. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7553684

Det känns som att Svenskt Näringsliv kunde lansera en slogan avseende sin ”Kraftsamling” typ; ”En tredjedel av var, kärnkraften behöver vara kvar.” Eller någonting ditåt.
Att investera i ytterligare utbyggnader av vindkraften över dagens nivå innan överföringen mellan norr och söder kan kompensera för delar av bortfallet som Barsebäcks båda block (1999/2005)  plus ytterligare fyra block i Ringhals (2019/2020) och Oskarshamn (2015/2017) innebär, är inget annat än ett tekniskt och ekonomiskt vågspel.
Att fortsätta styra mot utbyggnad av vindkraften i enlighet med målet att elförsörjningen ska vara förnybar till 2040 är ekonomisk galenskap, motverkar klimatomställningen och är dessutom oansvarigt ur ett systemperspektiv.
Fossilfri elförsörjning 2040 räcker väldigt långt för klimatomställningen.

Följde med stor behållning Svenskt Näringslivs webbinarium Hur bör Sveriges elsystem se ut år 2045?.. Inom ramen för detta presenterades bland annat  ”Kraftsamling elförsörjning – Långsiktig scenarioanalys” vars sammanfattande slutsatser jag saxar nedan.

Personligen är jag dock tveksam till Svenskt Näringslivs prognos om att elbehovet kommer att öka från dagens 145 TWh till så mycket som 200 TWh 2045, men för slutsatserna spelar detta ingen större roll. Teknikneutralitet och en tredjedel av vardera vattenkraft, kärnkraft och vindkraft skulle innebära att vi kan upprätthålla ett stabilt kraftsystem som inte är beroende av import. Ett system som i sin helhet är fossilfritt. Tillräckligt bra tycker jag.

”De totala systemkostnaderna består i samtliga fall främst av fasta investeringskostnader. Kostnaden varierar från 320 kr/MWh upp till strax över 500 kr/MWh. De mest kostnadseffektiva systemen är de som tillåter handel som en del av systemdimensioneringen, då de kräver lägre investeringskostnader. När analysen frångår principen om teknikneutralitet och begränsas till enbart förnybar elproduktion stiger de totala systemkostnaderna med i snitt minst 40% jämfört med de teknikneutrala scenarierna. Detta utan att inkludera merkostnader för systemtjänster. Vid 100% förnybar elproduktion sjunker den planerbara elproduktionen från ungefär 50% i de teknikneutrala scenarierna till cirka 36%. Vidare ökar systemets direkta land- och havsanvändning. Systemets minskade stabilitet för störningar ökar och resulterande driftmönstret för vattenkraften kan komma att utgöra ett allvarligt miljömässigt problem.

Rapporten konkluderar att genom ett teknikneutralt angreppssätt kommer det framtida svenska kraftsystemet kunna leverera leveranssäkerhet såväl som fossilfrihet på ett mycket konkurrenskraftigt sätt för den svenska ekonomin. Det existerande svenska elsystemets bas, dess planerbara fossilfria vattenkraft samt dess kärnkraftskapacitet, utgör en ideal startposition för elsystemets framtida roll i en övergång till ett helt fossilfritt samhälle.
Sammantaget tar vi från Kraftsamling Elförsörjning med oss nedan stående observationer till vårt vidare arbete med att ta fram rekommendationer och policyförslag för elsystemet som helhet:

• Elsystemets kostnadseffektivitet, leveranssäkerhet och fossilfrihet är avgörande för svenskt välstånd och klimatomställning
• Ett elsystem i balans, med ungefär lika delar av vattenkraft, kärnkraft och vindkraft utgör ett kostnadsoptimerat elsystem
• Ett teknikneutralt elsystem är mer kostnadseffektivt och mindre känsligt än ett som är 100% förnybart
• Sverige ska inte vara beroende av fossil elimport för att klara elförsörjningen
• Kostnadseffektivitet måste vägas mot försörjningstrygghet
• Dagens elmarknadsdesign är otillräcklig för att säkerställa ett kostnadseffektivt elsystem
• Vattenkraften kommer se ett avsevärt förändrat körmönster till följd av ökad mängd variabel elproduktion
• Ny kärnkraft kan komma att utgöra en del av ett kostnadseffektivt elsystem 2045
• Andelen solkraft är marginell i ett kostnadsoptimerat elsystem
• Kalkylräntan har stor betydelse för den totala systemkostnaden
• Det framtida svenska elsystemet bör inte dimensioneras för ett ökat beroende av den norska vattenkraften”

Tydligt och klart. Rapporten visar att det svenska målet om att elförsörjningen ska vara 100% förnybar 2045 är en mycket kostsam strategi som dessutom innebär ökad störningskänslighet och lägre leveranssäkerhet. Inte ens Sverige som har ett bra utgångsläge med vattenkraften och kärnkraften har råd med detta utan bör revidera ordvalet i det här målet och istället sikta på att elförsörjningen ska vara fossilfri till 2045.

En sådan semantisk förändring skulle vara försumbar för våra klimatansträngningar och samtidigt tillföra realism, helhetsperspektiv och kostnadseffektivitet till vår strategi för framtida elproduktion. Fokus skulle i en sådan kraftsamling också i högre grad kunna riktas till de sektorer där utmaningarna och behovet av ekonomiskt stöd för utveckling och innovationer är större. Uppenbara behov finns i förstärkningen av överföringsnäten, fossilfria transporter och industrier.

Eller är det inte en tillräckligt offensiv klimatpolitik att nöja sig med en fossilfri elförsörjning till 2045?

Vilka alternativ satsar andra länder på för att genomföra klimatomställningen i närtid. Är det i huvudsak offensiva åtgärder som kommer att ge stora utsläppsminskningar på kort sikt och finns det därför skäl att vara optimistisk? Eller går utfasningen av fossila bränslen alldeles för långsamt och i vissa sammanhang åt fel håll?

Ledaren i Kristianstadsbladet från den 4 september pekar på några problemområden där satsningar på fossila bränslen framställs som gröna eller som åtgärder till gagn för klimatomställningen. http://KB 4sep.pdf

Slutsatsen är att klimatet har inte råd att ersätta ett fossilt bränsle med ett annat, vilket nog är självklart för alla som tror att klimatförändringarna är en realitet och att vi behöver ställa om utan dröjsmål. Joakim Bromans artikel på ledarsidan är viktig, inte minst för att få svenska miljö- och klimatvänner att vakna upp och se på det som sker i världen bakom kulissen ”Klimatomställning” med nyktra ögon. Att vi svenskar som redan har ett i huvudsak klimatneutralt kraft- och energisystem försöker slå knut på oss själva för att ”rädda världen” är frukten av okunskap och aningslöshet. Ledaren pekar på flagranta exempel av greenwashing för åtgärder som bara leder vidare in i fossilbränsleberoende. Tyskland är ett näraliggande exempel och Nordstream 1 var redan den en tokig investering och Nordstream 2 är väl närmast att betrakta som ren galenskap sett med klimatögon och det säkerhetspolitiska läget i Europa, men många länder sitter fast i dåliga lösningar och de klimatneutrala och förnybara alternativen är dyrare och betydligt sämre systemtekniskt sett.

Jag förstår oron för kärnkraften, men samtidigt är det svårt att äta kakan och ha den kvar. Ska vi ersätta de fossila bränslena (kol, olja och naturgas) i produktionen av el eller för den delen för uppvärmning, nedkylning, transporter och matlagning i stora delar av världen så går det inte bara med förnybara (ostyrbara) lösningar dvs sol och vind. Befintlig svensk kärnkraft liksom för många andra länder i världen även ny kärnkraft, är faktiskt nödvändig för att klimatomställningen ska vara görlig i praktiken. Ny kärnkraft är emellertid dyr och storskalig sol- och vindkraft sämre systemtekniskt sett, och då blir incitamenten för naturgas betydande. Detta gäller för stora delar av Europa och här handlar klimatomställningen inte om att göra sig kvitt alla fossila bränslen utan att ersätta kolkraftverken med naturgaseldade anläggningar och att fortsätta distribuera naturgas i den enorma och finmaskiga infrastruktur som redan finns på plats. I grunden beror den utbredda fossilbränsleanvändningen och trögheten i klimatomställningen på ekonomiska faktorer, och på att de fossila bränslena konsekvent undslipper sina miljö- och klimatkostnader. Sverige är exempelvis i princip ensamt om att sedan många år ha koldioxidskatt. Den svenska utmaningen framöver består emellertid inte i att öka skatterna på oönskade alternativ som redan är på väg ut, utan att öka de positiva incitamenten för industri, trafikanter och konsumenter att välja rätt bränslen, energibärare och lösningar för miljön och klimatet.

I Sverige försöker vi lösa de globala utsläppen genom åtgärder på marginalen av den promille som de svenska utsläppen av klimatgaser representerar. Åtgärder som ger liten påverkan på de globala utsläppen och naturligtvis drunknar i de massiva utsläpp som USA, Kina, Indien, Brasilien, Tyskland m fl står för idag. Detta är emellertid inget skäl för oss att sluta genomföra åtgärder som minskar vår klimatpåverkan, men kanske då satsa på områden som ger bäst värde för pengarna. Detta innebär för vår del att fokusera på ökad överföringsförmågan i stam- och regionnäten, bibehålla kärnkraften, satsa fullt ut på biodrivmedel och energieffektivisering i användarledet till vilken solceller integrerade i byggnader också bör räknas in. El från solceller med energilagring är en framtidslösning även om såväl batteriteknik som att producera vätgas genom elektrolys och andra mera tekniskt avancerade alternativ fortfarande är alldeles för dyra för att kunna få en bredare spridning.

Gaskraftverkens elproduktion är mycket viktig för de europeiska elnätens effekt- och frekvensbalans då de producerar el med stor flexibilitet i produktionen. Åren framöver kommer gaskraft dessutom att bli allt viktigare då det europeiska elnätet blir allt mer väderberoende. Koldioxidutsläppen ska reduceras med mer vindkraft, som i sin tur någon gång i framtiden (för sent!) kanske kan balanseras av koldioxidfri vätgas i gaskraftverken.

Med tanke på den globala situationen efter pandemin och de ekonomiska svårigheter som många länder nu och under de närmaste åren kommer att möta så är det svårt att vara optimist. Och i det perspektivet så blir det ännu viktigare att vi jobbar med rätt saker långsiktigt och utvecklar vårt energi- och kraftsystem till att fullt ut bli klimatneutralt och till stor del dessutom baserat på förnybara bränslen och tekniker. Att istället för att ersätta fossila utsläpp (kol) med något mindre fossila utsläpp (naturgas) så bör klimatneutralt göras rumsrent på vägen till förnybart. Att ta steget från kol till förnybart på direkten blir fruktansvärt dyrt och det är först när de fossila alternativens miljö- och klimatkostnader blir tydliga som säker och klimatneutral kärnkraft kommer att kunna konkurrera och fullt ut bidra till långsiktiga systemlösningar till gagn för klimatomställningen.

Då finns det skäl för en försiktig nationell (lokal) optimism.

Helhetsperspektiv och långsiktighet är avgörande för att skapa ett hållbart energi- och kraftsystem. Detta har historiskt sett varit en stark svensk gren till gagn för såväl industri som konsumenter. De senaste tio åren har helhetsperspektivet gått förlorat, vilket fått betydande konsekvenser för stabiliteten i kraftsystemet och leveranssäkerheten. Utbyggnaden av vindkraften till dagens nivå går att hantera om kärnkraften och vattenkraft bibehålls. För att skapa balans mellan norr och söder är emellertid ökad överföringskapacitet nödvändig. Investeringarna i kraftsystemet för de närmaste tio åren bör i huvudsak styras till att bygga bort flaskhalsarna i överförings-  och distributionsnäten istället för att slarvas bort på andra och tveksamma satsningområden.

Det är exempelvis svårt att förstå motiven för att regeringen envisas med att driva fram ett stödsystem för havsbaserad vindkraft och därmed fortsätta på samma väg som redan gett ett kraftsystem i obalans. Investeringar i ytterligare vindkraft kommer paradoxalt nog att permanenta elpriset på nivåer som urholkar lönsamheten för befintlig vind- och vattenkraft, men också slå tillbaka på investerarna i form av mager avkastning. Paradoxalt nog leder ytterligare ej styrbar storskalig kraftproduktion också till ökad import av fossilbaserad elproduktion från våra grannländer. Varför är det så förtvivlat svårt att förstå att dagens situation kräver att flaskhalsarna i överförings- och distributionsnäten byggs bort och att vi inte behöver ytterligare storskalig elproduktion förrän tidigast 2030-2035. Alla remissinstanser kan väl ändå inte ha fel?

Elbrist är bara dålig planering

Våra finska vänner studerar uppenbarligen med förundran den svenska situation och debatten. Ny kärnkraft är emellertid inte något som kan eller bör forceras fram. Att fokusera på att de sex (sju?) reaktorer vi har kvar i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals kan drivas med hög säkerhet och god tillgänglighet åtminstone till 2045 är utöver diskussionen om ökad överföringskapacitet mellan norr och söder de åtgärder som behöver prioriteras de närmaste åren. Diskussioner om ny kärnkraft, subventioner till ytterligare storskalig vindkraft eller stora solcellsparker är faktiskt kontraproduktivt i nuläget. Det är dock lätt att förstå om beslutsfattarna är tveksamma till SvK:s kompetens när Sydvästlänken som skulle varit i drift 2014 försenats 19 gånger (tror jag det är), och nu beräknas tas i drift i oktober 2020. Klarar SvK av sitt uppdrag som bl a är att bygga bort flaskhalsarna i stamnätet inom rimlig tid? Detta är naturligtvis också en relevant fråga i sammanhanget.

”Elsystem i balans viktigare än mer vindkraft”

Johans analys är heltäckande, tydlig och klar och borde vara enkel att ta in för beslutsfattare på energi- och miljöområdet, oavsett politisk färg.

Konsekvenserna av att våra beslutsfattare inte vet vad de håller på med i sak- eller systemfrågorna exponeras nu i kraftsystemet. Vi har sagt det tidigare och det förtjänar att sägas igen. Värna befintlig vatten- och kärnkraft. Bygg bort flaskhalsarna i överförings- och distributionsnäten. Skapa bättre incitament för biodrivmedel, vilket även kan dämpa efterfrågan på kapacitet för ytterligare laddinfrastruktur. Fortsätt att stödja industrins omställning bort från fossila bränslen där HYBRIT och pilotanläggningen för fossilfri stålproduktion är ett bra exempel. Den ständigt pågående energieffektiviseringen i användarledet lär fortgå liksom installationerna av solceller, i ökande grad integrerade i byggnaders tak och fasader. Och med sjunkande priser på batterikapacitet kan fler och fler fastigheter kompletteras med energilager för optimering av energianvändningen lokalt samt i någon mån också avlasta distributionsnäten i höglastperioder.

Att driva utvecklingen med ett sådant helhetsperspektiv vore att värna svensk industri, miljön och klimatet.
Och samtidigt bidra till att stabilisera kraftsystemet.

Kristersson och Sabuni har enats i stöd för ny kärnkraft och föreslår som en första åtgärd att den svenska lagstiftningen runt kärnkraften i allmänhet och ny (fjärde generationens) kärnkraft i synnerhet uppdateras. Det är en klok tanke och i skenet av klimatfrågan så tror jag varken vi eller världen i övrigt klarar en långsiktig klimatvänlig energiförsörjning utan att använda kärnkraft.

Alternativen till kärnkraft i en hållbar produktionsmix är få och definitivt sämre sett ur ett helhetsperspektiv. Den väg vi slog in på för ett antal år sedan i Sverige har skapat ett kraftsystem som är på god väg att bli dysfunktionellt och skulle vindkraften fortsätta växa på samma sätt som de senaste tio åren kommer det att bli stora negativa konsekvenser för elförsörjningen. Sämre leveranssäkerhet och högre samt kraftigt volatila priser. Fortsätter vi dessutom att urholka den styrbara delen av kraftproduktionen kommer problemen att förvärras.

Nu är väl emellertid inte risken att det byggs särskilt mycket ny elproduktion med rådande prognoser för systemprisutvecklingen och skulle stöden tas bort är väl sannolikheten nästan noll för detta. Risken för att välfungerande och säker kärnkraft avvecklas i förtid är definitivt större och skulle få allvarliga konsekvenser för det svenska kraftsystemet både ur effekt- och klimatsynpunkt. Kristerssons och Sabunis förslag kan möjligtvis bidra till att lösa Sveriges långsiktiga energi- och effektproblem, men dagens situation verkar även de underskatta liksom energiministern och regeringen. Det är sant att det är bra om el kan produceras när den behövs och där den behövs, men om inte politiker och beslutsfattare tar till sig fakta om effekt- och kapacitetsproblematiken i det svenska systemet är risken uppenbar att vi fortsätter utför på ett redan sluttande plan. Ny kärnkraft löser nämligen inte de problem vi redan har i det svenska kraftsystemet.

Det hade varit uppfriskande om Kristersson och Sabuni också pekat på det faktum att dagens kraftsystem inte kräver mer eller mindre elproduktion de närmaste fem tio åren utan det är investeringar i överförings- och distributionsnäten som måste prioriteras. Så utred gärna förutsättningarna för ny kärnkraft, men skapa inte ytterligare låsningar i den svenska energipolitiken baserat på denna ståndpunkt. Försök istället luckra upp dagens låsningar och varakonstruktiva.

En hållbar energipolitik bör (?) alla partier kunna enas om, men det bygger på att låsningarna mot bibehållen kärnkraft liksom låsningarna för att vi ska bygga ut den storskaliga vindkraften i Norrland ännu mer, kan lösas upp. Det måste sägas även om varken Miljöpartiet eller Naturskyddsföreningen håller med; vi behöver inte mer storskalig vindkraft i norra Sverige! Överhuvudtaget så skapar all storskalig ej styrbar elproduktion problem i kraftförsörjningen om denna inte kan balanseras med reglerkraft typ vattenkraft eller gigantiska batteriparker för att effekten ska finnas när den behövs.

Till detta behövs också tillräcklig kapacitet i överförings- och distributionsnäten för att elen ska nå dit där den behövs och i Sverige är begränsningarna till och inom delar av södra Sverige ganska betydande, vilket får så tokiga konsekvenser som att det blir lönsamt att köra oljekondens i Karlshamn mitt i sommaren. För mycket produktion i norr ger elpris på 15-20 öre/kWh medan priset i södra Sverige landar runt 80-85 öre/kWh pga otillräcklig produktion. Allt sammantaget tydliga signaler om att något inte står rätt till och att i den mån ny elproduktion ska tillföras systemet så är det i söder som behoven finns. Ett bättre alternativ är emellertid att öka överföringsförmågan av el från norr till söder och eliminera de kapacitetsbegränsningar som redan ställer till det rejält för industrier och företag i söder och den styrbara kraftproduktionen i norr. De subventioner som ges till elproduktion idag borde omdirigeras och istället gå till förstärkningar i överförings- och distributionsnäten.

Att enskilda politiker fortfarande uttrycker sig i termer om att ”de inte är oroliga så länge vi är nettoexportör av el”, är svårt att förstå. Det är emellertid lätt att förstå att de som uttrycker sig på det viset, inte har förstått hur läget i vårt svenska kraftsystem faktiskt är, och att problemen kan riskera att förvärras framöver. När behovet är stort och oavsett hur mycket det blåser så försörjs södra Sverige med en stor andel importerad el från våra grannländer, kraftproduktion som dessvärre är betydligt sämre än den svenska, inte minst ur klimatsynpunkt.

Det är inte bra för någon varken företag, kunder eller klimatet.