Nätverket Svenskt Energiförnuft

Det är med beklagan och stigande oro som jag hör allt flera politiker använda argument som bygger på att vår elexport ger oss möjlighet att stänga ner mer fossilfri kraftproduktion i Sverige. I sak kanske riktigt om vi inte höjer blicken, och ställer oss frågan om det är särskilt klokt för klimatet eller för utsläppen av koldioxid. Nu senast var det miljöministern som i torsdagens frågestund i riksdagen bemötte en annan ledamots frågor om kraftsystemet med det rubricerade argumentet. Här ställs avvecklingsivrarna mot nutidens oroliga för växthuseffekten och klimatkrisen. Paradoxalt nog är detta ofta samma personer och de måste nog snart bestämma sig för vilket ben de ska stå på i energi- och klimatdebatten. Det går som bekant inte att äta kakan och ändå ha den kvar.

Av miljöministerns kommentar framgår att det uppenbarligen är lika svårt att få ett bredare genomslag för hur begreppen effekt och energi hänger ihop i vårt kraftsystem som att få Donald Trump att förstå klimatfrågan.

Vi producerar mer elenergi under ett år än vad vi använder i Sverige, inget konstigt med det för det har vi gjort i ganska många år nu. Elenergi uttrycks vanligtvis i kWh (MWh, GWh och TWh). Den del som skiljer energi från effekt när det handlar om mätning av el är tidsfunktionen, vilken representeras av ”h” dvs timme i det här begreppet.

Landets effektbalans har successivt urholkats de senaste tjugo åren i och med stängningen av Barsebäcksverket, Oskarshamn 1 och nu senast Ringhals 2. Effekt mäts i Watt (kW, MW, GW och TW) och är den kapacitet som momentant kan matas in i kraftsystemet. Efterfrågan i det svenska systemet varierar grovt sett mellan 9000 – 25000MW i medeleffekt per timme över året. Extremt kalla timmar i hela landet kan efterfrågan stiga till 27-28000MW. Under senare år har vindkraftens bidrag varierat mellan ett par hundra MW och som mest dryga 7000MW. Så när det inte blåser regleras vattenkraften upp och tar en större andel av den totala produktionen. Överstiger därvid produktionen den efterfrågan som finns i Sverige, exporteras överskottet.

Vid en normal vinterdag när efterfrågan kan antas vara 20-25GW och vindkraften teoretiskt bidrar med 7000MW så klarar vi oss genom att reglera ner vattenkraften och så svarar kärnkraft och värmekraft för resten. Om det inte blåser lika mycket motsvarande dag och vindkraften bidrar med mindre än 1000MW (vilket är många dagar på ett år) så måste vi utöver vindkraften köra vattenkraft, kärnkraft och värmekraft för fullt och ändå behöver vi importera kraft från våra grannländer. Den importerade kraften är i en sådan situation knappast av det finare och klimatvänliga slaget utan härrör från fossila bränslen som kol (och naturgas).

Detta har bl a Sydsvenskans ledarskribenter förstått och i en ledare förra veckan skriver man följande.

Citat.

Ringhals framtid är en klimatfråga
(min anm. den svenska kärnkraftens framtid är en klimatfråga)

Avvecklingen av kärnkraften fortsätter. Ringhals 2 togs ur drift vid årsskiftet och i slutet av 2020 stängs även Ringhals 1. Enligt huvudägaren, statliga Vattenfall, görs det av affärsmässiga skäl. Men ännu är inte sista ordet sagt i frågan.

På onsdagen togs ett initiativ i riksdagen för att hålla de båda reaktorerna kvar i drift. Sverigedemokraterna föreslog en ändring av ägardirektiven så att Vattenfall får i uppdrag att bromsa avvecklingen. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna stöder förslaget, men några röster saknas för att få majoritet. Feltryckningar och ledamöter som trotsar sina partilinjer kan avgöra när frågan tas upp till omröstning i nästa vecka.

Förhoppningsvis tänker några av skeptikerna om. För det handlar inte bara om landets elförsörjning och ekonomi. I grunden gäller det även ansvaret för att bromsa de globala klimatförändringarna.

Regeringens mål är att Sverige ska gå före i klimatarbetet och visa andra vad som är möjligt att göra. Ambitionsnivån är befogad, men andra länders regeringar har inte precis sprungit benen av sig för att hinna ikapp. Så kanske säger målet egentligen mer om den svenska självbilden än om möjligheterna att ta klimatansvar i rollen som gott exempel. Det är åtminstone något som förtjänar att diskuteras, vilket en ny rapport från SNS Konjunkturråd påminner om. 

Minskar Sveriges export av fossilfri el till länder som Polen och Tyskland kan de bli tvungna att öka sin användning av kol, påpekar nationalekonomer och klimatforskare som står bakom rapporten. I det perspektivet kan besluten om nedläggning av Ringhals 1 och 2 ha tagits för tidigt, menar de.

”Målet måste vara mer ambitiöst än att bara städa den egna bakgården”, säger Konjunkturrådets ordförande John Hassler till TT.

Sverige står inte för mer än 1 promille av världens utsläpp påminner han. Därför bör det förtydligas att målet för svensk klimatpolitik är att göra största möjliga nytta globalt.

Inte minst ur den synvinkeln finns det skäl att tänka om kring Ringhals. Regeringen konstaterade i höstbudgeten att avvecklingsbeslutet ökar Sveriges behov av att importera el då förbrukningen är som högst. Vad innebär det då inte för möjligheterna att exportera el till kolberoende länder?

Visst bedömer Vattenfall att det skulle kosta mer att rusta upp de båda äldsta reaktorerna i Ringhals än vad det finns utsikter att tjäna på dem vid framtida elförsäljning. Och statsminister Stefan Löfven (S) understryker att det är Vattenfalls styrelse, inte riksdagen eller regeringen, som ska göra den affärsmässiga bedömningen.

Men samtidigt är det de folkvalda som ska stå för den klimatmässiga bedömningen. Så har det lagts tillräcklig vikt vid vad avveckling av Ringhals innebär för utsläppen globalt?

Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar skulle fortsatt drift av reaktor 1 och 2 enbart till år 2025 minska EU:s totala utsläpp med grovt räknat åtta miljoner ton växthusgaser. Det gör onödigt tidig avveckling svår att försvara.

Den globala uppvärmningen fortsätter. 2010-talet var det varmaste årtiondet som hittills har uppmätts på jorden. Då blir det allt märkligt att hålla fast vid svenska beslut som väntas ge ökade utsläpp på andra håll i Europa.

Tobias Lindberg

tobias.lindberg@sydsvenskan.se

Slut citat.

Kloka resonemang rakt igenom och om vi då funderar på det affärsmässiga i att satsa pengar på att upprusta Ringhals 1 och 2, så bör en sådan investering, i varje fall resonemangsmässigt, ställas mot planerade investeringar i ännu mer vindkraft.

Sådan planeras såväl i norra Tyskland som i Danmark. Att tillföra mer ej styrbar effekt är knappast det som elkunderna eller klimatet behöver. Det är nog dags att värdera upp den styrbara kraftproduktionen till dess fulla effektvärde, även ekonomiskt? Elkunderna får dessutom betala när vindkraftproducenterna ges ersättning för att inte leverera när det saknas tillräcklig efterfrågan eller plats i stamnäten sommartid, vilket Johan Aspegren förtjänstfullt reder ut i artikeln från den 16 januari på den här siten (varapaa.naasef.se).

Att värdera den styrbara produktionen högre än den övriga diskuteras  i en artikel i Dagens samhälle; länk https://www.dagenssamhalle.se/debatt/14-energiforetag-vi-behover-en-effektoverenskommelse-31034?fbclid=IwAR0NIoNqTRrYGGuytN0_ef1GL_XtiuHfPioC4ePrnec1gnmfphwfBt0M0IU 

Vi tror det är dags att svenska politiker vaknar upp och intresserar sig för att se hela bilden. Mer vindkraft i Sverige (och norra Europa) löser varken klimatproblemen globalt, regionalt eller lokalt. Det är vuxet och moget att erkänna att vi alla kan ha fel ibland och det behövs definitivt en ny diskussion om detta.

Mer samverkan över partigränserna efterfrågas i denna och andra frågeställningar som påverkar vår miljö, vårt klimat, vår ekonomi samt el- och energiförsörjningen i Norden och norra Europa.

Förnybar elproduktion har väldigt många fördelar: Klimatpåverkan är begränsad, övrig miljöpåverkan kan hanteras, ”bränslet” är gratis och det finns fortfarande en stor utvecklingspotential för att få ut fler kilowattimmar ur detta ”bränsle”. Och världen behöver förnybar elproduktion. Även om kolanvändningen i Europa minskar kraftigt och ser ut att göra så ett tag till, är världen ännu alltför beroende av fossila bränslen.

Men förnybart har också ofta en baksida: Vind- och solkraft producerar el när det blåser eller när solen skiner, inte nödvändigtvis när elen behövs. På våra breddgrader blir problemet större. Vi behöver som mest el kalla vinterdagar, solen ger mest på sommaren och vinden är svårare att förutse då det blåser oftast hela året, utom riktigt kalla dagar och nätter på vintern.
Detta betyder att det måste byggas mycket mer produktion än vad som hade behövts om produktionen kunde reglerats, alltså dra igång när den behövs. Alltså fler solceller och fler vindkraftverk. Det kommer att betyda att när det verkligen blåser kommer det att finnas en överproduktion.

Vi ser redan detta i Tyskland och i Danmark. När det blåser i norra Tyskland och i Danmark finns det för mycket el i systemet. För att undvika att elnätet kollapsar går med jämna mellanrum det tyska stamnätsföretaget Tennet in och betalar danska vindkraftsproducenter för att koppla från vindkraftverk. Priset varierar men runt 20 öre per kilowattimme som inte produceras betalas. Det innebär att det är vad det tyska stamnätsföretaget tar ut från sina kunder för att danska producenter inte ska producera. Anledningen till att man inte bara begränsar importen är att EUs regler förhindrar detta.

Det som nu ligger i korten är att det kommer att byggas fler väldigt stora vindkraftparker i Danmark och i norra Tyskland. Detta problem kommer således bara att öka och det kommer att nå Sverige. Främst i södra Sverige kommer vi därför att från tid till annan att översvämmas av danska och tysk vindkraft vilket kommer att pressa ner priserna till noll eller till och med negativa priser. Negativa priser, det vill säga när man får betalt för att använda el, sker regelbundet i Danmark och Tyskland, men har ännu inte funnits i Sverige, vad jag känner till. De som betalar för att elen ska användas, är producenterna i detta fall.

Det finns alltså två olika modeller som faktiskt används parallellt idag: Att alla kunder är med och delar på kostnaden för överproduktionen eller att de enskilda producenterna får betala för överproduktionen. Att de kan existera parallellt beror på att det i det första fallet betalar stamnätsföretaget för att inte nätet ska kollapsa, i det andra fallet hoppas man på en marknadslösning på överproduktionen.

Den stora frågan är:
Är detta en rimlig fördelning? Eller borde alltid alla kunder vara med att betala för att från tid till annan stänga av vindkraftverk, eller är det ett ansvar för producenten och vindkraftsägaren, helt enkelt en affärsrisk man ska vara beredd att ta?

Frågan ställs på sin spets när det kommer till små solcellsanläggningar på villataken. Ska de betala för sin andel ska kostnaden slås ut på kollektivet. Idag finns det många handelsbolag som betalar ordentligt för den produktion som villaägaren levererar ut på elnätet, men kommer det att fortsätta när elpriserna ligger på noll eller till och med under noll samtidigt som antalet solcellsanläggningar ökar explosionsartat?
En parameter är att handelsbolagen i den hårda konkurrensen inte gör de bästa resultaten överallt. Hos många elnätsägare kostar det fortfarande kanske 20 öre eller mer att skicka iväg en kilowattimme och om handelsaktören betalar ett börspris för elen, finns risken att det blir en riktigt dålig affär för den som gjort ”rätt” ur ett samhällsperspektiv.

Vi kommer att bygga mer och mer anläggningar för produktion av vind- och solel. Av nödvändighet kommer priserna att variera väldigt mycket mer i takt med att denna utbyggnad görs. För den enskilde villaägaren med solceller, finns det inte någon uppsida i denna framtid. De producerar inget iskalla vinternätter när priserna sticker iväg men producerar som mest varma sommardagar när priserna är som lägst.

Och det är i detta perspektiv vi måste ställa oss frågan:
Vem ska betala för överproduktionen? De som försökt ta ansvar för klimatomställningen eller de som hoppas att andra gör det? Kanske är det märkligaste att den frågan ännu inte diskuterats någonstans.

Johan Aspegren

I dagens Sydsvenska Dagblad framträder en förmodat kunnig debattör och pläderar för mer vind- och solkraft. 60 TWh vindkraft borde vårt system klara av hävdar vederbörande, om vi bara vänder på vattenkraften och då kan vi lägga ner kärnkraften också utan problem? Jag tror emellertid inte på de här teorierna även om skribenten också refererar till professor Söder som stöd för sitt resonemang om ytterligare utbyggnad av vindkraften. Solenergin bör vi självklart fortsätta bygga ut eftersom den är ett komplement till den styrbara elproduktionen och inte konkurrerar om samma investeringskapital och dessutom kan integreras i nära anslutning till elanvändningen. Sedan måste kapacitetsbegränsningarna i överföring och distribution också få plats i diskussionen, inte minst rörande investeringsbehoven. De investeringar vi gör i kraftsystemet måste bidra med såväl effekt som kapacitet och inte bara med energi. För dig som inte förstår skillnaderna mellan dessa begrepp så föreslår jag att du läser på. En paradoxal diskussion i det här sammanhanget är också den närmast religiösa marknadsföringen om att konvertera snart sagt hela vår fordonspark till eldrift. Svårt att förstå när vi varken har tillräcklig eleffekt i många av våra tätorter där användarna finns eller som konsumenter har råd att byta till de här dyra fordonen. Sedan frågar jag mig var diskussionen om att hela Sverige ska leva tog vägen för elfordonen är väl ändå inget alternativ för glesbygden eller trafikanterna i Norrland? Från politiker och myndigheter hörs inte mycket gällande andra alternativ än el- och hybridbilar och avsaknaden av helhetsperspektivet är förödande för energi- och klimatdebatten. Vad kan det bero på?

En huvudteori är att det gäller att hålla ihop regeringsunderlaget och vårda överenskommelsen om att avveckla kärnkraften och öka den förnybara elproduktionen (utan hänsyn till ekonomi och klimat). För att lyckas göra detta med trovärdighet (?) så överges helhetsperspektivet och ogenomtänkta uttalanden matas till media på teman som att så länge vi exporterar el så är jag inte orolig eller att vi har aldrig haft så gott om el som idag. En annan mera jordnära teori specifikt för vägtrafiken kan vara att det fiskala värdet på fordonsbränsle inte får urholkas när den förnybara andelen i dieseln tar över i och med att kvotplikten växer parallellt med att tillgången till HVO, e-diesel, bioetanol och biobensin ökar. Vi som tankar våra bilar är ju dessutom den enda kvarvarande mjölkkossan av de traditionella skatteobjekten nu när vi varken röker eller köper alkoholen vi konsumerar i Sverige längre.
Skatten vi betalar per liter för bränslet vid pump på mackarna runt om i landet stiger stadigt paradoxalt nog samtidigt som bränslets påverkan på miljön och klimatet minskar. Och för bilar levererade efter 1 juli 2018 så betalar vi extra skatt baserat på motorns utsläpp av koldioxid när den drivs med fossil bensin eller diesel. Uppenbart straffas alla vi som vill åka komfortabelt och säkert samt genom användandet av modern teknik minimerar våra utsläpp både avseende kväveoxid och koldioxid. Tänk om vi istället skapade positiva och effektiva incitament för att ge oss konsumenter möjlighet att göra rätt val för miljön och klimatet. Och då även för de av oss som inte bor i städer eller anser att vi har råd att lägga bortåt en miljon på en elbil med räckvidd, dragkrok, komfort och säkerhet motsvarande vår nuvarande bil.

Personligen skulle det också kännas rätt så surt att göra en sådan investering för miljön och klimatet och sedan konstatera att utsläppen av koldioxid från tillverkningen av batterierna till min nya bil motsvarar mer än 10 000 mils körning med min inbytesbil (diesel). Och tänk om jag gör en sådan investering i USA, Kina eller Tyskland dvs i ett land där elproduktionen fortfarande i huvudsak baseras på fossila bränslen, då är min investering nog även långsiktigt sämre för klimatet än att behålla min bonus malus-bil? Så hur tänker vi när vi konstruerar miljöbonusar och andra styrinstrument för miljön och klimatet? Kanske inte alls är min slutsats när tusentals el- och hybridfordon dessutom flyttar utomlands så snart miljöbonusen kvitterats ut. Ja, och jag vet att det är EU som anser att vi tidigare överkompenserade biodrivmedlen och att vi därför sedan reduktionspliktens införande har samma skatt på diesel oavsett hur mycket biodrivmedel som ingår. Så visst, det är inte enkelt, men att låta faktabaserad information och positiva incitament driva utvecklingen snarare än förbud och straffbeskattning, skulle troligtvis göra att vi kunde nå fram snabbare än med dagens ologiska lappverk.

För egen del har jag sedan 1997 haft i princip likvärdiga fordon av ”bonus-malus-klass” och utöver att teknikutvecklingen i den svensktillverkade dieseldrivna bil jag kör idag har minimerat utsläppen av partiklar genom bättre bränsle och filtrering samt utsläppen av kväveoxider genom katalysatorer och system för ureainsprutning, så har snittförbrukningen av bränsle vid blandad körning minskat från 1,0 liter per mil till 0,6 liter per mil. Med kommande justering av reduktions-/kvotplikten till 25% förnybar andel i den diesel jag tankar så har jag på ca 20 år i jämförbara termer mer än halverat mina utsläpp av koldioxid utan att göra avkall på min mobilitet, funktionalitet, komfort eller säkerhet. Min fråga är hur jag på motsvarande sätt kan komma vidare från denna nivå och närma mig noll utsläpp?

Vi har med andra ord gjort systemförändringar som genererat en rejäl minskning på drygt 20 år, och det är väl bra, men det är historia och frågan är hur vägen framåt ser ut? Nu pratas det ju om att förändringarna inte går tillräckligt fort längre, och att det är bråttom att rädda klimatet, har du inte hört det som Greta Thunberg säger? Jo, men det är väl det globala klimathotet hon pratar om, vi har ju redan fossilfri elproduktion, fjärrvärme och en transportsektor som med rådande utveckling kommer att kunna vara fossilfri mellan 2040 och 2050?  Och du vet väl att Sveriges utsläpp av koldioxid redan idag bara är ca 1 promille av de globala utsläppen totalt sett? Men så kan du väl inte räkna, vi har ju bland de högsta utsläppen i världen när det gäller koldioxid per capita så vi kan verkligen inte slå oss till ro och ta det lugnt! Nu måste vi bygga ut vind och sol och konvertera hela transportsektorn till eldrift, ja kanske inte sjöfarten och flyget, men vägtrafiken definitivt, för att bli helt förnybara så fort som möjligt!
Jaha, men det är något med det här resonemanget som inte går ihop. Sverige har inte alls särskilt höga koldioxidutsläpp per capita, enligt Ekonomifakta så var våra utsläpp 4,5 ton per person 2018. Värstingarna är Saudiarabien med 18,5 ton per person, Australien med 16,8 ton och USA med ca 16 ton. Våra nordiska grannländer Danmark 5,8 ton, Finland 8,8 ton och Kina som släpper ut mest koldioxid av alla länder i världen motsvarande 26% av de totala utsläppen, ligger på ca 8 ton per person och år. Sedan är det också så att våra utsläpp minskar stadigt och har halverats sedan 1970 så  det känns inte som att det är våra framtida utsläppsminskningar som kommer att göra den där avgörande skillnaden, eller? Visst ska vi fortsätta att minska våra utsläpp, men det är nog andra som behöver öka tempot om det ska gå att få ordning på det här. Och om Sverige är på noll 2030 eller 2050 spelar nog ingen avgörande roll globalt sett, vilket innebär att vi kan fortsätta att göra rätt saker och tona ner hetsen avseende klimatskam och skuldbeläggning.

Färdvägen framåt för klimatet och för olika sektorer har stakats ut av de primära aktörerna under det senaste året, vilket förhoppningsvis även kan bidra till en mera saklig och sansad diskussion. Risken är annars att vi i vår iver att framstå som duktigast i världen på klimatområdet bygger mer vindkraft och parallellt med det stänger ner kärnkraften, exempelvis Ringhals 2 redan nu vid årsskiftet, vilket kommer att innebära att våra och våra grannländers utsläpp av koldioxid kommer att öka framöver. Igår så producerade vi till exempel drygt 18 000 MW el per timme i Sverige och enkelt uttryckt så stod kärnkraften och vattenkraften för ca 45% vardera medan vindkraften bidrog med ca 1,5%. Tesen att det alltid blåser någonstans håller med andra ord inte vintertid när effekten behövs som mest. Av produktionen exporterades ca 3000 MW till Baltikum, Danmark och Tyskland, vilket gjorde att deras kol- och oljebaserade kraftproduktion ersattes i motsvarande grad. Detta har självklart stor påverkan på utsläppen av koldioxid och om vi inte hade haft vår kärnkraft så hade vi behövt importera ca 5000 MW per timme igår, vilket inneburit att 8000 MW hade fått produceras med i huvudsak kol- och oljebaserad kraftproduktion i våra grannländer.

Slarviga uttalanden om att vi aldrig haft så mycket elenergi som idag eller att vi inte behöver kärnkraften för klimatet är allvarliga tecken på okunnighet eller nonchalans i hanteringen av fakta och tillför inget annat än förvirring till debatten. Fake news har ju oftast till syfte att skapa osäkerhet och förvirring, men här förefaller det mestadels handla om att gynna vissa särintressen eller om ren och skär okunnighet. Så fakta, saklig information och helhetsperspektiv efterfrågas i den svenska klimatdiskussionen. Sedan återstår det i och för sig att ta diskussionen om hur vår konsumtion påverkar de globala utsläppen av koldioxid? Här finns det också mycket att göra, men det är nog en ännu svårare nöt att knäcka. Hur ska vi exempelvis motiveras att köpa dyrare svenska träleksaker istället för billiga plastleksaker från Kina i julklapp till våra barn och barnbarn? Här finns det många exempel att reflektera över?

Jag har funderat på en del på det faktum att personbilar med dieselmotor sedan 1 juli i fjol beskattas extra för utsläppen av koldioxid. Är detta en hållbar modell för beräkningen av skatten på nya fordon med tanke på att HVO 100 diesel nu finns att köpa på rätt många mackar runt om i Sverige. Känns rätt konstigt att incitamenten för att byta till biodrivmedel är obefintliga för oss som äger en dieselbil årsmodell 2019 och senare.

Fråga: Hur skulle min fordonsskatt påverkas om jag påvisar att jag bara kör min bil på förnybar diesel exempelvis HVO 100 diesel. Min bil är tekniskt godkänd för detta bränsle av tillverkaren och HVO 100 diesel finns att köpa i Preems pumpar. Hur resonerar ni i denna fråga?

Svar:

Hej!

Problemet blir givetvis att på ett tillförlitligt sätt kunna påvisa att bilen enbart kommer köras på ett visst bränsle även fast annat bränsle är praktiskt möjligt. Och hur påvisa vad det ”nya” CO2-utsläppet för blandad körning faktiskt blir utan att typgodkänna bilen på nytt vilket inte är möjligt.

Som skattelagstiftningen är utformad blir det nog svårt att sänka skattekostnaden på detta vis. Men i vägtrafikskattelagens (2006:227) 2 kap. 21§ framgår ”Om det finns synnerliga skäl skall Skatteverket, självmant eller efter ansökan av den som är skattskyldig för ett fordon, även i annat fall än som avses i 20 § besluta om nedsättning av eller befrielse från fordonsskatt”, så hör gärna med Skatteverket hur de resonerar i denna fråga.

www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/_sfs-2006-227/

Detta meddelande kan ej besvaras. Följdfrågor hänvisar vi till vårat kontaktformulär: http://www.transportstyrelsen.se/sv/kontaktformular/kontakta-fordon/. Välj där kategori fordonsregler.

Med vänlig hälsning
NN
Sektion regelinformation
Transportstyrelsen
————————————————————————————————————–

Känns rätt underligt att man inte verkar skilja på utsläppen av koldioxid från förnybara bränslen jämfört med fossila dito, men de är kanske tagna på sängen av att dessa bränslen nu växer till på marknaden.

Att kräva ett nytt typgodkännande, vilket tydligen är omöjligt, för samma bränsle med samma kemiska sammansättning som dessutom är förnybart eller i vart fall fossilfritt, förefaller rätt långsökt och i sak felaktigt.
Att köra en ny miljövänlig dieselbil borde om den drivs på HVO 100 diesel klassas som miljöbil snarare än någonting annat, eftersom den släpper ut minimalt med såväl kväveoxider som fossil koldioxid,

Läser i Sydsvenska Dagbladet om planerna på 40 st vindkraftverk i Öresund utanför Lomma. Utöver de invändningar som refereras i artikeln så är mer vindkraft ingen lösning avseende kapacitetsbegränsningarna på kraft i Skåne.
Mer vindkraft i försämrar i generella termer dessutom den nordiska och svenska effektbalansen och är därför sämre för klimatet än andra alternativ.

Investeringar på kraft och energiområdet bör istället styras till:
A. Bibehållande och utveckling av befintlig styrbar kraft m a o vattenkraften och kärnkraften. Överväg om Ringhals 2 verkligen ska stängas till årsskiftet.

B. Gör en kraftfull satsning på biodrivmedel – ökade volymer biodiesel, biobensin, biogas och etanol skulle kunna innebära att vi kan fortsätta använda den fordonspark som finns idag och samtidigt fasa ut fossila drivmedlen till 2040, kanske snabbare? Sektorn är dessutom en betydande affärsutvecklingsmöjlighet för svenska skogs-, olje och återvinningsindustrier, vilka lite yrvaket har börjat titta på dessa möjligheter de senaste åren. Konvertering till eldrift i transportsektorn är av godo, men är en för dyr lösning för att utgöra hela lösningen. För att nå 20-25% av transportsektorn behövs inte några subventioner utan det kommer att fungera på kommersiella grunder.

C. Genomför strategiska förstärkningar i stam-, region- och lokalnäten baserat på en samordnad investeringsplan för Svenska Kraftnät, regionnäts- och lokalnätsbolagen.

D. Installationerna av solceller behöver framöver inga subventioner för att fortsätta växa.

E. Installationerna av ytterligare vindkraft i det svenska kraftsystemet bör begränsas till ca 15000MW installerad effekt. Nuläget är ca 13000MW installerad effekt och 20TWh årlig elproduktion. Av årsproduktionen härrör 60-70% från sommarhalvåret, vilket gör att vi kan exportera en hel del elenergi varje år. Vindkraftens effektvärde är ca 10%, en del hävdar 20-25%, men oavsett det så kan vi en kall vinterdag när efterfrågan är 25000MW eller mer, endast räkna med att vindkraften bidrar med ca 1500MW dvs mindre än 10% av effektbehovet.

Det är lätt att bli förvånad över att miljö- och klimatvänner inte satt sig in i de samband som gäller på energiområdet eller tar till sig den fakta som finns tillgänglig mitt framför näsan på dem. Nu var väl Lomma-artikeln kanske inte ett klockrent exempel, men det som förundrar oss ”energigubbar” i nätverket är att det är så få som påtalar hur det egentligen är och det gör att vi, som lärt oss skillnaden mellan effekt och energi, framstår som bakåtsträvare.
Nu är det vind och sol och elbilar som ska frälsa världen. Sjunger vi inte i den kören, ja då är vi klimatförnekare.

Jo, så är det nog tyvärr. Nu är det ju faktiskt så att varken vi eller Lomma är negativa till vindkraften utan bara vill påpeka de negativa effekter som ett sådant projekt skulle kunna ge i Öresund samt definitivt ger i det nordiska och svenska kraftsystemet. Utöver att det är tråkigt att framstå som en bakåtsträvare är det ju förvånande att det bara är moderaterna, SD och KD som verkar förstå de här sambanden? Uppfriskande var dock att Liberalernas nya ledare igår gick ut och ville ha en ny diskussion om fossilfritt kraft- och energisystem istället för förnybart till 2040. En lek med ord kan det tyckas, men prislappen på det senare är förfärande och att acceptera begreppet fossilfritt är viktigt för att minska felinvesteringar med negativ påverkan på kraftbalansen och klimatet.

Vi behöver snarast styra över fokus och resurser till transportsektorn där en total elektrifiering också betingar ett förfärande högt pris och kommer att kräva enorma subventioner för att bli verklighet. Bättre satsa på biodrivmedel och kunna fortsätta använda det distributionssystem och huvuddelen av den fordonspark vi redan har under kommande 15-20 år. I detta finns dessutom betydande affärsmöjligheter som totalt saknas i en besinningslös elektrifiering. Palmolje-problematiken är hanterbar, men här gäller det att hålla tungan rätt i mun så vi inte förvärrar andra klimatproblem i vår iver att bli fossilfria eller förnybara.

Det var också irriterande att läsa artikeln i SDS om klimatmålen i Parisavtalet idag, där man bunkar ihop oss i EU, vilket känns som en sanslös manipulation med statistiken. ”De största utsläppen av växthusgaser kommer från Kina, USA, EU och Indien – i den ordningen. Tillsammans står de för ungefär 55% av världens utsläpp”. Sanslöst faktiskt, är det EU som har åtaganden inom ramen för Parisavtalet eller är det länderna i Europa som har det? Vem tjänar på att Sverige skuldbeläggs på det här sättet och dras över samma kam som USA, Kina, Tyskland, Ryssland, Storbritannien, Brasilien och många många andra som inte gör ett dugg eller åtminstone väldigt lite på klimatområdet. Den här och annan desinformation ökar tyvärr bara risken för felinvesteringar.

Fakta är att Sverige står för 1 promille av de globala utsläppen av växthusgaser medan Kina står för 26%. Kan någon förklara för mig hur vi ska göra för att våra klimatåtgärder överhuvudtaget ska märkas i det perspektivet. Missförstå mig rätt, vi ska absolut göra allt vi kan för att minska våra utsläpp, men då bör vi fokusera på transportsektorn, inte på mer vindkraft. Det är fakta.

Tråkigt med all denna desinformation, men det enda sättet vi bakåtsträvare kan hantera detta är att enträget fortsätta sprida faktabaserad information och sätta denna i sitt rätta sammanhang. Tekniskt och praktiskt möjligt, ekonomiskt rimligt (genomförbart) samt miljö- och klimatmässigt nödvändigt (önskvärt) – det är så vi i realiteten måste navigera i helheten för att få något gjort. ”Framåtsträvandets” krafter hamnar dessvärre ofta i suboptimeringsfällan, vilket ökar risken för att vi skjuter både över och bredvid de mål vi alla vet vi måste klara av att nå inom en snar framtid.

Tillbaka i Sverige efter en resa till Sydafrika så häpnar jag över hur stollig den svenska energi- och klimatdiskussionen är, och att den så totalt domineras av särintressen och ”en-patenlösnings-debattörer”. Några menar att allt måste satsas på elbilar och laddinfrastruktur medan andra, som nu senast Svenskt Näringslivs chef i Dagens Industri, menar att vindkraften är enda vägen framåt. Jag ska erkänna att jag inte läst hela artikeln utan reagerar på rubriken och kommentarerna på twitter eftersom jag inte prenumererar på DI och därför inte kan läsa artikeln i sin helhet.

”Enda vägen” är sällan lösningen oavsett frågeställning och jag vill betona att lika lite som ett stolligt stort kärnkraftsprogram, som bl a omfattade sex (6) reaktorer i Barsebäck, var på 1960-talet, är att hävda att vi ska satsa allt på en enda lösning 2020. Även i energisektorn gäller det faktum att mångfald är att föredra framför enfald, även om Jimmy och hans grabbar säkert tror annorlunda.
Att Sverige behöver satsa ytterligare pengar på att bygga ut vindkraften ytterligare är faktiskt inte så begåvat, när de pengarna borde investeras i andra bättre åtgärder. Mer vindkraft skulle i och för sig innebära att vi kunde exportera mer förnybar elenergi under sommarhalvåret till våra fossilberoende grannländer, men inte bidra till effektbehovet annat än på marginalen under de kalla vintermånaderna. Då kommer vi istället att vara beroende av att importera el från kol- och naturgasbaserad kraftproduktion i våra grannländer eftersom deras förnybara eller koldioxidfria produktionskällor redan tagits i anspråk för deras egna behov. Trots att vi som Svenskt Näringslivs chef (eventuellt) hävdar satsar allt på att bygga ut vindkraften. En massiv utbyggnad av vindkraft eller för den delen solceller har vi sett effekterna av i Tyskland, där kraftsystemet i princip kollapsar i de ganska långa perioder under året, när inmatningen vida överstiger efterfrågan. Och visst är det också en effekt av uteblivna nätutbyggnaden pga krångliga tillståndsprocesser, men fakta är fakta och vi har inte världens snabbaste tillståndsprocesser i Sverige heller. En sådan situation behöver vi inte i Sverige, men om det nu ska byggas vindkraft någonstans så är det i de länder där hela kraftsystemet är fossilberoende som snart Tyskland är när de avvecklat sin kärnkraft eller varför inte Sydafrika som bara har en kärnkraftreaktor och inte planerar för flera. Då kan vindkraften balanseras med storskalig styrbar elproduktion baserat på kol och naturgas.

Att Sverige som än så länge har ett fungerande kraftsystem bygger ut solceller som ett förnybart komplement är naturligtvis rätt och riktigt så länge det ger billig elenergi in i systemet, men är inte rätt om de tvingas in i systemet med en illusion om att intermittenta produktionskällor och på kort sikt kan ersätta lejonparten av elproduktionen. Sverige har idag ca 20TWh vindkraft utav ca 160TWh total elproduktion där resterande är s k styrbar produktion (vattenkraft, kärnkraft och kraftvärme). Så länge inte den ostyrbara, ”det blir vad det blir-produktionen” tillåts växa till att utgöra en (för) stor andel av systemet, så fungerar det.

Tillbaka till Sydafrika. Under några veckors rundresa så såg jag inte ett enda vindkraftverk, men mängder med solcellspaneler på hus- och ladugårdstak. Till detta ska dock läggas att i området runt storstäderna, inte minst Johannesburg, så låg kollager med imponerande, men ur klimatsynpunkt deprimerande, storlek på rad i anslutning till kolkraftverken med dess likaledes imponerande kyltorn. Sydafrika är ett fattig land med dålig ekonomi och man har väl helt enkelt inte råd att ens diskutera en avveckling av sin styrbara elproduktion på bekostnad av en dyr och osäker utbyggnad av vindkraft? Vid de större hotellen och andra lokala behov som på Ribben Island så löser man dessutom behoven av bas- och topplast, framförallt drivet av komfortkylabehoven, med dieseldrivna generatorer. När vi väntade på bussen utanför vårt hotell så brakade en sådan pjäs igång precis bredvid oss, med sitt avgasrör vid uppfarten till garaget spydde den ut sina avgaser i riklig mängd till omgivningen. Lägger jag till det faktum att antalet elbilar eller laddhybrider var försvinnande litet liksom den eldrivna kollektivtrafiken så har ett land som Sydafrika uppenbarligen en mycket lång väg att vandra när det gäller klimatpåverkan i kraft- och transportsystemen. Eldrivna och laddbara transportalternativ ska ju företrädesvis matas med förnybar el och var ska den komma ifrån?

Detta är omständigheter som de tyvärr delar med huvuddelen av världens länder och där Sverige, Norge och några få länder till utgör undantagen. Så behöver vi då inte göra något, är vi redan så bra vi kan bli? Naturligtvis inte, alla måste vi jobba med våra energisystem och successivt förbättra dessa, men baserat på dess respektive förutsättningar och lösningen är sällan eller aldrig en patentlösning. I Sverige bör vi därför se till att fokusera på att säkerställa en fortsatt klimatneutral kraftproduktion och parallellt satsa på att bygga ut systemen för produktion av biodrivmedel och laddinfrastruktur. För att kunna fortsätta använda befintlig fordonspark och parallellt konvertera en del av denna till ekonomiskt försvarbar och förnybar eldrift.

Med andra ord inga satsningar på ”enda vägar” utan rejäla satsningar i de tre sektorer som nämns i föregående mening. Och vi är inte motståndare till vindkraft, däremot är vi för ett långsiktigt fungerande energisystem och en nyanserad energipolitik som grundas på effektiva positiva incitament och systemkompetens. Och lider inte av någon klimatskam för Sydafrikaresan, som var en fantastisk och lärorik upplevelse. Så länge den globala fossilbränslelobbyn tillåts fortsätta dominera världens enegiförsörjning så är det allt svårare att vara klimatoptimist, men här kan ju verkligen Sverige gå före och utveckla biodrivmedeln till att som ett första steg ersätta vår egen fossilbränsleanvändning (främst transportssektorn) och i förlängningen skapa en ny svensk basnäring och exportgren.

Läser i dagens Sydsvenska Dagblad Håkan Pihls artikel om behovet av att fler länder tar efter Sverige och inför skatt på utsläppen av koldioxidskatt. I Sverige är skatten helt fiskal och i sin artikel lyfter Håkan fram behoven dels av att återföra uttagen skatt till landets invånare per capita och dels att import från länder som saknar koldioxidskatt görs konkurrensneutral med inhemska produkter. Trovärdigheten i dessa förslag är hög, inte minst eftersom de baseras på ett upprop i Wall Street Journal från januari i år, där  tjugosju nobelpristagare i ekonomi, fyra före detta amerikanska centralbankschefer, två före detta amerikanska finansministrar och femton före detta ordförande för presidentens ekonomiska råd. I skrivande stund har fler än 3500 forskare vid amerikanska skrivit under.

Uppropet grundas på fem punkter:

1. Inför en koldioxidskatt.
2. Öka koldioxidskatten årligen (tills målen för utsläppsminskning nås).
3. Ersätt andra klimatregleringar med koldioxidskatt.
4. Justera priset vid landets gräns.
5. Återför skatteintäkterna till medborgarna som en direkt återbäring, lika per capita.

Följ länken, https://e-tidning.sydsvenskan.se/#pages/248520/1/4, så kan du läsa hela artikeln.

För egen del är jag skeptisk till det mesta som kommer från USA på senare tid, men här verkar det finnas ett gäng kompetenta personer som faktiskt fattat vad det här handlar om. Det som uppropet föreslår är en rak och förhållandevis rättvis modell med styrmedel som skulle fungera globalt, vilket är precis det som vi misslyckats med så här långt. Frivilliga åtaganden är nog bra, men det är först när utsläppen kostar något och därmed förändrar länders och företags konkurrenskraft liksom deras inkomster som det kan bli en förändring.

Jag är väl medveten om de kulturella skillnaderna mellan Sverige och USA rörande beskattning, men tycker att tanken med att återföra skatteintäkterna till medborgarna är sympatisk och skulle ge alla ett positivt incitament för att i handling minska koldioxidutsläppen. Den svenska modellen skulle därvid kunna utvecklas från att som idag vara ett negativt incitament till att också styra oss och vår konsumtion till att bli mera klimateffektiv. I den globala oceanen av klimatförnekare så inger uppropet ett visst hopp, men det finns säkerligen också baksidor med den här modellen även om de är svåra att se just nu.  Hur ser våra toppolitiker på det här förslaget? Och vilka invändningar har ni (för det är jag säker på att ni har)? Men snälla, kom inte dragande med att det skulle minska statens skatteinkomster och göra ett hål i kommande års budgetar utan höj blicken och fatta för första gången beslut om styrmedel som i praktiken ger en verkningsfull och långsiktig minskning av utsläppen av klimatgaser. 

Tänk om vi kunde bli ett globalt föredöme i det här avseendet och i realiteten göra något i Gretas och hennes följares anda snarare än att bara klappa henne på huvudet och prata en massa om hur viktigt det är med klimatet. Tomma ord löser nämligen inte klimatfrågan. Det krävs handling och kraftfulla styrmedel som också fungerar globalt.

De senaste årens krampaktiga debatt om populism, klimat, migration och demokrati gör mig orolig för mänsklighetens överlevnad. Det som gör mig mest orolig är bristen på positiva, konstruktiva beslut och handlingar från de som i realiteten kan påverka de stora skeendena i världen. Vilken utveckling (avveckling) av den s k civiliserade världen kan vi förvänta oss för våra barn, barnbarn och kommande generationer, om ingenting görs?

Visst finns det också skäl att vara positiv och precis som Hans Rosling konstaterade i sin sista bok, det är idag många många fler än för 20-30 år sedan, som har mat för dagen, tillgång till sjukvård och skolor. Det är tyvärr också fler människor än någonsin som är på flykt och som pga en minskande vilja att hjälpa fastnar i flyktingläger och i andra mer eller mindre hopplösa förhållanden. Dagens flyktingströmmar drivs i hög grad av etniska och religiösa konflikter, vilka kommer att kompletteras med en icke obetydlig mängd klimatflyktingar inom en snar framtid.

Globalt regerar män som dels ser krig eller hot om krig och våld som en lösning på alltför många problem och dels förnekar att människans användning av fossila bränslen skapat ett klimatproblem. Krig och hot för att hålla igång krigsapparaten, vapenindustrin och ytterst kontrollera sin makt- och väljarbas samt få denna att fortsätta sluta upp runt ”den store ledaren”. Inget annat än klassiskt maktspel där ”andra” utmålas som hot för att sluta leden och bygga en mur runt sig själva. Exemplen är många; Putin, Xi Jinping, Kim Jong-Un, Trump, Bolsonaro, Duterte, Boris Johnson, Orban m fl, och det finns inget som tyder på att dessa makthungriga, skrupelfria och destruktiva ledare är på väg ut.

De länder som de här männen leder är dessutom i en bedövande majoritet när det gäller utsläpp av klimatgaser och är de som måste gå i bräschen och implementera skarpa åtgärder för att vi ska kunna begränsa den globala uppvärmningen till de nivåer som vetenskapen definierat som hållbara!

Tyvärr finns det inga tecken på att de här länderna gör någonting överhuvudtaget på det här området utan man fortsätter som om problemen inte fanns och lägger bara småpengar eller bråkdelar av sina försvarsbudgetar på klimatåtgärder. Globalt finns det således anledning att vara bekymrad, men det finns väl också ljus i tunneln när unga kvinnor som Greta Thunberg, Malala m fl ger världens unga en röst och på så sätt utmanar det här gubbväldet och kanske kan få till stånd en förändring. Men var är de framträdande unga männen i de här rörelserna? Förebilderna som kan förändra utvecklingen även när det gäller pojkar och ung män lyser med sin frånvaro. Trumps och SD:s väljarbas består till mycket hög andel av vita män och om vi kan få unga män att välja andra och demokratiska vägar vore åtminstone detta ett fall framåt.

Regionalt dvs för vår del i Europa är bilden inte lika dyster. Vi gör mycket som är bra för klimatet, inte minst i Sverige, Norge och Finland. Men vi gör långtifrån tillräckligt och i övriga Europa är fossilbränsleberoendet fortfarande betydande och viljan är kanske inte hundra när det gäller att ersätta fossilt med förnybart. Vindkraften växer emellertid över hela Europa liksom solcellsproduktionen. Samtidigt begränsas eller stängs fungerande förnybar (vattenkraft) och fossilfri kraft (kärnkraft), vilket är kontraproduktivt i kampen för klimatet. Om vi strukturerar användningen av energi till de tre dominerande områden som idag genererar huvuddelen av jordens klimatproblem så är det:

1. kraft till industrier
2. energi till uppvärmning och nedkylning av lokaler och bostäder
3. energi till transporter (vägtrafik, järnvägar och flyg)

Om vi tar det första så är lösningen att öka elanvändningen i industrin, öka den fossilfria och förnybara elproduktionen samt minska användningen av (och elproduktionen med) fossila bränslen dvs kol, brunkol, mineralolja och naturgas. Det är också så att globala industrier måste börja omvärdera sina affärsmodeller och gå ifrån dagens ”slit- och släng-produktion” till modeller som i högre grad bygger på återanvändning och återvinning av råvara. Affärsmodeller som bygger på att vi plockar upp ändliga naturresurser ur underjorden borde leva på lånad tid. En utveckling till en s k cirkulär ekonomi innebär i sig en mycket stor och svår förändring för väldigt många företag.

Elproduktionen och eldistributionen måste också bli mycket effektivare. Att producera el med fossila bränslen och en verkningsgrad motsvarande 30% borde inte vara försvarbart överhuvudtaget. Distributionsförlusterna gör att i bästa fall kommer hälften av den producerade elen fram till användaren och räknas dessutom energianvändningen för utvinningen av det fossila bränslet in i kalkylen så förstår vi alla att möjligheterna till effektivisering och minskning av utsläppen till luft är betydande. Eftersom produktionen av el i kärnkraftverk är utsläpps-/fossilfri så bör befintliga, moderna och säkra kärnkraft bibehållas så länge som det är möjligt med tanke på säkerhetskraven, men också nya generationer kärnkraftverk utvecklas. För Sveriges del är det främst livstidsförlängning av befintliga kraftverk (R3, R4, O3, F1, F2 och F3) som är aktuellt eftersom våra förutsättningar för att på 20-30 års sikt bygga ett fungerande förnybart kraft-/energisystem är mycket goda. Dagens vindkraft är kommersiellt lönsam och alla stödsystem för vindkraften bör avvecklas snarast i länder som Sverige, Danmark, Tyskland m fl. Sverige har idag ca 20TWh vindkraft och målet är (var?) att nå 30TWh till 2030, men jag hoppas att denna utbyggnad kan bromsas upp och begränsas till kanske 25TWh. En begränsning som det svenska kraftsystemet skulle må bra av liksom paradoxalt nog våra möjligheter att nå våra klimatmål.

För det andra så är det fortfarande så att mycket av världens apparater för uppvärmning och nedkylning drivs av fossilproducerad el. Länder som Storbritannien och Tyskland liksom flera andra stora länder (USA, Brasilien m fl) använder distribution av naturgas till lokala pannor för uppvärmning. Eldrivna värmepumpar är en möjlig ersättning för denna energianvändning, men bygger då på att elproduktionen är fossilfri och att kapaciteten i eldistributionsnäten är tillräcklig. Fjärrvärme– och fjärrkylasystem där hetvatten respektive kallvatten distribueras till värmeväxlare i lokaler och fastigheter är främst en nordisk företeelse. Dessa system har hög totalverkningsgrad och kan drivas med förnybara bränslen, vilket också sker sedan många år i Sverige. Den senaste utvecklingen av fjärrvärmen i Lund, kallad Ectogrid, är också riktigt intressant. Denna bygger på lågtempererad fjärrvärme i kombination med fastighetsnära värmepumpar, vilket ska bli mycket intressant att följa under de närmaste åren. Denna innovation skulle kunna innebära att fjärrvärmetekniken kan komma att spridas till många nya länder.

Andra viktiga innovationer är t ex smarta solskyddsglas för att blockera solinstrålning och därmed minska energibehoven för komfortkyla i stora byggnader med glasfasader som kontor och hotell. Moderna solskyddsglas går även att reglera så att hög ljusinstrålning kombineras med minimal värmeinstrålning, vilket även ökar den faktiska komforten för de som vistas i byggnaden.

För det tredje så måste vägtrafiken och flygtrafiken göras fossilfria för att vi ska ha en chans att nå våra klimatmål. Detta är en förändring som måste växa fram lokalt genom att samhället ger individen positiva incitament för att välja rätt transportsätt beroende på de behov som finns. Ett positivt incitament för förnybar energi innebär också negativa incitament för fossila bränslen typ den koldioxidskatt som vi sedan många år har i Sverige. I många länder runt om i världen är motståndet mot styrmedel som t ex koldioxidskatt massivt, inte minst i den globala och mycket rika och mäktiga fossilbränsle-lobbyn.

Mycket fokus har under senare år varit på att byta ut fordon med förbränningsmotorer till helt eller delvis eldrivna dito. Laddhybrider är en övergångslösning som blir riktigt bra först när biobensin eller biodiesel finns tillgänglig för alla användare i de distributionskanaler som redan finns etablerade i form av befintliga ”mackar”. Dagens dieselfordon har en effektivitet som är imponerande, men verkningsgraden i ett eldrivet fordon är trots allt flera gånger högre och skulle om alla svenska privatbilister bytte till elfordon minska den årliga energianvändningen från ca 40TWh till runt 15TWh. Problemet är att vi inte har råd att byta alla våra bensin- och dieselbilar till elbilar över en natt dels privatekonomiskt och dels beroende på begränsningar i infrastrukturen dvs nätkapacitet för laddning, utbyggnaden av batterikapacitet samt distributionssystem för batteribyten, vilka kräver enorma investeringar som varken bilisterna eller samhället klarar av på kort tid. Den kloka lösning som är tillgänglig på någorlunda kort sikt är att satsa huvuddelen av resurserna på att producera biodrivmedel och fortsätta använda befintlig fordonspark under dess tekniska livslängd istället för att brådstörtat avveckla denna och satsa på något nytt istället. Detta gör också att nätkapaciteten kan utvecklas och anpassas till behoven på ett kontrollerat sätt och att investeringarna kan spridas över tid på ett mera optimalt sätt än vad dagens diskussion indikerar.

Biogas, HVO och DME används redan i stor utsträckning inom den tunga trafiken samt i arbetsfordon och i lantbruket, men tillgängliga mängder är begränsade och priserna förhållandevis höga. Preem, ST1 och skogsindustrin jobbar på att höja produktionskapaciteten och både vi och finnarna borde ha goda förutsättningar att utveckla delar av våra skogsindustrier för detta ändamål. Inte minst eftersom skogen tillväxer i högre takt än vad den avverkas, kompetensen finns och att behovet av affärsutveckling är signifikant när behoven av papperstillverkning kommer att minska framöver. Vi får också vara observanta så att inte stora volymer palmolja blandas in i HVO:n och att vi på så sätt löser ett lokalt klimatproblem, men i denna ansträngning samtidigt spär på ett globalt dito.

Så hoppet lever, men vi kan inte fortsätta slarva och falla undan för de olika särintressen som hela tiden försöker utnyttja de olika problemen och möjligheterna på energiområdet till sin egen fördel och ekonomisk vinning. Det har varken vi eller klimatet råd med.