Nätverket Svenskt Energiförnuft

Vilket jobbigt ord, säger du kanske när du läser rubriken på den här artikeln? Ännu mer floskler är väl inget som klimatdebatten behöver, eller? Nej, definitivt inte, men att göra en förändring av vårt kraftsystem går inte över en natt och inte heller kan vi bygga ett helt nytt system för att i ett slag ersätta det befintliga. Därav ordet ”transformera, subst. transformation” som betyder ”genomgripande förändring av grundläggande egenskaper”.

Att på ett genomgripande sätt förändra världens nuvarande kraftsystem kräver naturligtvis en mångfald av lösningar. Jordens kontinenter har olika förutsättningar och länderna har kommit olika långt i sin samhällsutveckling, vilket gör att klimatutmaningen ser väldigt olika ut runt om i världen.
I väst har vi gamla välutbyggda system som fungerat under lång tid medan man på andra platser fortfarande har s k primitiva system, i princip utan el eller utbyggd infrastruktur. Att skapa resurserna för att bygga nya eller bygga om befintliga system från grunden är svårt eftersom det dels handlar om att prioritera allokering av stora resurser till den här sektorn, naturligtvis i konkurrens med andra behov och dels om att ersätta fungerande system och anläggningar med nya dito, till stor del i förtid. Ytterligare komplikationer tillkommer i form av ”klimatförnekande” och utdragna tillståndsprocesser, vilka riskerar förlänga omställningen med bra många år.

Jag läser idag en intressant artikel i Sydsvenskan där Anders Runevad, avgående VD för Vestas får tillfälle att berätta om sin och Vestas syn på framtidens kraftsystem och vägen dit. Jag citerar: ”- Dagens energisystem är uppbyggt på stor central generering av kraft och sedan envägsdistribution ut. Med förnyelsebart ökar behovet av ett annat energisystem som tar hand om distribuerad generering på olika geografiska ställen.” Klokt sammanfattat och mellan raderna kan alla förstå att han pratar om två olika system. Det som är kruxet är att transformera det gamla systemet till ett nytt, vilket kräver resurser och en del tid. Eftersom klimatet inte kan vänta så måste vi ”plocka de lågt hängande frukterna först” dvs göra de uppenbara, redan tillgängliga och inte så kostbara åtgärderna först. Vi måste dessutom släppa vårt ensidiga tänkande som på energiområdet oftast innebär att mer el löser alla energisektorns problem, där de senaste årens kommunikativa ”elbilsbubbla” är ett exempel på detta. Konsumenterna klarar helt enkelt inte av att bekosta en sådan omställning av transportsektorn.
Anders fortsätter lite längre fram i texten; ”- Det blir en kombination av vind, sol och lagring av el. Australien är den första plats där vi testat det i större skala och det är ingen slump eftersom du där har stark vind på morgon och kväll och sol på dagen.” Javisst, men hur många år kommer det att ta innan Australien kan stänga ner sin styrbara elproduktion (kol) helt och hållet?

Utvecklingen av billigare, mer miljövänlig och effektivare batteriteknik är emellertid avgörande för transformationen, men det är kanske inte all el som ska användas i förbrukarledet utan också i andra sektorer som exempelvis tillverkningen av e-drivmedel/biodrivmedel. För flera viktiga och samhällsnyttiga transportbehov (lastbilar, grävmaskiner etc) är det andra alternativ än eldrift och batteriladdning som är de bästa ur ett helhetsperspektiv. Den begabbade dieselmotorn kan med sin låga förbrukning/bättre effektivitet än andra förbränningsmotorer sannolikt få en renässans när biodieseln konkurrerar ut fossildieseln. Och den utvecklingen är ju redan på väg.

Sedan glömmer vi lätt bort de ca 500 fjärrvärmenäten i vårt land som under de senaste 20-25 åren konverterat från fossila bränslen till biomassa av olika slag inklusive brännbart avfall. I dessa finns också en rejäl potential för styrbar elproduktion som vi pga inkompetens och klåfingrighet hos våra politiker hanterar ytterst styvmoderligt. Med den rådande utvecklingen avseende sortering av avfall så gör den här sektorn redan en betydande insats för miljön och klimatet, som nog i ett globalt och även europeiskt perspektiv är ganska unik. De stora länderna i väst och i Europa eldar fortfarande stora volymer fossila bränslen, deponerar sitt avfall och har i princip ingen fjärrvärme överhuvudtaget. Uppvärmningen sker till stor del med naturgas och den el som produceras utöver den från sol, vind och kärnkraft produceras med fossil kol, olja och naturgas. Den moderna elvärmen dvs värmepumparna växer på en del marknader, men förvärrar effektsituationen i många fall eftersom den också utnyttjas för komfortkyla.

Att vi bygger om och ut de lokala kraftsystemen på så sätt att de under överskådlig tid samverkar på ett konstruktivt sätt med befintliga system är den rätta vägen framåt. Men då måste vi i första hand fokusera på vilka kloka lösningar vi ska bygga in i vårt befintliga system istället för att ”snöa in” på att stänga väl fungerande kärnkraft i förtid. Däremot är jag ingen förespråkare av ny kärnkraft i Sverige eftersom vi kan bygga ett hållbart system baserat på sol, biomassa och vattenkraft. Den befintliga kärnkraften körs under sin tekniska livslängd och om denna är 60, 70, 80 år eller längre får framtiden utvisa. Vindkraften bör inte byggas ut ytterligare och definitivt inte i havet. När befintliga möllor är uttjänta får det värderas om nya verk ska resas på dagens lokaliseringar.

Ny kärnkraft behövs m a o i Kina, Indien, övriga Asien och i USA, men inte i Sverige. Ska kraftsystemen på de nämnda marknaderna göras klimatsmarta så går det inte att uppnå inom överskådlig tid utan kärnkraft. Och ja jag vet, kärnkraft är inte förnybar, men väl fossilfri och klimatet gör väl inte skillnad på olika former av fossilfrihet? Så om vi kan ge fossilbränsle-kramarna och klimatförnekarna ett konkurrenskraftigt alternativ så varför inte? Studerar vi statistiken så blir det strax uppenbart att det saknas fokus på minskade utsläpp av koldioxid. Annars hade väl utsläppen minskat istället för att öka. Utsläppen slås i stället ut per capita eller genom BNP för att vi (i väst) ska framstå i bättre dager.

Det blir då också alldeles uppenbart att om inte USA, Kina, Ryssland, Indien, Tyskland m fl värstingar i koldioxidligan, gör något radikalt åt sina utsläpp totalt sett så är det hopplöst att vi ska kunna vinna den globala klimatkampen. Vad jag och tio miljoner svenskar gör utöver det vi redan åstadkommit på det här området påverkar inte den stora bilden överhuvudtaget.

Sedan är det en helt annan sak att vi alldeles oavsett detta dystra resonemang ska fortsätta utvecklingen till ett hållbart kraft- och energisystem även i Sverige. Och vi borde redan vara en förebild på det här området i stora delar av världen, men föredrar, vad det verkar, hellre att sätta oss i risbastun och gnälla på marginella företeelser i vår lilla svenska ankdamm. Gretas resa till New York kan förhoppningsvis sätta fingret på de verkliga problemen och vad som krävs av vem och hur bråttom det är plus ge klimatfundamentalisterna i ankdammen lite perspektiv på frågan.

Med de töffar och psykopater som idag dominerar världspolitiken och som har olje-, vapen- och krigsindustrin som sina starkaste supporters är det inte lätt att tro på en hållbar framtid för planeten jorden. Drivkrafterna som Trump, Xi Jinping, Bojo (Boris Johnsson) och Putin har är inget annat än kontroll och rå utsugarkraft och i deras värld finns inga andra värden än makt och pengar. Futtigheter som miljö, klimat och planetens framtid är definitivt inget som bekymrar dessa herrar. Trumps briljanta lösningar som främst verkar baseras på hämnd dvs öga för öga och tand för tand, nu senast avseende hur man ska komma tillrätta med skjutningarna i USA genom att införa dödsstraff även för dessa brott. Man tar sig för pannan, hur korkad är karlen egentligen och nu verkar han vara på god väg mot ytterligare fyra år i Vita huset. Betänk att denna patologiske lögnare lockade över 60 miljoner amerikaner att rösta på honom 2016! Kan undra vad de tycker i klimatfrågan?

Mänskligheten borde kunna bättre än så här, så uppryckning efterfrågas, både nationellt och internationellt. Nationellt så är vi redan bra, har ett bra kraftsystem och har absolut ingenting att skämmas för. Men även vi måste fortsätta att med högt tempo bygga ett hållbart samhälle som vår planet klarar av när det gäller resurser, miljö och klimat.

Svenska politiker har utvecklat ett beroende till inkomster baserade på fiskala skatter som för exempelvis tobak, alkohol och koldioxid. En svensk egenhet är också att vi tar ut moms exempelvis på energiskatt, dvs tar ut skatt på skatt. Det finns emellertid få exempel på effektiva miljöstyrande skatter och avgifter i vårt land, kanske är kväveoxid-avgiften för energiproduktion det enda goda exemplet?

Missförstå mig rätt, jag har inget emot att betala skatt, men betalar med lättare hjärta min skatt när jag vet att denna är genomtänkt och utöver inkomster till den gemensamma sektorn för vård, omsorg, skola m m också ger styrande effekter som är positiva för samhället och medborgarna. Koldioxidskatten har genom åren gett staten stora inkomster och för 2018 inkasserades 73 miljarder i energi- och koldioxidskatt, vilket var drygt hälften av de totala intäkterna för punktskatter. Skatten har också så gott som helt och hållet eliminerat de fossila bränslena från kraft- och värmesektorerna. Men då ska vi inte glömma att här fanns alternativa bränslen tillgängliga som dessutom var skattefria och därmed gav de ekonomiska incitament som en sådan omställning kräver.

När nu Miljöpartiet genom Per Bolund i Almedalen presenterar ett förslag om att helt ersätta fossila bränslen i transportsektorn till 2030 med biodrivmedel baserat på inhemska råvaror så är det å ena sidan naturligtvis positivt för att vi då kan eliminera de ca 90 TWh fossila bränslen som vägtrafiken använder årligen. Å andra sidan skulle statens intäkter över tid krympa rätt rejält när punktskatten på fossila drivmedel minskar i takt med att användningen övergår till förnybara drivmedel. För en politiker skulle det kunna upplevas som att stå med ena foten i en spann med kallt vatten och den andra i en spann med varmt vatten. Rätt bra att få styr på miljö- och klimatutsläppen i vägtrafiken, men hur ska vi kompensera för de minskande intäkterna?

Kan vi permanent ta bort undantaget för koldioxidskatt på förnybara drivmedel så att samhällets kostnad för denna insats för miljön och klimatet blir noll och ingenting? Sannolikt inte eftersom vi behöver skapa ekonomiska incitament både för industrin att producera förnybara drivmedel och för konsumenterna att välja rätt drivmedel på macken. Vi får inte glömma att oljebranschen är stor, stark och dessutom en global verksamhet med enorma resurser som inte kommer att acceptera att deras mycket lönsamma och otidsenliga affär konkurreras ut och försvinner.

Så självklart ska ingen koldioxidskatt tas ut på biodrivmedel! Menar vi allvar med denna och andra satsningar på biodrivmedel och förnybara alternativ så måste dessa få stöd tills de når volymer som också fungerar kommersiellt. Och för glesbygden behövs kanske ytterligare incitament eftersom varken elbilar eller kollektivtrafik är reella alternativ här.

Åter till frågan om hur intäktstappet skulle kunna kompenseras med introduktionen av nya punktskatter? Helst en skatt eller avgift som är enkel, styr rätt ur ett samhällsperspektiv och som baseras på en skattebas som kan förväntas vara stabil över tid.

Ett växande hälsoproblem härrör från vårt ökande intag av choklad och godis, till detta kommer en hög läskkonsumtion och andra livsmedel med onödigt mycket socker i. Många äter för mycket energirik mat med tillsatt socker och fett, istället för mat som gör oss gott. I längden leder detta till övervikt och sjukdomar, vilket är tydligt i vårt samhälle idag. Larmrapporterna duggar tätt om att våra unga äter fel, för mycket och dessutom rör sig för lite. Att äta mycket socker påverkar kroppens förmåga att bilda insulin. Att dricka mycket läsk kan bidra till att öka risken för att få diabetes typ 2. Åldersdiabetes i kombination med hjärt-/kärlsjukdom blir allt vanligare.

Vi åt 2018 ca 15 kg choklad och godis per person i Sverige. Det blir ca 150 miljoner kg eller 150 000 ton choklad och godis per år. Vi dricker samtidigt ca 55 miljoner liter läsk och äter 100 miljoner liter glass per år. Enligt vissa uppgifter dricker vi så mycket som 90 miljoner liter läsk per år. Om vi då gör ett litet räkneexempel och ser om en sockerskatt på choklad, godis, glass och läsk skulle kunna ersätta den förlorade koldioxidskatten så framkommer följande.

73 miljarder i koldioxidskatt flyter in till staten årligen.

55 miljoner liter läsk – en sockerskatt på 18,25 per liter läsk skulle ge ca 1 miljard.

10 liter glass per person och år – 100 miljoner liter glass, 10 kr skatt per liter glass skulle ge ytterligare 1 miljard.

15 kg choklad och godis per person och år ger oss 150 000 ton choklad och godis. Detta skulle med en sockerskatt på 50 kr/kg ge ca 7,5 miljarder. Det krävs en sockerskatt på 487 kr/kg godis och choklad för att kompensera för koldioxidskatten. Är det orimligt om vi ser vilka hälsoproblem och sjukvårdskostnader som överkonsumtionen av socker för med sig? Ett hekto lösgodis skulle med en sådan skatt kosta ca 60 kr. En ask Aladdin-choklad 300 kr. Säkert skulle det minska konsumtionen av godis och choklad och förhoppningsvis ändra våra konsumtionsvanor och styra oss till att äta mer frukt och bär, vilket vore mycket bra för oss ur hälsosynpunkt enligt entydiga vetenskapliga rön.

I takt med att hälsoeffekterna slår igenom så sjunker också kostnaderna i vården. Kan det vara så att intäkterna från sockerskatten över tid halveras pga minskande konsumtion och att resten av hålet efter koldioxidskatten kan fyllas med sänkta sjukvårdskostnader? Vad tycker du? Är detta ett rimligt resonemang och är det hit vi kommer att tvingas för att få ihop den kluriga ekvationen där koldioxidutsläppen ska minskas till noll i ett högt tempo, och samtidigt undvika att slå undan benen för nyttiga samhällssektorer, glesbygd och företag.

Inte så konstigt att våra politiker tvekar inför de skarpa beslut som krävs av dem för att få bukt med klimatfrågan och koldioxidutsläppen. Vem vill bli uppmärksammad som den som skattade bort ungarnas lördagsgodis? Och läsken de brukade skölja ner chokladkakan med. Jag tror jag blundar för klimatproblematiken istället, för det gör ju ändå alla mina kollegor. Idealen får vika för annars blir jag kanske inte omvald. Och Greta Thunberg tröttnar säkert efter en tid.

Är våra politiker så cyniska eller är detta bara elakt populistiskt förtal som jag sprider? Per Bolund tror jag definitivt inte är en cyniker utan en kompetent politiker som har koll både på ekonomin och miljön/klimatet. Ska bli intressant att se hur de löser den här ekvationen när de flaggar upp även de faktorer som ännu är obekanta för en bredare krets närmare bestämt svenska folket.

Slutligen anser jag att befintlig svensk kärnkraft ska drivas vidare åtminstone till 2040 för miljön och klimatets skull.

Olsson och Dilot har publicerat en utmärkt artikel på Second Opinion som visar på de problem en rigid hållning avseende utbyggnad av förnybar elproduktion skapar. Att dessutom och i förtid fasa ut väl fungerande kärnkraft ur det svenska/nordiska kraftsystemet skulle vara synnerligen allvarligt och riskera att allvarligt skada svensk energiförsörjning.

Det är väl i någon mening förståeligt att Naturskyddsföreningen envist håller kvar vid sina ståndpunkter, men det är tråkigt att avgörande argument för resonemangen bygger på faktafel.

Det är hög tid att fler svenska politiker värnar vårt redan fossilfria kraftsystem och tillägnar sig faktabaserad kunskap för att kunna fatta rätt beslut rörande såväl effektfrågan eller baskraften som kapacitetsbegränsningarna i elnäten. Att vara mot kärnkraft bara för att politiska motståndare är för denna, blir bara ytterligare ett exempel i raden på hur polariseringen i svensk politik omöjliggör för breda samförståndslösningar i så här viktiga frågor.

Vi har än så länge gott om elenergi, men begränsat med fossilfri effekt vintertid, så vi borde sluta lägga massor med pengar på ytterligare utbyggnad av vindkraften! Låt oss lägga vår kortsiktiga energi på incitamenten för biodrivmedlen och istället säkerställa utbyggnad av produktionskapacitet för HVO, etanol, e-diesel, e-bensin etc så kan transportsektorn också göras fossilfri under kommande decennium. Utbyggnaden av eldrivna transporter kommer att göras parallellt och kommer då att kunna ske till en sund kommersiell nivå och helt utan politiska incitament. Däremot kräver såväl ökad inhemsk produktion av biodrivmedel som eldrivna fordon minst bibehållen fossilfri baskraft i systemet och att en del kapacitets-begränsningar i näten byggs bort.

Vi skulle därvid också kunna undvika den enorma kapitalförstöringen av tokiga beslut som exempelvis att förbjuda dieselbilar till 2030 och elektrifiera hela transportsektorn, skulle innebära. Ett havererat kraftsystem blir både dyrt och svårt att återställa.

Låt Tyskland vara ett varnande exempel och gör inte om misstagen som de gjort de senaste 10 åren.

https://second-opinion.se/40-karnkraft-ar-billigare-an-100-fornybart/

Läser en intressant artikel om tyskarnas Energiwende på Second Opinion.

”Länge beskrevs Energiewende som en framgångssaga. Idag dominerar frågan varför så mycket gått så fel. Under nio år, 2009-2017, sjönk de tyska utsläppen inte överhuvudtaget, och Tyskland är på väg att missa sina utsläppsmål grovt. Utsläppsminskningen från 1990 till 2020 prognoserar bli 33% (mål 40%) och till 2030 42% (mål 55%), detta enligt en färsk rapport beställd av landets miljöministerium.”

https://second-opinion.se/energiewende-omojlig-kombination-av-marknadsekonomi-och-reglering/

Vi är många som varit tveksamma till det kloka i den tyska energipolitiken under de senaste 7-8 åren. Grundproblemet med att bygga ut överföringskapaciteten mellan norr och söder har spelats bort i ett elakt politiskt spel som i slutändan närmast omöjliggör för dem att nå ens de minst ambitiösa klimatmål man kan tänkas sig.

Sverige måste ta lärdom av Tysklands misstag och adressera såväl kapacitetsbristen i våra nät som att bevara och utveckla den fossilfria andelen av vår kraftbalans. Vi måste också utveckla incitamenten och få fart på produktionen av förnybara drivmedel samtidigt som vi tillägnar oss en balanserad syn på elbilar och laddningen av dessa. För hur många norrlänningar är en elbil ett alternativ?

Elcertifikatsystemet är ett marknadsbaserat stödsystem som ska öka produktionen av förnybar el på ett kostnadseffektivt sätt. Elcertifikatsystemet berör i direkt mening främst producenter av förnybar el, elleverantörer, elintensiv industri och vissa elanvändare. De energikällor som har rätt att tilldelas elcertifikat är vindkraft, viss vattenkraft, vissa biobränslen, solenergi, geotermisk energi, vågenergi och torv i kraftvärmeverk.

Indirekt berörs all befintlig kraftproduktion av elcertifikatsystemet bl a i den meningen att regionala obalanser förstärks beroende på hur mycket ej styrbar elproduktion som tillförs i de olika elområdena. Elpriskurvan förändras i takt med de utbyggnader som elcertifikaten driver fram, vilket innebär att antalet högpristimmar på elmarknaden ökar liksom antalet lågpristimmar. ”Överproduktionen” vid låglast exporteras bl a till länder i vår närhet som har betydligt sämre alternativ för elproduktionen, inte minst klimatmässigt. Det finns ingenting som tyder på att andra energikällor än vindkraft och solenergi i praktiken kommer att gynnas av systemet.

Problemen med elcertifikatsystemet är att det inte styr eller påverkas av var (geografiskt) i systemet den nya elproduktionen placeras. Ej heller påverkas tillkommande elproduktion avseende huruvida denna är styrbar eller ej. Här får marknaden förlita sig på en diffus tanke om efterfrågeflexibilitet och framväxten av en effektmarknad. Ö-nät som det i Simris är i detta sammanhang en intressant utvecklingstanke, men innan dessa idéer får genomslag och påverkan på vårt kraftsystem lär det ha förflutit många förlorade år för klimatet.

Kenneth Ahlström, kommentar till Second Opinion – ”Energimyndigheten lyfter kraftvärmen” 30/4-2019:

Äntligen har polletten trillat ner!

Förhoppningsvis vänder denna rapport fokus från den ensidiga styrningen mot stöd för att producera el sommartid (solceller) och istället ersätts av stöd, eller i alla fall ett stopp för den styvmoderliga behandlingen av kraftvärme som exempelvis urvattning av elcertifikatssystemet, koldioxidskatt och byggregler som främjar värmepumpar inneburit . Bra att insikten om att kraftvärme som gör verklig miljönytta och systemnytta äntligen lyfts upp som den viktiga resurs den är. Att kunna producera som bäst när behovet är som störst är något som måste premieras. Att ett elcertifikat som erhålls från solceller sommartid kan ha samma värde som ett certifikat som tilldelats produktion i mörka kalla januari är ett skämt. För att inte tala om att erhålla skattereduktion för solelproduktion i juli….

Effekterna som systemet skapar kan säkerligen hanteras i låglastperioder läs sommarhalvåret för vem vill producera för en ersättning om noll kronor och då i praktiken få en negativ kostnad för sin elproduktion. Att gå vidare och förlänga eller utöka målen i certifikatsystemet riskerar leda oss in i en situation som den man redan har i Tyskland, framförallt i Bayern. Och att som vissa debattörer efterfrågat skapa ett nytt skarpare certifikatsystem för havsbaserad vindkraft skulle skapa en situation som vore svårhanterlig, kanske rent utav ohanterlig, i varje fall under perioder.

I höglastperioder får vi förlita oss på efterfrågeflexibilitet när den styrbara produktionens andel minskat till följd av utfasning av väl fungerande kärnkraft och subventionerad tillkommande vindkraft och solenergi. Att återstarta baskraftverk som stängts ner är ingen lätt uppgift så den kloke strategen på energidepartementet borde fundera mer än en gång innan några sådana beslut verkställes.

Att röra till den här diskussionen med att blanda in byggandet av ny kärnkraft är i rådande politiska läge kontraproduktivt, nu handlar det om att bibehålla och vidareutveckla ett redan så gott som fossilfritt kraftsystem. Att blanda bort korten och inte värdera det befintliga systemet utan stirra sig blind på att tillföra mer förnybar elproduktionen är i allra högsta grad kontraproduktivt framförallt när den tillkommande elproduktionen urholkar effektbalansen. Och skapar effektbrist i södra Sverige när alltmera icke styrbar elproduktion subventioneras in i det svenska kraftsystemet. Klokast vore nog att omvärdera målen dvs att tillföra ytterliga 18TWh förnybar el genom elcertifikatsystemet till 2030 och istället säkerställa att befintlig kraftproduktion i Oskarshamn, Ringhals och Forsmark bibehålls och utvecklas med såväl livstidsförlängning som utökade säkerhetskrav.

En förhoppning är en ny energiöverenskommelse som bl a innebär ”ett förlängt liv” för befintlig kärnkraft samt vettiga villkor för kraftvärmen och då även avseende avfallsbaserad kraftvärme. En förhoppning är också att elcertifikatsystemet skrotas (pris=noll kr) eller modifieras så att balansen i kraftsystemet mellan styrbar och ej styrbar elproduktion kan upprätthållas dvs inte försämras ytterligare i något elområde.

Tänk om. Tänk rätt.

Läser på Second opinion om ett nätstabiliseringsprojekt i södra Tyskland som innebär en investering på åtminstone ca 11 miljarder i tre batteriparker på 500MW, 300MW och 100MW.

https://second-opinion.se/enorma-batterier-till-sodra-tyskland/

”Det tyska elnätet har växande problem med stor brist på överföringskapacitet. För att el från norr ska kunna föras söderut krävs flera brådskande utbyggnader av transmissionsnätet. Nya kraftledningar är dock inte populära. Därför vill de tyska transmissionssystemoperatörerna (TSO:erna) prova en ny lösning med batterier för backup och effektreglering.”

Likheterna med Göran Ahlströms kolförgasningsprojekt i Barsebäck runt 1990 känns uppenbara, men det är inte den enda likheten med södra Sveriges energisituation under de senaste trettio åren. Ett projekt som detta initieras naturligtvis för att påverka politiker och opinion att godkänna fler kraftledningar till södra Tyskland där bristen på styrbar elproduktion de senaste 5-10 åren tillåtits nå en nivå som nu tydligen är på väg att bli akut.

Och akuta problem skapar tokiga och dyra lösningar. Min personliga uppfattning är att Tyskland är på väg att äventyra sin position som Europas starkaste industrination baserat på sin tokiga energipolitik. Det kommer att få negativa effekter som även kommer att påverka svensk ekonomi på sikt. Dels är det nedstängningen av kärnkraften och dels de höga subventionerna till vindkraft och solceller, vilka samverkat under den senaste tioårsperioden till en alltmera instabil situation i överförings- och distributionsnäten. Underlåtenhet att införa prisområden inom Tyskland har också bidragit till att förvärra situationen. Utöver instabila kraftnät och de negativa effekterna för klimatet och miljön så har det inneburit en otydlig och passiv energipolitik där beroendet av brunkolet (och rysk naturgas) blivit alltmera uppenbar.

Parallellerna med södra Sverige är uppenbara. Vi är på mot en bristsituation där väl fungerande kärnkraft och kraftvärme stängs ner baserat på oklara motiv. Effekten av denna dysfunktionella energipolitik resulterar i behov av fler kraftledningar från norr till söder, projekt som Svenska Kraftnät skändligen misslyckats med på senare år. Fattas bara att de nu också föreslår en stor batteripark någonstans i Skåne till astronomiska kostnader och med osäker funktion. Ungefär som den dyra experimentanläggningen dvs likströmskabeln från Barkeryd till Lyby. En investering på 7,3 miljarder som skulle tagits i drift den 31 januari 2016, en driftstart som nu är framflyttad till juli 2019. Vem tror att tidplanen kommer att hålla den här gången?

Förhoppningsvis har svenska politiker insett att elcertifikatsystemet inte bör återuppväckas eftersom det bara leder oss närmare den situation de nu har i södra Tyskland. Subventioner och ekonomiska incitament som inte tar in kapacitetsfrågan i vilken teknik och var nya anläggningar placeras i näten är kontraproduktiva både avseende kapacitetsfrågan och för klimatet.

Klimatångest i allmänhet och klimatskam för att vi flyger på semester i synnerhet har de senaste månaderna blivit allt vanligare ämnen i den dagliga debatten. Greta Thunberg startade en lavin för några månader sedan som är mycket positiv i den meningen att fler och fler får upp ögonen för klimatproblemen och att vi måste sluta snacka och börja handla. Nackdelen är att hon och hennes efterföljare skapar så mycket ångest och rädsla att det kanske leder till passivitet och handlingsförlamning.

Idag kom det dessutom information från SMHI om att temperaturen ökar snabbare i Sverige och norrut på jordklotet av flera skäl. Information som säkert kommer att spä på klimatångesten, inte minst kopplat till det faktum att vi är en oerhört liten lus på klimatets

https://www.globalis.se/Statistik/CO2-utslaepp

Så länge inte Kina, USA och några av de andra stora utsläppsländerna gör något substantiellt åt utsläppen så spelar det knappast alls någon roll vad vi eller Ecuador som ligger strax före oss på listan eller för den delen Bulgarien som ligger strax efter oss, gör i det här avseendet. Visste du t ex att 10% av människorna i världen står för mer än hälften av dagens alla utsläpp? Även om koldioxidutsläppen minskat lite de senaste åren har det totala utsläppet av koldioxid i världen sedan 1990 ökat med nästan 50 procent. I Sverige kan det se ut som att koldioxidutsläppen minskar och det är lätt att vilja klappa sig på axeln för det, men faktum är att mycket av det vi gör och köper skapar utsläpp i andra länder. Därför syns det inte på Sveriges siffror. På samma sätt ökar utsläppen av koldioxid i Danmark och Tyskland när vi stänger ner kärnkraft och eller det är kall väderlek i norra Europa.

Ska vi då bara lägga oss ner, dö långsamt och förlika oss med vårt öde? Nej, naturligtvis inte. Vi ska jobba med att hitta lösningarna på de problem som skapar klimatkrisen och sprida dessa samt självklart fortsätta att jobba med att minska våra egna utsläpp per capita. För här hör vi defintivt hemma bland värstingarna eftersom vi tillhör de länder som nått utvecklingsnivå 4 enligt Hans Roslings teorier (förr = I-länder). Vi svenskar släpper ut ca 4 ton koldioxid per år och person. I USA är motsvarande siffra 16 ton CO2 per år och person. De är dessutom 20-25 gånger så många som vi är, vilket gör effekten rätt mycket större totalt sett. Kineserna släpper ut 8 ton per år och person dvs dubbelt våra utsläpp. Om vi då betänker hur många de är så är risken stor att klimatångesten formligen skenar iväg även här i lilla Sverige.

Vår kärnkraft har tjänat oss väl inte minst i det här avseendet under lång tid. Men idag tar vi tydligen hellre ökad användning av kol, olja och fossilgas än att vi fortsätter använda en fungerande och säker kärnkraft. Vi borde definitivt skjuta på nedstängningen av ytterligare kärnkraft för att inte gå bakåt utsläppsmässigt, men det spelar kanske ingen större roll eftersom utsläppen i Tyskland och Danmark ju inte bokförs här. Är det månne så som beslutfattarna resonerar? Utsläppen per capita är 9 ton i Tyskland respektive 6 ton i Danmark. Som vi kan konstatera ligger vi lågt jämfört med snart sagt alla länder på utvecklingsnivå 4 och det enda av de större länderna inom EU som ligger nära vår nivå är Frankrike med 5 ton per capita. Frankrike har en del vattenkraft, och en hel del kärnkraft, vilket säkert är skälen för denna förhållandevis ”låga” nivå.

Nätverket sol, vind och kärnkraft publicerade idag (2/4-19) en intressant artikel i Sydsvenskan på det här temat.

https://www.sydsvenskan.se/2019-04-02/karnkraften-ar-en-av-de-basta-energikallor-vi-har-for-klimatet?redirected=1

Jag har stor respekt för de som är rädda för kärnkraft, men med de reaktorer vi redan har i drift och som drivits säkert och utan allvarliga incidenter sedan 1980-talet, så måste riskerna bedömas som hanterliga liksom de begränsade tillskotten av högaktivt avfall som en sådan förändring skulle innebära.. Med normalt underhåll och kloka reinvesteringar så finns få rimliga skäl för att stänga ner de reaktorer som är i drift idag inom de närmaste 15-20 åren. En period som är tillräckligt lång för att vi ska hinna ta fram de klimatsmarta och hållbara lösningarna för framtiden. Då kanske vi kan stänga ner kärnkraften utan att det skapar ett klimatproblem. Sedan är det en helt annan diskussion om vi ska börja bygga ny kärnkraft, som man exempelvis gjort i Finland under de senaste åren.

Men vi kan väl bygga ut sol- och vindkraften och ersätta kärnkraften med dessa förnybara energikällor? Nja, så enkelt är det inte eftersom kraftsystemet dels kräver balanskraft i form av vår befintliga och snabbreglerade vattenkraft för att parera när sol- och vindkraften varierar i output. Kraftsystembalansen kräver också en andel styrbar kraftproduktion, vilket vatten- och kärnkraften står för i Sverige. Stolleprov som att bygga gigantiska vindkraftparker uppe i Norrland som nu vid Piteå är av ringa värde för kraftsystemet och har ytterst begränsad effekt för klimatet. Lokalt är det dessutom katastrofalt för miljön. Ska vi trots att det är så här tokigt bygga ut vindkraften är de här landbaserade parkerna att föredra framför utbyggnad av havsbaserad vindkraft.

Men om alla byter till elbilar så är väl klimatproblemet löst? Tyvärr är det inte så enkelt som det ibland kan verka när särintressena som förespråkar massiv elbilsintroduktion i Sverige, får komma till tals. Utöver rådande kapacitetsbrist i en hel del områden är det väldigt få som klarar sina transportbehov med de elbilar som folk med normala inkomster har råd med. För det andra är de större elbilarna med rimligt lång aktionsradie dvs runt 50 mil innan de behöver laddas, fruktansvärt dyra och dessutom inte heller särskilt bra varken ur ett klimatperspektiv eller när det gäller att hushålla med den ändliga naturresursen litium.

Men hybrider då, det är väl bra? Nja, rätt bra om de i huvudsak brukas i stadstrafik och är s k laddhybrider där du kan välja att köra dem på ren eldrift. Visst räckvidden är kanske bara 30-50 km, men för oss som bor i eller nära större städer så klaras de flesta behov vi har med den räckvidden. Behöver vi någon gång åka längre iväg så använder vi förbränningsmotorn. En utbyggd och väl fungerande kollektivtrafik kommer över tid att göra att allt färre av oss som bor i och omkring städerna kommer att finna det nödvändigt att ha egen bil för de behov som vi inte kan lösas med cykeln eller apostlahästarna.

För de som bor på landsbygden eller ute i glesbygderna så är väl varken elbilar eller laddhybrider lösningen på transportbehoven. Här handlar det om att ersätta de fossila bränslena med förnybara drivmedel och fortsätta använda bensin- och dieseldrivna fordon under ganska lång tid framöver.

Fjärrtransporterna och lasbilstrafiken ska väl över på spårbunden eldriven trafik så långt är rimligt, men även här måste vi på kort sikt ersätta de fossila drivmedlen med förnybara dito. HVO (*) har ökat sin andel av energin i transportsektorn från noll för 5-6 år sedan till drygt 20% i fjol. Kan ökningen fortgå kommer vi snart att köra så gott som alla lastbilar på HVO100. I personbilarna är det en ökande andel HVO som blandas in i den fossila dieseln och för att HVO100 ska få ett ordentligt genomslag så måste produktionen ökas rejält och biltillverkarna

Så visst finns det hopp för oss svenskar, vi behöver nog inte dra på oss ytterligare klimatångest för förhållandena här hemma. Klimatångesten för att det här är ett globalt problem, där flera av de ledande aktörerna varken bromsat in och än mindre börjat ta tag i de nödvändiga förändringarna är det som är rejält oroande. Vi måste sluta klä oss i säck och aska och istället se till att utveckla och erbjuda lösningar på de här problemen. Handlingskraft tillsammans med att prioritera teknik och lösningar som redan fungerar eller är inom räckhåll skulle innebära att vi slutar sprida gracerna och fokuserar på rätt saker, här och nu. Detta innebär inte att vi ska sluta jobba med långsiktig forskning och utveckling som vätgas, bränsleceller, CCS (Carbon Capture Storage) och liknande, men inte låta arbetet med dessa tränga undan det som kan implementeras idag.

Känns som det är hög tid att vi tar ett rejält tag i den här frågan och slutar dutta runt och sprida resurserna på för många olika områden varav en hel del dessutom har ytterst liten effekt. Vi borde väl kunna bättre än så.

(*) Fakta HVO.

HVO står för Hydrerad Vegetabilisk Olja och är ett förnybart drivmedel som kan blandas i diesel eller kan ersätta diesel i dieselmotorer. HVO framställs genom att en vegetabilisk olja eller animaliska fetter processas med vätgas under inverkan av en katalysator. Fettsyror reagerar med vätgas vid hög temperatur och under högt tryck, vilket skapar kolvätekedjor som är identiska med dieselolja. Den enda skillnaden mot fossil diesel är att HVO har något lägre densitet och energiinnehåll. Källa Teknikens Värld.

Nätverkets huvudfokus är att lösningsorienterat stödja en klok prioritering av de lokala energifrågorna och de mindre lokala energiföretagens arbete för en transformation till cirkulära affärer samt minskade utsläpp av skadliga ämnen till luft och vatten.

Desinformation, oförstånd och missbruk av fakta snedvrider idag den svenska energidebatten och skapar oro och klimatångest som paradoxalt nog riskerar motverka en sund och hållbar utveckling. Vissa debattörer hävdar att det behövs fler ingenjörer och färre miljöaktivister, men det är nog snarare så att vi behöver fler miljö- och klimataktivister som också är ingenjörer, vetenskapsmän och forskare. Hans Rosling är det enda exempel vi har identifierat som var precis detta, hans fokusområden var emellertid folkhälsa, utbildning och modeller för att ersätta begreppet U-länder med modernare och mer användbara kategoriseringar. Hans teser om att vi måste basera våra beslut på kunskap och fakta behöver i allra högsta grad och snarast börja tillämpas på energiområdet.

Vi tänker att en klok tanke för att inte tappa helhetsperspektivet som så många, både forskare, politiker och näringslivsföreträdare gör, är att fokusera på lösningar som är tekniskt möjliga, ekonomiskt rimliga samt miljö- och klimatmässigt önskvärda. Lösningar som därmed är långsiktigt hållbara och såväl sälj- som kommunicerbara till svenska energikunder. Att hitta strategier som uppfyller dessa tre kriterier och samtidigt skapa incitament för affärsutveckling och en omställning av näringslivet till hållbara affärsmodeller borde vara tillräckligt för att skapa samsyn och en möjlighet att prioritera satsningarna över olika tidsperspektiv. Det är oundvikligt att en del företag kommer att uppleva sig som förlorare i en sådan utveckling, men ju fortare de släpper dagens ohållbara linjära affärsmodeller till förmån för hållbara cirkulära dito desto fortare kommer de också att bli en kraft att räkna med i den globala klimatomställningen.

Framtiden ligger runt hörnet om vi söker mångfald i lösningar, teknik, bränslen och energibärare. Enfald eller att satsa allt på en lösning, som vi haft en tendens att göra i svensk energipolitik, är inte framtiden. Enkelhet och tydlighet är dock i motsats till enfaldighet en nödvändighet i denna process. Hur enfaldigt är det inte om vi lyckas sätta upp laddare snart sagt överallt baserat på helt orealistiska prognoser om hur många elbilar som kommer att säljas om 3-5 år? Bidrar elbilarna till att det blir fler bilar totalt sett eller ersätter de gamla uttjänta bensin- och dieselbilar? Klimatpåverkan från tillverkningen av batterierna kan vara lika stor som från 15000-20000 mils körning med en gammal dieselbil, så vad är då vitsen med att subventionera elbilar eller att förbjuda dieselbilar?

Tänk om vi också använde subventionspengarna till ökad produktion av HVO dvs biodiesel eller gröna kolväten (e-diesel) som kan användas i alla dieselfordon även lastbilar och bussar. Då skulle vi kunna skapa reella effekter som minskar klimatpåverkan även på kort sikt och låta de långsiktiga lösningarna växa fram under kontrollerade former. Men partiklarna och kväveoxidutsläppen då, säger någon? Helt riktigt, men jag har stort förtroende för att bilindustrin på kort tid kan ta fram kostnadseffektiva konverteringssatser för urea-insprutning och effektiva partikelfilter som idag är standard på alla dieselbilar och enkelt lösa också denna fråga. Om bara viljan finns så går det, biltillverkarna föredrar naturligtvis i rådande linjära ekonomi helst att sälja en ny bil istället för att förlänga livet på en som de sålde för 5-10 år sedan.

Eftersom ”gubbfaktorn” fortfarande är hög inom företagsvärldens ledningsfunktioner så är det nog också så att patriarkat, hierarkier, gammalmodiga principer om företagsvärdering, tillväxtbegrepp och nödvändigheten av att förändra dessa, knappast alls diskuteras. Kortsiktighet, lönsamhet och avkastning begränsar intresset för att bejaka öppenhet, jämställdhet, mångfald och att introducera cirkulära affärsmodeller i företagen. Detta kräver ett nytt ledarskap som ser långsiktigt på affärer, kunder och visar handlingskraft relativt efterfrågad funktionalitet och kvalitet samt erbjuder hållbara resultat och lösningar.

En förändring som över tid kommer att bli mer och mer uppenbar är framväxten av lokala ”öar” som är energimässigt självförsörjande baserat på förnybar lokal energiproduktion och effektmässigt ”säkrade” på olika sätt så som exempelvis i projekt Simris (E.ON).

Vi tänker också att ett ökat fokus på energiaffärer som vi är duktiga på i Sverige som exempelvis lokal el-/kraftdistribution, vattenkraft, kärnkraft, fjärrvärme, kraftvärme, biobränsleförädling, produktion av förnybar el och förnybara bränslen. Samhället och orten ska vara fokus i en folkrörelses återkomst som definitivt är att föredra framför dagens skara av experter, särintressen och politiska plakat, som bevisligen lyckas mycket bra på vissa områden, men som misslyckats kapitalt ur ett helhetsperspektiv och inte lyckats bromsa temperaturutvecklingen i globala termer.

Sju nyckelområden ur ett helhetsperspektiv på energi har vi identifierat så här långt.

1. Kärnkraft – effektbrist, elimport och begreppet klimatneutralitet.
2. Biomassa – inhemska bränslen, affärs- och produktutveckling.
3. Avfallsförbränning – återanvändning och materialåtervinning.
4. Vattenkraft, vindkraft och solenergi hänger ihop.
5. Biodrivmedel – HVO, FAME, e-diesel, syntetisk bensin och etanol.
6. Energilagring – el, hetvatten och kallvatten. Batteriutveckling, akvifärer och ackumulatorer.
7. Energieffektiva och hållbara system – El och fjärrvärme.

Sedan är det ju naturligtvis så att ”Sveriges miljömål” bildar fond för dessa nyckelområden och utgör den övergripande helheten. Miljömålssystemet består av ett generationsmål, 16 miljökvalitetsmål samt 17 etappmål inom områdena avfall, biologisk mångfald, farliga ämnen och klimat. Sveriges miljömål är det nationella genomförandet av den ekologiska dimensionen av de globala hållbarhetsmålen. Etappmålen är i experternas och akademikernas värld säkert tydliga, men för vanligt folk är formuleringarna ogripbara. En konkretisering vore uppfriskande till gagn för ett mera nyanserat debattklimat, minskad klimatångest och ett bredare folkligt engagemang.

Tre perspektiv som bör sammanfalla för de lösningar vi föreslår och genomför, vilka hjälper oss att undvika suboptimeringar och bygga ett robust hållbart energisystem över tid.

1. Tekniskt möjligt idag? / om inte ungefär när? Direkt eller indirekta effekter på klimatutsläppen? Stort eller marginellt bidrag till minskningen av framtida utsläpp av fossil CO2?
2. Ekonomiskt rimligt idag? / om inte ungefär när? Krävs ekonomiska incitament för att skynda på utvecklingen/avvecklingen?
3. Miljö- och eller klimatmässigt önskvärt?

Hur påverkar lösningen vanligt folk? I glesbygd respektive i storstäder? Hur påverkar lösningen svensk industri? Negativt, neutralt eller kanske rentav positivt i form av nya affärsmöjligheter?

Riskerar lösningen generera oönskade sidoeffekter? Löser vi ett lokalt problem, men förvärrar klimatproblemen i någon annan världsdel? Exempel. Import av palmolja för tillverkning av HVO.

Global påverkan och global warming potential (GWP) är två begrepp som vi måste omfamna även när vi simmar runt i den svenska ankdammen. Det senare begreppet är väsentligt för att kunna rangordna olika klimatpåverkande gasers konsekvenser och detta handlar i sak om två gaser, dels CO2 dvs koldioxid dels dels CH4, dvs metan. Grovt uttryckt så är den senare ca 25 gånger allvarliga än den föregående som växthusgas.

Med kunskapen om GWP och utsläppsnivåer ur ett livscykelperspektiv för olika bränslen och tekniker avseende CO2 och CH4, kan information och jämförelser som hjälper oss att över tid prioritera mellan olika åtgärder lokalt, men också med hänsyn till helheten, implementeras.

Vi måste också utveckla vår samhälleliga förmåga att vila i de fungerande lösningar vi redan har och undvika att förändra för förändrandets egen skull eller av ”plakatpolitiska” skäl.

Vi citerar därvidlag gärna Hans Rosling (Factfulness m fl);

”-Rädsla plus brådska bäddar för dumma, drastiska beslut med oförutsägbara bieffekter. Klimatfrågan är allt för viktig för det. Den kräver systematiska analyser, genomtänkta beslut, stegvisa åtgärder och noggranna utvärderingar.”

”

* …

• * Vi borde lära våra barn hur livet verkligen var förr så att de inte felaktigt tror att inga framsteg gjorts.
• * Vi borde lära dem att hålla två tankar i huvudet samtidigt: att det finns mycket som är dåligt i världen, men att mycket håller på att förbättras.
• * Vi borde lära dem att kulturella eller religiösa stereotyper är oanvändbara för att förstå världen.
• * Vi borde lära dem att konsumera nyheter och känna igen dramatiken utan att bli stressade eller ge upp hoppet.
• * Vi borde lära dem vilka knep folk använder för att luras med siffror.
• * Vi borde lära dem att världen kommer att fortsätta förändras och att de hela tiden måste uppdatera sina kunskaper och sin bild av världen. ”

I Hans Roslings anda och för svensk energianvändning bör vi pausa beslutsfattandet när det gäller elproduktionen exklusive solenergin. Det svenska kraftsystemet är ur klimatsynpunkt tillräckligt bra för de kommande 15-20 åren och att forcera fram mer vindkraft eller fasa ut befintlig fungerande och säker kärnkraft redan 2020 är kontraproduktivt för kraftsystemet och klimatet.

För svensk energianvändning bör vi även pausa beslutsfattandet när det gäller uppvärmningen av fastigheter. Den svenska kraft- och värmesystemet är ur klimatsynpunkt tillräckligt bra för de kommande 20 åren och att forcera fram mer elvärme (värmepumpar) även om svensk elenergi är klimatneutral eller fasa ut befintlig och i princip fossilfri kraftvärme är kontraproduktivt för kraftsystemet och klimatet. Brännbart avfall kommer över tid och i takt med ökad utsortering och materialåtervinning att minska andelen mineraloljebaserad plast och därmed utsläppen av fossil CO2 från dagens ca 10% till att gå mot noll över tid.

För svensk energianvändning bör vi nyansera beslutsfattandet när det gäller transportsektorns energianvändning och fokusera på vägtrafiken (och flygtrafiken – dock inte i NAASEF)) samt på mångfald i teknik, bränslen och lösningar. Om vi skapar ekonomiska incitament med utgångspunkt i våra behov beroende på var vi bor, i städer eller på landet, och om de är yrkesmässiga eller privata, kan styrningen göras effektivare.

Satsa gärna på elbilar och stora kostsamma batteripack, men detta är lösningar som är för ganska små grupper i det som Rosling benämner utvecklingsnivå 4 dvs den rika världen. Även dessa satsningar måste värderas ur ett livscykelperspektiv och är inte lösningen på världens klimatproblem. Detta är en lösning bland många andra som väldigt få av jordens sju miljarder invånare har råd med och därför ur ett helhetsperspektiv måste anses som en åtgärd som riskerar att bli en droppe i havet även om den lokalt kan bli mycket framgångsrik.

Den övergripande nyckelfrågan ur ett globalt perspektiv är hur vi får ner CO2-utsläppen i Kina, USA och Indien.