Nätverket Svenskt Energiförnuft

Ja, så var då Donald Trump med sitt entourage tillbaka på presidentposten i USA. Jag har tidigare och vid ett otal tillfällen ondgjort mig över hans tillkortakommanden, lögnaktighet och totala brist på respekt för demokrati och rättsvårdande instanser. 

Nu har jag emellertid tagit ett nyårslöfte som innebär att jag inte kommer att ägna någon energi åt hans person eller alla de idiotier (och idioter) som kommer att följa i hans spår under de kommande fyra åren. Idiotier som redan under hans första dag på jobbet började strömma ur hans administration.

De reella globala problemen som konflikter, krig, svält och klimatfrågan är väl de som förtjänar den anständiga världens intresse och engagemang under de kommande åren. Kriget i Ukraina liksom konflikterna i Mellanöstern kan eventuellt komma att hamna i avgörande lägen under 2025. 
Utvecklingen i Syrien är en fråga som kommer att klarna under året, men att förlita sig på att IS-krigare plötsligt ska bli goda demokrater och tillåta samexistens och utvecklingen av ett sekulärt samhälle är säkert både naivt och potentiellt förödande för alla de syrier som vill ha en demokratisk utveckling av sitt land. Syrien tillämpar en mix av sharia-lagar och civilrätt, men var utvecklingen kan ta vägen framöver är ett oskrivet blad. Hamas, Hizbollah och Iran kommer att fortsätta attackera Israel tillsammans med Jemen och en del andra stater i regionen. Det är nog bara en tidsfråga innan nya konflikter blossar upp och mest troligt är väl att något händer i Syrien.

De globala utsläppen av koldioxid kommer att fortsätta öka under 2025. De stora utsläpparna av koldioxid som USA, Kina, Ryssland och Indien kommer med stor sannolikhet att fortsätta öka sina utsläpp. Hur länder som Tyskland, Japan och de växande ekonomierna i Asien kommer att utvecklas är svårare att sia om? Tysklands naturgasberoende i kombination med USA:s tumskruvar runt potentiella handelshinder och tullar för de länder som inte köper olja och naturgas av USA, kommer säkert att påverka vårt sydliga grannlands energi-/handelspolitik. Länderna i Östeuropa och på Balkan välkomnar säkert ett ökat utbud av fossila bränslen eftersom de då kan fortsätta att använda kol, olja och naturgas istället för dyr och riskabel fossilfri eller förnybar energi. Hur det går med Polens kärnkraftsplaner blir också intressant att följa. 
Vindkraftens utveckling i norra Europa är osäker i spåren av de beslut som såväl den svenska som danska regeringen tog under 2024. I spåren av dessa beslut som främst rör uteblivna tillstånd och ekonomiska garantier skriver danska Ørsted ner sina tillgångar med 19 miljarder svenska kronor i januari 2025. Den danska staten äger lite drygt 50% av Ørsted.

Att bygga ut den svenska elproduktionskapaciteten när förbrukningen står still och vi exporterar stora volymer el år efter år förefaller rätt obegåvat och är naturligtvis förenat med en del risker.

Fakta om elen 2024 hittar du här;
https://www.energi.se/artiklar/2025/januari-25/9-fakta-om-elaret-2024/

Eftersom förbrukningen av el i Sverige står stilla och har gjort det sedan mer än tio år tillbaka borde det innebära att energieffektiviseringen över tid tar ut effekterna av såväl bortfallande som tillkommande elanvändning däribland elektrifieringen av industrin och transportsektorn.

Den planeringsprognos som vi lever med sedan några år tillbaka är att elförbrukningen kommer att fördubblas i Sverige till 2035 (280 TWh) och att ökningen fortsätter till 2045 och då skulle landa på 310 TWh per år.

Sedan 2013 har vindkraftens andel av elenergiproduktionen ökat från ca 10 TWh till ca 40 TWh (2024). Kärnkraftens ligger stabilt på ca 50 TWh, vattenkraften bidrar normalt med ca 70 TWh medan solkraften ökat från 1 till ca 3 TWh under perioden. Industriellt mottryck och kraftvärme ligger stabilt runt 10 TWh årligen. Kärnkraftens andel har sjunkit från dryga 60 TWh per år på grund av nedstängningarna i Ringhals. Sammantaget blev elproduktionen 169 TWh 2024.

Vi kan då konstatera att vårt kraftproduktionssystem energimässigt har ökat från 149 till 169 TWh under tio år. Samtidigt har elförbrukningen minskat (minus 8-10TWh) samt produktionssystemet förändrats i och med att kärnkraft stängts ner (minus 10-15 TWh) och att vind och sol ökat sin andel från drygt 10 TWh till ca 43 TWh i fjol. Övriga kraftslag är princip oförändrade.

Att genomföra motsvarande utbyggnation som de senaste tio åren under de kommande skulle innebära ett system med 80 TWh vindkraft 2035 dvs en ökning från 23,7% till ca 28,6% vindkraft i systemet.En liknande ökning till 2045 skulle innebära att den väderberoende kraftens andel skull bli minst 40%. Dessa uppskattningar bygger dessutom på att planerbar kraft och reglerkraften byggs ut motsvarande de andelar de idag bidrar med i kraftsystemet. Därvidlag finns det tre frågor som saknar svar i det här sammanhanget.

1. Hur kommer elefterfrågan att utvecklas till 2035 respektive 2045? Tror vi på de gällande prognoserna? Historiskt sett har alla tidigare prognoser överskattat verkligheten rätt rejält.
2. Klarar vi av, med en sådan utbyggnad av andelen väderberoende kraft, att parallellt bygga ut den planerbara kraften samt den reglerkraft som krävs med så mycket vindkraft i systemet?
3. Räcker effekten till för de kallaste dagarna – redan idag bygger den svenska effektreserven på importerad kraft! Finns sådan att tillgå den kallaste dagen när det inte blåser?

Vem tar ansvar för att göra en plan som kan hantera de här frågeställningarna? Det duger inte med ytterligare utredningar utan här handlar det om att bestämma sig för vad vi tror är ett rimligt svar på frågan och lägga en plan som kan förändras om utvecklingen så kräver? 
280TWh till 2035 innebär en årlig ökning av elförbrukningen i landet med 10%! Vem tror på det? 

Min personliga tro är att vi inte ens till 2050 kommer att landa på 280 TWh än mindre på 310 TWh. 
a/ Blir det 200 TWh? Då skulle ökningen i elförbrukning motsvara ca 2,4 TWh per år (1,7%). 

b/ Blir det 240 TWh? Då skulle ökningen från i år blir ca 4 TWh per år dvs en ökning med ca 3% per år.

Den som lever får se. När kommer vi att börja skönja en uppåtgående trend i elförbrukningen? Tills dess bör vi ligga lågt med utbyggnader av ytterligare vindkraft och storskalig solkraft. Den småskaliga solkraften bör vi fortsätta bygga ut parallellt med intensifierad energieffektivisering i alla samhällssektorer.

För övrigt anser jag fortfarande att vi bör ta bort elområdena från den svenska elmarknaden snarast.

De flesta är nog i grunden överens om att elmarknaden är tydligt dysfunktionell. Sverige importerar höga elpriser främst från Tyskland samtidigt som vi exporterar el till Danmark, Tyskland, Polen och Litauen. Denna omständighet förvärras när andelen väderberoende elproduktion överstiger en tredjedel (?) av den installerade effekten i det aktuella kraftsystemet. De kallaste vinterdagarna när det inte blåser och elefterfrågan är som störst blir konsekvenserna ännu tydligare. Priserna skenar liksom koldioxiutsläppen i våra grannländer.

Det finns tendenser till ”Bagdad Bob-kommunikation” i vår svenska ankdamm, som påstår att när andelen energiproduktion från vindkraft ökar så stärker det kraftsystemet. ”-Vindkraften är nu större (energimässigt på kvartalsbasis) än kärnkraften”, utan att fundera på var vindkraften höll hus den 12 december i fjol. Det har också uttalats dumheter som att; ”-så länge vi har nettoexport av el så är jag inte orolig”, det är egentligen inte ens värt att kommentera en sådan bottenlös inkompetens.

Att plocka bort elområdena från den svenska elmarknaden bör göras snarast. Vänsterpartiets förslag om Sverigepris bör värderas utifrån dess sakliga kvaliteter oavsett vem förslagsställaren är eller vad betraktaren tycker om just vänsterpartiet eller Nooshi Dadgostar. Ett förslag kan faktiskt vara bra även om det kommer från en konkurrent eller politisk motståndare. Energistrategier som grundas på enskilda kraftslag oavsett om det är miljöpartiets enögda vindkraftsstrategi (bara förnybart duger) eller Kd:s Tidöparti-understödda kärnkraftsdito (det duger gott med fossilfritt) så är båda dessa kontraproduktiva. Vi behöver nämligen både ock, dock med den distinktionen att vindkraften för att inte sänka kraftsystemet också är svårt beroende av reglerkraften som vattenkraften tillhandahåller.

Vi behöver således att politiker från hela det politiska spektrat med prestigelöshet sätter sig ner tillsammans och löser upp knutarna i dagens obefintliga energipolitik. Det handlar inte om att mitt förslag/vår energipolitik är bättre än er utan om att återskapa den helhet med vattenkraft, kärnkraft, kraftvärme och vind/sol som det svenska kraftsystemet så väl behöver. Just do it.

Sedan är anomalin med elområden ett annat problem. Lös det bara och oavsett vems förslaget ovan är, så är det ett bra förslag.
Kan Jimmy, Ebba och Christer också enas om det?

Ebba Buschs irritation över Tysklands energipolitik är nog faktiskt kontraproduktiv. Om hon istället ägnade sig åt våra svenska utmaningar och fokuserade på det hon och Sverige faktiskt kan påverka kanske hon dels skulle kunna sänka priserna för (Syd-) svenska elkunder och dels bättre bidra till att nå våra klimatmål inom rimlig tid utan att stressas av alla de orealistiska mål som större delen av världen i praktiken struntar i.

Bifogade artikel från Second Opinion Energi refererar en del kritik mot Energiwende och tysk energipolitik. Tyskland har uppenbart tillräckligt stora problem i sin energiförsörjning och sitt klimatarbete utan att Ebba Busch behöver blanda sig i detta.
Artikeln ifrågasätter dock den tyska politikens klimat- och energimål samt politikernas seriositet runt uppfyllelsen av dessa. Kritiken är bland annat strukturerad runt 4 st påståenden/åsikter.

1. Politikerna är ointresserade av att följa sina egna beslut.
2. Politikerna förstår inte konsekvenserna av sina beslut.
3. Glappet mellan målen och förmågan att genomföra dem verkar vara kroniskt.
4. Tyskland verkar sitta fast i ett storebrorsperspektiv.

Detta är kritik strukturerad för Energiwende och tysk energipolitik, och den är kanske inte alls relevant för svenska förhållanden, men vore det inte intressant att reflektera runt de tre första påståendena även gällande svensk energi- och klimatpolitik?

För den svenska politiken vore det bättre att ägna energin åt att plocka bort elområdena från den svenska elmarknaden, forcera projekten för att öka överföringsförmågan i stam-/regionnäten samt ytterligare förbättra förutsättningarna för biodrivmedlen så att trafikens utsläpp kan minskas i rask takt parallellt med en sansad elektrifiering. Kan vi även anstränga oss för att maximera elproduktionen baserat på befintliga fjärrvärmeunderlag (eventuellt inklusive CCS) och energieffektivisera brett i användarleden så kan vi nog återta vår position som en ledande nation på energi- och klimatområdet.
Käbblet om att bygga mer vindkraft eller ny kärnkraft leder ingen vart, vi lär behöva både ock, det viktiga är att utbyggnaderna görs någorlunda parallellt för att kraftsystemet framöver ska fortsätta fungera.

Besluten som kan få slut på käbblet om kraftsystemets och elhandelssystemets tillkortakommande är definitivt inget som kräver ytterligare analyser eller några djupare funderingar.

Två beslut, som Sverige och Svenska Kraftnät själva äger, behöver fattas så snart praktiskt möjligt.

1. Ta omedelbart bort indelningen i elområden från den svenska elmarknaden.
2. Inför samtidigt ”fasvridare” mot Norge (som ex Tyskland gjort mot Polen).

Kommentar från en tidigare nätkollega.
”Då (om 1 och 2 genomförs) skulle exporten av el jämföras med hela Sveriges förbrukning och inte som idag ex elområde 4 mot all export från område fyra. Priset för de flesta skulle bli rejält lägre. Fasvridare mot Norge är för att stoppa norsk transiteringen från norra Norge ner till Oslotrakten via svenska elnätet. Det sker fysikaliskt då norska elnätet är för svagt nord-syd. Ingen tror väl att Norge inte har råd att bygga ett starkt elnät själva?”

Det är min personliga övertygelse att politiska låsningar förvärras om de aktuella frågeställningarna krånglas till och lösningarna blir för komplicerade. När prestigen tar över från förståndet fattas inga konstruktiva beslut. Politiker är bara människor och har liten eller i många fall obefintliga kunskaper om de verksamheter och samhällsfunktioner de ansvarar för. Att förstå elmarknadens funktion är till exempel få förunnat och för egen del har jag alltid haft förmånen att kunna luta mig mot kunniga och välutbildade kollegor och medarbetare. Ministrar borde väl ha samma möjligheter och därmed kunna bemanna sina departement med kompetens som har till uppgift att föreslå lösningar och åtgärder som är bra för samhället och medborgarna enligt den gamla fina devisen att de är:

• baserade på kommersiellt tillgänglig teknik och därmed tekniskt genomförbara (hållbart)
• bra för miljö och klimat (hållbart)
• ekonomiskt rimliga (hållbart)
• etiskt och moraliskt försvarbara (hållbart)

Riskabla projekt som suboptimerar på att till synes vara viktiga för den andra punktsatsen ovan, ska inte sammanblandas med kommersiella satsningar utan hanteras som de utvecklingsprojekt de är. Bara för att ett projekt betraktas som ”grönt” kan inte de ekonomiska riskerna negligeras.

En god tanke är också att jobba med det vi kan påverka och inte ge oss in i polemik med våra grannländer eller EU om vad de borde göra för vår skull. Att bygga mer vindkraft utan att samtidigt öka andelen planerbar kraftproduktion i det svenska systemet är därvidlag ingen hållbar energipolitik.
En annan god tanke är att en bra idé är en bra idé även om den kommer från en konkurrent eller en politisk motståndare. När vänsterpartiet lanserar ”Sverigepris” på el då kan ju varken ”Tidö-regeringen” eller Sverigedemokraterna, Centern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna ställa sig bakom detta. Då utvecklas ”käbblet”, vilket blivit till en strid och diskussion om vems fel det är att det blivit som det nu är till exempel med indelningen i fyra elområden på den svenska marknaden. Vems fel just detta är reder Anne-Marie Paulsson ut i en artikel i Sydsvenskan. Någon ”förståsigpåare” kan naturligtvis påstå att det visst var ett krav från EU, bland annat för att dölja generaldirektör Odenbergs ansvar i detta famösa beslut. Att Odenberg är partikamrat både med Anne-Marie och vår nuvarande statsminister gör naturligtvis inte saken bättre eller enklare.

Släpp prestigen och fatta de nödvändiga besluten för de svenska elanvändarna dvs såväl konsumenter som företag. Och gör det nu!
Just do it!

Anne-Marie Pålsson – klok som alltid.

Det är inte bara USA, Ryssland, Kina och andra länder som kör ett dubbelspel gällande sitt eget ansvar för den fortsatta användningen av fossila bränslen och dess påverkan på klimatet. Även våra norska grannar stoppar huvudet i sanden när det gäller sin egen roll som gas- och oljeproducent enligt en artikel i Sydsvenskan.

Personligen har jag inget emot vårt broderfolk på andra sidan kölen, men visst är de sig själv nock precis som vi svenskar och våra danska bröder. Pengar luktar inte säger en del och så må det vara, men visst blir det en besk eftersmak när retoriken inte stämmer med bakomliggande fakta. I dagens tidning återfinns notisen nedan, vilken inte verkar ha nått fram till våra norska grannar även om det är NRK som rapporterar om detta.

Antingen avfärdas notiser som denna som naturliga variationer eller så misskrediteras forskare som alarmister vilka systematiskt misstolkar naturens signaler och överdriver vetenskapliga rön. De affärsekonomiska argumenten biter betydligt bättre i budgetar och för att vinna val så är det detta som gäller samtidigt som politikerna snackar en massa strunt om klimatet och allt de gör för ett fossilfritt, förnybart och hållbart samhälle. Fakta är att de olje- och gasproducerande länderna är lika starka eller starkare än de någonsin varit.
De fossila bränslena utgör en (för) viktig del av de fossilberoende ländernas ekonomier, vilket nu manifesteras när Trump kräver att Europa och EU ska köpa mer olja och naturgas av USA om man vill slippa strafftullar för sin export till USA. Trump är något så ovanligt som en lögnaktig populist som inte tvekar att öppet (och ärligt) visa sitt förakt för vetenskap, fakta och FN:s generalsekreterare, när den senare tar ställning för förlorarna i spåren av de globala klimatförändringarna. När det handlar om att återskapa de tvivelaktiga värden som ska göra ”America great again” är ingenting heligt oavsett vilka konsekvenser det kommer att få för såväl resten av världen som amerikanerna själva. Det är länge sedan USA var en global förebild och redan på 1960-talet benämnde min far USA med orden ”United Bluff”, vilket jag bland annat tror hängde ihop med det faktum att det är ok att göra vad som helst så länge du inte blir påkommen, överbevisad, kan svära dig fri eller blir fälld i domstol. Skenhelighet, gudfruktighet och en kuliss av anständighet är vägen till framgång i detta land som för länge sedan blev ”great” baserat på brutal exploatering av naturresurser och tvivelaktig vandel under varumärket ”världens största demokrati”.

Ryssland och Kina har aldrig varit några demokratier och makten gör här det som krävs för att deras stora ledare ska kunna sitta kvar och utöva sin makt med de medel som denne anser befogade, oavsett konsekvenserna för medborgare eller medmänniskor. Få av metoderna som dessa diktatorer tillämpar hör hemma i en demokrati såsom erövringskrig, förtryck, mord eller fängslande av oppositionella.

Treenigheten som världen lär få leva med under de kommande fyra åren sitter säkert, vilket bland annat innebär att utvinningen och användningen av fossila bränslen kommer att fortsätta öka. Varför då, kanske någon frågar, jo för att:

Putin behöver dem för att finansiera sin krigföring.

Jinping behöver dem för att driva landets ekonomi och globala konkurrenskraft.

Trump behöver dem för att göra ”deals” med Europa och andra som är beroende av USA samt av olja och naturgas. Som exempelvis Tyskland och Italien.

Det är svårt att se en enande kraft träda fram för en annan utveckling globalt. Det är till och med svårt att se en enande kraft träda fram i det av Jimmy svårt polariserade Sverige. Käbblet om vems felet är för att det blivit som det blivit, kommer att fortsätta oavsett om diskussionen gäller skola, vård, omsorg, gängkriminalitet, klimatet eller energisystemet.
Det är nog bara stödet till Ukraina och medlemskapet i NATO som vi är hyfsat överens om. Och att Sveriges röst i världen blivit allt svagare över tid. Att vi likt en rytande mus skulle kunna bli en förebild för de nämnda dinosaurierna exempelvis i klimatarbete, är en naiv och orealistisk framtidsvision i ett polariserat och nationalistiskt tidevarv.

Jag väljer slutligen att travestera de kloka orden i psalmen Härlig är jorden; ”tidevarv komma, tidevarv försvinna”, och konstaterar att Trumps tidevarv är begränsat till de fyra kommande åren. Förhoppningsvis är Putins saga snart över, men Jinping kan nog tänkas hänga kvar betydligt längre än Trumps mandatperiod. I den svenska ankdammen vädrar Jimmy morgonluft och hoppas få stiga upp på taburetterna efter nästa riksdagsval, men förhoppningsvis kan de goda krafterna samla sig och skapa ett regeringsdugligt alternativ till ett sådant lågvattenmärke som Tidö 2 skulle innebära.
Ett bättre tidevarv, där jorden åter blir härlig även när vi kikar bakom kulisserna.

Äntligen säger företagarna något om energipolitiken och behovet av snara åtgärder. Mats Assarssons tre åtgärdspunkter i insändaren ovan borde genomföras snarast. Dock lär inget hända baserat på en insändare i Kristianstadbladet. Om de tre åtgärderna kompletterades med en så kallad fasvridning enligt en tidigare kollegas förslag, skulle det kunna bli hyfsat bra även för svenska företag och konsumenter fram tills ny planerbar och fossilfri kraft kan tillföras de svenska systemet.

”Svenska regeringen kunde enkelt själv besluta om att ta bort elområdena i Sverige och införa fasvridare mot Norge (som ex Tyskland gjort mot Polen). Då skulle exporten av el jämföras med hela Sveriges förbrukning och inte som idag ex elområde 4 mot all export från område fyra. Priset för de flesta skulle bli rejält lägre. Fasvridare mot Norge är för att stoppa norsk transiteringen från norra Norge ner till Oslotrakten via svenska elnätet. Det sker fysikaliskt då norska elnätet är för svagt nord-syd. Ingen tror väl att Norge inte har råd att bygga ett starkt elnät själva?”

De senaste åren har en företagare i södra Sverige fått betala betydligt mer för sin el än om vederbörande haft sin verksamhet längre norrut. Det är inga små skillnader det handlar om och möjligheterna att skydda sig mot den högre prisnivån är begränsade. Den regering som tillträdde 2022 skulle enligt valfläsket lösa de här frågorna, men ingenting har hänt. Det snackas och snackas, men ingenting händer i sak som förändrar de missförhållanden som grundlades vid införandet av elområden på den svenska elmarknaden 2011/2012.
Missförhållanden som ökat i magnitud i takt med Tysklands Energiwende och stigande naturgaspriser efter Putins invasion i Ukraina. När den ”flödesbaserade” modellen infördes i höstas hade ett avskaffande av elområdena varit en mycket lämplig kompletterande åtgärd, men icke så och jag undrar om detta beror på ren och skär inkompetens eller på en illistig plan att nyttja elområde 4 som en buffertzon och ett skydd mot extrema elpriser i Mellansverige? Sannolikt en kombination där det senare regisserades redan för 12-13 år sedan av Svenska Kraftnäts dåvarande generaldirektör, moderaten Mikael Odenberg. Ebba Busch ondgör sig över att Tyskland inte infört elområden, men hur vore det om hon ägnade sig åt de svenska problem som detta skapar istället.
Min eminenta tidigare kollega Mats Andersson gav uttryck för sin personliga syn på denna problematik för några dagarna sedan.

”Svenska regeringen kunde enkelt själv besluta om att ta bort elområdena i Sverige och införa fasvridare mot Norge (som ex Tyskland gjort mot Polen). Då skulle exporten av el jämföras med hela Sveriges förbrukning och inte som idag ex elområde 4 mot all export från område fyra. Priset för de flesta skulle bli rejält lägre. Fasvridare mot Norge är för att stoppa norsk transiteringen från norra Norge ner till Oslotrakten via svenska elnätet. Det sker fysikaliskt då norska elnätet är för svagt nord-syd. Ingen tror väl att Norge inte har råd att bygga ett starkt elnät själva?”

Det enda raka är således att ta bort elområdena från den svenska elmarknaden och att göra det nu!

För det andra så vore det en välgärning att rensa upp i det träsk av otidsenliga skatter, rabatter och avgifter på elområdet inklusive det faktum att elkunderna betalar moms på elskatten. Ett bevis på att denna anomali idag närmast betraktas som normalt är att Tryding i artikeln nedan bara i förbifarten nämner momsen på skatten. Blir det för stora hål i budgeten om reella förändringar görs på detta område? Oavsett regering så måste den svenska hanteringen av elmarknaden uppdateras och anpassas till de förhållanden som uppenbarat sig under senare år. Att stoppa huvet i sanden som nuvarande regering och skylla på andra är faktiskt inget annat än ynkedom.
Skärpning efterfrågas. Sluta snacka och gör något åt dessa för staten så lönsamma missförhållanden som för konsumenter och företag i södra Sverige kan bli förödande.