Den 4 september i fjol skrev jag några kritiska rader angående Energiwende. När jag läser artikeln på Second opinion Energi idag kan jag konstatera att utvecklingen fortfarande går åt fel håll för våra sydliga grannar. Det gäller enligt artikeln på alla de områden som krävs för en säker elförsörjning.
”En säker försörjning av el baserat på volatila förnybara kraftkällor förutsätter, påpekar Bundesrechnungshof, att ett redundant system med planerbar produktionskapacitet parallellt står till förfogande – plus att en omfattande utbyggnad av elnätet görs. Emellertid står det redan nu klart att framför allt landvindkraften inte kommer att hinna byggas ut i takt med de lagstadgade 2030-målen, att regeringen inte kommer att klara att få en planerbar backup-kapacitet på plats och att nätutbyggnaden ligger mycket långt efter planeringsmålen.”
För Sveriges del innebär den tyska situationen att de volatila elpriserna är här för att stanna och att vi fortsatt kommer att importera höga elpriser åtminstone vintertid. Att vår elexport fortsatt kommer att vara stor under sommarhalvåret när elefterfrågan är låg och vindkraftproduktionen hög är en klen tröst för konsumenter och företag. För elprisområde 4 kan ingen ljusning skönjas vid horisonten, men visst kan några milda vintermånader göra gott för att få ner inflationen så att räntorna förhoppningsvis kan sänkas framöver. Den som lever får se eller vi lever på hoppet har fått bli en skånsk devis eftersom inga substantiella åtgärder förefaller planeras för att öka elproduktionen inom elområde 4, ej heller kommer överföringsförmågan från norr att ökas upp rejält på kort sikt.
Regeringen jönsar vidare med sina kärnkraftplaner som möjligtvis kan bidra på lång sikt, men vad som händer eller behöver hända fram till 2030, inte minst i elprisområde 4 är det ingen som tar ansvar för mer än regionnätsbolagen och i någon mån Svenska kraftnät. Rubriken nedan skulle definitivt kunna appliceras även på Sveriges energipolitik, men det är i och för sig svårt att kritisera något som inte finns…
En färsk analys av Tysklands planer för sitt energisystem till 2035 visar att denna vision är totalt orealistisk. Vad har hänt med Europas ekonomiska lok?
Jag och andra har under de senaste tio åren skrivit på det här temat otaliga gånger. Rubriken syftar på klimatpolitiken och gäller i princip på alla nivåer det vill säga globalt, regionalt, lokalt och individuellt. Nu stundar COP28 i Dubai i nådens år 2023 vilket sannolikt kommer att visa sig bli det varmaste år som hittills uppmätts på vår planet. Min övertygelse har länge varit att det är endast de miljö- och klimatåtgärder som drivs eller åtföljs av positiva ekonomiska incitament som också blir verklighet. I stora delar av världen är det förenat med stora negativa incitament (kostnader) att avveckla fossilbränsleanvändningen och när ekonomierna växer så kör man på som man alltid, eller i vart fall väldigt länge, har gjort. De stora utsläppen av klimatpåverkande gaser fortsätter därför att öka och kanske i större skala än vad vi trodde för bara några år sedan. Då trodde IAEA att produktionen skulle peaka 2026, men nu ser det än sämre ut och toppen är framflyttad till 2050 eller längre än så. Uppgifterna i Sydsvenskans artikel är upprörande, men tyvärr inte överraskande. Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Arabstaterna med flera stora producenter och användare av kol, olja och naturgas kör uppenbarligen på som aldrig förr. Vår stora europeiska granne Tyskland gör tafatta försök att ställa om, men deras havererade Energiwende leder till ökad fossilbränsleanvändning istället för motsatsen. Efter Rysslands intåg i Ukraina lär brunkolet behöva användas betydligt längre än till 2038 som hittills varit det man sagt om utfasningen av detta bränsle. När naturgasen ska vara ersatt i det tyska eller för den delen det europeiska energisystemet står skrivet i stjärnorna. Alla måste förstå att nu är det andra prioriteringar som gäller och om vi bara kommunicerar att vi jobbar hårt med klimatomställningen utan att göra något i sak så kommer det nog att ordna sig…. Nu ska ju ekonomi och tillväxt först och främst återställas efter pandemin samt eskalerande krig och konflikter liksom vapentillverkningen försörjas med bränslen som ända sedan industrialismens början handlat om just fossila bränslen. Tyvärr är det ingen skillnad idag. Eller imorgon.
Stolleproven fortsätter dessutom runtom i många länder där man tror att lösningen är en massiv elektrifiering av samhället baserat på en besinningslös utbyggnad av havsbaserad vindkraft. I Sverige diskuterar vi i termer av en fördubbling av elbehovet från dagens 150TWh per år till 300TWh 2040. Att ett kraftsystem som till största delen baseras på väderberoende kraftproduktion blir dysfunktionellt verkar inga vilja ta till sig. Varken politiker eller energibolag. Forskningen visar dessutom att stabilisering baserat på batterilager, för att skapa system med rimlig leveranssäkerhet, skulle bli infernaliskt dyrt och dessutom riskera att göra slut på tillgångarna av litium i jordskorpan.
Nej, lösningen heter mångfald i lösningar och energibärare inom ramen för en cirkulär ekonomi som kan ersätta den tillväxthysteri som präglat världsekonomin de senaste 100-150 åren. Sveriges situation och roll i klimatomställningen är genom de kloka beslut som fattades för mer än femtio år sedan ganska gynnsam med grunden i svensk vattenkraft och kärnkraft samt ett utbyggt kraftöverföringssystem i Norden där norsk vattenkraft och finsk kärnkraft bidrar till stabilitet och rimliga elpriser. Danmarks och Tysklands system som huvudsakligen baseras på fossila bränslen och vindkraft bidrar bara när det är milt och blåsigt väder annars utgör dessa främst en belastning för södra Sverige genom den import av högre elpriser som kablarna till grannländerna i söder innebär. Vid effektbrist som normalt uppstår vintertid när det är kallt och vindstilla behöver danskar och tyskar själva sin fossilbränslebaserade topp- och reservproduktion, vilket nog innebär att vi får sitta där med vår långa näsa….. Tänkte inte på det, allra minst när elprisområdena inrättades.
Förnybara och fossilfria bränslen och energibärare måste ges plats i energisystemet så att suboptimeringar kan undvikas. Grön eller fossilfri vätgas kan bli ett viktigt tillskott, men då kanske främst för produktionen av syntetiska bränslen och kemikalier som exempelvis ammoniak. Att köra alla fordon på el lagrad i batterier är inte en klok eller hållbar strategi för någon. Att inte använda tillgångarna vi har i och med den svenska skogen och skogsindustrin är närmast att betrakta som galenskap, men så blir det när särintressen får styra och ingen ser till helheten och en långsiktigt hållbar utveckling. Att vår gruv- och malmindustri vill producera fossilfritt ifrågasätts nu för det kan komma bättre och billigare teknik i framtiden är också signifikativt för Sverige där vi gärna skjuter ner det som är tillräckligt bra till förmån för det perfekta. Visioner är bra, men handlingskraft är bättre. Om vi hade tänkt så här defensivt när vi satsade på vattenkraften och kärnkraften, var hade vi då stått idag? Kvar på parkeringen är min åsikt, inte minst gällande klimatomställningen!
Min slutsats blir att vi måste förbereda oss för en framtid där det blir varmare, blötare och blåsigare oavsett hur många COP-möten som genomförs och internationella klimatavtal som ingås. Stormarna Carola, Gudrun, Per, Babette och många andra är bara prickar på kartan mot en alltmera svårhanterlig värld även på våra breddgrader. Parallellt ska vi naturligtvis fortsätta vårt arbete med klimatomställningen, men kanske ha lite mer realistiska förväntningar på våra möjligheter att påverka klimatet i det stora hela. Inte minst eftersom de länder, som i sak skulle kunna påverka den globala uppvärmningen förefaller strunta både i naturens signaler och sina åtaganden från tidigare COP-möten. De kör vidare som förr i sina Grottekvarnar och fortsätter bejaka att krig, vapen- och ammunitionstillverkning samt återuppbyggnad efter krig är bra för världsekonomin.
Läser i dagens Sydsvenska att Ørsteds svenske chef, Sebastian Hald Buhl, ondgör sig över att de inte fått klartecken för sitt havsvindprojekt söder om Ystad, och att om de får klartecken nu så kan parken producera el 2029.
Ørsted ägs till 50% av danska staten så risken för konkurs är väl liten, men en ekonomisk kris är under uppsegling när bolaget nu gör massiva nedskrivningar och drar sig ur projekt efter projekt för havsbaserade vindkraftsparker bland annat utanför New Jersey där guvernören Phil Murphy har instruerat sin administration att med stöd i juridiken vidta alla nödvändiga steg för att säkerställa att Ørsted till fullo och ögonblickligen fullföljer alla sina förpliktelser. Den senaste tiden har bolaget gjort nedskrivningar motsvarande 60 miljarder i sin projektportfölj.
Vattenfall gör nedskrivningar motsvarande 5,5 miljarder när de drar sig ur det brittiska havsvindkraftsprojektet Norfolk Boreas och Siemens Energy (Siemens Gamesa) har aviserat en förlust på mer än 50 miljarder SEK i denna del av sin verksamhet. Detta är bara några exempel i raden av vindkraftsbolag och ”gröna bolag” som redovisar katastrofala siffror under året. Hur är ekonomin i de kraftbolag som planerar för investeringar i angränsande havsområden till Ørsteds park söder om Ystad? Knappast bättre.
Så Sebastian Hald Buhl ska kanske vara tacksam för att tillstånden dröjer för vindkraftparken söder om Ystad och se sig om efter mer hållbara energiprojekt för sina investeringar. Kanske kan det rentutav bli intressant att investera i planerbar elproduktion igen?
I dagens Sydsvenska Dagblad (231015) diskuteras frågan om hur många direktrapporterande medarbetare en chef bör ha, men då främst ur ett jämställdhetsperspektiv. Och visst är det anmärkningsvärt hur många fler medarbetare kvinnliga chefer har i de kommunala verksamheterna i Skåne. Vad det beror på är naturligtvis en viktig fråga att reda ut och lösa, men grundproblemet är väl ändå att verksamhet 2023 organiseras på ett sätt som innebär att 90% av cheferna har fler än tio direktrapporterande och ännu mer anmärkningsvärt att mer än 50% av cheferna har fler än tjugo medarbetare. Direkt upprörande är att nästan alla kvinnliga chefer faller i den senare kategorin.
Det finns en hel del forskning på det här området och det verkar inte som någon kommun i Skåne tagit del av denna, vilket borde innebära att man famlar i mörker när det gäller några av grundorsakerna till arbetsmiljöproblem, hög sjukfrånvaro, långtidsfrånvaro, hög personalomsättning, utmattningsdepression, kvalitetsbrister, kund-/brukarmissnöje etc etc. Redan för 25 år sedan tog jag del av den forskning som drevs på Växjö Universitet på det här området, och minns min förvåning i skenet av denna, när en chef i den ledningsgrupp jag ledde på SAKAB i Kumla, berättade att hans fru som var chef i Hallsbergs kommun hade 52 st direktrapporterande. Min spontana reaktion var att det kan inte stämma, ingen är väl så okunnig och rent ut sagt korkad så den försöker driva en verksamhet på det sättet. Detta är det värsta exempel jag stött på under mina år som chef och konsult i olika sammanhang och föga överraskande så inom ett år hade den här chefen och hans fru och barn flyttat till Karlstad där hon fått ett liknande chefsjobb men med rimliga förutsättningar. Tråkigt för SAKAB för på kuppen förlorade vi också en duktig ingenjör och chef pga deras flytt.
I min bok ”Ditt liv som chef” uppehåller jag mig på några få rader med denna fråga och när jag nu i efterhand funderar på varför jag inte skrev mer om detta problemkomplex så berodde det nog på att jag trodde vi hade kommit längre i det här avseendet än vad som verkar vara fallet i kommunerna i alla fall. Misstanken smyger sig på att det nog inte är bättre i Region Skånes organisationer eller för den delen i en del andra större företag. Här följer ett avsnitt ur min bok där detta i korthet diskuteras.
”En större verksamhet kräver att du delegerar och har förmågan att lita på andra människor och genom andra utöva kontroll och ledning över verksamhetens alla delar. En kreatör och entreprenör har kanske svårare än vi andra att samarbeta med likasinnade och därmed också svårare att dela med sig och känna fullt förtroende för andra personer i ledningen av sitt företag. Hur självständiga kan mellanchefer i en entreprenörs organisation räkna med att vara? Våra rent mänskliga begränsningar spelar säkert också in, i alla fall i den mening som handlar om hur många (nära) relationer vi klarar av att underhålla över tid. Att underhålla relationer med 25-30 medarbetare utöver de nära relationerna till familj, släkt och vänner kräver ett stort engagemang och att chefen ägnar en stor del av sin arbetstid åt detta. Tid som kanske blir svår att avsätta när verksamheten växer och kunderna kräver mer parallellt med att administrationen och utvecklingsbehoven ökar i takt med allt annat i företaget. Frågan om hur många direktrapporterande en duktig chef kan eller bör ha aktualiseras snart när jag funderar på arbetssituationen för en ägare och chef som kanske har 10-15 direktrapporterande eller fler.
Mina personliga erfarenheter tyder på att jag har svårt att göra ett bra jobb som chef och ledare när antalet direktrapporterande överstiger 8-10 personer och delvis handlar detta om vilken relation du söker med dina närmaste medarbetare. Ser du instrumentellt på dessa och utgår ifrån att de vet vad de ska göra och sköter detta utan din direkta medverkan samt har begränsade ambitioner att lära känna dem och bidra till deras utveckling, är säkert såväl 20 som 25 direktrapporterande hanterbart. Men det gäller nog främst när en verksamhet rullar på utan problem med marknad, kunder, produkter eller lönsamhet. Det är i motgång och kris som relationerna prövas och gemensam kompetens liksom förtroendet för varandra kan bli avgörande.
Forskningen inom offentlig verksamhet och organisationer ger vid handen att de ”platta” organisationer som varit populära under rätt många år nu (2022) leder till brister i relationer, ledarskap och till ett dåligt arbetsklimat. Här konstateras bland annat att när personalen ställer rättmätiga krav på bättre framförhållning, planering, arbetsmiljö, systemstöd och arbetsverktyg svarar chefer och framförallt huvudmän, politiker och byråkrater längre upp i hierarkin numera allt oftare med rigiditet. Man säger helt enkelt nej till rättmätiga krav eftersom man inte förstår verksamheten och dess villkor. Detta är bland annat en frukt av toppstyrning, bristande kompetens och relationer samt obefintlig respekt för medarbetarnas kompetens. Fenomen som allt oftare leder till fanflykt och att kompetenta medarbetare söker sig bort samt att organisationen får allt svårare att rekrytera kvalificerad personal. Allra tydligast är detta inom vården där regional toppstyrning, inkompetent ledning, brister i organisation och ledarskap lett till förödande konsekvenser för verksamheterna, dess brukare (kunder) och finansiärer (skattebetalarna). För dig som funderar på att bli chef exempelvis för en vårdenhet inom en region råder jag dig att verkligen syna den verksamheten, din chef och chefens chefer rejält i sömmarna.”
Visst är det bra att Sydsvenskan tar upp denna och andra viktiga frågor gällande organisation, kompetens, arbetsklimat, chefs- och ledarskap i dagens arbetsliv och organisationer. Frågor som uppenbarligen behöver diskuteras mera och dessutom integreras i det utvecklings- och förbättringsarbete som uppenbarligen behöver drivas runt om i länets kommunala organisationer, men säkert också i många andra organisationer.
Skönt att debattartiklar grundade på okunskap och en övertro avseende väderberoende elproduktion bemöts av en person med gedigen kunskap om kraftsystemet. Hoppas att de som läst artikeln i DN också hittar till Second Opinion Energi.
Den senaste veckan har olika tyckare och ”energiexperter” i flera artiklar och nyhetsinslag ondgjort sig över att fjärrvärmeföretag runt om i landet aviserat prishöjningar i häradet 15 – 25%. Fruktansvärt eller i varje fall klandervärt tycker de flesta och fastighetsbolagen inklusive allmännyttan skriker i högan sky för att få hjälp av konkurrensverket mot de giriga fjärrvärmeföretagen.
Är då alla fjärrvärmeaktörer girigbukar och höjer sina priser godtyckligt för att öka eller bibehålla sina stora vinster? Eller kan det vara så att vi vid en strukturerad och noggrannare analys kanske konstaterar att det i en del fall faktiskt är både motiverat och riktigt att höja fjärrvärmepriset rejält i spåren av stora biobränsleprishöjningar? Och i vissa fall är synnerligen klandervärt eftersom prishöjningarna handlar om att bibehålla en god vinst från en redan hög prisnivå. Det finns flera hundra fjärrvärmeföretag i Sverige och vad som är ett riktigt fjärrvärmepris är kanske inte lika självklart som det kan förefalla vid första anblicken? Är prissättningen kostnadsbaserad? Eller kanske baserad på alternativkostnaderna för andra uppvärmningslösningar? Vilka förutsättningar har den enskilda aktören för sin fjärrvärmeleverans? Beroende på bränsle och anläggningsförutsättningar kan dessa skilja sig åt ganska rejält.
Vilka bränslen använder man för sin basproduktion?
Pellets eller briketter
Flis – stamved, GROT etc
Energigas
Olja
Industriell spillvärme/återvunnen energi (”avloppsvärmepumpar”)
Brännbart avfall
Har man någon kraftvärmeanläggning i sin verksamhet så att man utöver produktionen av hetvatten (fjärrvärme) även producerar el? Har man en hetvattenackumulator för att optimera sin värme- och elproduktion? Har man ett långsiktigt tillstånd för avfallsförbränning?
Det närmaste jag lyckas komma ett rimligt jämförelsepris på fjärrvärme är det medelpris för branschen som NilsHolgersson-gruppen med flera stora kundorganisationer redovisar i nilsholgersson.nu.
I rapporten konstaterar jag att de företag som har lägst pris är Luleå, Stenungsund och Oxelösund i kraft av stora volymer spillvärme i sin basproduktion. Medelpriset ligger för 2023 på 187,5 kr/ kvm (174 kr/kvm) inklusive moms för det fiktiva hus som används för beräkningarna. Lägsta pris hade Luleå med 120 kr/kvm (115 kr/kvm) och högst ligger Nordanstig med 235 kr/kvm (Kalix med 225 kr/kvm). Skulle Luleå höja sitt fjärrvärmepris med 25% baserat på att biobränslepriserna gått upp med 50-75% vore det klandervärt eftersom de inte eldar några biobränslen överhuvudtaget. Skulle Kalix höjt sitt fjärrvärmepris med 25% vore det uppseendeväckande, men kanske motiverat eftersom de till allra största delen eldar biobränslen för sin fjärrvärmeproduktion.
Vad vill jag få sagt med detta? Ja, att det går inte att dra generella slutsatser om att 10, 15 eller 25% prishöjningar är oacceptabla oavsett de lokala förutsättningar som råder. De kan vara nödvändiga, men som alla prishöjningar måste de göras med respekt för kunderna och deras situation.
Jag skulle vilja säga att för ett fjärrvärmeföretag som över tid har låg avkastning (<3-4% på totalt kapital) och ett pris i Nils Holgersson-rapporten som ligger runt medelpriset för branschen samt använder biobränslen för sin basproduktion är det motiverat att höja fjärrvärmepriset rejält 2023-2024.
Min slutsats blir att det inte går att döma ut en fjärrvärmeaktör som girig och anmäla denna till konkurrensverket för att den aviserar en prishöjning på 25% baserat på ökade bränslekostnader. Det är kanske nödvändigt för att verksamheten ska gå runt under de närmaste åren på en överhettad biobränslemarknad (även på europeisk nivå) där priserna skenar för att snart sagt alla vill konvertera från naturgas till biobränsle i spåren av stigande gaspriser beroende på Putins anfallskrig mot Ukraina.
Värdera de förutsättningar som gäller för din fjärrvärmeleverantör och ta ett samtal med denne istället för att höja rösten och blåsa till konflikt bara för att självutnämnda energiexperter tycker att höjda fjärrvärmepriser i allmänhet är lovligt byte för deras kritik.
Tyskland har onekligen blivit en belastning för grannländernas kraftsystem. Inte nog med att man belastar grannländerna med effekter som utgör ett hot mot driftsäkerheten samt kostnader som är närmast omöjliga att värja sig mot, den fossilbaserade kraftproduktionen har mellan 2016 och 2022 minskat från 46,9% till 46,6% alltså en imponerande reduktion av klimatutsläppen med 0,3%. Hade man istället fasat ut kolbaserad elproduktion och behållit sin kärnkraft hade klimatutsläppen minskat med ca 10% under samma period. Obegåvat eller rentutav stolligt om du frågar mig.
Våra tyska vänner kommer med utgångspunkt i sin huvudlösa energipolitik att fortsatt vara en belastning för grannländerna under lång tid framöver. Snart sagt alla andra större länder har det senaste året öppnat upp för ny kärnkraft eftersom detta är det enda realistiska alternativet för storskalig fossilfri ochplanerbar elproduktion i nuläget. Till och med danskarna har gjort detta även om de knappast kan räknas till de större länderna i Europa. Spanien, Frankrike, England med flera har förstått att om man inte har stora naturtillgångar i form av vattenkraft så är det enda raka att satsa på kärnkraft som ett led i klimatomställningen. För ingen tvivlar väl längre på att det är den globala uppvärmningen baserat på mänsklig påverkan som ger upphov till de klimatförändringar och extremväder vi numera upplever snart sagt varje år? Det går att bygga hållbara kraftsystem baserat på sol och vind, men kostnaderna för reglering, balansering och effektsäkring lär bli astronomiska. Detta har visats i ett par studier under senare år, men så länge vindkraften kan exploateras utan några som helst krav på aktörerna att också ta ansvar för kraftsystemets balansering och leveranssäkerhet lär vi fortsätta färden mot avgrunden….
Vätgassamhället kommer att lösa det här säger en del förståsigpåare. Kommersiell produktion av vätgas kräver stora volymer grön el, vilken knappast ens finns i de flesta länder som företräder dessa grandiosa planer. Kärnkraften kan erbjuda en del, om än bara fossilfri el, men gott nock skulle jag vilja säga för att hjälpa transportsektorn att gå över till gröna drivmedel.
Vilka är den tyske Kaiserns nya kläder? Bidde det en tumme eller kanske ingenting alls i klimatväg av Tysklands Energiwende? För man har väl inte för avsikt att fortsätta springa runt som en naken kejsare på energiområdet även framöver?
