Nätverket Svenskt Energiförnuft

Sverige har som mål att minska växthusgasutsläppen med 70 procent gällande inrikes transporter, exklusive flyg, till år 2030. Även om andelen rena elbilar ökar snabbt så räknar EU med att det endast är 10 procent av den europeiska fordonsflottan som är elbilar år 2030. Att hitta lösningar för att ersätta fossila bränslen med förnybara drivmedel för förbränningsmotorn är därför en viktig pusselbit för att nå målet. Med det sagt behövs båda lösningarna för att minska transportsektorns utsläpp.  Det här är bland annat Nestes uppfattning och en del av skälen för att de satsar på utvecklingen av förnybar bensin.

https://www.aktuellhallbarhet.se/alla-nyheter/debatt/sverige-banar-vag-for-fornybar-bensin/

https://www.di.se/debatt/utan-biobranslen-klarar-vi-inte-omstallningen/

Tänk- och läsvärd debattartikel på DI Debatt av Öyvind Andersson, professor i Lund.

I debatten angående transportsektorn och hur vi ska få ner utsläppen från denna med 8% per år för att nå våra mål så fokuserar man i huvudsak på två områden, dels att minska lastbilstrafiken och dels hur snabbt elektrifieringen kan gå?

För det första vore det klokare att fokusera på att i verkligheten minska utsläppen av växthusgaser från fossila bränslen.

Ett effektivt sätt att få ner utsläppen från transportsektorn vore att införa en miljöpremie för alla som kör på biodrivmedel och HVO100. Ge premien direkt vid bränslepumpen så att initiativet för att göra rätt för klimatet redan nu också stöds av en bättre ekonomi. Det vore väl ett effektivt sätt att skynda på klimatomställningen i transportsektorn?
Varför tvekar vi om detta vore rätt ur ett klimatperspektiv?
Ja, men då riskerar ju lastbilstrafiken att öka och det vill vi ju inte.
Ja, men då riskerar vi ju att fler åker privat bil istället för kollektivt.

Så är det ju, men ska vi strypa lastbilstrafiken och privatbilismen genom dramatiska kostnadsökningar eller förbud för att lösa helt andra problem som exempelvis slentrianmässig e-handel eller att få fler medborgare att vilja åka kollektivt? Det är nog ungefär lika effektivt som att lägga en skatt på avfallsförbränning och tro att det främjar sorteringskvaliteten eller minskar de totala avfallsmängderna i samhället.
Personligen tror jag mycket mer på att i det korta perspektivet satsa på laddhybrider och HVO100/biodrivmedel för den befintliga fordonsparken. Att elektrifiera hela transportsektorn minskar inte koldioxidutsläppen i den grad som många tror och riskerar dessutom att en del värdefulla metaller kan ta slut inom en icke alltför avlägsen framtid. Så låt flera blommor blomma och:

• personbilar – satsa på laddhybrider och bilar som uppfyller Euro6 samt på sikt kan drivas med biodrivmedel och där HVO100 är ett acceptabelt bränsle under en övergångsperiod vilket minskar utsläppen av växthusgaser med ca 80% jämfört med fossilt. Ge en viktad miljöbonus till de fordon som kan drivas med HVO100 eller biodrivmedel samt en klimatpremie till den som tankar dessa drivmedel.
• tjänstebilar måste skiljas från förmånsbilar.
• för hantverkarbilar och transportfordon i och omkring tätorter samt andra tjänstebilar med många men korta körsträckor kan säkert med fördel vara eldrivna eller laddhybrider.

Att bryta den ensidiga och besinningslösa utvecklingen med att elektrifiera hela världens bilflotta vore en välkommen tillnyktring i klimatomställningens tecken. Mångfald är alltid att föredra och i Sverige har vi dessutom möjligheten att relativt snabbt bli så gott som fossilfria utan att byta ut hela vår fordonsflotta.

Det vore också klokt att lyssna på svensk industri som exempelvis Sara Lundkvist på Livsmedelsföretagen. -Det är viktigt för livsmedelsindustrin att kunna tanka med biobränsle. Vi kommer att vara långsamma i vår elektrifiering. Och jag är inte säker på att Sverige är ett land som på alla orter lämpar sig för en elektrifiering av den tunga lastbilsflottan.

Per Ohlin pekar insiktsfullt på att det i hög grad är kompetensbrist som lett till att det svenska kraftsystemet hamnat i det läge som råder idag. Jag och många kollegor med mig har under lång tid förfärats över det faktum att knappast någon politiker, departementsmedarbetare, myndighetsperson eller journalist har förstått att effekt och energi hänger ihop och måste hanteras i ett sammanhang.

Avslöjande uttalanden som att ”så länge vi har nettoexport av el så är jag inte orolig” eller för den delen att ”Vindkraftparken på Kriegers flak kommer att ha större effekt (640 MW) än ett block hade i Barsebäck”. För att den effekt som teoretiskt sett är installerad i en vindkraftspark ska levereras krävs det att det blåser minst 13-14 m/s. Något man knappast alls verkar reflektera över bland våra politiker. Det är ett faktum att det inte blåser mer än 13-14 m/s under årets alla dagar och att det under rätt många av dessa knappast blåser alls, självklarheter som verkar okända för stora delar av landets beslutsfattare och debattörer.

På årsbasis kommer vi i snitt att få ut 30-35% av den teoretiska energi som vindkraftparken skulle kunna leverera. Med andra ord kan en sådan park leverera 640 MW under perioder när det blåser rejält och på årsbasis då producera ca 1,6 TWh. Ett block i Barsebäck med en maxeffekt runt 620 MW kunde producera drygt 5,4 TWh under ett år eftersom den produktionen teoretiskt kunde drivas på full effekt under årets alla 8760 timmar. De kallaste timmarna på året blåser det sällan särskilt mycket, vilket innebär att vindkraften och annan väderberoende energiproduktion kanske inte levererar alls eller på en ytterst hovsam nivå när den behövs som mest. Vindkraften fungerar som bäst när den behövs som minst det vill säga sommartid och står så klart för en hel del av det överskott vi kan exportera till våra grannländer.

Kapacitetsbegränsningar i näten är ytterligare en faktor att beakta liksom det faktum att maximal överföringsförmåga kräver att det också produceras el i det område dit elen ska överföras. Ny planerbar elproduktion behöver således byggas i södra Sverige, vilket också kommunicerades i samband med nedläggningsbesluten av Barsebäcksverkets båda block. Det enda vi gjort sedan de fyra blocken i Barsebäck och Ringhals stängdes ner är att vi byggt ut vindkraft i norra halvan av Sverige.

Så vi har en situation med ökande efterfrågan på el där prognosmakarna påstår att efterfrågan på elenergi kommer att fördubblas från 150 TWh idag till 290 TWh 2050 . Det är en betydande utmaning att hjälpligt bygga ikapp denna efterfrågeökning och samtidigt undvika att elpriset skenar till nya höjder. Att få ner elpriserna kommer att kräva en reformering av elmarknaden i norra Europa samt av svenska myndigheters tolkning av EU:s elmarknadsdirektiv. Att bygga bort de höga elpriserna förefaller således omöjligt så länge vi har den modell vi har och importerar ett högt marginalpris från våra grannländer. Priset i södra Sverige var nästan 5 kr i fredags den 12 augusti och jag tror inte vi har någon elproduktion i Sverige som kostar i närheten av 5 kr. Produktionspriserna för svensk kärnkraft, vattenkraft och vindkraft är definitivt under 1 kr, vilket lett till befogad kritik mot den rådande modellen. Varför ska vi betala 5 kr/kWh i perioder när vi kan försörja oss själva med el som kostar mindre än en krona att producera?

Det sistnämnda kan våra politiker råda bot på i närtid medan att bygga ny planerbar elproduktion och förstärka näten tar betydligt längre tid. Det är dags att börja nu.

Läser med intresse Amory B Lovins debattartikel om den ”dyra kärnkraften” i söndagens Sydsvenska Dagblad. Det känns emellertid som att hans referenser och jämförelser är gamla och har passerat bäst-före-datum med bred marginal. Det senare verkar det som professor Jan Blomgren instämmer i med tanke på hans artikel i SDS den 1 augusti.

Fossila bränslen
Att kärnkraften är dyrare och sämre än såväl fossil elproduktion som vindkraft är det många fler än Lovins som hävdar, men i det förstnämnda fallet så bygger hans jämförelser på att den fossila elproduktionen (kol, olja och gas) inte betalar sina miljö- och klimatkostnader. Att nedsmutsaren ska betala är bara löst prat snart sagt överallt utom i Sverige som är ett av få länder som använt koldioxidskatt för att göra den ekonomiska relationen mellan fossilt och fossilfritt rimlig.

Att framställa Tyskland som ett föredöme inom energieffektivitet och förnybara energikällor är ett rent skämt när alla nyktra bedömare konstaterat att Energiewende är ett enda stort misslyckande och att kriget i Ukraina avslöjat att Tysklands ”klimatstrategi” bygger på att fortsätta elda enorma volymer naturgas. En strategi som delas av de flesta länder i Europa inklusive Polen, Ungern, Italien och Spanien. När tillgången på naturgas från Ryssland stryps då intensifieras ansträngningarna för att ersätta den ryska gasen med annan naturgas eftersom detta anses nödvändigt dels ekonomiskt och dels försörjningsmässigt. Inte ett ljud om klimatet mer än att utnämna både naturgas och kärnkraft till förnybara energikällor.

Reservbränslet om naturgasersättningen inte lyckas fullt ut är brunkol eller kol/olja och inte heller här kommer en enda euro att avsättas för miljö- och klimatkostnader eftersom elen då blir alldeles för dyr. Den utbredda dubbelmoralen är global och har Lovins eller andra tyckare ens funderat på det faktum att utvinningen och användningen av fossila bränslen fortsätter öka i världen trots alla vackra ord om klimatomställning och miljöhänsyn.

Förnybar elproduktion
Att vindkraft (och solenergi) är lösningen är det också många som tycker, inte minst inom ”de gröna rörelserna” och de så kallade miljöpartierna runt om i Europa. Hela sällskapet blir i det här avseendet industrins och fossilbränsleindustrins ”nyttiga idioter” eftersom man blundar för realiteter och dessutom är rabiata i sitt motstånd till kärnkraften. Fossilfritt existerar inte i deras värld och det är bara förnybart som gäller, vilket i praktiken handlar om storskalig utbyggnad av vindkraften. Att sådan utbyggnad inte löser problemen varken med elförsörjningen eller skenande elpriser blundar man för liksom det faktum att väderberoende elproduktion inte betalar för de system- och effektkostnader man med sin blotta existens belastar kraftsystemen med.

I den svenska debatten kan en viss tillnyktring skönjas där man nu gått ifrån; för vindkraft = mot kärnkraft, och vice versa till att inse att alla funktionella kraftsystem behöver balanseras med både väderberoende och planerbara kraftkällor. De förstnämnda har sin plats liksom de sistnämnda och slutsatsen blir att det inte handlar om för eller emot kärnkraft eller vindkraft utan om både och. Lokaliseringsfrågorna runt kärnkraften måste lösas, men det gäller faktiskt också vindkraften inte minst den havsbaserade. Att subventionera och frångå regelverken för att ensidigt gynna förnybar kraftproduktion leder till dysfunktionella system med konsekvenser av den sort som vi upplevt det senaste året i det nordiska kraftsystemet. Enfalden måste ersättas av fossilfri och förnybar mångfald.

Sammantaget en utveckling som leder i fel riktning och som måste ersättas med en strategi som realt minimerar mänsklighetens utsläpp av klimatpåverkande gaser i Sverige, Norden och globalt.

Kina
I samma tidning läser jag en artikel med rubriken ”Allt fler unga ger upp och säger ”bai lan”. Ett begrepp som innebär att stiga av prestationshetsen och ”skräckcykeln” i det kinesiska samhället. Unga människor som känner uppgivenhet och slutar kämpa för framgång och karriär blir fort ett allvarligt fenomen i ett land som för sin ekonomiska tillväxt behöver disciplinerade och lydiga undersåtar. Den officiella politiken bygger på besinningslös tillväxt både av befolkning och ekonomi, vilket utöver ordning på produktionsresurserna kräver tillgång till de globala marknaderna. Allt för att kunna fortsätta sprida sina varor över jordklotet liksom stora volymer ”kinesiskt plastaskit” där både insatsvarorna och energin har fossilt ursprung. Kinas tillväxtambitioner kommer således att fortsätta driva på efterfrågan av fossila bränslen samtidigt som de interna spänningarna och risken för konflikter kommer att öka.

Risken är att liknande tendenser växer till i våra västliga demokratier där förtroendet för våra folkvalda under de senaste decennierna urholkats i snabb takt. Sjunkande valdeltagande i spåren av fake news, plakatpolitik plus den växande oförmågan till reell förändring med miljön och klimatet i fokus kan bli en grogrund för en liknande samhällsutveckling även i väst.

För att mota dessa tendenser behöver vi öppna upp för en bred diskussion där målen är gemensamma och tydliga. Vägen till klimatomställning går över långsiktiga lösningar som:

• innebär miljö- och klimatmässig hållbarbarhet
• är ekonomiskt och etiskt rimliga
• är tekniskt tillgängliga
• innebär systemteknisk hållbarhet

Slutligen så måste vi tillämpa alla fyra på en gång och inte ägna oss åt populistiskt hoppande från den ena till den andra patentlösningen beroende vad man tror det går att vinna röster på och vilka särintressen som är starkast för tillfället!

Den här sanningen får vi leva med framöver. Författarna pekar emellertid på möjliga åtgärder som inte strider mot regelverken där vi som är mest drabbade av importerade höga elpriser kan få lindring genom finansiella utjämningsåtgärder. Genomför dessa snarast och ersätt de trubbiga åtgärderna i form av elkompensation som infördes föregående vinter.

Annan fakta som vi får leva med är att så länge inte de stora länderna i världen gör sig kvitt sitt beroende av fossila bränslen kommer den globala uppvärmningen att fortgå. Vi, bland andra Sverige, som sedan länge och fortsatt minskat vårt klimatavtryck drabbas i (nästan) lika hög grad av klimatförändringarna i form av extremväder som torka, blåst och störtregn som de som dessvärre fortsätter öka sin fossilbränsleanvändning.

Världen verkar på övergripande och politisk nivå ha blivit för komplex för den mänskliga hjärnan att hantera och att hitta lösningar mot sådant som exempelvis klimatkrisen. Många kör på i samma hjulspår som de senaste tvåhundra åren det vill säga att krig (eller hot om krig) är bra för affärerna liksom att kol och olja driver industrin till nya höjder. Att 2022 med bomber, tanks, artilleri och infanteri invadera och försöka ta över grannländer bygger på en totalt korrumperad verklighetsuppfattning. Putin framhärdar i att kriget inte är ett krig utan en nödvändig specialoperation dels för att avnazifiera Ukraina och dels för att skydda Ryssland mot en aggressiv omvärld. Denna galenskap fortgår efter fyra månader med oförminskad styrka i östra Ukraina parallellt med att den övriga världen inklusive länder i Europa fortsätter köpa fossila bränslen av Ryssland. Att försätta sig i ett sådant beroende av rysk gas och olja är vid en titt i backspegeln ren galenskap och bygger på att gamla korrumperade män gjort upp om infrastruktur-investeringar i slutna rum under de senaste trettio åren.

Aktuella utspel i en galen värld kan sammanfattas under tre rubriker.

Klokaste

1. Nu måste vi gå med i NATO tillsammans med Finland. (Svenska politiker)
2. Vi måste få slut på diskussionen om att att vissa kraftslag är bättre än andra. Det handlar inte om vind- eller kärnkraft utan om både ock. (Johan Svenningsson m fl)
3. Styrmedlen i svensk klimatpolitik är ineffektiva och måste reformeras. (Sveriges ingenjörer)

Roligaste (i meningen tragikomiskt och korkat)

1. Det är Morgan Johanssons fel att skjutningarna ökar. ”Det tycker vi med, sa Ulf och Ebba.” (Henrik Vinge, SD)
2. Vindkraftparken på Kriegers flak kommer att ha större effekt (640 MW) än ett block hade i Barsebäck. (Sydsvenskan)
3. Vi måste rädda vad som räddas kan (av den fossildrivna bilflottan efter 2035). (Jessica Stegrud, SD inför EU:s beslut att förbjuda nytillverkade fossildrivna bilar efter 2035)

Dummaste

1. Sverige har lovat lämna ut (den svenska medborgaren och riksdagsledamoten)  Amine Kakabaveh och 72 andra ”terrorister” till Turkiet. (Erdogan)
2. Att förbjuda vapen löser inte de här skjutningarna. (Donald Trump efter den senaste skolskjutningen)
3. Vi måste beväpna rektorer och lärare så de kan försvara sig och sina elever vid skolskjutningar/-attacker. (Ted Cruz efter samma skolskjutning)

Min slutsats är sedan länge att ingen ljusning kan skönjas rörande den mänskliga dumheten eller att rådande förhållanden förändras till gagn för reella energi- och klimatåtgärder i Sverige, Europa eller globalt. Energi- och klimatdebatten är därtill onödigt och oreflekterat polariserad:

En dumhet är en dumhet även om den uttalas av en meningsfrände. Det behöver inte vara en dumhet bara för den uttalas av en meningsmotståndare. Ett till synes klokt beslut på kort sikt kan visa sig vara en dumhet på längre sikt som exempelvis de rysktyska investeringarna i Nord Stream 1 och 2.

Att hävda att det inte finns några hinder för att bygga ny kärnkraft i Sverige är inget annat än desinformation. Att likaledes hävda att en massiv utbyggnad av havsbaserad vindkraft är lösningen för kraftsystemen och på de höga elpriserna i norra Europa är också desinformation.

Svenskt Näringslivs elanvändningsprognos för 2050 har i dagarna uppdaterats och är numera ca 275 TWh per år, vilket är en fördubbling från dagens nivå. Vi klarar inte ens dagens behov utan kärnkraften (ca -40 TWh). Elpriserna har våren 2022 varit så höga att Karlhamnsverket (fossil olja) baserat på prissignaler har kört mer än någonsin det senaste halvåret. Att argumentera för att försöka bygga ikapp det växande underskottet med väderberoende produktionskällor är inget annat än ren galenskap. Alla investeringar i väderberoende produktion måste i närtid åtföljas av motsvarande utbyggnader i planerbar elproduktion, inte minst i södra Sverige. Fortsätter vi att bygga nya överföringskablar till Baltikum, Polen och Tyskland kommer elpriserna dessvärre att förbli lika höga som idag eller högre även om vi löser våra inhemska behov av elproduktion och effekt till en betydligt lägre kostnad. Förbättringar som då endast till mycket liten del kommer svenska elkonsumenter till del.

Således är mer elproduktion i Sverige det vill säga utbyggnader med lika delar väderberoende och planerbar produktion samt stopp för fler kablar till kontinenten den medicin som Sverige behöver. Initialt kryddat med några av de inslag som föreslås i artikeln ovan. Vem tar ansvaret för en sådan plan? Alla pusselbitarna finns, men var finns den myndighet eller organisation som har kompetens att ta uppdraget att leda ett sådant förändringsarbete över en följd av mandatperioder så att vi kan komma ifrån rådande situation med massor av ångest, prat och käbbel, men ingen verkstad överhuvudtaget?

Är jag då hoppfull för Sverige och det globala klimatet?

Självklart! Fakta och förnuft måste väl ändå kunna besegra den utbredda dumheten bland våra beslutsfattare. Snart kommer någon politiker att kunna vinna ett val på att initiera åtgärder för att stödja en klok hållbar klimat- och energiplan samt en humanare värld genom policies som:

1. förbjuder vapen i händerna på allmänheten
2. gynnar fossilfria alternativ i alla avseenden på bekostnad av de fossila alternativen
3. i praktiken skapar det första klimatneutrala och hållbara samhället bland något av de rika demokratierna i väst?

Gärna alla tre på samma gång, eller vad tycker du?

Sverige ligger bra till för att ta täten och göra en trippel, men får vi tummen ur någon gång?

https://www.aftenposten.no/meninger/debatt/i/JxdMz8/nei-sol-og-vindkraft-er-ikke-kostnadseffektivt

”Sol egner seg til å elektrifisere land med lave krav til pålitelighet og stabilitet. Vind har dessverre altfor store tilfeldige variasjoner, skriver innleggsforfatterne.”

Klokt inlägg i energidebatten angående vindkraften i norska Aftenposten från den 17 maj.

Mats Nilssons inlägg på Second Opinion är insiktsfullt och sakligt. Därför kommer det troligtvis inte att få någon större spridning eller genomslag i de beslut som är att vänta framöver. Hans inlägg saknar nyckelord som 100% förnybart och uttrycker bara i indirekta termer stöd för elektrifieringen av samhället. Du kan läsa Mats text om du klickar på länken nedan.

Vi står inför ett riksdagsval och det är nog ingen djärv gissning att NATO- och klimatfrågorna kommer att dominera valmanifesten över hela linjen. Pandemin är sedan länge glömd och inget någon kan vinna röster på längre. Lärdomarna från pandemin det vill säga konsekvenserna för vård och omsorg är därför inget som hamnar högt upp på politikernas agendor för det kostar ju pengar att åtgärda de brister som avtäcktes under de knappa två år som covid-19 dominerade debatten. Vem vill komma med dessa tråkiga nyheter inför ett val, bättre att vi sopar överdödligheten och kompetensflykten från vården under mattan och hoppas att den gång vi själva behöver akutvård eller omsorg i livets slutskede så har detta löst sig av sig självt. Samma är det i princip med elpriserna och användningen av fossila bränslen, vi säger en sak (1.), beslutar om en annan (2.) och genomför en tredje (3.). Vi är i detta sammanhang Sverige, men i stort gör vi på samma sätt i hela EU och Västvärlden.

1. Klimathotet är relevant och det är bråttom nu! Vi har en klimatkris och måste agera nu!
2. Vi beslutar om utsläppsminskningar (som vi struntar i att genomföra) för att begränsa den globala uppvärmningen till 2 grader.
3. Vi stänger och avvecklar den befintliga fossilfria elproduktionen och passar samtidigt på att försämra villkoren för annan styrbar och rumsren kraftproduktion (vattenkraften och kraftvärmen).

Enligt FN och den rapport de presenterade för två veckor sedan är följderna redan vid 1,5 graders uppvärmning enorma, men 2 graders uppvärmning innebär dramatiska konsekvenser för ekosystem, människor och andra arter. Detta verkar vi strunta i och se mer som oroande vetenskapliga rön, men inget som vi behöver göra någonting åt utöver att snacka en massa och kraftfullt knyta näven i fickan.

Vi behöver värna vår befintliga elproduktionsmix och bygga ut såväl den väderberoende som den styrbara kraftproduktionen rejält framöver parallellt med förstärkningar i överförings- och distributionsnäten. Solelsproduktion integrerad i bebyggelsen, lagring av el i vätgas och batterier samt ökad produktion av fossilfria bränslen och biodrivmedel är andra viktiga och realiserbara åtgärder på kort och medellång sikt. På längre sikt kan säkert dyra och passiva åtgärder som CCS också lämna viktiga bidrag till klimatomställningen.

Detta är inget vi behöver diskutera mer utan nu handlar det om att genomföra åtgärder som faktiskt gör skillnad. Inte det ena eller det andra utan alltihop i en samlad strategi. Den som presenterar en sådan strategi och gör det trovärdigt att denna också kommer att genomföras blir ett relevant alternativ i höstens val. Som det ser ut nu, finns det tyvärr inget sådant alternativ.

I rådande läge på el- och energiområdet bör alla möjligheter till ökad fossilfri och förnybar elproduktion tillvaratas. Att värma med el är en sämre lösning än exempelvis fjärrvärme. Fjärrvärmen kan inte bara ersätta eluppvärmning utan även användas för elproduktion i s k kraftvärme. Strategiskt och principiellt sett bör alla möjligheter till ökad elproduktion underlättas och elanvändning för uppvärmningsändamål minimeras. Det senare löser sig självt med rådande elpriser.

Kraftvärmen från svenska fjärrvärmeproducenter kan ökas relativt enkelt om råden i Lina Enskog Bromans artikel på Second opinion åtföljs. Att i detta perspektiv även undanta all avfallskraftvärme från systemet med handel av utsläppsrätter skulle stärka incitamenten för ökad elproduktion ytterligare. Svensk fjärrvärme och kraftvärme är viktiga verktyg i den svenska klimatomställningen, varför använder vi inte potentialen för ökad elproduktion som finns i denna sektor? Beror rådande (miss-) förhållanden främst på okunskap eller även på ovilja grundad på undfallenhet för diverse särintressen?

När jag läser det jag skrev för knappt tre år sedan före Corona-pandemin så slår det mig att även om vi skrev programförklaringen specifikt för NAASEF det vill säga för energi-, miljö- och klimatområdena så är denna till stora delar allmängiltig och definitivt även relevant i ett perspektiv både post Corona och Rysslands invasion av Ukraina. Svårigheterna att samarbeta i globala (och över nationsgränser), men också lokala och inrikespolitiska frågor, blir pinsamt tydliga när vi reflekterar över det som hänt den senaste månaden. Vi borde kunna bättre. Inte minst i Europa som genomlevt två världskrig de senaste 108 åren.

Med tanke på nytt år, ny regering och energiminster samt att den rådande debattnivån inom ramen för klimat- och energipolitiken i Sverige är fragmenterad, faktafattig och dessutom dominerad av särintressen och stelbenta regleringar, så känner vi att det är dags för en ny kraft i dessa så viktiga frågor. En hel del (vissa självutnämnda) energiexperter, forskare och politiker efterfrågar en tydlig och enhetlig strategi för den pågående energiomställningen, men en sådan lyser sedan länge med sin frånvaro liksom det nödvändiga system- och helhetsperspektivet på detta frågekomplex.

”Om det finns en lösning på ett problem, är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns nån lösning på problemet, är det meningslöst att oroa sig.”
Dalai Lama

Vi människor verkar ha väldigt svårt att tänka långsiktigt det vill säga längre än en kvinno- eller mansålder. Att planera åtgärder längre fram än 15-20 år i tiden förefaller också om inte omöjligt så i alla fall svårt. Man skulle kunna hävda att politiker inte tänker längre än i mandatperioder det vill säga 4 år i taget i Sverige. Kan det vara så att vi undermedvetet tappar intresset för det som inte berör oss direkt eftersom vi då antingen är döda, pensionerade eller så har vår mandattid som politiker löpt ut. En del debattörer försöker få oss att vakna genom att påpeka det faktum att vi också har ett ansvar för de som kommer efter oss, den värld vi lämnar till kommande generationer. Unga människor som Greta Thunberg engagerar sig för att genom olika aktioner få politiker och beslutsfattare att sätta fart och börja agera på klimatområdet. Helst idag eftersom man hävdar att tiden är på väg att rinna ut och en klimatkatastrof lurar runt hörnet. Jag konstaterar att på de tre år som förflutit sedan 2019 så har ingenting positivt hänt i sakliga termer på klimatområdet. Den infantila och tröstlösa debatten om elektrifiering, enklare och snabbare tillståndsprocesser samt att havsbaserad vindkraft är lösningen för SE 3 och 4 fortgår med oförminskad kraft. Den har nu gått så långt att undertecknad beställt en laddhybrid. En sak som hänt är att efter pandemin och nu med Putins galenskaper så har Greta och andra röster helt försvunnit och klimatfrågan med dem. Turligt nog har sanktionerna mot Ryssland och deras olje- och naturgasexport också satt ljuset på Tysklands säkerhetspolitiska dilemma i och med beroendet av rysk naturgas.

Vi människor förefaller få allt svårare att se positivt på framtiden. Det är föga överraskande att vi låter oss dras ner i det problematiserande träsk som blir till en återvändsgränd när hopplösheten sprider sig i takt med galenskaperna i världen. Det är kört, är redan en sanning för många klimataktivister, och med en sådan inställning är det ju inte lönt att jobba lösningsorienterat eftersom det kommer att gå åt pipsvängen oavsett vad vi försöker göra nu eller i framtiden. En sådan inställning leder inte till något gott överhuvudtaget och vi måste därför se till att skapa hopp, positiva berättelser om genomförda klimatåtgärder samt oförtrutet jobba vidare med ett positivt och lösningsorienterat sinne. Väl grundat i hållbara system och med ett klart och tydligt helhetsperspektiv.

Mitt resonemang känns emellertid futtigt när jag konstaterar att President Zelenskyj lyckas ingjuta visst hopp i sitt folk som fortsätter kämpa trots övermakten, krigsbrotten, allt mänskligt lidande och den gränslösa grymhet som Putin och hans anhang uppvisar när de bedriver terrorbombningar på Ukrainsk mark. Zelenskyjs ledarskap och kommunikation är på en helt annan nivå än vi sett på väldigt många år.
Och tack och lov att Biden tagit över i Vita Huset efter Trump som var en annan maktgalen psykopat.

Vi människor har också förtvivlat svårt att samarbeta. Detta gäller inte minst samarbete runt globala frågor, som exempelvis klimatfrågan. Visst betyder avståndet och distansen att intresset minskar, om än inte med kvadraten på avståndet, så i alla fall jämfört med regionala (nationella) och lokala frågor och problem. Uppslutningen runt de globala klimatmålen har varit ganska ljum och när det kommer till att implementera deltagande länders olika åtaganden så blir det plötsligt svårt, nästan omöjligt. Rättviseaspekterna blir svåra att hantera när den rika världen (utvecklingsnivå 4 enligt Hans Rosling) som skapat problemen under de senaste 200 åren, vill begränsa möjligheterna för de som befinner sig på nivå 1-3 genom klimatavtal och bindande åtaganden, samtidigt som man själva inte är beredd att göra de uppoffringar som krävs. Kommer det att ändras nu? Förhoppningsvis.

Vi människor har också en tendens att låta retoriken om det perfekta, sänka eller i alla fall allvarligt försämra för det goda på klimatområdet. De svenska och tyska besluten om avvecklingen av kärnkraften är exempel på detta. I Tysklands fall innebär beslutet att kolet inte kommer att fasas ut förrän tidigast 2038, en konsekvens som inte kan ha varit okänd vid tiden för beslutet om kärnkraften. För utfasningen av naturgas finns det vad jag vet ingen plan alls. I Sveriges fall kommer vi från 2020 att bli än mer beroende av elimport från kolkondens i våra grannländer under vintertid, ytterligare en konsekvens som inte kan ha varit okänd vid tiden för besluten om avveckling av fossilfri kraft. I båda Sverige och Tyskland diskuterar man i olika politiska forum om inte Carbon Capture Storage (CCS) och vätgas skulle kunna lösa problemen med klimatet för då skulle dessutom den befintliga gasinfrastrukturen och elproduktionsanläggningarna kunna konverteras för användning inom ramen för detta. Misstanken att detta är retorik om dyra alternativ som kanske kan realiseras om 30-40 år infinner sig snart, retorik för att rättfärdiga fortsatt användning av naturgas dvs fossilgas i Europa och ytterligare så kallade projekt med alibi-åtgärder som kanske aldrig kommer att bli verklighet.
Kanske en misstanke som kommer på skam nu.

Vi människor, i varje fall de som är unga, engagerar oss gärna i samtidens stora frågor. Den stora utmaningen är att kanalisera engagemanget i konstruktiv riktning och dämpa revolutionära tendenser med syfte att bryta ner det existerande för att kunna bygga något nytt. Debatten, inte minst i media, pendlar mellan hopp och förtvivlan och kännetecknas i stort av katastrofscenarion, misstroende och plakatåtgärder, helt utan reellt innehåll som förändrar något i sak. Att skapa klimatångest och tro att det ska driva utvecklingen i rätt riktning är naivt och ineffektivt. Uppskrämda eller oroliga beslutsfattare fattar nämligen inte särskilt bra beslut. Den växande polariseringen i för eller emot, i klimatförnekare och -bejakare drar bort fokus från sakfrågorna, skapar kortsiktighet och oresonlighet. Att göra som Greta Thunberg är dock värt all respekt och även om hon troligtvis spär på den kollektiva klimatångesten, så kan hennes och andras exempel kanske öppna ögonen på en del politiker och beslutsfattare och på så sätt bidra till ökad långsiktighet, mer samarbete och ärlighet. Hur kommer vuxenvärlden att ta Gretas upprop vidare till konkreta åtgärder? Kan dagens ungdom göra något konstruktivt av det engagemang som förhoppningsvis väcks till liv? Frågan om vi ska gå med i Nato har plötsligt seglat upp som en huvudfråga inför valet, och det känns bra att statsministern bjuder in oppositionsledaren att resa med till Nordnorge för att på plats se och höra om hur försvaret samövar med Natos styrkor i Norge. Ställer sig alla riksdagspartier bakom en ansökan om medlemskap i NATO efter valet, baserat på en bra debatt och ett sakligt beslutsunderlag är det kanske en bra idé. Annars får frågan nog beredas bättre och eventuellt hanteras med en folkomröstning när vi fått lite distans till kriget i Ukraina.

Vi människor har lätt för att engagera oss i lokala frågor. Vill någon anlägga en gruva eller sätta ett vindkraftverk i närheten av där vi bor, så reagerar vi och engagerar oss gärna. Delvis handlar detta om att vi inte känner oss delaktiga i besluten eller motiven för de planerade åtgärderna. Att med framförhållning, god planering och ärliga konsekvensanalyser av de olika alternativ som står till buds, engagera medborgarna, inte i för eller emot, utan med en kommunikation som bygger på fakta, helhetssyn borde vara möjligt. Allt annat bygger på antagandet att folk i allmänhet är obildade och dumma. För oss är det självklart att de flesta människor vill bidra till goda lösningarna både lokalt och globalt. För att få dem med på förändringståget krävs trovärdig kommunikation och att vi inte låter det perfekta bli det godas fiende samt inser att förändringarna kräver tydliga prioriteringar, är genomgripande och inget som kan forceras fram på kort tid.

Vi människor har alltför lätt att misstro andras avsikter, att förbjuda och bygga murar. En klok man, Leif Alsheimer, sa för en 10-15 år sedan, att bristen på (allmän-) bildning och historielöshet är kommande beslutsfattares stora utmaning, större än jämställdhet, mångfald, miljö- och klimatfrågorna. Det är väl bland annat därför vi har en debatt om demokratin och andra självklarheter i Europa av idag. Att exempelvis bara förbjuda rökverk, sprit, kärnkraft, försäljning av fossila bränslen, fordon med explosionsmotorer eller alla utsläpp av skadliga ämnen till luft och vatten är inte särskilt effektivt utan leder främst till en mängd oönskade effekter och en återgång till ett samhälle som väldigt få är beredda att acceptera. Alla förändringar måste av nödvändighet innebära en löpande transformationsprocess där en mångfald av nya lösningar successivt ersätter befintliga hälso-, miljö- och klimatskadliga lösningar. Att gräva där vi står även utvecklingsmässigt och med utgångspunkt i individen, platsen eller orten, företagen och samhället successivt implementera lösningar, som är led på vägen till visionen om ett hållbart samhälle, miljö och klimat, är nödvändigt. Det gäller oss alla och vi behöver börja nu. I skenet av ett instabilt och förändrat säkerhetsläge i Europa krävs en rejäl uppdatering av våra och andra länders strategier för att möta framtiden.

Vi bildade Nätverket Svenskt Energiförnuft med syftet att driva debatt, sprida faktabaserad information och på så sätt stödja ett långsiktigt, handlingsinriktat arbete för ett miljö- och klimatvänligare samhälle. Vägen dit går genom implementering av styrmedel, vilka stödjer en utveckling till förmån för åtgärder och lösningar som ger tydliga miljö- och klimatförbättrande effekter och undviker suboptimering genom att tappa bort såväl system- som helhetsperspektiven i arbetet. Det går inte att bygga en fungerande helhet från de olika önskemål och detaljintressen som särintressen på energiområdet hela tiden argumenterar och lobbar för. Jag konstaterar att vi knappast har lyckats med vårt uppsåt att få gehör för en annan ordning och om vi ska bli en röst att räkna med framöver så får vi absolut tagga upp och det rejält.

Initiativtagarna är tre skånska energiprofiler med lång erfarenhet från en mångfald av roller och verksamheter inom energi och miljö kvarstår fortfarande i nätverket.  Vi hoppas kunna bidra till ökad saklighet och sans i energidebatten. Vill du haka på så hör av dig till någon av oss.

NAASEF:

Johan Aspegren, konsult med inriktning på energi och kommunikation, Aspegren på Hyltaslätt AB.

Anders Klemedsson, energi- och ledarskapskonsult, Fourfold HB

P-O Lindholm, konsult med inriktning på företagsledning, energi- och klimatfrågor samt ledarskap, VARAPAA AB.

Skåne i mars 2022