Nätverket Svenskt Energiförnuft

För några veckor sedan skrev jag en artikel med rubriken ”Vems är ansvaret?” och den handlade bland annat om Sveriges roll i klimatomställningen och att vi är ”musen som ryter” i detta avseende. Det vi gör spelar överhuvudtaget ingen roll, men att alarmism och kommunikation om ”klimatkrisen” är relevant globalt och regionalt exempelvis i Europa, men knappast nationellt dvs i Sverige eller för den delen lokalt där vi bor och lever våra liv.

Larmen om att utsläppen av klimatpåverkande gaser fortsätter att öka globalt, har duggat tätt den senaste tiden. IEA kunde också, föga överraskande, för några veckor sedan redovisa att produktionen av fossila bränslen ökar i världen och att denna produktion beräknas nå sitt max tidigast 2026. Så den fortsätter öka och då är det knappast konstigt att koldioxidutsläppen också fortsätter att öka.

Och även vi ska naturligtvis fortsätta begränsa och minska våra utsläpp av klimatgaser och användningen av fossila bränslen som kol och olja. I detta avseende handlar problematiken främst om industrin och transportsektorn. Alla våra åtgärder bör dock värderas ur ett helhetsperspektiv där miljö, klimat, teknik och ekonomi utgör en enhet och suboptimeringar kan undvikas. Vi har lite av ett lyxproblem i ett globalt perspektiv eftersom vi på det stora hela redan har ett fossilfritt och väl fungerande energi- och kraftsystem, vilket innebär att vi kontrollerat och utan allt för mycket drama kan fortsätta att minska vår andel av de globala klimatpåverkande gaserna framöver. Minska från den promille av de globala utsläppen vi står för idag. Paradoxala stolleprov som att stänga kärnkraft och satsa på massiv ökning av el-/batteridrift i alla fordon är kontraproduktivt och visar på bara på behovet av att visa handlingskraft med utgångspunkt i bristande insikt om hur energi- och kraftsystemet hänger ihop och fungerar.

Detta är mycket svårare för många andra och de stora länderna som Kina, USA, Tyskland m fl, vilket säkert påverkar det faktum att de säger en sak;

– vi är mycket oroade över klimatet.

och gör en annan;

-vi ska stänga ner vår kärnkraft 2022 och fossila kraftproduktion till 2038 samt bygga ut vindkraften i högt tempo. (Tyskland – Energiwende)

samt beslutar om en tredje;

-vi beslutar att öka vår användning av naturgas rejält och bygger i snabb takt både pipelines och terminaler för att ta emot och lagra flytande naturgas för att annars klarar vi inte att försörja våra företag och medborgare med el och energi.

http://Fossilgas hotar EU/s klimatmål – 210409 SDS

Att vi i Sverige och i detta globala perspektiv å ena sidan ägnar oss åt alarmism och stressar fram dåliga lösningar som både föröder vårt kraftsystem och skapar nya miljöproblem under parollen mer förnybart åt Sverige är faktiskt ganska obegåvat och innebär betydande suboptimeringar. Att vi å andra missar stora affärsmöjligheter eftersom vi inte använder våra unika förutsättningar och bygger vidare på ett redan fossilfritt energi- och kraftsystem är inget annat än oklokt. Och kommer på sikt att bli fruktansvärt dyrt. Så stanna upp, skaka om och satsa på samhällsnytta isf egennytta och särintressen. Och framförallt; världen har bråttom och vi måste hjälpa till, men då hjälper inte bråkdelar av en droppe i havet. Vårt uppdrag är att bygga ett hållbart samhälle i Sverige för kommande generationer. Här är vi på god väg baserat på de beslut vi fattat under de senaste hundra åren. Om vi skapar rådrum och besinnar oss så kan vi hitta de lösningar som gör oss helt fossilfria på 10-20 års sikt. Och på längre sikt öka andelen förnybart om vi inte bygger fast oss i dåliga lösningar idag och under de närmaste åren. Batteridrift i alla vägfordon är en dålig idé. Mer vindkraft är också en dåligt idé. Det senare gäller i synnerhet havsbaserad vindkraft. Biodrivmedel, vätgas, bränsleceller och effektkrav på all elproduktion är vägen framåt. Samt att bygga bort begränsningarna i landets kraftöverföring och distribution av el. Allt för ett hållbart samhälle.

om vi inte begriper vad vi håller på med?

På första uppslaget i dagens Sydsvenska Dagbladet staplas okunnighet, inkompetens och felaktigheter ovanpå varandra. Anne-Marie Paulsson utgör undantaget, men hennes spalt beskriver insiktsfullt EU-kommissionens tillkortakommanden i vaccin-upphandlingen från Astra Zeneca.

Som en motpol till den desinformation som ledarsidan och Lorentz Tovatt, mp:s energipolitiske talesman sprider i energi- och klimatfrågorna på första uppslaget skulle jag vilja rekommendera Erik Sandström artikel på Second opinion idag. Klicka på länken nedan så får du läsa en välskriven artikel baserad på fakta i stark kontrast till den rappakalja som sprids i huvudledaren och på opinionssidan i SDS idag.

https://second-opinion.se/se-kraftsystemet-som-en-helhet/ 

Värst är nog trots allt det som skrivs i ledaren för jag har normalt stort förtroende för det som skrivs i de seriösa tidningarnas ledare. Idag staplas sakfel på sakfel och läsaren förleds genom rubriken att tro att några vindkraftverk påverkar den globala klimatsituationen. Att Sverige överhuvudtaget kan påverka de globala utsläppen av klimatgaser är en illusion som sprids av diverse mer eller mindre oseriösa debattörer och skribenter. Och tro nu för all del inte att jag är klimatskeptiker, jag är övertygad om att vi genom användningen av fossila bränslen under de senaste 200 åren har rubbat en balans som existerat under lång tid. Vilka konsekvenser det kommer att få är svårt att förutspå. Det vi sett hittills är att det blivit torrare, våtare, blåsigare och varmare samt även mera nyckfullt väder som slår till lokalt och regionalt med ursinnig kraft i form av bränder, stormar och översvämningar. En liten del av detta beror på annat än utsläppen av växthusgaser, men den mänskliga påverkan är i sammanhanget stor och odiskutabel. Sveriges roll hur smärtsamt det än må vara för självkänslan är ytterst marginell i sammanhanget. Vi har ett fantastiskt kraftsystem som vi har våra föräldrar och deras föräldrar att tacka för och att de fattade de här kloka besluten långt innan klimatfrågan blev ett problem. Vår generations bidrag är vindkraften, vilken successivt tillåts underminera vårt fantastiska system.

Det är också så att de som är skeptiska till kärnkraft måste respekteras. Alla har rätt till sin uppfattning. Jag är också orolig för rysk kärnkraft och för kärnkraft som till stor del är till för att tillverka kärnvapen. Det är emellertid så att världen sett flera kärnvapen- och kärnkraftskatastrofer, och visst är det fruktansvärt när de här olyckorna får konsekvenser som det tar hundratals och i vissa avseende tusentals år innan de blir harmlösa, men klimatkrisen är ju något helt annat och mycket värre. När vi väl förändrat temperaturen på jorden tillräckligt mycket så förändras de naturliga förloppen och kan inte återställas med sanering eller andra traditionella åtgärder. Konsekvenserna är här då för att stanna i varje fall under många generationer framöver och ändrar livsbetingelser på olika sätt jordklotet runt. Rätt använd har kärnkraften definitivt en plats i det fossilfria samhället och kraftsystemet tillsammans med vattenkraften och sisådär 30% vindkraft, i varje fall enligt Erik Sandström.

Det är tråkigt att säga det, men även om vi eliminerade den promille av de globala utsläppen av växthusgaser som vi står för i Sverige idag, så hade det överhuvudtaget inte påverkat den globala situationen. Vi kommer att lyckas bli fossilfria inom en icke alltför avlägsen framtid, men det som är kritiskt är hur snabbt omställningen för klimatet kan göras i kontinentala Europa, USA, Asien och Ryssland. En del av de berörda länderna har inte ens accepterat att vi står inför ett globalt klimathot. Andra har förstått, men harännu inte påbörjat sin resa av näringspolitiska eller ekonomiska skäl.

Jag delar den bild Ingrid Runsten i SDS ger av tillståndet i demokratin och för internationellt samarbete, men är det särskilt mycket bättre nationellt? Sverigedemokrater, mediaföretag och redaktioner med tvivelaktiga syften samt allehanda foliehattar, den ena fnoskigare än den andra, sprider oemotsagda sina galenskaper sedan många år. I ett genombyråkratiserat samhälle där invånarna i likaledes hög grad slutat tänka själv så kan de ansvariga för en tragedi, som den i Furulund, gömma sig bakom regelverket och hävda att de följde detta och därmed gjorde rätt, trots förfärande konsekvenser.

Vad gör sådana uttalanden med demokratin och respekten för svenska myndigheter? I pandemins Sverige verkar det handla om att hitta någon att skylla på eller någon som skött samma uppdrag ännu uslare för att själv framstå i en bättre dager. Gärna då kollegor och företrädare för andra myndigheter, regioner eller kommuner.

Egna tillkortakommanden förklaras bort med att vi följt reglerna och framställer det närmast som en merit att inte tänka själv eftersom vi inte har kompetens på det vi fått ansvar för. Så precis som Runsten skriver; ”Pandemin utmanar demokratin, klimatkrisen kan knäcka den.”, är det eftersom vi slutar lyssna på de som vi borde lyssna till när bruset av alternativa fakta, olika särintressen och inkompetens raserar trovärdigheten i våra demokratiska institutioner.

Var finns de funktioner och företrädare som tar ansvar i det svenska samhället idag? De som tar ansvar för allmänintresset och samhällets intressen i denna röra av egenintresse och särintressen för att bli omvald och inte mista de höga arvoden som numera kommer med högre politiska uppdrag eller mista det välbetalda jobbet med grandiosa förmåner där det går att glida runt och hålla presskonferenser om att ”alla andra” eller ”någon annan” inte gör sitt jobb. ”Jag” är ju i detta sammanhang bara ett offer för omständigheter som inget kan göra pga av andras tillkortakommanden, det må vara politiska motståndare, andra kommun- eller regionföreträdare, andra myndigheter, andra länder, läkemedelsbolag eller för den delen EU. Skaran som det går att skylla på har växt till enorma proportioner under pandemin.

Klimatfrågan har diskuterats i många år nu. När klimatkrisen väl är här är det för sent att hävda att vi inte förstod allvaret eller att det skulle gå så fort. En företeelse som irriterar mig är att vi i den svenska diskussionen ägnar oss åt navelskådning och inte ser klimatproblematiken i ett större perspektiv. Ja, jag håller med om att alla ska göra vad de kan för att minska sitt klimatavtryck över tid, så även vi svenskar. Men räcker det? Eller måste vi inte samtidigt inse fakta och förstå att vi kan jobba ihjäl oss lokalt och fylla hela Norrland och våra kuster med skogar av vindkraftverk utan att det påverkar den globala situationen ett dugg.

Men när vi står där i våra vadarstövlar i ett nordisk Venedig kan vi i alla fall hävda att vi har gjort allt vi kunde här i vår lilla ankdamm. Kön av bortförklarare och legitimerare, av att vi trots förödande konsekvenser, gjort allt rätt och bara följt våra svenska regler, kommer att vara lång och trängseln vid mikrofonerna betydande. Där kommer politiker på alla nivåer, myndighetschefer, kommunikationsdirektörer, skribenter, bransch- och intresseföreningar, regiondirektörer, hållbarhetsgeneraler, miljö- och naturskyddsföreningar, bolagsdirektörer och diverse språkrör att flockas.

Fakta är att Sverige står för ca 1 promille av de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser. Fakta är också att de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser är 51 miljarder ton per år och ökar.

Löser vi den här ekvationen särskilt effektivt genom progressiva klimatmål för Sverige, regionerna och kommunerna?
Snart får vi kanske ta till våra klassiska argument och börja skylla på andra och återanvända argumentet att hade alla andra gjort som vi hade allt ordnat sig.
Nu är vi bara ett offer för omständigheter. Igen.

Dagens energidebatt i riksdagen motsvarade inte ens mina lågt ställda förväntningar. På fullt allvar diskuteras det fortfarande om vi har elöverskott eller ej, när den fråga som borde diskuteras är den ökande effekt- och kapacitetsbristen och hur vi ska lösa denna.
Framförallt i södra Sverige.

Johan Svenningssons artikel på Second Opinion förtjänar onekligen att uppmärksammas. Den tar sin utgångspunkt i ett helhetsperspektiv på vårt kraft- och energisystem och benar bland annat ut konsekvenserna av ytterligare vindkraft under närmaste 10-15 åren. Det är ingen bra idé, vilket vi är några stycken som tycker, men fakta verkar inte påverka beslutsfattarna och därmed regelverken nu och i framtiden.

https://second-opinion.se/subventioner-till-havs-ger-problem-pa-land/ 

Artikeln beaktar helhetsperspektivet och visar tydligt på konsekvenserna av att beslutsfattarna på energiområdet varken förstår eller bryr sig om kraft- och energisystemens funktion eller miljö- och klimatpåverkan. 

I dagens Sydsvenska uppmärksammas också Nordstream 2 och den galenskap som detta projekt representerar såväl närings-, som säkerhets- och klimatpolitiskt. USA reagerar för att det skulle minska deras möjligheter att exportera naturgas till Tyskland och Europa. Redan Nordstream 1 var kontroversiellt, men de som redan då var tveksamma till projektet i allmänhet och naturgasen i synnerhet viftades bort med argumenten att det var viktigt för leveranssäkerheten och bättre för klimatet än kol och olja. Det må vara att de argumenten i någon mening var relevanta för femton år sedan, men de känns oerhört mossiga idag. Naturgasen har ingen framtid på en el- och energimarknad som styr mot förnybart och fossilfritt. Energigasförespråkarna får förlita sig på biogas och vätgas för ett hållbart perspektiv framöver, men när en del länder talar om sina ambitioner på klimatområdet så inbegriper de fortfarande naturgasen. Detta är tveksamt ur alla aspekter framförallt på lite längre sikt.

Vi behöver kloka och långsiktiga beslutsfattare som betonar leveranssäkerheten, samhällsekonomin och hållbarhet för miljö och klimat. På ett och samma bräde.

Vätgasproduktion positivt för kraftbalans i Ö-vik

Om det här projektet kan man tycka en hel del.

För det första är det naturligtvis bra att det etableras projekt som kan nyttiggöra kapaciteten i vindkraften i perioder när elefterfrågan är låg eller det blåser mer än nödvändigt för att balansera behoven av el. I de blåsiga och varma perioderna när intermittent elproduktion kan leverera som mest, borde det vara intressant att lagra den potentiella el som går förlorad i all intermittent (väderberoende) elproduktion..

För det andra sätter projektet fingret på de senaste årens obetänksamma energipolitik där subventionerna paradoxalt nog går rakt emot varandra när vi bygger ut väderberoende elproduktion för att ersätta styrbar dito samtidigt som elektrifieringen av transportsektorn drivs på helt besinningslöst. Sämre kraftbalans och leveransförmåga stimuleras således fram samtidigt som vi ger miljöbonus till den som köper en elbil och investerar i laddinfrastrukturen för denna. Rätt korkat faktiskt. Ensidigt och kanske ett enfaldigt gynnande av särintressen är en snällare omskrivning än den förstnämnda. Var hittar jag allmänintresset eller för den delen samhällsintresset i dessa motstridiga obegripligheter?

Samtidigt måste man fråga sig om det är rätt att det är en kommunal aktör som tänker sig att ta en sådan risk? Borde det inte vara vindkraftexploatörerna som gjorde det istället? Det måste väl ändå vara i deras intresse att maximera såväl elproduktionen som nyttiggörandet av denna? Om inte, är något galet med styrmedlen i kraftproduktionen.

Att det går att bygga vindkraft med subventioner helt utan någon motprestation eller något åtagande för annat än att producera så mycket elenergi det går när det blåser, är inte särskilt genomtänkt. Det borde vara i allas intresse att också skapa andra värden än aktieägarvärde i de här vindprojekten? I samhällets intresse, allmänhetens intresse och företagens intresse är naturligtvis att all elproduktion kan leverera och möta efterfrågan när den finns, med andra ord att kunna gasa och bromsa i takt med efterfrågan. Eller är det inte det? För i så fall hade väl inte sekunda elproduktion dvs icke styrbar eller väderberoende elproduktion värderats lika högt av systemet som den primära? Den senare som utöver energi också levererar reglerkraft nödvändig för vindkraften och effekt när det krävs för att möta en hög efterfrågan.

Att den som investerar i vindkraft också borde investera i någon form av lagringskapacitet (batteri eller vätgas) baserat på den effekt som installeras i systemet i och med vindkraftinvesteringen borde vara självklart. Ett motargument skulle då säkert och som ett brev på posten resas och argumentera för att med ett sådant krav skulle ingen investera i mer vindkraft! Så bra då.
För i så fall skulle ett krav på att addera effektvärde eller lagringskapacitet till ett vindkraftsprojekt fungera och styra rätt avseende ny elproduktion. Idag gynnas väderberoende elproduktion utan effektvärde på bekostnad av andra och bättre alternativ.

Så vad blir då min slutsats? Ja, kanske att andra och mer ansvarsfulla investerare borde kunna lockas till kraftproduktionen om regelverket gjordes om för att hantera såväl effekt som energi dvs system-, ekonomi- och klimatfrågorna på ett och samma bräde. Och att det nog aldrig är rätt att kommuner eller kommunala bolag investerar i högriskprojekt som ligger långt utanför deras samhällsuppdrag.
Så tycker jag, vad tycker du?

55 nya kärnreaktorer på gång i Europa

På Second Opinion Energi reder Svenolof Karlsson ut begreppen runt klimatomställningen i Europa i allmänhet och avseende läget för kärnkraften i synnerhet.

En del häpnadsväckande information avtäcks i artikeln som exempelvis att kolarbetarna i Polen ska få en livstidslön när kolindustrin nedmonteras (avvecklas). Eller att länderna i Europa som inte bygger ut eller redan har en stor andel kärnkraft satsar på att bygga ut sitt beroende till naturgas och går från fossilfritt till fossilt samtidigt som de pratar en massa om hur de löser klimatomställningen.

Den svenska energidebatten känns i det här perspektivet som en patetisk chimär där kortsiktighet och plakatpolitik fortfarande tillåts styra utvecklingen. Eller är det avvecklingen av ett fossilfritt och stabilt kraftsystem som vi bevittnar?
Läs gärna tidigare inlägg på samma tema här på naasef.

https://naasef.varapaa.se/wp-admin/post.php?post=660&action=edit

Reflekterar över tillståndet i det svenska kraft- och energisystemet så här i början av februari 2021. Pandemin gör att såväl energi- som klimatfrågorna hamnat i skymundan det senaste året. Stolleutspelen har emellertid duggat allt tätare den senaste tiden i takt med att vinterkylan breder ut sig över landet.
SVT:s inslag, se https://www.svtplay.se/klipp/30125804/tre-fragor-om-elbristen-i-sverige, belyser rätt väl tillståndet i det svenska kraftsystemet och bekräftar i stort den bild som målas upp i Energi eller effekt., på denna site.

Saklighet, samhällsintresse och helhetsperspektiv är efterfrågade tillgångar i den här debatten. Jag tycker att SVT-inslaget definitivt klargör en hel del, men kanske inte är tydliga med att den fossilfria/förnybara el vi exporterar ersätter elproduktion som är i värstingklass ur klimatsynpunkt i de länder vi exporterar till. Och även om importen är avsevärt mycket mindre än exporten så släpper den kanske ut lika mycket fossil koldioxid som vi bidrar till att spara med vår export. En intressant ”balansfråga” som inte diskuteras eftersom utsläpp i våra grannländer inte belastar oss och vår fossilfria och förnybara elproduktion. Elexporten är inget problem så länge vi inte gör den till ett problem. Den bidrar till att sänka utsläppen av fossil koldioxid i vårt närområde så länge vi inte gör oss beroende av en större andel väderberoende elproduktion.

Nu är det kallt igen. Och i hela landet på en gång.
För ovanlighetens skull så blåser det också en del trots kylan.

Tidningarna skriver om att vi tvingas starta Karlshamnsverket och att det var fel att avveckla Ringhals 1. Ska vi verkligen behöva importera polsk och tysk kolkraft när det är kallt? Hur ska det gå med den gröna omställningen och den massiva elektrifieringen av fordon och svensk industri? En del gamla frågor och synpunkter, några lite nyare.

Det politiska käbblet är igång. Och det enda man är överens om är att det är regeringens fel. Om inte den nuvarande så säkert någon av de tidigare. Och det enda man har gemensamt det är faktiskt att få om ens någon politiker i modern tid någonsin har förstått skillnaden mellan effekt och energi. För hur kan det annars ha blivit så som det är nu? Varför stänger vi ner väl fungerande och styrbar kraftproduktion och bygger ut vindkraften? Varför ser vi inte det paradoxala i att denna strategi implementeras parallellt med att vi driver på elektrifieringen av fordonssektorn och gynnar fordonsindustrin som rusar på som i fornstora dagar. Detta har lett oss rakt in i ett dysfunktionellt kraftsystem, som fortfarande fungerar bra i perioder, men redan visar sig lida av såväl priskollapser i varma och blåsiga perioder som effektbrist och importbehov i kalla perioder.
Vi tänkte kanske inte på det?

Det har sagts om och om igen de senaste åren. Vi har oftast gott om elenergi på årsbasis och framförallt under vår, sommar och höst då vi också kan exportera en hel del el till våra fossilberoende grannar. Vindkraften har inget eller ytterst begränsat effektvärde, vilket i praktiken innebär att när efterfrågan är över 20-25 000 MW som i förra veckan då bidrar vindkraften vanligtvis med mindre än 10% av kraftproduktionen.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen; frys alla utbyggnader av ytterligare storskalig vindkraft. 2020 producerade denna ca 30 TWh (elenergi), vilket är en imponerande siffra, men allvarligt för kraftsystemet och de styrbara kraftslagen eftersom vår prismodell saknar komponenter som ger kraftproducenterna ersättning även för dess effektvärde i systemet. Eller kräver att exploatörerna av ej styrbar kraft, parallellt med att de reser mölla på mölla, också investerar i batteriackumulatorer eller annan lagring av den elenergi som produceras så att den bidrar även när det inte blåser.

Att stänga ner eller försvåra för den styrbara kraftproduktionen ytterligare riskerar att bli förödande för kraftsystemet och kraftproduktionen även om vi fryser vindkraftutbyggnaderna. Importerad kraft från våra grannländer kommer i kalla perioder sällan  från den renaste eller klimatvänligaste elproduktionen och självklart ska vi undvika att driva utvecklingen ännu längre in i dessa kraftproduktionens bakgårdar, där fossila bränslen som brunkol och annat ännu är förhärskande. Paradoxalt nog leder svensk energipolitik med massiva satsningar på storskalig vindkraft och elektrifiering av fordonssektorn, vårt kraftsystem allt längre ifrån den gröna vision som våra politiker drömmer om. Den rådande inriktningen gagnar ingen mer än de särintressen som skickligt utnyttjar situationen för sina egna ekonomiska intressen.
Tänk om för klimatets och den svenska ekonomins skull.