Nätverket Svenskt Energiförnuft

Följde med stor behållning Svenskt Näringslivs webbinarium Hur bör Sveriges elsystem se ut år 2045?.. Inom ramen för detta presenterades bland annat  ”Kraftsamling elförsörjning – Långsiktig scenarioanalys” vars sammanfattande slutsatser jag saxar nedan.

Personligen är jag dock tveksam till Svenskt Näringslivs prognos om att elbehovet kommer att öka från dagens 145 TWh till så mycket som 200 TWh 2045, men för slutsatserna spelar detta ingen större roll. Teknikneutralitet och en tredjedel av vardera vattenkraft, kärnkraft och vindkraft skulle innebära att vi kan upprätthålla ett stabilt kraftsystem som inte är beroende av import. Ett system som i sin helhet är fossilfritt. Tillräckligt bra tycker jag.

”De totala systemkostnaderna består i samtliga fall främst av fasta investeringskostnader. Kostnaden varierar från 320 kr/MWh upp till strax över 500 kr/MWh. De mest kostnadseffektiva systemen är de som tillåter handel som en del av systemdimensioneringen, då de kräver lägre investeringskostnader. När analysen frångår principen om teknikneutralitet och begränsas till enbart förnybar elproduktion stiger de totala systemkostnaderna med i snitt minst 40% jämfört med de teknikneutrala scenarierna. Detta utan att inkludera merkostnader för systemtjänster. Vid 100% förnybar elproduktion sjunker den planerbara elproduktionen från ungefär 50% i de teknikneutrala scenarierna till cirka 36%. Vidare ökar systemets direkta land- och havsanvändning. Systemets minskade stabilitet för störningar ökar och resulterande driftmönstret för vattenkraften kan komma att utgöra ett allvarligt miljömässigt problem.

Rapporten konkluderar att genom ett teknikneutralt angreppssätt kommer det framtida svenska kraftsystemet kunna leverera leveranssäkerhet såväl som fossilfrihet på ett mycket konkurrenskraftigt sätt för den svenska ekonomin. Det existerande svenska elsystemets bas, dess planerbara fossilfria vattenkraft samt dess kärnkraftskapacitet, utgör en ideal startposition för elsystemets framtida roll i en övergång till ett helt fossilfritt samhälle.
Sammantaget tar vi från Kraftsamling Elförsörjning med oss nedan stående observationer till vårt vidare arbete med att ta fram rekommendationer och policyförslag för elsystemet som helhet:

• Elsystemets kostnadseffektivitet, leveranssäkerhet och fossilfrihet är avgörande för svenskt välstånd och klimatomställning
• Ett elsystem i balans, med ungefär lika delar av vattenkraft, kärnkraft och vindkraft utgör ett kostnadsoptimerat elsystem
• Ett teknikneutralt elsystem är mer kostnadseffektivt och mindre känsligt än ett som är 100% förnybart
• Sverige ska inte vara beroende av fossil elimport för att klara elförsörjningen
• Kostnadseffektivitet måste vägas mot försörjningstrygghet
• Dagens elmarknadsdesign är otillräcklig för att säkerställa ett kostnadseffektivt elsystem
• Vattenkraften kommer se ett avsevärt förändrat körmönster till följd av ökad mängd variabel elproduktion
• Ny kärnkraft kan komma att utgöra en del av ett kostnadseffektivt elsystem 2045
• Andelen solkraft är marginell i ett kostnadsoptimerat elsystem
• Kalkylräntan har stor betydelse för den totala systemkostnaden
• Det framtida svenska elsystemet bör inte dimensioneras för ett ökat beroende av den norska vattenkraften”

Tydligt och klart. Rapporten visar att det svenska målet om att elförsörjningen ska vara 100% förnybar 2045 är en mycket kostsam strategi som dessutom innebär ökad störningskänslighet och lägre leveranssäkerhet. Inte ens Sverige som har ett bra utgångsläge med vattenkraften och kärnkraften har råd med detta utan bör revidera ordvalet i det här målet och istället sikta på att elförsörjningen ska vara fossilfri till 2045.

En sådan semantisk förändring skulle vara försumbar för våra klimatansträngningar och samtidigt tillföra realism, helhetsperspektiv och kostnadseffektivitet till vår strategi för framtida elproduktion. Fokus skulle i en sådan kraftsamling också i högre grad kunna riktas till de sektorer där utmaningarna och behovet av ekonomiskt stöd för utveckling och innovationer är större. Uppenbara behov finns i förstärkningen av överföringsnäten, fossilfria transporter och industrier.

Eller är det inte en tillräckligt offensiv klimatpolitik att nöja sig med en fossilfri elförsörjning till 2045?

Vilka alternativ satsar andra länder på för att genomföra klimatomställningen i närtid. Är det i huvudsak offensiva åtgärder som kommer att ge stora utsläppsminskningar på kort sikt och finns det därför skäl att vara optimistisk? Eller går utfasningen av fossila bränslen alldeles för långsamt och i vissa sammanhang åt fel håll?

Ledaren i Kristianstadsbladet från den 4 september pekar på några problemområden där satsningar på fossila bränslen framställs som gröna eller som åtgärder till gagn för klimatomställningen. http://KB 4sep.pdf

Slutsatsen är att klimatet har inte råd att ersätta ett fossilt bränsle med ett annat, vilket nog är självklart för alla som tror att klimatförändringarna är en realitet och att vi behöver ställa om utan dröjsmål. Joakim Bromans artikel på ledarsidan är viktig, inte minst för att få svenska miljö- och klimatvänner att vakna upp och se på det som sker i världen bakom kulissen ”Klimatomställning” med nyktra ögon. Att vi svenskar som redan har ett i huvudsak klimatneutralt kraft- och energisystem försöker slå knut på oss själva för att ”rädda världen” är frukten av okunskap och aningslöshet. Ledaren pekar på flagranta exempel av greenwashing för åtgärder som bara leder vidare in i fossilbränsleberoende. Tyskland är ett näraliggande exempel och Nordstream 1 var redan den en tokig investering och Nordstream 2 är väl närmast att betrakta som ren galenskap sett med klimatögon och det säkerhetspolitiska läget i Europa, men många länder sitter fast i dåliga lösningar och de klimatneutrala och förnybara alternativen är dyrare och betydligt sämre systemtekniskt sett.

Jag förstår oron för kärnkraften, men samtidigt är det svårt att äta kakan och ha den kvar. Ska vi ersätta de fossila bränslena (kol, olja och naturgas) i produktionen av el eller för den delen för uppvärmning, nedkylning, transporter och matlagning i stora delar av världen så går det inte bara med förnybara (ostyrbara) lösningar dvs sol och vind. Befintlig svensk kärnkraft liksom för många andra länder i världen även ny kärnkraft, är faktiskt nödvändig för att klimatomställningen ska vara görlig i praktiken. Ny kärnkraft är emellertid dyr och storskalig sol- och vindkraft sämre systemtekniskt sett, och då blir incitamenten för naturgas betydande. Detta gäller för stora delar av Europa och här handlar klimatomställningen inte om att göra sig kvitt alla fossila bränslen utan att ersätta kolkraftverken med naturgaseldade anläggningar och att fortsätta distribuera naturgas i den enorma och finmaskiga infrastruktur som redan finns på plats. I grunden beror den utbredda fossilbränsleanvändningen och trögheten i klimatomställningen på ekonomiska faktorer, och på att de fossila bränslena konsekvent undslipper sina miljö- och klimatkostnader. Sverige är exempelvis i princip ensamt om att sedan många år ha koldioxidskatt. Den svenska utmaningen framöver består emellertid inte i att öka skatterna på oönskade alternativ som redan är på väg ut, utan att öka de positiva incitamenten för industri, trafikanter och konsumenter att välja rätt bränslen, energibärare och lösningar för miljön och klimatet.

I Sverige försöker vi lösa de globala utsläppen genom åtgärder på marginalen av den promille som de svenska utsläppen av klimatgaser representerar. Åtgärder som ger liten påverkan på de globala utsläppen och naturligtvis drunknar i de massiva utsläpp som USA, Kina, Indien, Brasilien, Tyskland m fl står för idag. Detta är emellertid inget skäl för oss att sluta genomföra åtgärder som minskar vår klimatpåverkan, men kanske då satsa på områden som ger bäst värde för pengarna. Detta innebär för vår del att fokusera på ökad överföringsförmågan i stam- och regionnäten, bibehålla kärnkraften, satsa fullt ut på biodrivmedel och energieffektivisering i användarledet till vilken solceller integrerade i byggnader också bör räknas in. El från solceller med energilagring är en framtidslösning även om såväl batteriteknik som att producera vätgas genom elektrolys och andra mera tekniskt avancerade alternativ fortfarande är alldeles för dyra för att kunna få en bredare spridning.

Gaskraftverkens elproduktion är mycket viktig för de europeiska elnätens effekt- och frekvensbalans då de producerar el med stor flexibilitet i produktionen. Åren framöver kommer gaskraft dessutom att bli allt viktigare då det europeiska elnätet blir allt mer väderberoende. Koldioxidutsläppen ska reduceras med mer vindkraft, som i sin tur någon gång i framtiden (för sent!) kanske kan balanseras av koldioxidfri vätgas i gaskraftverken.

Med tanke på den globala situationen efter pandemin och de ekonomiska svårigheter som många länder nu och under de närmaste åren kommer att möta så är det svårt att vara optimist. Och i det perspektivet så blir det ännu viktigare att vi jobbar med rätt saker långsiktigt och utvecklar vårt energi- och kraftsystem till att fullt ut bli klimatneutralt och till stor del dessutom baserat på förnybara bränslen och tekniker. Att istället för att ersätta fossila utsläpp (kol) med något mindre fossila utsläpp (naturgas) så bör klimatneutralt göras rumsrent på vägen till förnybart. Att ta steget från kol till förnybart på direkten blir fruktansvärt dyrt och det är först när de fossila alternativens miljö- och klimatkostnader blir tydliga som säker och klimatneutral kärnkraft kommer att kunna konkurrera och fullt ut bidra till långsiktiga systemlösningar till gagn för klimatomställningen.

Då finns det skäl för en försiktig nationell (lokal) optimism.

Helhetsperspektiv och långsiktighet är avgörande för att skapa ett hållbart energi- och kraftsystem. Detta har historiskt sett varit en stark svensk gren till gagn för såväl industri som konsumenter. De senaste tio åren har helhetsperspektivet gått förlorat, vilket fått betydande konsekvenser för stabiliteten i kraftsystemet och leveranssäkerheten. Utbyggnaden av vindkraften till dagens nivå går att hantera om kärnkraften och vattenkraft bibehålls. För att skapa balans mellan norr och söder är emellertid ökad överföringskapacitet nödvändig. Investeringarna i kraftsystemet för de närmaste tio åren bör i huvudsak styras till att bygga bort flaskhalsarna i överförings-  och distributionsnäten istället för att slarvas bort på andra och tveksamma satsningområden.

Det är exempelvis svårt att förstå motiven för att regeringen envisas med att driva fram ett stödsystem för havsbaserad vindkraft och därmed fortsätta på samma väg som redan gett ett kraftsystem i obalans. Investeringar i ytterligare vindkraft kommer paradoxalt nog att permanenta elpriset på nivåer som urholkar lönsamheten för befintlig vind- och vattenkraft, men också slå tillbaka på investerarna i form av mager avkastning. Paradoxalt nog leder ytterligare ej styrbar storskalig kraftproduktion också till ökad import av fossilbaserad elproduktion från våra grannländer. Varför är det så förtvivlat svårt att förstå att dagens situation kräver att flaskhalsarna i överförings- och distributionsnäten byggs bort och att vi inte behöver ytterligare storskalig elproduktion förrän tidigast 2030-2035. Alla remissinstanser kan väl ändå inte ha fel?

Elbrist är bara dålig planering

Våra finska vänner studerar uppenbarligen med förundran den svenska situation och debatten. Ny kärnkraft är emellertid inte något som kan eller bör forceras fram. Att fokusera på att de sex (sju?) reaktorer vi har kvar i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals kan drivas med hög säkerhet och god tillgänglighet åtminstone till 2045 är utöver diskussionen om ökad överföringskapacitet mellan norr och söder de åtgärder som behöver prioriteras de närmaste åren. Diskussioner om ny kärnkraft, subventioner till ytterligare storskalig vindkraft eller stora solcellsparker är faktiskt kontraproduktivt i nuläget. Det är dock lätt att förstå om beslutsfattarna är tveksamma till SvK:s kompetens när Sydvästlänken som skulle varit i drift 2014 försenats 19 gånger (tror jag det är), och nu beräknas tas i drift i oktober 2020. Klarar SvK av sitt uppdrag som bl a är att bygga bort flaskhalsarna i stamnätet inom rimlig tid? Detta är naturligtvis också en relevant fråga i sammanhanget.

”Elsystem i balans viktigare än mer vindkraft”

Johans analys är heltäckande, tydlig och klar och borde vara enkel att ta in för beslutsfattare på energi- och miljöområdet, oavsett politisk färg.

Konsekvenserna av att våra beslutsfattare inte vet vad de håller på med i sak- eller systemfrågorna exponeras nu i kraftsystemet. Vi har sagt det tidigare och det förtjänar att sägas igen. Värna befintlig vatten- och kärnkraft. Bygg bort flaskhalsarna i överförings- och distributionsnäten. Skapa bättre incitament för biodrivmedel, vilket även kan dämpa efterfrågan på kapacitet för ytterligare laddinfrastruktur. Fortsätt att stödja industrins omställning bort från fossila bränslen där HYBRIT och pilotanläggningen för fossilfri stålproduktion är ett bra exempel. Den ständigt pågående energieffektiviseringen i användarledet lär fortgå liksom installationerna av solceller, i ökande grad integrerade i byggnaders tak och fasader. Och med sjunkande priser på batterikapacitet kan fler och fler fastigheter kompletteras med energilager för optimering av energianvändningen lokalt samt i någon mån också avlasta distributionsnäten i höglastperioder.

Att driva utvecklingen med ett sådant helhetsperspektiv vore att värna svensk industri, miljön och klimatet.
Och samtidigt bidra till att stabilisera kraftsystemet.

Kristersson och Sabuni har enats i stöd för ny kärnkraft och föreslår som en första åtgärd att den svenska lagstiftningen runt kärnkraften i allmänhet och ny (fjärde generationens) kärnkraft i synnerhet uppdateras. Det är en klok tanke och i skenet av klimatfrågan så tror jag varken vi eller världen i övrigt klarar en långsiktig klimatvänlig energiförsörjning utan att använda kärnkraft.

Alternativen till kärnkraft i en hållbar produktionsmix är få och definitivt sämre sett ur ett helhetsperspektiv. Den väg vi slog in på för ett antal år sedan i Sverige har skapat ett kraftsystem som är på god väg att bli dysfunktionellt och skulle vindkraften fortsätta växa på samma sätt som de senaste tio åren kommer det att bli stora negativa konsekvenser för elförsörjningen. Sämre leveranssäkerhet och högre samt kraftigt volatila priser. Fortsätter vi dessutom att urholka den styrbara delen av kraftproduktionen kommer problemen att förvärras.

Nu är väl emellertid inte risken att det byggs särskilt mycket ny elproduktion med rådande prognoser för systemprisutvecklingen och skulle stöden tas bort är väl sannolikheten nästan noll för detta. Risken för att välfungerande och säker kärnkraft avvecklas i förtid är definitivt större och skulle få allvarliga konsekvenser för det svenska kraftsystemet både ur effekt- och klimatsynpunkt. Kristerssons och Sabunis förslag kan möjligtvis bidra till att lösa Sveriges långsiktiga energi- och effektproblem, men dagens situation verkar även de underskatta liksom energiministern och regeringen. Det är sant att det är bra om el kan produceras när den behövs och där den behövs, men om inte politiker och beslutsfattare tar till sig fakta om effekt- och kapacitetsproblematiken i det svenska systemet är risken uppenbar att vi fortsätter utför på ett redan sluttande plan. Ny kärnkraft löser nämligen inte de problem vi redan har i det svenska kraftsystemet.

Det hade varit uppfriskande om Kristersson och Sabuni också pekat på det faktum att dagens kraftsystem inte kräver mer eller mindre elproduktion de närmaste fem tio åren utan det är investeringar i överförings- och distributionsnäten som måste prioriteras. Så utred gärna förutsättningarna för ny kärnkraft, men skapa inte ytterligare låsningar i den svenska energipolitiken baserat på denna ståndpunkt. Försök istället luckra upp dagens låsningar och varakonstruktiva.

En hållbar energipolitik bör (?) alla partier kunna enas om, men det bygger på att låsningarna mot bibehållen kärnkraft liksom låsningarna för att vi ska bygga ut den storskaliga vindkraften i Norrland ännu mer, kan lösas upp. Det måste sägas även om varken Miljöpartiet eller Naturskyddsföreningen håller med; vi behöver inte mer storskalig vindkraft i norra Sverige! Överhuvudtaget så skapar all storskalig ej styrbar elproduktion problem i kraftförsörjningen om denna inte kan balanseras med reglerkraft typ vattenkraft eller gigantiska batteriparker för att effekten ska finnas när den behövs.

Till detta behövs också tillräcklig kapacitet i överförings- och distributionsnäten för att elen ska nå dit där den behövs och i Sverige är begränsningarna till och inom delar av södra Sverige ganska betydande, vilket får så tokiga konsekvenser som att det blir lönsamt att köra oljekondens i Karlshamn mitt i sommaren. För mycket produktion i norr ger elpris på 15-20 öre/kWh medan priset i södra Sverige landar runt 80-85 öre/kWh pga otillräcklig produktion. Allt sammantaget tydliga signaler om att något inte står rätt till och att i den mån ny elproduktion ska tillföras systemet så är det i söder som behoven finns. Ett bättre alternativ är emellertid att öka överföringsförmågan av el från norr till söder och eliminera de kapacitetsbegränsningar som redan ställer till det rejält för industrier och företag i söder och den styrbara kraftproduktionen i norr. De subventioner som ges till elproduktion idag borde omdirigeras och istället gå till förstärkningar i överförings- och distributionsnäten.

Att enskilda politiker fortfarande uttrycker sig i termer om att ”de inte är oroliga så länge vi är nettoexportör av el”, är svårt att förstå. Det är emellertid lätt att förstå att de som uttrycker sig på det viset, inte har förstått hur läget i vårt svenska kraftsystem faktiskt är, och att problemen kan riskera att förvärras framöver. När behovet är stort och oavsett hur mycket det blåser så försörjs södra Sverige med en stor andel importerad el från våra grannländer, kraftproduktion som dessvärre är betydligt sämre än den svenska, inte minst ur klimatsynpunkt.

Det är inte bra för någon varken företag, kunder eller klimatet.

Det är många år sedan det konstaterades att den globala uppvärmningen är en effekt av de senaste 150-200 årens användning av fossila bränslen. Först kolen, sedan oljan och numera också naturgasen. Det är också välkänt att uppvärmningen beror på ökningen av koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären och att vi som vandrar på jorden gemensamt behöver bromsa ner temperaturökningen för att minska de skadliga effekterna av våra utsläpp. I dagens tidning läser jag att franska Total och nederländska Shell som är två av världens största oljebolag, ”missar sina egna klimatmål” och ställer mig den retoriska frågan; ”vem kan vara förvånad över detta faktum?”, när utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka globalt sett och detta beror på att världen, trots alla larmrapporter, fortsätter att använda fossila bränslen i oförminskad skala. Utvinningen av fossila bränslen och förädlingen av dessa till bunkerolja, flygbränsle, eldningsolja, bensin och diesel har varit nyckeln till de globala oljebolagens expansion och förmögenheter, men också till västvärldens och på senare år asiatiska länders expansion och tillväxt.

Enligt många freds- och konfliktforskare så har kampen om dessa ändliga tillgångar varit orsaken till de allra flesta krig som världen upplevt sedan mitten av 1800-talet. Vinnarna har successivt byggt upp banker och institutioner som finansierat ytterligare prospektering, tillväxt, vapenmakt och krigföring. Denna affärsmodell fungerar lika bra idag som någonsin, vilket innebär att de stora oljebolagen mår utmärkt och om de bara putsar på sina fasader och varumärken dvs sätter upp mål för minska sina klimatutsläpp lite grand, så kan de fortsätta att utvinna olja och gas samt sälja dessa till sina kunder världen över.  

Utsläppen från själva utvinningen är betydande, men ändå en droppe i havet jämfört med utsläppen från användningen av de produkter deras kunder använder i sina industrier, elproduktion och transporter. Värstingländerna avseende de klimatpåverkande utsläppen är Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan medan EU tar sig in på tredje plats mellan USA och Indien. Sverige står för 1 promille dvs en tusendel av de globala utsläppen. Se ytterligare statistik på EU-parlamentets webb-sida: https://www.europarl.europa.eu/news/sv/headlines/priorities/klimatforandringar/20180301STO98928/utslapp-av-vaxthusgaser-per-land-och-sektor-nyhetsgrafik 

Att vända utvecklingen och skapa en global transformationsprocess kräver mer än plakatpolitik, vackra ord och urvattnade internationella överenskommelser. Greenwashing och andra putsmedel liksom suboptimala lösningar florerar numera över jorden liksom i Sverige. En transformation förutsätter ett helhetsperspektiv och måste grundas på fakta och vetenskap för att bli av och ge de moteffekter som vi alla vet är nödvändiga. Att bryta fossilbränsleanvändningen och -utvinningen förutsätter minskad efterfrågan och eller effektivare energianvändning globalt samt dels att alternativen skyndsamt ställs till marknadernas förfogande och att användarna av fossilbränsle (och utvinnarna) får betala för sina utsläpp.

Tillgången på alternativa bränslen och lösningar måste utvecklas liksom de ekonomiska incitamenten för såväl produktion som användning av de klimatvänliga lösningarna om en transformation ska bli möjlig. Alternativen måste liksom fossilbränslena vara lagringsbara och konkurrenskraftiga prismässigt annars kommer väldigt lite att hända i praktiken. Lösningar för förnybar elproduktion utan integrerade batterilager är av litet värde. Om dessa integreras i kraftsystem med en större andel styrbar och koldioxidneutral (kärnkraft) eller förnybar (vattenkraft) elproduktion kan hållbara system byggas. Biogas, vätgas liksom biodrivmedel kan lagras, men måste produceras utan skadliga utsläpp eller andra sidoeffekter, vilket gör att palmolja eller andra förnybara bränslen som baseras på skövlingen av regnskogar är bannlysta i sammanhanget. Att konvertera energianvändning till elbaserade lösningar bygger också på att elen produceras med koldioxidneutrala eller förnybara produktionskällor för att vara acceptabel.

Alternativen finns, men är behäftade med svårigheter av teknisk, ekonomisk eller miljömässig karaktär som emellertid kan hanteras och övervinnas. Prismodellerna för exempelvis fordonsbränslen måste därvidlag utvecklas så att det lönar sig att göra rätt val för klimatet i användarleden. När efterfrågan på olja stiger så stiger också priserna, vilket främst ökar oljebolagens lönsamhet. Hela modellen bygger på att konkurrenskraftiga alternativ saknas och att ökad industri- eller transportaktivitet därmed driver på fossilbränsleanvändningen. Den motsatta effekten med sjunkande oljepris baserat på minskad efterfrågan blev fallet när stora länder stängde ner sina samhällen och industrier under Coronapandemin.  Att bensin och diesel är för billig är nog de flesta överens om och höjs priserna rejält så kan säkert efterfrågan dämpas, men så länge inte alternativen finns kommer detta inte att ge några omvälvande effekter. De ekonomiska incitamenten i såväl produktions- som användarleden måste ökas rejält för att alternativen ska bli en realitet och kunna ersätta de fossila bränslena globalt sett.

Det svenska kraft- och energisystemet bör kunna stå modell för en variant av ett hållbart system. Säkerställ dvs bibehåll nuvarande produktionssystem genom att pausa alla beslut om att öka eller minska produktionskapaciteten i förslagsvis fem år. Investera istället i överförings- och distributionssystemen för el och skapa därtill en transformationsmodell för industrin och transportsektorn där de ekonomiska incitamenten för produktion och användning av biobränslen och biodrivmedel ökas rejält. Med rejält menas att det ska löna sig att välja rätt för miljön och klimatet. Låt de positiva incitamenten för biodrivmedel och biobränslen finansieras med kraftfulla avgifter som betalas genom användningen av fossila bränslen (polluter pays principle). Kan inte detta fås att fungera i ett system som till stor del redan är koldioxidneutralt så är jag väldigt pessimistisk om en klimatomställning globalt överhuvudtaget är möjlig.

Vad hindrar oss från att komma igång med detta?

Energiföretagen kommenterar det faktum att Ringhals 1 återstartas mitt i sommaren av leveranssäkerhetsskäl.

https://www.energiforetagen.se/pressrum/nyheter/2020/juni/tillfallig-losning-for-leveranssakerhet-i-sommar/

När ska det gå upp för beslutsfattarna att vi behöver mer planerbar kraftproduktion redan idag. Och att ytterligare storskalig vindkraft och solcellsparker förvärrar en redan allvarlig situation. Prisras och bristande leveranssäkerhet är tydliga konsekvenser på att vi behöver bromsa utbyggnaden av den storskaliga icke styrbara kraftproduktionen.

Subventioner till småskalig sollcellsproduktion integrerad i fastigheter och bebyggelse kan vara fortsatt ok eftersom denna produktion är att betrakta som energieffektivisering och minskar behovet av eldistribution ut till kunden. Gärna i kombination med batterilösningar för att också kunna kapa effekttoppar ute hos användarna. Härvidlag behövs tydliga incitament för slutanvändaren att fatta rätt beslut i sin vardag.

För att motivera oss att tanka bilen med biodrivmedel och minska vårt klimatavtryck genom anslutning till fjärrvärme alternativt konvertera uppvärmingen till ved eller pellets behöver incitament för dessa lösningar införas eller skärpas. Dessa åtgärder skulle minska utsläppen av klimatpåverkande gaser, men också bidra till att sänka effektbehoven ute i nätet jämfört med olika varianter av elvärme och laddningsbara fordon.

Partiernas energipolitiska taleskvinnor och -män borde kunna enas om detta för att bidra till att minska Sveriges utsläpp av klimatgaser. Ett gott och gemensamt initiativ vore välkommet. Att bli överens om att lägga ner den ”Elhandlarcentriska modellen” vore en välgärning och ett bra första steg på vägen till att enas om en klimateffektiv energipolitik.

Rubriken får säkert en del läsare att studsa, men så är det faktiskt i praktiken. Och med bättre incitament än idag för att välja rätt fordon baserat på dina individuella behov av transporter och för att minimera ditt klimatavtryck, borde rubriken vara en självklarhet snarare än att svära i kyrkan. Bilister med dieselbil bär en stor del av vår kollektiva klimatskam, vilket tyvärr är både en förlegad och delvis felaktig syn.

De flesta biltillverkare satsar på eldrivna modeller idag. Dels svindyra elbilar med Tesla som förebild och främsta konkurrent. Dels (för) små och funktionellt begränsade bilar som är avsevärt dyrare än konkurrerande varianter med förbränningsmotor. Dels funktionellt begränsade laddhybrider. Teknikens värld testade tidigare i år några av de laddhybrider som finns att köpa i Sverige bl a avseende körsträcka på el i praktiken. Det är ingen kul läsning eftersom resultaten är skrala. Hade biodiesel (HVO100) och alla de bilar som kan köras på detta klimatneutrala bränsle fått samma uppmärksamhet som elbilar och infrastrukturen för att kunna ladda dessa, vore situationen för svenska bilister nog betydligt bättre ur klimatsynpunkt. Både för de av oss som behöver bilar med lång räckvidd och de som klarar sig med en kortare.

Resultaten avseende körsträckorna på el varierar mellan 21 km per laddning till 59 km. Bäst resultat har Kia Optima Sportswagon Plug-In-Hybrid och sämst är Mercedes E 350 e. Så inte ens den bästa kommer i närheten av de 80-100 km som jag med ett skånskt perspektiv tycker vore rimligt för att hybriden ska kunna anses vara ett reellt verktyg i en minimering av de fossila bränslena i transportsektorn.

Vad är det som hindrar normalt sett kreativa bilkonstruktörer från att klämma in ytterligare batterikapacitet i de här bilarna? Är det kostnaden för batterierna, viktproblemen eller utrymmesbrist som begränsar?
Jag skulle tro på det förstnämnda eftersom ett batteripaket på ca 14 KWh fortfarande kostar runt 100 000 kr. Med en förbrukning på 2-3 kWh per mil så behövs det två paket på 14 KWh dvs ett batteripaket för 200 000 kr för att få en räckvidd på 100 km i praktiken. Först när batterier med den här kapaciteten har sjunkit rejält i pris och inte fördyrar laddhybriderna så kraftigt som idag samt kan klämmas in i fordonen utan att det innebär alltför stora funktionella kompromisser, kommer det att bli fart på den här marknaden. Mindre, lättare och billigare förbränningsmotorer skulle naturligtvis också underlätta när batterikapaciteten behöver ökas. Jag hittar i testflottan dessutom bara en enda modell, Mercedes 300 de SCR AdBlue Plug-In-Hybrid som drivs med el och diesel. Den ska enligt uppgift från tillverkaren ha en räckvidd på el motsvarande 50 km. Tanken rymmer 50 l diesel, vilket innebär att räckvidden totalt torde hamna mellan 700-800 km fulladdad och fulltankad. Den här bilen är emellertid bakhjulsdriven och kan inte köras på HVO eller annan biodiesel, så inte heller denna bil är kanske ett hybridalternativ för privatbilister i glesbygd. Även om det numera går att tanka HVO100 på många orter i Sverige, tack vare OKQ8:s samarbete med finska Neste.

Jag läser en annan och kanske än mer intressant test på nätet, se länk, https://www.mestmotor.se/recharge/artiklar/biltester/20200212/3-laddhybrider-volvo-drar-bensin-redan-fran-start/, som handlar om jämförelser i energiförbrukning och räckvidden på el för tre laddhybrider. Det är Volvo XC90, BMW 530 och Mercedes E 300 och jag saxar följande om tillvägagångssättet ur texten.

”Ska man på ett rättvist sätt mäta förbrukning och elektrisk räckvidd på laddhybrider vill det till att vara så noggrann som möjligt. Så här gör vi. Alla bilar i testet tillbringar natten innan förbrukningsrundan i vårt cirka 20-gradiga garage. Laddsladdarna är självklart i så att bilarna garanterat startar rutten med både full bränsletank och fullt batteri. Eventuella förvärmningsfinesser av kupén används inte i någon bil. På kommando rycks laddsladdarna ut och testbilarna ger sig ut i karavan på en identisk förbrukningsrunda. Klimatanläggningarna är redan från start inställda på samma temperatur (21 grader) och även andra strömförbrukare som stols- och rattvärme används – i den mån de används – enligt principen ”lika för alla”. Vi tvingar bilarna att starta på ren eldrift så länge de förmår. Efter hand slår de själva över i hybridläge. Rutten inleds med långsam stadstrafik i två mil där farten sällan ens når upp i 50 km/h. Efter det kommer två mil med 80-begränsning, följt av sjutton mil med ömsom 80- och 100-vägar.”

Resultaten imponerar inte och är väl knappast något som de här tillverkarna borde vara särskilt stolta över, eller?

För egen del har jag en Volvo XC60 D4 AWD med 8-stegad automatlåda, som sedan jag hämtade den hos Volvo i Kristianstad förbrukat 0,59 l/mil på de ca 3500 mil den har rullat. Inte lika bra som Volvos uppgift (0,55), men ändå väldigt bra för en säker, komfortabel, fyrhjulsdriven och HVO100-kompatibel bil. Om vi studerar resultaten i testen så är jag helt övertygad om att min bonus malus-beskattade bil skulle närmat sig tillverkarens förbrukningsuppgifter om jag gjort just den resa som används i testet. Slutsatsen blir att min bonus malus-bil är bättre eller lika bra för klimatet som de tre testade laddhybriderna även om jag inte tillgodoräknar dieselbilarna den 20%-iga inblandningen av HVO som kvotplikten innebär i den fossila dieseln på macken. Eller att jag numera kan köra fossilbränslefritt genom att tanka HVO100 på OKQ8.

Då är frågan, vad får köparen för de ca 100 000 kr och uppåt (efter att eventuell miljöbonus dragits av) som de här bilarna kostar jämfört med min bonus malus-bil? Och vilken vinst gör miljön och klimatet om jag väljer en av de här laddhybriderna istället för min nuvarande bil? Det känns inte som att vinnarna är särskilt många i den ekvationen.

En del bilköpare kan emellertid ha stor nytta och glädje av att välja en laddhybrid. Min fru har t ex en BMW 225 xe. Detta är en laddhybrid med ca 25 km räckvidd på el i praktiken, med ett batteri på 7,4 kW. För henne vars behov av bil gör att hon inte behöver dragkrok och mestadels gör kortare pendlingsresor, är den här bilen perfekt. Nu råkar det vara så att hon också kört ca 3000 mil sedan hon köpte den och förbrukningen avseende bensin har i genomsnitt varit ca 0,25 l/mil. Med sin körcykel har hon alltså förbrukat ungefär hälften av den bensin (750 liter) som hon med en bensinversion (1500 liter) hade gjort på 3000 mil. Till detta kommer lite el som dels representerar en beskedlig kostnad i sammanhanget och dels är utsläppsfri eftersom det är svensk elmix vi laddar med. Slutsatsen blir att min hustru gör en insats för klimatet genom att åka laddhybrid istället för motsvarande bensinmodell och gjorde en bra affär när hon köpte en demobil som rabatterades med drygt 100 000 kr jämfört med listpriset efter att den rullat 150 mil.
Detta är en tydlig indikation på hur ”heta” laddhybriderna är på privatbilsmarknaden (och som tjänstebil) idag.

Fler bilköpare hade valt laddhybrid om dessa löste deras transportbehov bättre än idag och om inköpspriset vore konkurrenskraftigt. De låga driftskostnaderna och att de är bättre för klimatet blir grädde på moset om du kan köpa en laddhybrid till rätt pris. Och tänk när du dessutom kan tanka den med biobensin på macken till ett konkurrenskraftig pris.
Så som det redan är idag för många av oss med dieseldrivna fordon.

Med dagens förutsättningar (2020) är det således möjligt att minska vår användning av fossil diesel och bensin med ca 1400 liter diesel och 400 liter bensin per år dvs en minskning med 80%.
Tänk om vi vore fler som kunde välja rätt bilar och tanka dessa med biodrivmedel, då kunde vi snabbt minimera privatbilismens klimatavtryck. Och samtidigt skaka av oss klimatskammen.

”Priskollapsen skapad av politiken”

De senaste veckorna har en del insiktsfulla artiklar publicerats på Second opinion – Energi, dels av Unipers VD i Sverige, Vattenfalls VD och nu senast av VD och Ordförande i Energiföretagen.

Alla inläggen betonar vikten av återhållsamhet med subventioner till kommersiellt tillgängliga produktionsslag, eftersom det riskerar att snedvrida konkurrensen och skapa den typ av regionala obalanser som är en av orsakerna till priskollapsen på el våren 2020. Johan Svenningsson talar i egen sak, men också för ett hållbart kraftsystem där inte vindkraften i norr tillåts växa till skadliga nivåer där leveranssäkerheten allvarligt försämras.
Förstår våra politiker allvaret i situationen?

Även Vattenfall talar i egen sak, inte minst gällande elpriset och borde av rent ekonomiska skäl fokusera på att konsolidera sin verksamhet efter de äventyrliga förvärv och satsningar som tidigare chefer och tongivande politiker drivit igenom. Detta verkar de också göra under Magnus Halls ledning.

Pernilla Winnhed och Monika Karlsson betonar helheten och lyfter fram sex förslag till åtgärder. Jag hoppas att de har lättare att få gehör hos Ygeman och energidepartementets s k sakkunniga än alla de lobbyister och särintressen som i år får bekosta sitt rosévin själva när det årliga sommarlägret på Gotland ställs in. En positiv effekt av Corona som kan gynna en sansad utveckling för klimatet där fokus skiftar från att stänga ner säker och väl fungerande koldioxidneutral produktion till förmån för ytterligare utbyggnad av storskalig, men ej styrbar kraftproduktion. Lyssnar Ygeman eller har han liksom sina företrädare och regeringskollegor en övertro på att mer vindkraft och elbilar är de viktigaste åtgärderna för att minska Sveriges klimatpåverkan?

Jag hoppas det. För då kanske den kloka helhetssyn som Energiföretagens ledning pläderar för, kan få genomslag och bidra till fokus på rätt förutsättningar och därmed driva utvecklingen av det svenska kraft- och energisystemet i en positiv riktning för klimatet, företag och samhälle.

Sveriges klimatpåverkan och utsläppen av klimatpåverkande gaser kan i så fall minskas ytterligare och vårt ”bidrag” bringas ner från dagens nivåer och minska från den promille av de globala utsläppen som vi bidrar med idag.