Nätverket Svenskt Energiförnuft

Tillbaka i Sverige efter en resa till Sydafrika så häpnar jag över hur stollig den svenska energi- och klimatdiskussionen är, och att den så totalt domineras av särintressen och ”en-patenlösnings-debattörer”. Några menar att allt måste satsas på elbilar och laddinfrastruktur medan andra, som nu senast Svenskt Näringslivs chef i Dagens Industri, menar att vindkraften är enda vägen framåt. Jag ska erkänna att jag inte läst hela artikeln utan reagerar på rubriken och kommentarerna på twitter eftersom jag inte prenumererar på DI och därför inte kan läsa artikeln i sin helhet.

”Enda vägen” är sällan lösningen oavsett frågeställning och jag vill betona att lika lite som ett stolligt stort kärnkraftsprogram, som bl a omfattade sex (6) reaktorer i Barsebäck, var på 1960-talet, är att hävda att vi ska satsa allt på en enda lösning 2020. Även i energisektorn gäller det faktum att mångfald är att föredra framför enfald, även om Jimmy och hans grabbar säkert tror annorlunda.
Att Sverige behöver satsa ytterligare pengar på att bygga ut vindkraften ytterligare är faktiskt inte så begåvat, när de pengarna borde investeras i andra bättre åtgärder. Mer vindkraft skulle i och för sig innebära att vi kunde exportera mer förnybar elenergi under sommarhalvåret till våra fossilberoende grannländer, men inte bidra till effektbehovet annat än på marginalen under de kalla vintermånaderna. Då kommer vi istället att vara beroende av att importera el från kol- och naturgasbaserad kraftproduktion i våra grannländer eftersom deras förnybara eller koldioxidfria produktionskällor redan tagits i anspråk för deras egna behov. Trots att vi som Svenskt Näringslivs chef (eventuellt) hävdar satsar allt på att bygga ut vindkraften. En massiv utbyggnad av vindkraft eller för den delen solceller har vi sett effekterna av i Tyskland, där kraftsystemet i princip kollapsar i de ganska långa perioder under året, när inmatningen vida överstiger efterfrågan. Och visst är det också en effekt av uteblivna nätutbyggnaden pga krångliga tillståndsprocesser, men fakta är fakta och vi har inte världens snabbaste tillståndsprocesser i Sverige heller. En sådan situation behöver vi inte i Sverige, men om det nu ska byggas vindkraft någonstans så är det i de länder där hela kraftsystemet är fossilberoende som snart Tyskland är när de avvecklat sin kärnkraft eller varför inte Sydafrika som bara har en kärnkraftreaktor och inte planerar för flera. Då kan vindkraften balanseras med storskalig styrbar elproduktion baserat på kol och naturgas.

Att Sverige som än så länge har ett fungerande kraftsystem bygger ut solceller som ett förnybart komplement är naturligtvis rätt och riktigt så länge det ger billig elenergi in i systemet, men är inte rätt om de tvingas in i systemet med en illusion om att intermittenta produktionskällor och på kort sikt kan ersätta lejonparten av elproduktionen. Sverige har idag ca 20TWh vindkraft utav ca 160TWh total elproduktion där resterande är s k styrbar produktion (vattenkraft, kärnkraft och kraftvärme). Så länge inte den ostyrbara, ”det blir vad det blir-produktionen” tillåts växa till att utgöra en (för) stor andel av systemet, så fungerar det.

Tillbaka till Sydafrika. Under några veckors rundresa så såg jag inte ett enda vindkraftverk, men mängder med solcellspaneler på hus- och ladugårdstak. Till detta ska dock läggas att i området runt storstäderna, inte minst Johannesburg, så låg kollager med imponerande, men ur klimatsynpunkt deprimerande, storlek på rad i anslutning till kolkraftverken med dess likaledes imponerande kyltorn. Sydafrika är ett fattig land med dålig ekonomi och man har väl helt enkelt inte råd att ens diskutera en avveckling av sin styrbara elproduktion på bekostnad av en dyr och osäker utbyggnad av vindkraft? Vid de större hotellen och andra lokala behov som på Ribben Island så löser man dessutom behoven av bas- och topplast, framförallt drivet av komfortkylabehoven, med dieseldrivna generatorer. När vi väntade på bussen utanför vårt hotell så brakade en sådan pjäs igång precis bredvid oss, med sitt avgasrör vid uppfarten till garaget spydde den ut sina avgaser i riklig mängd till omgivningen. Lägger jag till det faktum att antalet elbilar eller laddhybrider var försvinnande litet liksom den eldrivna kollektivtrafiken så har ett land som Sydafrika uppenbarligen en mycket lång väg att vandra när det gäller klimatpåverkan i kraft- och transportsystemen. Eldrivna och laddbara transportalternativ ska ju företrädesvis matas med förnybar el och var ska den komma ifrån?

Detta är omständigheter som de tyvärr delar med huvuddelen av världens länder och där Sverige, Norge och några få länder till utgör undantagen. Så behöver vi då inte göra något, är vi redan så bra vi kan bli? Naturligtvis inte, alla måste vi jobba med våra energisystem och successivt förbättra dessa, men baserat på dess respektive förutsättningar och lösningen är sällan eller aldrig en patentlösning. I Sverige bör vi därför se till att fokusera på att säkerställa en fortsatt klimatneutral kraftproduktion och parallellt satsa på att bygga ut systemen för produktion av biodrivmedel och laddinfrastruktur. För att kunna fortsätta använda befintlig fordonspark och parallellt konvertera en del av denna till ekonomiskt försvarbar och förnybar eldrift.

Med andra ord inga satsningar på ”enda vägar” utan rejäla satsningar i de tre sektorer som nämns i föregående mening. Och vi är inte motståndare till vindkraft, däremot är vi för ett långsiktigt fungerande energisystem och en nyanserad energipolitik som grundas på effektiva positiva incitament och systemkompetens. Och lider inte av någon klimatskam för Sydafrikaresan, som var en fantastisk och lärorik upplevelse. Så länge den globala fossilbränslelobbyn tillåts fortsätta dominera världens enegiförsörjning så är det allt svårare att vara klimatoptimist, men här kan ju verkligen Sverige gå före och utveckla biodrivmedeln till att som ett första steg ersätta vår egen fossilbränsleanvändning (främst transportssektorn) och i förlängningen skapa en ny svensk basnäring och exportgren.

Läser i dagens Sydsvenska Dagblad Håkan Pihls artikel om behovet av att fler länder tar efter Sverige och inför skatt på utsläppen av koldioxidskatt. I Sverige är skatten helt fiskal och i sin artikel lyfter Håkan fram behoven dels av att återföra uttagen skatt till landets invånare per capita och dels att import från länder som saknar koldioxidskatt görs konkurrensneutral med inhemska produkter. Trovärdigheten i dessa förslag är hög, inte minst eftersom de baseras på ett upprop i Wall Street Journal från januari i år, där  tjugosju nobelpristagare i ekonomi, fyra före detta amerikanska centralbankschefer, två före detta amerikanska finansministrar och femton före detta ordförande för presidentens ekonomiska råd. I skrivande stund har fler än 3500 forskare vid amerikanska skrivit under.

Uppropet grundas på fem punkter:

1. Inför en koldioxidskatt.
2. Öka koldioxidskatten årligen (tills målen för utsläppsminskning nås).
3. Ersätt andra klimatregleringar med koldioxidskatt.
4. Justera priset vid landets gräns.
5. Återför skatteintäkterna till medborgarna som en direkt återbäring, lika per capita.

Följ länken, https://e-tidning.sydsvenskan.se/#pages/248520/1/4, så kan du läsa hela artikeln.

För egen del är jag skeptisk till det mesta som kommer från USA på senare tid, men här verkar det finnas ett gäng kompetenta personer som faktiskt fattat vad det här handlar om. Det som uppropet föreslår är en rak och förhållandevis rättvis modell med styrmedel som skulle fungera globalt, vilket är precis det som vi misslyckats med så här långt. Frivilliga åtaganden är nog bra, men det är först när utsläppen kostar något och därmed förändrar länders och företags konkurrenskraft liksom deras inkomster som det kan bli en förändring.

Jag är väl medveten om de kulturella skillnaderna mellan Sverige och USA rörande beskattning, men tycker att tanken med att återföra skatteintäkterna till medborgarna är sympatisk och skulle ge alla ett positivt incitament för att i handling minska koldioxidutsläppen. Den svenska modellen skulle därvid kunna utvecklas från att som idag vara ett negativt incitament till att också styra oss och vår konsumtion till att bli mera klimateffektiv. I den globala oceanen av klimatförnekare så inger uppropet ett visst hopp, men det finns säkerligen också baksidor med den här modellen även om de är svåra att se just nu.  Hur ser våra toppolitiker på det här förslaget? Och vilka invändningar har ni (för det är jag säker på att ni har)? Men snälla, kom inte dragande med att det skulle minska statens skatteinkomster och göra ett hål i kommande års budgetar utan höj blicken och fatta för första gången beslut om styrmedel som i praktiken ger en verkningsfull och långsiktig minskning av utsläppen av klimatgaser. 

Tänk om vi kunde bli ett globalt föredöme i det här avseendet och i realiteten göra något i Gretas och hennes följares anda snarare än att bara klappa henne på huvudet och prata en massa om hur viktigt det är med klimatet. Tomma ord löser nämligen inte klimatfrågan. Det krävs handling och kraftfulla styrmedel som också fungerar globalt.

De senaste årens krampaktiga debatt om populism, klimat, migration och demokrati gör mig orolig för mänsklighetens överlevnad. Det som gör mig mest orolig är bristen på positiva, konstruktiva beslut och handlingar från de som i realiteten kan påverka de stora skeendena i världen. Vilken utveckling (avveckling) av den s k civiliserade världen kan vi förvänta oss för våra barn, barnbarn och kommande generationer, om ingenting görs?

Visst finns det också skäl att vara positiv och precis som Hans Rosling konstaterade i sin sista bok, det är idag många många fler än för 20-30 år sedan, som har mat för dagen, tillgång till sjukvård och skolor. Det är tyvärr också fler människor än någonsin som är på flykt och som pga en minskande vilja att hjälpa fastnar i flyktingläger och i andra mer eller mindre hopplösa förhållanden. Dagens flyktingströmmar drivs i hög grad av etniska och religiösa konflikter, vilka kommer att kompletteras med en icke obetydlig mängd klimatflyktingar inom en snar framtid.

Globalt regerar män som dels ser krig eller hot om krig och våld som en lösning på alltför många problem och dels förnekar att människans användning av fossila bränslen skapat ett klimatproblem. Krig och hot för att hålla igång krigsapparaten, vapenindustrin och ytterst kontrollera sin makt- och väljarbas samt få denna att fortsätta sluta upp runt ”den store ledaren”. Inget annat än klassiskt maktspel där ”andra” utmålas som hot för att sluta leden och bygga en mur runt sig själva. Exemplen är många; Putin, Xi Jinping, Kim Jong-Un, Trump, Bolsonaro, Duterte, Boris Johnson, Orban m fl, och det finns inget som tyder på att dessa makthungriga, skrupelfria och destruktiva ledare är på väg ut.

De länder som de här männen leder är dessutom i en bedövande majoritet när det gäller utsläpp av klimatgaser och är de som måste gå i bräschen och implementera skarpa åtgärder för att vi ska kunna begränsa den globala uppvärmningen till de nivåer som vetenskapen definierat som hållbara!

Tyvärr finns det inga tecken på att de här länderna gör någonting överhuvudtaget på det här området utan man fortsätter som om problemen inte fanns och lägger bara småpengar eller bråkdelar av sina försvarsbudgetar på klimatåtgärder. Globalt finns det således anledning att vara bekymrad, men det finns väl också ljus i tunneln när unga kvinnor som Greta Thunberg, Malala m fl ger världens unga en röst och på så sätt utmanar det här gubbväldet och kanske kan få till stånd en förändring. Men var är de framträdande unga männen i de här rörelserna? Förebilderna som kan förändra utvecklingen även när det gäller pojkar och ung män lyser med sin frånvaro. Trumps och SD:s väljarbas består till mycket hög andel av vita män och om vi kan få unga män att välja andra och demokratiska vägar vore åtminstone detta ett fall framåt.

Regionalt dvs för vår del i Europa är bilden inte lika dyster. Vi gör mycket som är bra för klimatet, inte minst i Sverige, Norge och Finland. Men vi gör långtifrån tillräckligt och i övriga Europa är fossilbränsleberoendet fortfarande betydande och viljan är kanske inte hundra när det gäller att ersätta fossilt med förnybart. Vindkraften växer emellertid över hela Europa liksom solcellsproduktionen. Samtidigt begränsas eller stängs fungerande förnybar (vattenkraft) och fossilfri kraft (kärnkraft), vilket är kontraproduktivt i kampen för klimatet. Om vi strukturerar användningen av energi till de tre dominerande områden som idag genererar huvuddelen av jordens klimatproblem så är det:

1. kraft till industrier
2. energi till uppvärmning och nedkylning av lokaler och bostäder
3. energi till transporter (vägtrafik, järnvägar och flyg)

Om vi tar det första så är lösningen att öka elanvändningen i industrin, öka den fossilfria och förnybara elproduktionen samt minska användningen av (och elproduktionen med) fossila bränslen dvs kol, brunkol, mineralolja och naturgas. Det är också så att globala industrier måste börja omvärdera sina affärsmodeller och gå ifrån dagens ”slit- och släng-produktion” till modeller som i högre grad bygger på återanvändning och återvinning av råvara. Affärsmodeller som bygger på att vi plockar upp ändliga naturresurser ur underjorden borde leva på lånad tid. En utveckling till en s k cirkulär ekonomi innebär i sig en mycket stor och svår förändring för väldigt många företag.

Elproduktionen och eldistributionen måste också bli mycket effektivare. Att producera el med fossila bränslen och en verkningsgrad motsvarande 30% borde inte vara försvarbart överhuvudtaget. Distributionsförlusterna gör att i bästa fall kommer hälften av den producerade elen fram till användaren och räknas dessutom energianvändningen för utvinningen av det fossila bränslet in i kalkylen så förstår vi alla att möjligheterna till effektivisering och minskning av utsläppen till luft är betydande. Eftersom produktionen av el i kärnkraftverk är utsläpps-/fossilfri så bör befintliga, moderna och säkra kärnkraft bibehållas så länge som det är möjligt med tanke på säkerhetskraven, men också nya generationer kärnkraftverk utvecklas. För Sveriges del är det främst livstidsförlängning av befintliga kraftverk (R3, R4, O3, F1, F2 och F3) som är aktuellt eftersom våra förutsättningar för att på 20-30 års sikt bygga ett fungerande förnybart kraft-/energisystem är mycket goda. Dagens vindkraft är kommersiellt lönsam och alla stödsystem för vindkraften bör avvecklas snarast i länder som Sverige, Danmark, Tyskland m fl. Sverige har idag ca 20TWh vindkraft och målet är (var?) att nå 30TWh till 2030, men jag hoppas att denna utbyggnad kan bromsas upp och begränsas till kanske 25TWh. En begränsning som det svenska kraftsystemet skulle må bra av liksom paradoxalt nog våra möjligheter att nå våra klimatmål.

För det andra så är det fortfarande så att mycket av världens apparater för uppvärmning och nedkylning drivs av fossilproducerad el. Länder som Storbritannien och Tyskland liksom flera andra stora länder (USA, Brasilien m fl) använder distribution av naturgas till lokala pannor för uppvärmning. Eldrivna värmepumpar är en möjlig ersättning för denna energianvändning, men bygger då på att elproduktionen är fossilfri och att kapaciteten i eldistributionsnäten är tillräcklig. Fjärrvärme– och fjärrkylasystem där hetvatten respektive kallvatten distribueras till värmeväxlare i lokaler och fastigheter är främst en nordisk företeelse. Dessa system har hög totalverkningsgrad och kan drivas med förnybara bränslen, vilket också sker sedan många år i Sverige. Den senaste utvecklingen av fjärrvärmen i Lund, kallad Ectogrid, är också riktigt intressant. Denna bygger på lågtempererad fjärrvärme i kombination med fastighetsnära värmepumpar, vilket ska bli mycket intressant att följa under de närmaste åren. Denna innovation skulle kunna innebära att fjärrvärmetekniken kan komma att spridas till många nya länder.

Andra viktiga innovationer är t ex smarta solskyddsglas för att blockera solinstrålning och därmed minska energibehoven för komfortkyla i stora byggnader med glasfasader som kontor och hotell. Moderna solskyddsglas går även att reglera så att hög ljusinstrålning kombineras med minimal värmeinstrålning, vilket även ökar den faktiska komforten för de som vistas i byggnaden.

För det tredje så måste vägtrafiken och flygtrafiken göras fossilfria för att vi ska ha en chans att nå våra klimatmål. Detta är en förändring som måste växa fram lokalt genom att samhället ger individen positiva incitament för att välja rätt transportsätt beroende på de behov som finns. Ett positivt incitament för förnybar energi innebär också negativa incitament för fossila bränslen typ den koldioxidskatt som vi sedan många år har i Sverige. I många länder runt om i världen är motståndet mot styrmedel som t ex koldioxidskatt massivt, inte minst i den globala och mycket rika och mäktiga fossilbränsle-lobbyn.

Mycket fokus har under senare år varit på att byta ut fordon med förbränningsmotorer till helt eller delvis eldrivna dito. Laddhybrider är en övergångslösning som blir riktigt bra först när biobensin eller biodiesel finns tillgänglig för alla användare i de distributionskanaler som redan finns etablerade i form av befintliga ”mackar”. Dagens dieselfordon har en effektivitet som är imponerande, men verkningsgraden i ett eldrivet fordon är trots allt flera gånger högre och skulle om alla svenska privatbilister bytte till elfordon minska den årliga energianvändningen från ca 40TWh till runt 15TWh. Problemet är att vi inte har råd att byta alla våra bensin- och dieselbilar till elbilar över en natt dels privatekonomiskt och dels beroende på begränsningar i infrastrukturen dvs nätkapacitet för laddning, utbyggnaden av batterikapacitet samt distributionssystem för batteribyten, vilka kräver enorma investeringar som varken bilisterna eller samhället klarar av på kort tid. Den kloka lösning som är tillgänglig på någorlunda kort sikt är att satsa huvuddelen av resurserna på att producera biodrivmedel och fortsätta använda befintlig fordonspark under dess tekniska livslängd istället för att brådstörtat avveckla denna och satsa på något nytt istället. Detta gör också att nätkapaciteten kan utvecklas och anpassas till behoven på ett kontrollerat sätt och att investeringarna kan spridas över tid på ett mera optimalt sätt än vad dagens diskussion indikerar.

Biogas, HVO och DME används redan i stor utsträckning inom den tunga trafiken samt i arbetsfordon och i lantbruket, men tillgängliga mängder är begränsade och priserna förhållandevis höga. Preem, ST1 och skogsindustrin jobbar på att höja produktionskapaciteten och både vi och finnarna borde ha goda förutsättningar att utveckla delar av våra skogsindustrier för detta ändamål. Inte minst eftersom skogen tillväxer i högre takt än vad den avverkas, kompetensen finns och att behovet av affärsutveckling är signifikant när behoven av papperstillverkning kommer att minska framöver. Vi får också vara observanta så att inte stora volymer palmolja blandas in i HVO:n och att vi på så sätt löser ett lokalt klimatproblem, men i denna ansträngning samtidigt spär på ett globalt dito.

Så hoppet lever, men vi kan inte fortsätta slarva och falla undan för de olika särintressen som hela tiden försöker utnyttja de olika problemen och möjligheterna på energiområdet till sin egen fördel och ekonomisk vinning. Det har varken vi eller klimatet råd med.