https://www.aftenposten.no/meninger/debatt/i/JxdMz8/nei-sol-og-vindkraft-er-ikke-kostnadseffektivt
”Sol egner seg til å elektrifisere land med lave krav til pålitelighet og stabilitet. Vind har dessverre altfor store tilfeldige variasjoner, skriver innleggsforfatterne.”
Klokt inlägg i energidebatten angående vindkraften i norska Aftenposten från den 17 maj.
Mats Nilssons inlägg på Second Opinion är insiktsfullt och sakligt. Därför kommer det troligtvis inte att få någon större spridning eller genomslag i de beslut som är att vänta framöver. Hans inlägg saknar nyckelord som 100% förnybart och uttrycker bara i indirekta termer stöd för elektrifieringen av samhället. Du kan läsa Mats text om du klickar på länken nedan.
Vi står inför ett riksdagsval och det är nog ingen djärv gissning att NATO- och klimatfrågorna kommer att dominera valmanifesten över hela linjen. Pandemin är sedan länge glömd och inget någon kan vinna röster på längre. Lärdomarna från pandemin det vill säga konsekvenserna för vård och omsorg är därför inget som hamnar högt upp på politikernas agendor för det kostar ju pengar att åtgärda de brister som avtäcktes under de knappa två år som covid-19 dominerade debatten. Vem vill komma med dessa tråkiga nyheter inför ett val, bättre att vi sopar överdödligheten och kompetensflykten från vården under mattan och hoppas att den gång vi själva behöver akutvård eller omsorg i livets slutskede så har detta löst sig av sig självt. Samma är det i princip med elpriserna och användningen av fossila bränslen, vi säger en sak (1.), beslutar om en annan (2.) och genomför en tredje (3.). Vi är i detta sammanhang Sverige, men i stort gör vi på samma sätt i hela EU och Västvärlden.
Enligt FN och den rapport de presenterade för två veckor sedan är följderna redan vid 1,5 graders uppvärmning enorma, men 2 graders uppvärmning innebär dramatiska konsekvenser för ekosystem, människor och andra arter. Detta verkar vi strunta i och se mer som oroande vetenskapliga rön, men inget som vi behöver göra någonting åt utöver att snacka en massa och kraftfullt knyta näven i fickan.
Vi behöver värna vår befintliga elproduktionsmix och bygga ut såväl den väderberoende som den styrbara kraftproduktionen rejält framöver parallellt med förstärkningar i överförings- och distributionsnäten. Solelsproduktion integrerad i bebyggelsen, lagring av el i vätgas och batterier samt ökad produktion av fossilfria bränslen och biodrivmedel är andra viktiga och realiserbara åtgärder på kort och medellång sikt. På längre sikt kan säkert dyra och passiva åtgärder som CCS också lämna viktiga bidrag till klimatomställningen.
Detta är inget vi behöver diskutera mer utan nu handlar det om att genomföra åtgärder som faktiskt gör skillnad. Inte det ena eller det andra utan alltihop i en samlad strategi. Den som presenterar en sådan strategi och gör det trovärdigt att denna också kommer att genomföras blir ett relevant alternativ i höstens val. Som det ser ut nu, finns det tyvärr inget sådant alternativ.
I rådande läge på el- och energiområdet bör alla möjligheter till ökad fossilfri och förnybar elproduktion tillvaratas. Att värma med el är en sämre lösning än exempelvis fjärrvärme. Fjärrvärmen kan inte bara ersätta eluppvärmning utan även användas för elproduktion i s k kraftvärme. Strategiskt och principiellt sett bör alla möjligheter till ökad elproduktion underlättas och elanvändning för uppvärmningsändamål minimeras. Det senare löser sig självt med rådande elpriser.
Kraftvärmen från svenska fjärrvärmeproducenter kan ökas relativt enkelt om råden i Lina Enskog Bromans artikel på Second opinion åtföljs. Att i detta perspektiv även undanta all avfallskraftvärme från systemet med handel av utsläppsrätter skulle stärka incitamenten för ökad elproduktion ytterligare. Svensk fjärrvärme och kraftvärme är viktiga verktyg i den svenska klimatomställningen, varför använder vi inte potentialen för ökad elproduktion som finns i denna sektor? Beror rådande (miss-) förhållanden främst på okunskap eller även på ovilja grundad på undfallenhet för diverse särintressen?
När jag läser det jag skrev för knappt tre år sedan före Corona-pandemin så slår det mig att även om vi skrev programförklaringen specifikt för NAASEF det vill säga för energi-, miljö- och klimatområdena så är denna till stora delar allmängiltig och definitivt även relevant i ett perspektiv både post Corona och Rysslands invasion av Ukraina. Svårigheterna att samarbeta i globala (och över nationsgränser), men också lokala och inrikespolitiska frågor, blir pinsamt tydliga när vi reflekterar över det som hänt den senaste månaden. Vi borde kunna bättre. Inte minst i Europa som genomlevt två världskrig de senaste 108 åren.
Med tanke på nytt år, ny regering och energiminster samt att den rådande debattnivån inom ramen för klimat- och energipolitiken i Sverige är fragmenterad, faktafattig och dessutom dominerad av särintressen och stelbenta regleringar, så känner vi att det är dags för en ny kraft i dessa så viktiga frågor. En hel del (vissa självutnämnda) energiexperter, forskare och politiker efterfrågar en tydlig och enhetlig strategi för den pågående energiomställningen, men en sådan lyser sedan länge med sin frånvaro liksom det nödvändiga system- och helhetsperspektivet på detta frågekomplex.
”Om det finns en lösning på ett problem, är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns nån lösning på problemet, är det meningslöst att oroa sig.”
Dalai Lama
Vi människor verkar ha väldigt svårt att tänka långsiktigt det vill säga längre än en kvinno- eller mansålder. Att planera åtgärder längre fram än 15-20 år i tiden förefaller också om inte omöjligt så i alla fall svårt. Man skulle kunna hävda att politiker inte tänker längre än i mandatperioder det vill säga 4 år i taget i Sverige. Kan det vara så att vi undermedvetet tappar intresset för det som inte berör oss direkt eftersom vi då antingen är döda, pensionerade eller så har vår mandattid som politiker löpt ut. En del debattörer försöker få oss att vakna genom att påpeka det faktum att vi också har ett ansvar för de som kommer efter oss, den värld vi lämnar till kommande generationer. Unga människor som Greta Thunberg engagerar sig för att genom olika aktioner få politiker och beslutsfattare att sätta fart och börja agera på klimatområdet. Helst idag eftersom man hävdar att tiden är på väg att rinna ut och en klimatkatastrof lurar runt hörnet. Jag konstaterar att på de tre år som förflutit sedan 2019 så har ingenting positivt hänt i sakliga termer på klimatområdet. Den infantila och tröstlösa debatten om elektrifiering, enklare och snabbare tillståndsprocesser samt att havsbaserad vindkraft är lösningen för SE 3 och 4 fortgår med oförminskad kraft. Den har nu gått så långt att undertecknad beställt en laddhybrid. En sak som hänt är att efter pandemin och nu med Putins galenskaper så har Greta och andra röster helt försvunnit och klimatfrågan med dem. Turligt nog har sanktionerna mot Ryssland och deras olje- och naturgasexport också satt ljuset på Tysklands säkerhetspolitiska dilemma i och med beroendet av rysk naturgas.
Vi människor förefaller få allt svårare att se positivt på framtiden. Det är föga överraskande att vi låter oss dras ner i det problematiserande träsk som blir till en återvändsgränd när hopplösheten sprider sig i takt med galenskaperna i världen. Det är kört, är redan en sanning för många klimataktivister, och med en sådan inställning är det ju inte lönt att jobba lösningsorienterat eftersom det kommer att gå åt pipsvängen oavsett vad vi försöker göra nu eller i framtiden. En sådan inställning leder inte till något gott överhuvudtaget och vi måste därför se till att skapa hopp, positiva berättelser om genomförda klimatåtgärder samt oförtrutet jobba vidare med ett positivt och lösningsorienterat sinne. Väl grundat i hållbara system och med ett klart och tydligt helhetsperspektiv.
Mitt resonemang känns emellertid futtigt när jag konstaterar att President Zelenskyj lyckas ingjuta visst hopp i sitt folk som fortsätter kämpa trots övermakten, krigsbrotten, allt mänskligt lidande och den gränslösa grymhet som Putin och hans anhang uppvisar när de bedriver terrorbombningar på Ukrainsk mark. Zelenskyjs ledarskap och kommunikation är på en helt annan nivå än vi sett på väldigt många år.
Och tack och lov att Biden tagit över i Vita Huset efter Trump som var en annan maktgalen psykopat.
Vi människor har också förtvivlat svårt att samarbeta. Detta gäller inte minst samarbete runt globala frågor, som exempelvis klimatfrågan. Visst betyder avståndet och distansen att intresset minskar, om än inte med kvadraten på avståndet, så i alla fall jämfört med regionala (nationella) och lokala frågor och problem. Uppslutningen runt de globala klimatmålen har varit ganska ljum och när det kommer till att implementera deltagande länders olika åtaganden så blir det plötsligt svårt, nästan omöjligt. Rättviseaspekterna blir svåra att hantera när den rika världen (utvecklingsnivå 4 enligt Hans Rosling) som skapat problemen under de senaste 200 åren, vill begränsa möjligheterna för de som befinner sig på nivå 1-3 genom klimatavtal och bindande åtaganden, samtidigt som man själva inte är beredd att göra de uppoffringar som krävs. Kommer det att ändras nu? Förhoppningsvis.
Vi människor har också en tendens att låta retoriken om det perfekta, sänka eller i alla fall allvarligt försämra för det goda på klimatområdet. De svenska och tyska besluten om avvecklingen av kärnkraften är exempel på detta. I Tysklands fall innebär beslutet att kolet inte kommer att fasas ut förrän tidigast 2038, en konsekvens som inte kan ha varit okänd vid tiden för beslutet om kärnkraften. För utfasningen av naturgas finns det vad jag vet ingen plan alls. I Sveriges fall kommer vi från 2020 att bli än mer beroende av elimport från kolkondens i våra grannländer under vintertid, ytterligare en konsekvens som inte kan ha varit okänd vid tiden för besluten om avveckling av fossilfri kraft. I båda Sverige och Tyskland diskuterar man i olika politiska forum om inte Carbon Capture Storage (CCS) och vätgas skulle kunna lösa problemen med klimatet för då skulle dessutom den befintliga gasinfrastrukturen och elproduktionsanläggningarna kunna konverteras för användning inom ramen för detta. Misstanken att detta är retorik om dyra alternativ som kanske kan realiseras om 30-40 år infinner sig snart, retorik för att rättfärdiga fortsatt användning av naturgas dvs fossilgas i Europa och ytterligare så kallade projekt med alibi-åtgärder som kanske aldrig kommer att bli verklighet.
Kanske en misstanke som kommer på skam nu.
Vi människor, i varje fall de som är unga, engagerar oss gärna i samtidens stora frågor. Den stora utmaningen är att kanalisera engagemanget i konstruktiv riktning och dämpa revolutionära tendenser med syfte att bryta ner det existerande för att kunna bygga något nytt. Debatten, inte minst i media, pendlar mellan hopp och förtvivlan och kännetecknas i stort av katastrofscenarion, misstroende och plakatåtgärder, helt utan reellt innehåll som förändrar något i sak. Att skapa klimatångest och tro att det ska driva utvecklingen i rätt riktning är naivt och ineffektivt. Uppskrämda eller oroliga beslutsfattare fattar nämligen inte särskilt bra beslut. Den växande polariseringen i för eller emot, i klimatförnekare och -bejakare drar bort fokus från sakfrågorna, skapar kortsiktighet och oresonlighet. Att göra som Greta Thunberg är dock värt all respekt och även om hon troligtvis spär på den kollektiva klimatångesten, så kan hennes och andras exempel kanske öppna ögonen på en del politiker och beslutsfattare och på så sätt bidra till ökad långsiktighet, mer samarbete och ärlighet. Hur kommer vuxenvärlden att ta Gretas upprop vidare till konkreta åtgärder? Kan dagens ungdom göra något konstruktivt av det engagemang som förhoppningsvis väcks till liv? Frågan om vi ska gå med i Nato har plötsligt seglat upp som en huvudfråga inför valet, och det känns bra att statsministern bjuder in oppositionsledaren att resa med till Nordnorge för att på plats se och höra om hur försvaret samövar med Natos styrkor i Norge. Ställer sig alla riksdagspartier bakom en ansökan om medlemskap i NATO efter valet, baserat på en bra debatt och ett sakligt beslutsunderlag är det kanske en bra idé. Annars får frågan nog beredas bättre och eventuellt hanteras med en folkomröstning när vi fått lite distans till kriget i Ukraina.
Vi människor har lätt för att engagera oss i lokala frågor. Vill någon anlägga en gruva eller sätta ett vindkraftverk i närheten av där vi bor, så reagerar vi och engagerar oss gärna. Delvis handlar detta om att vi inte känner oss delaktiga i besluten eller motiven för de planerade åtgärderna. Att med framförhållning, god planering och ärliga konsekvensanalyser av de olika alternativ som står till buds, engagera medborgarna, inte i för eller emot, utan med en kommunikation som bygger på fakta, helhetssyn borde vara möjligt. Allt annat bygger på antagandet att folk i allmänhet är obildade och dumma. För oss är det självklart att de flesta människor vill bidra till goda lösningarna både lokalt och globalt. För att få dem med på förändringståget krävs trovärdig kommunikation och att vi inte låter det perfekta bli det godas fiende samt inser att förändringarna kräver tydliga prioriteringar, är genomgripande och inget som kan forceras fram på kort tid.
Vi människor har alltför lätt att misstro andras avsikter, att förbjuda och bygga murar. En klok man, Leif Alsheimer, sa för en 10-15 år sedan, att bristen på (allmän-) bildning och historielöshet är kommande beslutsfattares stora utmaning, större än jämställdhet, mångfald, miljö- och klimatfrågorna. Det är väl bland annat därför vi har en debatt om demokratin och andra självklarheter i Europa av idag. Att exempelvis bara förbjuda rökverk, sprit, kärnkraft, försäljning av fossila bränslen, fordon med explosionsmotorer eller alla utsläpp av skadliga ämnen till luft och vatten är inte särskilt effektivt utan leder främst till en mängd oönskade effekter och en återgång till ett samhälle som väldigt få är beredda att acceptera. Alla förändringar måste av nödvändighet innebära en löpande transformationsprocess där en mångfald av nya lösningar successivt ersätter befintliga hälso-, miljö- och klimatskadliga lösningar. Att gräva där vi står även utvecklingsmässigt och med utgångspunkt i individen, platsen eller orten, företagen och samhället successivt implementera lösningar, som är led på vägen till visionen om ett hållbart samhälle, miljö och klimat, är nödvändigt. Det gäller oss alla och vi behöver börja nu. I skenet av ett instabilt och förändrat säkerhetsläge i Europa krävs en rejäl uppdatering av våra och andra länders strategier för att möta framtiden.
Vi bildade Nätverket Svenskt Energiförnuft med syftet att driva debatt, sprida faktabaserad information och på så sätt stödja ett långsiktigt, handlingsinriktat arbete för ett miljö- och klimatvänligare samhälle. Vägen dit går genom implementering av styrmedel, vilka stödjer en utveckling till förmån för åtgärder och lösningar som ger tydliga miljö- och klimatförbättrande effekter och undviker suboptimering genom att tappa bort såväl system- som helhetsperspektiven i arbetet. Det går inte att bygga en fungerande helhet från de olika önskemål och detaljintressen som särintressen på energiområdet hela tiden argumenterar och lobbar för. Jag konstaterar att vi knappast har lyckats med vårt uppsåt att få gehör för en annan ordning och om vi ska bli en röst att räkna med framöver så får vi absolut tagga upp och det rejält.
Initiativtagarna är tre skånska energiprofiler med lång erfarenhet från en mångfald av roller och verksamheter inom energi och miljö kvarstår fortfarande i nätverket. Vi hoppas kunna bidra till ökad saklighet och sans i energidebatten. Vill du haka på så hör av dig till någon av oss.
NAASEF:
Johan Aspegren, konsult med inriktning på energi och kommunikation, Aspegren på Hyltaslätt AB.
Anders Klemedsson, energi- och ledarskapskonsult, Fourfold HB
P-O Lindholm, konsult med inriktning på företagsledning, energi- och klimatfrågor samt ledarskap, VARAPAA AB.
Skåne i mars 2022
Ett flertal svenska politiker har den senaste tiden uttalat sig kategoriskt för att havsbaserad vindkraft är det vi ska satsa på i Sverige för att komma till rätta med de höga elpriserna. Detta är en ideologisk ståndpunkt som knappast alls tar hänsyn till de systemkostnader som erhålls med en ökande andel förnybar och väderberoende kraft i systemet. Ett 100% förnybart kraftsystem med acceptabel leveranssäkerhet kräver avsevärt större investeringar i lagringskapacitet än vad som hittills antagits. Detta är en av slutsatserna i den studie som presenterades nyligen i skenet av Tysklands Energiewende och den energiförsörjningskris som slagit ut i full blom efter Rysslands invasion av Ukraina. Rekommenderar absolut läsning av rapporten, men även av diskussionen på Twitter, https://twitter.com/QvistStaffan/status/1427625795355349004.
Min fråga blir när jag läst rapporten om detta är för svårt för våra samtida politiker att förstå eller om de bara lyssnar på utvalda forskare eller tyckare som redovisar resultat, vilka passar deras ideologi och politiska agenda? I praktiken är det nog en kombination av dessa tillkortakommanden som i rask takt driver svensk energipolitik till skenande elpriser och en kommande systemkollaps.
Staffan Kvist och Oliver Ruhnau har tittar på behoven av lagringskapacitet samt kostnaderna för ett system som är 100% förnybart med utgångspunkt i tysk data från 35 år tillbaka. Studien omfattar därmed inte den ökade elefterfrågan som kan komma baserat på ”elektrifiering” och andra företeelser som vi förmodar kommer att öka den totala elefterfrågan framöver bland annat baserat på teknikutvecklingen och klimatomställningen.
”What determines storage requirements in a 100% RE (mainly PV + wind) system, and how much is really needed? @OliverRuhnau and I tried to figure this out in a new study using 35 years of hourly weather (re-analysis) data for Germany: https://bit.ly/2XeaGSV
Slutsatser. Baserat på våra resultat drar vi slutsatsen att fokus på korta extrema händelser eller enstaka år kan vara missvisande när man uppskattar mängden lagring som behövs i 100 % förnybara elsystem. I stället, för exemplet med Tyskland, definieras lagringskraven av en period på 12 veckor eller längre med intermittent brist, och systemplanering baserad på genomsnittliga år underskattar avsevärt lagringsbehov och systemkostnader. Trots dessa ekonomiska utmaningar och kvarstående tekniska osäkerhet med en storskalig utbyggnad av väteinfrastruktur, verkar den uppskattade nödvändiga lagringskapaciteten för lagringsenergi möjlig jämfört med den nuvarande tyska lagringskapaciteten för naturgas.” (översättning från engelska m h a Google translator)
Rysslands invasion av Ukraina är ett fasansfullt brott med många bottnar.
En omständighet som de senaste veckorna också blivit tydlig för den breda allmänheten i västvärlden är Europas och USA:s beroende av olja och naturgas det vill säga fossila bränslen. Att Ryssland är en av de största leverantörerna av såväl olja som gas är en annan. Att Rysslands ekonomi och finansieringen av krigsmaterial med mera till stor del finansieras av intäkterna från denna försäljning till de fossilberoende länderna i väst är en tredje. Att sanktioner på snart alla områden utom för leveranser av olja och gas från Ryssland, effektivt implementerats sedan kriget inleddes är en fjärde.
Att klimatomställningen i dessa fossilbränsleberoende länder hittills gått baklänges är numera lätt att förstå orsakerna till, när exempelvis Tyskland stänger kärnkraft och bidrar till byggandet av Nord Stream 1 för att det ryska bolaget Gazprom, som äger 51% av aktierna i verksamheten, ska pumpa rysk gas till Europa. Men man var inte nöjd med det, för nu byggs Nord Stream 2 och vän av ordning frågar sig kanske vilka som äger de andra 49% i Nord Stream? BASF och E.ON äger 15,5% vardera. Gasunie i Nederländerna och GDF Suez i Frankrike äger 9% vardera.
Att sätta den svenska energipolitiken de senaste tio åren i det här perspektivet innebär i klartext att vi sitter med ”dumstruten” fast förankrad på huvet. Den hets om förnybart och på senare år angående elektrifiering av transportsektorn har inneburit att vi jobbat intensivt med att minska de globala utsläppen av klimatgaser med bråkdelar av promille medan de fossilbränsleberoende har fortsatt som ingenting hade hänt och ökat sina utsläpp rejält. Att vända ökningarna till att övergå till årliga minskningar förväntades för några år sedan komma tidigast 2026.
Att ändra på de här flödena är inte gjort i en handvändning. De ekonomiska och samhälleliga konsekvenserna skulle bli fruktansvärt kännbara, men vilka är alternativen? Hur ska de här länderna ta sig ur denna säkerhets- och klimatpolitiska återvändsgränd utan att ekonomin havererar?
Prioritet 1 är naturligtvis att få slut på kriget i Ukraina och att trycka tillbaka Putin till Ryssland där han förhoppningsvis kan tvingas konfronteras med sitt snart svältande folk och inför dem och världssamfundet stå till svars för sina brott mot mänskligheten. I Ukraina, Tjetjenien, Georgien, Syrien med flera.
Regeringar i Europa har en hel del att förklara för sina medborgare och för Europas folk. Svenska politiker måste samlas kring en energi- och klimatpolitik som är hållbar för svenska förhållanden och som fungerar hela vägen från Smygehuk till Treriksröset, såväl den mörkaste, kallaste och vindstilla dagen som den soligaste, varmaste och blåsigaste dagen på året. Och utan att priserna på el och fordonsbränsle tillåts skena iväg, vilket kräver mångfald i lösningar, teknik och bränslen och att vi lämnar den enfaldiga energi- och klimatpolitik som präglat de senaste åren.
På senare tid har ny kärnkraft diskuterats alltmera konstruktivt på våra breddgrader, och då inte bara i historiskt sett kärnkraftsvänliga länder som exempelvis Finland och Frankrike. Skälen är flera, men den gryende insikten om att väderberoende elproduktion inte är lösningen på klimatomställningen och aldrig ensam kan lösa planetens uppvärmningsproblem är kanske det viktigaste. Utbyggnaden av storskalig vindkraft till land och till havs kommer att ta för lång tid, undergräver försörjningstryggheten, innebär radikalt högre elpris och leder till andra miljö- och naturresursproblem. Att grundläggande begrepp som energi, effekt och kapacitet utgör en enhet och att försörjningstrygghet aldrig kan uppnås i våra kraftsystem om inte den styrbara elproduktionen också prioriteras.
Varför är det så att Sverige till för några år sedan, tillsammans med Norge, hade Europas bästa kraftsystem? Bättre i termer av lågt stabilt elpris, hög leveranssäkerhet och väldigt låga utsläpp av klimatpåverkande gaser.
Berodde detta på att vi byggt ut vindkraften dvs den storskaliga vindkraften rekordsnabbt? Berodde detta på importmöjligheterna av vattenkraft från Norge? Eller på några andra faktorer?
Det är relevant att utbyggnaden av vindkraften har betytt en del positivt i alla fall fram till 2020. Och visst är vattenkraften den klimatvänliga motorn i det nordiska kraftsystemet inte minst som reglerkraft när efterfrågan varierar, och då inte minst när efterfrågan svänger i motfas med den väderbaserade elproduktionen. Så är det vintertid och sommartid. Vintertid när det blåser lite och elefterfrågan är hög. Sommartid när elefterfrågan är låg och det blåser förhållandevis mycket. Lösningarna i det senare driftfallet är export till grannländerna och negativa elpriser dvs att producenten får betala för att leverera el till kraftnäten.
Vintertid är import knappast en lösning eftersom det då är lika kallt och lika hög efterfrågan i våra grannländer. Elen som produceras där och då och kan exporteras till oss är dyr och den sämsta ur klimatsynpunkt. En annan möjlighet handlar om efterfrågeflexibilitet dvs att vi kunder sänker vår elefterfrågan när försörjningen är ansträngd. Lätt att prata om, men svårt att få till i praktiken och därför har det hittills stannat vid just det, bara snack. Lösningen är styrbar elproduktion som komplement till vattenkraften och den volatila sol- och vindkraften.
Är effektbrist avseende fossilfri eller förnybar elproduktion och kapacitetsbegränsningar i näten då en realitet idag? Ja, det visar sig i form av prisskillnader mellan de olika prisområden vi har inrättat på de svenska/nordiska/nordeuropeiska elmarknaderna och att skillnaderna i utsläpp i termer av CO2-ekvivalenter är förfärande höga mellan Sverige och Tyskland. Just nu är utsläppen 36 g/kWh i Sverige medan de är 264 g/kWh i Tyskland. Det senare en låg siffra som vid ogynnsamma förhållanden dvs kallare väderlek snarare är det dubbla medan den svenska siffran är normal och förhållandevis stabil över tid (om vi inte stänger ner mer av vår kärnkraft).
Några sanningar. Det finns få länder eller regioner i världen som har råd med ett helt och hållet förnybart kraftsystem. Det finns inga länder eller regioner som kan upprätthålla en säker elförsörjning utan en stor andel styrbar elproduktion i sitt kraftsystem. Det finns få kraftsystem i de industrialiserade länderna som kan genomföra en klimatomställning utan fossilfri styrbar elproduktion. Alternativen för det senare är begränsade. Kärnkraft är ett.
Vilka är då argumenten för och emot ny kärnkraft? På dagens Second opinion reder Kajsa Borgnäs ut begreppen på ett utomordentligt sätt. Läs och begrunda.
Elektrifieringskommissionen redovisar genom sin ordförande ett antal slutsatser och presenterar en handlingsplan baserat på detta. Laddinfrastrukturen för tunga fordon ska byggas ut liksom så kallade elvägar där fordon kan laddas under färd. Den klimatpolitik som stakats ut sedan länge innebär att transportsektorn kommer att vara oberoende av fossila bränslen 2030. Stämmer detta verkligen?
Det är därvid viktigt att lyfta fram att en omställning där vi ersätter en stor bil med en lika stor elbil, med andra ord ett byte 1:1 inte kommer att lösa klimatutmaningen. Det kommer, givet att batteriet håller hela bilens livslängd och att den laddas med 100% förnyelsebar el, att reducera utsläppen med c:a 30%. Detta blir tydligt nu när biltillverkarna själva börjat redovisa livscykelanalyser på sina produkter.
Det är förvånande att detta inte fått större uppmärksamhet menar VD:n för Clean Motion. Detta märker vi är högintressant i våra kundmöten och en av våra största styrkor med våra fordon där vi istället för 30% kan påvisa uppemot 95% minskade CO2 utsläpp.
Det innebär att Elektrifieringskommisionen föreslår åtgärder som till en förfärande hög kostnad i bästa fall kommer att reducera klimatutsläppen med ca 30%. Rätt dåliga siffror som dessutom bygger på svensk elmix och batterier med 15-20 års livslängd och att den gamla devisen ”mycket väsen för lite ull sa hen som klippte grisen” ligger nära till hands.
Fossilfri elproduktion
I Europa är det bara Sverige, Norge och delvis Frankrike som har fossilfri elproduktion, vilket innebär att en elektrifiering av transportsektorn i de flesta länder utgör en nettoökning av de klimatpåverkande utsläppen snarare än ens en marginell minskning. En ökning av vindkraften i Sverige minskar knappast alls utsläppen av klimatgaser i Europa så länge användningen fossila bränslen fortsätter att öka.
Fossilfria fordonsbränslen
Intressant att konstatera är att ett byte från fossil diesel till HVO i en befintlig Volvo XC60 av årsmodell 2019 med ureainsprutning, partikelfilter och specifikation enligt Euro6d ger en rejäl effekt för miljön och klimatet. OKQ8 redovisar CO2-utsläppen för respektive bränsle på sin hemsida för företag och för den aktuella bilmodellen som under sina hittillsvarande 6600 mil har förbrukat 0,62 liter per mil så är det följande siffror som gäller.
Fossil diesel – 163 g CO2/km (2,63 kg CO2 per liter) respektive,
Neste My HVO – 18 g CO2/km (0,29 kg CO2 per liter).
Detta innebär en reduktion med nästan 90% utan att byta bil. En irriterande detalj i sammanhanget är att inget incitament för att ersätta fossil diesel med HVO utgår varken till biltillverkaren eller till brukaren. Istället är det så att HVO kostar ca en krona mer per liter än fossil diesel. Så en åtgärd som är tillgänglig för många och som i sak reducerar klimatutsläppen med nästan 90% är ointressant för svenska myndigheter och politiker. Motsvarande ekvation går att ställa upp för etanol och bensin. När kommer de första laddhybriderna som kan drivas med el och etanol likt de som redan idag kan drivas med HVO och el?
Frågan är om inte plakatpolitiken som pläderar för el och förnybar sådan till allt och alla skjuter både bredvid och under klimatmålen? Kan de som beslutar i Sverige inte räkna eller använder man helt enkelt de fakta och den information som stödjer de egna förslagen som f-n läser bibeln?
Varför inte uppmuntra oss brukare och konsumenter att göra de enkla och för många svenskar redan tillgängliga valen istället för att fortsätta subventionera vindkraft och dyra elfordon?
Avslutningsvis låter jag motorjournalisten Håkan Matson bjuda på ett citat ur Dagens industris bilbilaga Nya Bilar 2022. ”Tidningen har intervjuat Michael Fleiss, VD för Aurobay, i praktiken Volvos gamla motorfabrik i Skövde. Bolaget samägs nu av Volvo och Geely och ska tillverka förbränningsmotorer också 2025 – exempelvis till Volvos planerade 600 000 laddhybrider – och i många år därefter.
Så här säger Fleiss:”
”Elektrifiering är inte det enda svaret på att stoppa global uppvärmning. Det tar för lång tid. Det finns helt enkelt inte elektriskt laddnätverk överallt för att alla bilar ska bli elektriska tillräckligt snabbt. 2040 kommer 70 procent av bilarna att ha en förbränningsmotor om man inte genomför omfattande skrotningsprogram för att få bort de gamla bilarna. De behöver tankas med förnyelsebara bränslen i stället för bensin och diesel. Biodrivmedel behöver komma tillbaka om samhället vill minska den globala uppvärmningen. Det finns för många bilar i världen som inte kan ersättas med elbilar och det finns inte tillräckligt med grön energi att ladda dem med.”
Globala utsläpp av klimatpåverkande gaser
Det är fortfarande så att Sverige står för lite drygt 1 promille av de globala utsläppen. Det är också så att våra dyrköpta och marginella minskningar av utsläppen i Sverige, i praktiken utgör en försvinnande liten del av den ökning som fortfarande rullar på globalt. Det innebär att vi sitter i ett sjunkande skepp och lurar oss själva att vi gör betydande insatser för att rädda klimatet och jorden.
Vi gör emellertid redan idag viktiga insatser för miljön och klimatet, och det ska vi fortsätta med, men inte till vilket pris som helst. Framförallt bör åtgärder baserat på faktabaserade beräkningar och kalkyler prioriteras.
