Nätverket Svenskt Energiförnuft

Jag har flera gånger skrivit under rubriken ”Vad blir konsekvenserna om vi inte vet vad vi håller på med?” och ondgjort mig över olika brister och tokigheter avseende energi- och klimatpolitiken, Region Skåne och populismens utbredning inklusive debattklimatets allmänna förflackning.

Första gången var faktiskt inför valet 2014, det val som gav Jimmy och grabbarna en maktposition i den svenska riksdagen och som dessvärre befästs och förstärkts i senare val och på de senaste åren. På energiområdet utkristalliseras nu en närmast omöjlig och paradoxal valsituation mellan miljöpartiets tokiga (plakat-) politik på energi- och klimatområdet och moderaternas lika förödande acceptans och beroende av Sverigedemokraterna för att kunna komma till makten och få genomslag för sin energipolitik.
Sossarna som alltid gått att lita på i energi- och infrastrukturpolitiken har totalt abdikerat och gemensamt för såväl regeringsföreträdare som riksdagens män och kvinnor är att de inte begriper vad de håller på med gällande energipolitiken i allmänhet och kraftsystemet i synnerhet.

Om jag vidgar perspektivet och kikar på elproduktionen i ett globalt perspektiv så blir begreppet klimatkris väldigt påtagligt, men inte så att jag får panik för att vi gjort eller gör för lite på det här området i Sverige. Det är emellertid svårt att känna hoppfullhet och framtidstro i klimatfrågan när fossilbränsleanvändningen fortfarande ökar efter en tillfällig dip under pandemin. Produktionen av fossila bränslen lär inte peaka förrän tidigast 2026 enligt initierade bedömare och prognosmakare och Tyskland säger att de ska sluta använda brunkol 2038. Dessa händelser ligger trots allt en bit fram och vad gör alla de andra stora utsläppsländerna? Minskar de sin användning av fossil bränslen och sina utsläpp?

En intressant web-sida att besöka är https://www.electricitymap.org/map där utsläppen av växthusgaser från elproduktion och elefterfrågan kan följas i realtid för de flesta länder i vårt närområde, men också globalt. När jag kikar på den så konstaterar jag att Sverige inte behöver ha panik för att vi själva gör för lite på klimatområdet, men borde oroa oss för att de stora länderna som verkligen skulle kunna påverka den globala situationen knappast gör någonting alls. Vi ska naturligtvis fortsätta klimatomställningen av det svenska samhället och minska våra utsläpp av växthusgaser, men varför ska vi stressa, implementera dyra och dåliga lösningar eller för den delen kortsiktigt försämra förutsättningarna för samhälle, näringsliv och medborgarna när det på global nivå inte gör någon skillnad överhuvudtaget. Om vi skulle halvera våra CO2-utsläpp i ett slag genom drastiska förbud och begränsningar av vägtrafiken så skulle det minska de globala utsläppen med 0,5-0,6 promille, vilket naturligtvis drunknar i de ökningar som blir resultatet av att hjulen rullar igång i ekonomierna runt om i världen efter lockdowns och andra effekter av pandemin.

Det är intressant att reflektera över hur olika förutsättningarna, kontexten och möjligheterna är beroende av om en fråga betraktas ur ett lokalt eller regionalt perspektiv. Eller för den delen i ett nationellt eller globalt perspektiv. Följ gärna länken nedan för att läsa mitt alster från 2020 på temat ”Vad blir konsekvenserna om vi inte vet vad vi håller på med?”.

https://bero.varapaa.se/wp-admin/post.php?post=642&action=edit

I det här inlägget resonerade jag mig fram till tre nyckelord för året 2020. Nyckelorden var hoppfullhet, paradoxalt och inkompetens. För energiområdet gällde ”paradoxalt” och det är definitivt giltigt även för 2021, men hoppet kan vi skåningar nu också låta fara när inkompetensen breder ut sig i våra beslutande församlingar och på Svenska Kraftnät, vilket bl a gör att elpriset skenar i södra Sverige.

Vi är många som år efter år har varnat för att vi underminerar förutsättningarna för kraftsystemet med den politik som förs och som i korthet kan sammanfattas med beslut och åsikter som grundas på följande:

• brist på insikt om att vi har effektbrist samtidigt som vi har gott om elenergi i det svenska kraftsystemet
• brist på insikt om att vi har flaskhalsar (kapacitetsbegränsningar) i de svenska överförings- och distributionsnäten
• brist på insikt om att införandet av fyra elprisområden skapar tydlighet, men också blottlägger de brister och orättvisor som systemet är behäftat med (Stockholm kontra Skåne/Öresundsregionen) bl a för näringslivet
• brist på insikt om att prismekanismerna i det nordiska/nordeuropeiska kraftsystemet i huvudsak är energirelaterade
• brist på insikt om att det svenska/nordiska/nordeuropeiska kraftsystemet är dysfunktionellt ur ett effektperspektiv
• brist på insikt om att nedstängning av kraftproduktion i södra Sverige (minskad andel styrbar elproduktion – B1, B2, R1 och R2 = minus ca 2500 MW) bidragit till de här konsekvenserna
• brist på insikt om att minskad elproduktion i södra Sverige minskar överföringsförmågan av el till södra Sverige (feb 1997)
• brist på insikt om att utbyggnad av storskalig vindkraft i norra Sverige (ökad andel ej styrbar elproduktion) till dagens nivå (installerad kapacitet) underminerar kraftsystemets funktion
• otillräckliga investeringar och förstärkningar av överförings- och distributionsnäten
• en närmast religiös tro på att mer förnybar elproduktion (vind) och ökad elanvändning (elbilar) är bra för klimatet och klimatomställningen

Att vi låter vindkraftutbyggnaden eskalera till en nivå som gör att lönsamheten undermineras i den styrbara kraftproduktionen är inget annat än en effekt av inkompetens och brist på helhetsperspektiv. Att inte effektvärdet av den styrbara produktionen vägs in i den rådande prismodellen eroderar hela kraftsystemet. Konsekvenserna är sedan flera år tillbaka tydliga när:

1. vi måste köra Karlhamnsverket på fossilolja för frekvenshållningen i södra Sverige
2. trycket på att bygga mer vindkraft både på land och till havs i södra Sverige ökar
3. den massiva lobbyingen för att att elektrifiera alla fordon för vägtrafiken till 2030 börja vinna gehör
4. Fingrid oroar sig för att vi begränsar kraftöverföringen till Finland pga bristsituationen i södra Sverige (https://second-opinion.se/fingrids-vd-vart-ode-nu-ocksa-i-grannlandernas-hander/)
5. tusentals hektar jordbruksmark riskerar ätas upp av solcellsparker (Sydsvenskan 16/9 s A4-A5)
6. incitamenten för att använda biobränsle, biodrivmedel, fjärrvärme och kraftvärme urholkas
7. skatter försvårar för behandlingen (förbränning) av utsorterat separat insamlat brännbart avfall i kraftvärmeanläggningar – avfall som inte kan återvinnas som material och som inte ska deponeras.

Dessa i mångt och mycket paradoxala åsikter leder till diverse stolleprov som i grunden emanerar från att vi vill bygga ut den förnybara elproduktionen, men inte förstår eller bryr oss om konsekvenserna av detta pga bristande helhetsperspektiv och att samhällsnyttan ersatts av egennytta och en dominans av olika särintressen. Helhetsperspektiv innebär att se till hela samhällets behov från Treriksröset till Smygehuk och från Vinga fyr till Fårösund. Samhällsnytta innebär att se till den allmänna nyttan, vilken ibland sammanfaller med ett eller flera särintressen, men lika ofta måste tillåtas överrida olika särintressen när detta är rätt för samhället, allmänheten, helhetsperspektivet, miljön och klimatet.

Jag tror också att klimatomställningen mer handlar om vår konsumtion än om Sveriges elproduktion. En bra början är kanske att tanka bilen (om det går) med HVO eller etanol, köpa närodlade livsmedel, gynna de restauranger som använder närodlade råvaror, undvika att flyga till möten när de lika gärna kan tas i Teams, att använda tåg i större utsträckning än flyg och bil samt så långt möjligt undvika produkter som genererar stora fossila CO2-utsläpp när de produceras och skeppas hit typ plastleksaker från fjärran östern, kött från Brasilien och andra varor som skeppas runt jordklotet innan de köps av oss här på köpcentrum runt om i Sverige.

Det handlar också om att hitta en balans mellan åtgärderna för att minimera våra CO2-utsläpp och åtgärderna för att anpassa samhället till klimatförändringarna som blötare och blåsigare väderlek och de katastrofala översvämningar som vi sett prov på bl a i Tyskland den gångna sommaren. Våra barnbarn blir nog rätt besvikna när klimatkonsekvenserna gör att de trampar vatten och de samtidigt funderar över hur klokt det var av oss dvs deras mor- och farföräldrar att satsa allt på ”förnybarhetskortet” och prioritera att bli världsbäst på lokala/nationella utsläppsbegränsningar istället för på klimatomställning ur ett helhetsperspektiv.

Den stora utmaningen i klimatomställningen kommer när starka allmänna intressen eller tunga näringslivsintressen hotas av klimatåtgärder och politiska beslut, vilket vi sett den senaste veckan i samband med det norska valet. Det norska miljöpartiet åkte nästan ur Folketinget för att de bl a drev frågan om att stoppa den norska oljeutvinningen, och inser säkert nu att det är en sak att driva plakatpolitik och vara klimatförespråkare, en helt annan att ta de skarpa konsekvenserna för samhällsekonomin, näringsliv och konsumenter. Denna paradoxala verklighet kommer alla som vandrar på den här jorden att tvingas hantera framöver vare sig vi vill eller ej och då gäller det att behålla helhetsperspektivet och förstå samt klara av att hantera konsekvenserna på kort och lång sikt av våra idéer, förslag och beslut.

Så gräv där du står och undvik att ha dåligt samvete för miljön och klimatet. Som svensk är du född i en gynnad del av världen och för oss som är födda på 50-talet är vi dessutom födda i en gynnad tid mellan torrdass och mulltoa. Är det hållbart att fortsätta att spola våra toaletter med dricksvatten eller går vi mot en bättre värld även i detta avseende? Men det är ju en helt annan fråga som vi får ta tag i när vi fixat klimatomställningen.

Eller handlar detta bara om en annan sida av samma mynt dvs om att jobba för ett helt och hållbart samhälle som vi med rent samvete kan lämna över till kommande generationer?
Lev väl.

Reflekterar över Sveriges position I ett globalt perspektiv avseende klimatomställningen.

Det är nog så att vi behöver balansera våra ambitioner bättre mellan åtgärderna för minskade utsläpp av växthusgaser och våra åtgärder för klimatanpassning baserat på det faktum att det numera är blötare, blåsigare och bl a större risk för översvämningar. Inte så att vi ska lägga ner våra klimatambitioner, men om jag kikar på bifogade utsläppskarta så är det nog tyvärr så att inte ens om vi helt och hållet eliminerar alla våra utsläpp av växthusgaser kan vi påverka den globala utvecklingen.

Kan rekommendera dagliga studier av hur kraftproduktionens utsläpp av CO2 ser ut runt om i världen och i Sverige.

https://www.electricitymap.org/map

Allt för många länder har i praktiken mycket låga ambitioner på det här området och det används fortfarande förfärande stora volymer fossila bränslen i världen.

Är jag en dysterkvist som inte tror att detta förhållande knappast kommer att förändras under de närmaste åren?

Uppdatering den 11 augusti för att uppmärksamma det faktum att ingenting hörts från Sydsvenskan varken chefredaktören eller redaktionen för asikter@sydsvenskan.se. Ett svar som hävdar att jag har fel och motiverar varför eller att de gjort fel och rättar informationen i sin ledare. Att Sydsvenskan negligerar sina läsare och återkoppling med syfte att bidra till en bättre tidning och en saklig debatt, är nog ovanligt men inte desto mindre oroande.

Tråkigt naturligtvis främst för Sydsvenskan, och här kan du läsa mitt e-mail till dem om du inte redan gjort det.

Ledaren i Sydsvenskan 29/7 är ett katastrofalt exempel på brister i faktagranskning och rimlighetsbedömning så grav att jag kände mig tvingad att skriva till tidningen för att påtala detta. Det här skrev jag.

”Skönhet ligger i betraktarens öga. Elbrist gäller alla.

Så sant, så sant, men för alla gäller kanske också att fakta är fakta och att det är tidningens/journalistens ansvar att kritiskt granska de uppgifter som olika särintressen förser hen med, innan de skrivs ner och exponeras i offentligheten.

Jag läser vanligtvis med behållning ledarsidan i Sydsvenskan och normalt sett är det ovanligt med faktafel eller andra felaktigheter. I dagens ledare påstås det att 15-25 vindkraftverk skulle kunna producera 1TWh el årligen, vilket är en helt absurd siffra. Inte ens om det blåser >15 m/s under årets alla timmar kommer man upp i en sådan årsproduktion. En realistisk produktion från 15-25 vindkraftverk torde snarare motsvara 0,1 – 0,2 TWh årligen, vilket då skulle motsvara ca 3-5% av den skånska elproduktionen. 

Ett klent bidrag således och det är tveksamt om det rättfärdigar de miljökonsekvenser en sådan vindkraftpark ger upphov till. Värderingen av projektet blir naturligtvis helt annorlunda om utfallet är tio gånger högre som Sydsvenskan påstår i sin ledare den 29/7. Må vara att det är Eolus uppgifter, men det är likväl felaktigt och vilseledande för läsaren.
En annan fråga är om elbristen verkligen är 13 TWh i Skåne? Om det är så, kan vi då bygga ikapp elefterfrågan lokalt? Knappast. Viktigare är att bevara och utveckla andelen styrbar elproduktion som vi har kvar i Sverige.

Skåne ingår i det nordeuropeiska kraftsystemet och den framtida elefterfrågan kommer till största delen att mötas med el producerad på andra platser och delvis långt ifrån Skåne. Det handlar därför om att bygga ut och förstärka elnäten dels för överföring och dels för distribution. Detta är ett pågående arbete, men som tar tid och kräver stora resurser för att kunna drivas i högt tempo. Resurser som inte borde slarvas bort på projekt som det som refereras i dagens ledare. 
Mycket väsen för lite ull, sa han som klippte grisen.”

De värsta stolleproven i svensk energipolitik fortsätter att förorena debatten. För det första handlar det om att vindkraften kan lösa elefterfrågan framöver och att den styrbara elproduktionen som kärnkraft och vattenkraft kan läggas ner eller begränsas liksom att överförings- och distributionskapaciteten kan förstärkas i ett småljumt och långsamt tempo. Det andra är att transportsektorn måste elektrifieras i ett rasande tempo för att vi ska nå de svenska klimatmålen. I kombination är dessa ”strategier” paradoxalt nog katastrofala både för kraft-/energisystemet och klimatet. Denna enfaldighet i debatten och politiken måste ersättas av mångfald i lösningar där en framtida och trovärdig elefterfrågan är i centrum, och inte baseras på prognoser fabricerade av olika särintressen.

Bättre faktagranskning efterfrågas och var blev system- och helhetsperspektivet av?

Det som skrivs på ledarsidor och i debattartiklar om klimatomställning, elbrist och energifrågor för närvarande utstrålar faktafel, naivitet och kunskapsbrister. En förhoppning är att det beror på att praktikanter och sommarvikarier regerar på redaktionerna i semestertider.
Ledaren i Sydsvenskan 29/7 är ett katastrofalt exempel på brister i faktagranskning och rimlighetsbedömning så grav att jag kände mig tvingad att skriva till tidningen för att påtala detta.

”Skönhet ligger i betraktarens öga. Elbrist gäller alla.

Så sant, så sant, men för alla gäller kanske också att fakta är fakta och att det är tidningens/journalistens ansvar att kritiskt granska de uppgifter som olika särintressen förser hen med, innan de skrivs ner och exponeras i offentligheten.

Jag läser vanligtvis med behållning ledarsidan i Sydsvenskan och normalt sett är det ovanligt med faktafel eller andra felaktigheter. I dagens ledare påstås det att 15-25 vindkraftverk skulle kunna producera 1TWh el årligen, vilket är en helt absurd siffra. Inte ens om det blåser >15 m/s under årets alla timmar kommer man upp i en sådan årsproduktion. En realistisk produktion från 15-25 vindkraftverk torde snarare motsvara 0,1 – 0,2 TWh årligen, vilket då skulle motsvara ca 3-5% av den skånska elproduktionen.

Ett klent bidrag således och det är tveksamt om det rättfärdigar de miljökonsekvenser en sådan vindkraftpark ger upphov till. Värderingen av projektet blir naturligtvis helt annorlunda om utfallet är tio gånger högre som Sydsvenskan påstår i sin ledare den 29/7. Må vara att det är Eolus uppgifter, men det är likväl felaktigt och vilseledande för läsaren.
En annan fråga är om elbristen verkligen är 13 TWh i Skåne? Om det är så, kan vi då bygga ikapp elefterfrågan lokalt? Knappast. Viktigare är att bevara och utveckla andelen styrbar elproduktion som vi har kvar i Sverige.

Skåne ingår i det nordeuropeiska kraftsystemet och den framtida elefterfrågan kommer till största delen att mötas med el producerad på andra platser och delvis långt ifrån Skåne. Det handlar därför om att bygga ut och förstärka elnäten dels för överföring och dels för distribution. Detta är ett pågående arbete, men som tar tid och kräver stora resurser för att kunna drivas i högt tempo. Resurser som inte borde slarvas bort på projekt som det som refereras i dagens ledare.
Mycket väsen för lite ull, sa han som klippte grisen.”

På debattsidan resonerar Karin Svensson Smith om det faktum att vi gör för lite för att minska vår klimatpåverkan, vilket hon har alldeles rätt i, men verkar tappa bort sig i den svenska situationen och glömma bort att vi trots allt är en liten ytterst marginell aktör globalt sett. Även gällande klimatpåverkan.

Vi står för drygt 1 promille av de globala utsläppen av växthusgaser. Våra utsläpp motsvarar 1,5% av EU:s, ca 1% av USA:s och drygt 4 promille av Kinas årliga utsläpp.

Kan vi därmed på allvar säga att våra åtgärder gör någon skillnad i sak? Absolut, men varför då inte fortsätta på den väg som vi sedan länge slagit in på och fortsätta utveckla det vi sedan decennier visat oss vara bra på?

Utsläppen från transportsektorn var ungefär en tredjedel av våra totala utsläpp av växthusgaser 2019. Över 90% härrör från vägtrafiken, så visst har Karin Svensson Smith rätt när hon förespråkar fokus på denna avseende klimatåtgärder. Sedan får vi inte glömma att industrins utsläpp också utgör en betydande del av den svenska kakan. Där det blir fel är när hon vill straffa ut person- och lastbilstrafiken för att istället gynna kollektivtrafiken. Varför inte skapa kraftfulla incitament för de trafikanter som använder biodrivmedel som HVO, etanol och biogas och få både privatbilister och åkeriägare att använda dessa bränslen på bekostnad av fossila dito. Fokusera på bränslet istället för företeelsen.
Så länge efterfrågan på fossila bränslen dominerar transportsektorn kommer vällovliga initiativ som ökande kvotplikt och dyr elektrifiering att ta för lång tid när alla är överens om att det är bråttom. Bättre att sänka utsläppen från vägtrafiken med 60% på kort sikt än att sätta naiva mål om förnybarhet och bara uppnå marginella minskningar så som är fallet idag. Biodrivmedel borde ha en plats i det svenska energisystemet långsiktigt, även när ineffektiv elektrifiering av transportsektorn kan ersättas med vätgas och bränsleceller.

Vi är redan ett föredöme avseende ett fungerande och så gott som fossilfritt energisystem. Låt oss fortsätta på den vägen istället för att slösa resurser på ineffektiva projekt och orealistiska mål. Det vore långsiktigt riktigt. Bättre för dig, bättre för samhällsekonomin och bättre för klimatet.

Oftast innebär en utfasning av något som ett bränsle att någon form av ersättningslösning behöver fasas in om inte utfasningen beror på att behoven förändrats och efterfrågan därmed blivit noll. Det är tyvärr många i miljö- och klimatdebatten som fokuserar på förbud av både det ena och det andra, men få om ens någon fokuserar på hur ”det förbjudna” eller utfasade ska ersättas, vilket borde vara minst lika viktigt för utvecklingen av näringslivet, våra olika regioner och svensk ekonomi på kort och lång sikt. Låt oss fundera några varv på just transportsektorn och sätta våra utsläpp av klimatpåverkande gaser i ett större perspektiv. 

Sveriges utsläpp av klimatpåverkande gaser är ca 50 miljoner ton CO2-ekvivalenter per år (2019). Transportsektorn står för ca 16 miljoner ton av dessa varav 10 miljoner ton härrör från personbilar. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med ca 30% sedan 1990, inrikes transporter endast med 15-20%, vilket i huvudsak beror på ökade transportbehov och -volymer. De globala utsläppen av växthusgaser var 38 miljarder ton CO2 2019, vilket innebär att Sveriges andel är ca 1,3 promille av totalen. Utsläppen från personbilarna i Sverige motsvarar således ca 0,3 promille av de globala utsläppen och dess andel sjunker över tid eftersom våra utsläpp hela tiden minskar medan de globala tenderar att fortsätta öka.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Att vi ska skrota våra ambitioner att genomföra en klimatomställning i högt tempo? Att vi kan öka våra utsläpp av växthuset eftersom de inte spelar någon roll globalt? Nej, och jag säger inte heller att vi ska släppa våra höga ambitioner avseende klimatomställningen, men att vi istället för att stressa fram dåliga och kortsiktiga, ibland kontraproduktiva lösningar som skatten på plastpåsar, skatt på avfallsförbränning eller för den delen förslagen om förbud mot bilar med förbränningsmotorer eller mot diesel eller bensin. Inga omställningar av samhällen har någonsin kunnat göras över en natt, vilket en del debattörer och politiker tycks tro. I varje fall inte om konsekvenserna ska kunna hanteras på ett rimligt sätt. 

Hur ser våra behov av transporter ut i framtiden? Hur ser det ut i olika delar av vårt långsträckta land? Vilka transportbehov är inte långsiktigt hållbara ur andra aspekter än klimat och miljö? Vilken prioriteringsmodell tillämpar vi när det gäller det vi ska fasa in för att lösa våra transportbehov i framtiden? Är de mest radikala och orealistiska förslagens mening att vi på allvar tror att lösningen är att tvinga oss alla att gå, cykla eller åka kollektivt?  Kan vi förutsätta att alla som behöver tjänstefordon (distribution, hantverkare, omsorg i hemmen och samhällsservice) för att utföra sina jobb kan gå, cykla eller åka kollektivt? Många behov kan naturligtvis lösas på det här sättet i våra tätorter, men hur ser det ut i Norrland, på landsbygden eller i våra glesbygder?

En konsekvensanalys som görs ur flera olika perspektiv ger ofta vid handen att det finns få om ens några, patentlösningar som i ett slag löser alla våra problem, i det här fallet avseende klimatomställningen av vårt samhälle. Sakfrågan eller problemets lösning är sällan betjänt av de olika särintressen som har åsikter om både det ena och det andra, men som allra minst har samhällets och flertalets intressen till grund för sin kommunikation och sina aktiviteter. Här handlar om att gynna sig själv, sin intressentgrupp och de egna affärerna. Inget annat.

”Från år 2030 kommer det inte längre vara tillåtet att sälja nya bensin- och dieseldrivna bilar.” Utdrag ur Januari-överenskommelsen.

Utredningen föreslår att fossila drivmedel ska vara utfasade i Sverige senast 2040. Ur den statliga utredningen om utfasningen av fossila drivmedel.

Det förstnämnda är ett rätt obegåvat mål som Sverige i egenskap av lilleputt-land har svårt att implementera utan att världssamfundet och de stora globala fordonstillverkarna är med på noterna. Sverige är en liten marknad globalt sett och står i skrivande stund för ca 1 promille av de totala utsläppen av växthusgaser. Transportsektorn i sin tur för en femtedel av Sveriges utsläpp så särskilt kraftfull lär inte ett sådant förslag bli om det mot förmodan skulle genomföras.

Det andra är nog realistiskt, men satsningar på biodrivmedel måste komplettera en sådan utfasningsstrategi. Ersättningen är inte och endast elektrifiering. Mångfald i fossilfria och förnybara lösningar är det som behövs i kombination med viktade ekonomiska styrmedel. Den enfald som råder i klimatpolitiken måste brytas till förmån för en färdplan som är realistisk och tar samhällets behov av transporter i beaktande.

Globalt behövs ett rejält grepp typ det som IEA förslog under våren.

IEA vill ha ett omedelbart stopp för alla nyinvesteringar i fossil energi och 60 procent mer bioenergi – Energimyndigheten maj 2021.

Sol och vind men också biobränsle, kärnkraft och ett omedelbart stopp för alla nyinvesteringar i fossil bränsleutvinning. Det är några av punkterna i det internationella energiorganet IEA:s ”färdplan” för att göra världen klimatneutral till 2050. IEA föreslår också en 60-procentig ökning av biobränsleanvändningen fram till 2050 vilket skulle innebära att närmare en fjärdedel av världens produktiva skogsmark ska användas för att producera biobränsle. Något att fundera på för EU:s taxonomi-förespråkare – gör om och gör rätt.

Och då har jag inte ens nämnt vätgasens och bränslecellens potential och sannolikt avgörande roll i det framtida klimatvänliga energisystemet.

Det kunde se rätt bra ut. Om vi inte krånglade till det så……..

Läser en intressant artikel i Sydsvenskan under rubriken; Laddhybriden kan vara mest klimatsmart, skriven av Mikael Stjerna. Faktaunderlagen härrör från en studie av Öivind Andersson och Pål Börjesson; ”The Greenhouse gas emissions of an electrified vehicle combined with renewable fuels: Life cycle assessment and policy implications.”

Tack Sydsvenskan för en insiktsfull och mycket intressant artikel om hur klimatsmarta olika drivlinor för personbilar är i realiteten.

Slutsatserna i artikeln är också värda att notera. ”Om vi till exempel lägger alla ägg i elbilskorgen måste vi begränsa användandet, resurserna räcker inte till om vi ska nå klimatmålen 2050.”
Mångfald är alltid bättre än enfald, vilket gäller för så gott som alla företeelser vare sig de är tekniska, biologiska, humanistiska eller sociala.

Egentligen saknar jag bara ett referensalternativ i tabellen för Koldioxidekvivalenter 20 000 mil och det är en modern dieselbil (Euro6d) som körs på HVO100 (och i framtiden på biodiesel) där allt annat lika, fältet ”förbrukning bränsle” kan reduceras med minst ca 80%. Jag inser att ett sådant alternativ skulle bli besvärande konkurrenskraftigt och sannolikt landa runt totalt 80 g/km, vilket självklart skulle röra till det för de politiker som helst vill förbjuda alla fordon med förbränningsmotor. Eller vad tror du?

Och visst är det så att HVO100 kanske inte är helt hundra eftersom den innehåller certifierad palmolja, vilket är den gröntvättade versionen av palmolja som framställs efter skövling av regnskogar runt om i världen. Att välja den här produkten för din moderna dieselbil innebär trots allt att du minskar dina utsläpp av fossil koldioxid med 80% vid avgasröret jämfört med det fossila alternativet. I framtiden kommer biodiesel och syntetisk diesel tillverkad med förnybar el och infångad koldioxid säkert att ersätta HVO100, men tills dess verkar den vara ett bättre alternativ än de övriga som är tillgängliga idag. Till och med bättre än elbilarna, men det får vi kanske se i nästa version av diagrammet ovan?

Tack Sydsvenskan för en bra artikel. Jag ser redan fram emot nästa där även dessa alternativ lyfts fram som rimliga och långsiktiga alternativ i den ganska enfaldiga debatt som driver branschen till att elektrifiera hela personbilssegmentet. Övergångslösningarna behövs för att vi ska komma vidare i klimatomställningen och fastna i käbbel om fossilfritt kontra förnybart. Det har varken industrin, konsumenterna eller klimatet råd med.

https://www.nyteknik.se/premium/lastbilsjattarnas-vatgassatsning-ar-har-men-vad-innebar-den-7014188

Vätgasen kan erbjuda bättre lösningar för tunga fordon än eldrift/batterilagring och fossil diesel. Den fossilfria och förnybara elen måste komma från balanserade kraftsystem baserade på vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, biokraftvärme (industriell spillvärme) och sol. 

Vindkraften med sitt ringa effektvärde, men höga energiproduktion över året kan med fördel, framförallt i perioder med låg elefterfrågan, lagras som vätgas för att användas i såväl industrin som i tunga fordon. 

Klimatomställningen kräver de här lösningarna, men de fungerar inte om vi fasar ut den styrbara fossilfria elproduktionen och tror vi kan ersätta denna med väderberoende ostyrbar elproduktion. Vätgaslagring av vindkraftsel som i perioder sänker både kraftsystemen och elpriserna borde vara en affärsmöjlighet för vindkraftaktörerna.
Alternativet är att ge upp och fortsätta producera el med kol, olja och naturgas samt driva våra fordon med fossila bränslen kanske med marginella inslag av HVO och RME. För mig är detta en lika dålig väg framåt som att välja den ”tokförnybara”, vilken kräver att vi förändrar våra samhällen och vårt sätt att leva i grunden.

Vägen framåt för våra kraft- och energisystem bör grundas på lösningar som är tekniskt möjliga, ekonomiskt rimliga, miljö- och klimatmässigt önskvärda samt etiskt kloka. Inte det ena eller det andra utan allihop samtidigt. Då blir det hållbart även på lång sikt.

https://www.nyteknik.se/premium/har-ska-startupen-tillverka-e-metanol-av-vatgas-och-koldioxid-7012585?source=carma&utm_custom[cm]=446556973,33270&=

Vätgas från förnybar el har en mängd användningsområden. Idag kanske inte kommersiellt gångbara, men på sikt kommer olika lösningar som baseras på vätgas att vara vägen framåt i klimatomställningen. Dagsländor som väderberoende elproduktion och ineffektiv batterilagring av el kommer att kompletteras med ny teknik alternativt fasas ut i rask takt för andra och bättre samt långsiktigt hållbara lösningar. El lagrad som vätgas, använd som energigas, i bränsleceller eller för produktion av syntetiska bränslen och kemikalier kommer att revolutionera vår energianvändning i framtiden.

Att transportsektorn står för en tredjedel av utsläppen av växthusgaser från fossila bränslen är ingen nyhet. Att det inte ur infrastrukturpropositionen går att utläsa hur dessa ska minskas för att vi ska nå de nationella målen om 70% minskning till 2030 är inte heller särskilt konstigt.

Det beror bland annat på att den stora del av transportsektorn som redan idag använder biodrivmedel inte växer så fort som den skulle kunna göra. Svensk och finsk skogsindustri vill inget hellre än att bidra till en sådan utveckling. För egen del kör jag en Volvo med dieselmotor från 2019 som uppfyller Euro6d och som jag tankar med HVO100 dvs fossilfri diesel. Att jag får betala 1-1:50 kr mer per liter för detta bränsle tycker jag är konstigt. Tänk om denna och andra biodrivmedel som biogas, etanol med flera istället för att vara dyrare än sina fossila konkurrenter, faktiskt var billigare så att alla såväl företagare som privatpersoner som vill minska sina utsläpp av växthusgaser fick ett ekonomiskt incitament för att göra rätt. Redan vid bränslepumpen.

Mitt klimatavtryck är i praktiken mindre än min hustrus eftersom hon transporterar sig med en laddhybrid som klarar alla hennes resor i närområdet med eldrift, men som så fort hon behöver åka längre än fyra mil exempelvis för att hälsa på sin gamla mor då träder bensinmotorn in. Hennes transportbehov innebär att hon har en snittförbrukning om ca 3 dl bensin per mil. Och visst, den bensin hon tankar innehåller en femtedel etanol pga kvotplikten, men 80% är fortfarande fossil bensin. Hennes bil är tysktillverkad och från 2020 och har begåvats med låg skatt och miljöbonus medan min är tillverkad i Torslanda och åtnjuter bonus malus under sina tre första år.

Hur går detta ihop?
Den frågan tycker jag att klimatstyrarna på Naturvårdsverket borde svara på. Var är helhetsperspektivet? Och har vi inga andra verktyg än förbud och negativa ekonomiska incitament för de som behöver använda vägfordon med moderna förbränningsmotorer för sina transporter? Både företagare och privatpersoner. Och i de allra flesta fall utanför tullarna.

För egen del så bor jag centralt och kan både gå, cykla och åka kollektivt när jag ska göra mina inköp eller gå på bio, teater eller restaurang. Det är inte alla med transportbehov som kan gå, cykla eller åka kollektivt. Skänk gärna en tanke till alla föräldrar eller för den delen alla de hantverkare som bygger, servar och underhåller de fastigheter vi bor, jobbar, opererar, vårdar eller undervisar i.
Att kunna åka spårvagn, tåg eller tunnelbana är således få förunnat. Det är inte heller särskilt många med transportbehov som har råd eller klarar sig med och kan få ekonomi i sin verksamhet med ett elfordon. Sedan var det ju det där med laddningen. Satsningarna på elnäten för överföring och distribution förstärks och utvecklas i ett rasande tempo fram till 2033. Till vilken nytta?

Det är dags att se till helheten.

Då kan vi också minska den tredjedel som transportsektorn står för avseende utsläppen av växthusgaser i Sverige.

En tredjedel av den promille som Sverige står för av de globala utsläppen av växthusgaser.