Nätverket Svenskt Energiförnuft

Jag delar den bild Ingrid Runsten i SDS ger av tillståndet i demokratin och för internationellt samarbete, men är det särskilt mycket bättre nationellt? Sverigedemokrater, mediaföretag och redaktioner med tvivelaktiga syften samt allehanda foliehattar, den ena fnoskigare än den andra, sprider oemotsagda sina galenskaper sedan många år. I ett genombyråkratiserat samhälle där invånarna i likaledes hög grad slutat tänka själv så kan de ansvariga för en tragedi, som den i Furulund, gömma sig bakom regelverket och hävda att de följde detta och därmed gjorde rätt, trots förfärande konsekvenser.

Vad gör sådana uttalanden med demokratin och respekten för svenska myndigheter? I pandemins Sverige verkar det handla om att hitta någon att skylla på eller någon som skött samma uppdrag ännu uslare för att själv framstå i en bättre dager. Gärna då kollegor och företrädare för andra myndigheter, regioner eller kommuner.

Egna tillkortakommanden förklaras bort med att vi följt reglerna och framställer det närmast som en merit att inte tänka själv eftersom vi inte har kompetens på det vi fått ansvar för. Så precis som Runsten skriver; ”Pandemin utmanar demokratin, klimatkrisen kan knäcka den.”, är det eftersom vi slutar lyssna på de som vi borde lyssna till när bruset av alternativa fakta, olika särintressen och inkompetens raserar trovärdigheten i våra demokratiska institutioner.

Var finns de funktioner och företrädare som tar ansvar i det svenska samhället idag? De som tar ansvar för allmänintresset och samhällets intressen i denna röra av egenintresse och särintressen för att bli omvald och inte mista de höga arvoden som numera kommer med högre politiska uppdrag eller mista det välbetalda jobbet med grandiosa förmåner där det går att glida runt och hålla presskonferenser om att ”alla andra” eller ”någon annan” inte gör sitt jobb. ”Jag” är ju i detta sammanhang bara ett offer för omständigheter som inget kan göra pga av andras tillkortakommanden, det må vara politiska motståndare, andra kommun- eller regionföreträdare, andra myndigheter, andra länder, läkemedelsbolag eller för den delen EU. Skaran som det går att skylla på har växt till enorma proportioner under pandemin.

Klimatfrågan har diskuterats i många år nu. När klimatkrisen väl är här är det för sent att hävda att vi inte förstod allvaret eller att det skulle gå så fort. En företeelse som irriterar mig är att vi i den svenska diskussionen ägnar oss åt navelskådning och inte ser klimatproblematiken i ett större perspektiv. Ja, jag håller med om att alla ska göra vad de kan för att minska sitt klimatavtryck över tid, så även vi svenskar. Men räcker det? Eller måste vi inte samtidigt inse fakta och förstå att vi kan jobba ihjäl oss lokalt och fylla hela Norrland och våra kuster med skogar av vindkraftverk utan att det påverkar den globala situationen ett dugg.

Men när vi står där i våra vadarstövlar i ett nordisk Venedig kan vi i alla fall hävda att vi har gjort allt vi kunde här i vår lilla ankdamm. Kön av bortförklarare och legitimerare, av att vi trots förödande konsekvenser, gjort allt rätt och bara följt våra svenska regler, kommer att vara lång och trängseln vid mikrofonerna betydande. Där kommer politiker på alla nivåer, myndighetschefer, kommunikationsdirektörer, skribenter, bransch- och intresseföreningar, regiondirektörer, hållbarhetsgeneraler, miljö- och naturskyddsföreningar, bolagsdirektörer och diverse språkrör att flockas.

Fakta är att Sverige står för ca 1 promille av de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser. Fakta är också att de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser är 51 miljarder ton per år och ökar.

Löser vi den här ekvationen särskilt effektivt genom progressiva klimatmål för Sverige, regionerna och kommunerna?
Snart får vi kanske ta till våra klassiska argument och börja skylla på andra och återanvända argumentet att hade alla andra gjort som vi hade allt ordnat sig.
Nu är vi bara ett offer för omständigheter. Igen.

Dagens energidebatt i riksdagen motsvarade inte ens mina lågt ställda förväntningar. På fullt allvar diskuteras det fortfarande om vi har elöverskott eller ej, när den fråga som borde diskuteras är den ökande effekt- och kapacitetsbristen och hur vi ska lösa denna.
Framförallt i södra Sverige.

Johan Svenningssons artikel på Second Opinion förtjänar onekligen att uppmärksammas. Den tar sin utgångspunkt i ett helhetsperspektiv på vårt kraft- och energisystem och benar bland annat ut konsekvenserna av ytterligare vindkraft under närmaste 10-15 åren. Det är ingen bra idé, vilket vi är några stycken som tycker, men fakta verkar inte påverka beslutsfattarna och därmed regelverken nu och i framtiden.

https://second-opinion.se/subventioner-till-havs-ger-problem-pa-land/ 

Artikeln beaktar helhetsperspektivet och visar tydligt på konsekvenserna av att beslutsfattarna på energiområdet varken förstår eller bryr sig om kraft- och energisystemens funktion eller miljö- och klimatpåverkan. 

I dagens Sydsvenska uppmärksammas också Nordstream 2 och den galenskap som detta projekt representerar såväl närings-, som säkerhets- och klimatpolitiskt. USA reagerar för att det skulle minska deras möjligheter att exportera naturgas till Tyskland och Europa. Redan Nordstream 1 var kontroversiellt, men de som redan då var tveksamma till projektet i allmänhet och naturgasen i synnerhet viftades bort med argumenten att det var viktigt för leveranssäkerheten och bättre för klimatet än kol och olja. Det må vara att de argumenten i någon mening var relevanta för femton år sedan, men de känns oerhört mossiga idag. Naturgasen har ingen framtid på en el- och energimarknad som styr mot förnybart och fossilfritt. Energigasförespråkarna får förlita sig på biogas och vätgas för ett hållbart perspektiv framöver, men när en del länder talar om sina ambitioner på klimatområdet så inbegriper de fortfarande naturgasen. Detta är tveksamt ur alla aspekter framförallt på lite längre sikt.

Vi behöver kloka och långsiktiga beslutsfattare som betonar leveranssäkerheten, samhällsekonomin och hållbarhet för miljö och klimat. På ett och samma bräde.

Vätgasproduktion positivt för kraftbalans i Ö-vik

Om det här projektet kan man tycka en hel del.

För det första är det naturligtvis bra att det etableras projekt som kan nyttiggöra kapaciteten i vindkraften i perioder när elefterfrågan är låg eller det blåser mer än nödvändigt för att balansera behoven av el. I de blåsiga och varma perioderna när intermittent elproduktion kan leverera som mest, borde det vara intressant att lagra den potentiella el som går förlorad i all intermittent (väderberoende) elproduktion..

För det andra sätter projektet fingret på de senaste årens obetänksamma energipolitik där subventionerna paradoxalt nog går rakt emot varandra när vi bygger ut väderberoende elproduktion för att ersätta styrbar dito samtidigt som elektrifieringen av transportsektorn drivs på helt besinningslöst. Sämre kraftbalans och leveransförmåga stimuleras således fram samtidigt som vi ger miljöbonus till den som köper en elbil och investerar i laddinfrastrukturen för denna. Rätt korkat faktiskt. Ensidigt och kanske ett enfaldigt gynnande av särintressen är en snällare omskrivning än den förstnämnda. Var hittar jag allmänintresset eller för den delen samhällsintresset i dessa motstridiga obegripligheter?

Samtidigt måste man fråga sig om det är rätt att det är en kommunal aktör som tänker sig att ta en sådan risk? Borde det inte vara vindkraftexploatörerna som gjorde det istället? Det måste väl ändå vara i deras intresse att maximera såväl elproduktionen som nyttiggörandet av denna? Om inte, är något galet med styrmedlen i kraftproduktionen.

Att det går att bygga vindkraft med subventioner helt utan någon motprestation eller något åtagande för annat än att producera så mycket elenergi det går när det blåser, är inte särskilt genomtänkt. Det borde vara i allas intresse att också skapa andra värden än aktieägarvärde i de här vindprojekten? I samhällets intresse, allmänhetens intresse och företagens intresse är naturligtvis att all elproduktion kan leverera och möta efterfrågan när den finns, med andra ord att kunna gasa och bromsa i takt med efterfrågan. Eller är det inte det? För i så fall hade väl inte sekunda elproduktion dvs icke styrbar eller väderberoende elproduktion värderats lika högt av systemet som den primära? Den senare som utöver energi också levererar reglerkraft nödvändig för vindkraften och effekt när det krävs för att möta en hög efterfrågan.

Att den som investerar i vindkraft också borde investera i någon form av lagringskapacitet (batteri eller vätgas) baserat på den effekt som installeras i systemet i och med vindkraftinvesteringen borde vara självklart. Ett motargument skulle då säkert och som ett brev på posten resas och argumentera för att med ett sådant krav skulle ingen investera i mer vindkraft! Så bra då.
För i så fall skulle ett krav på att addera effektvärde eller lagringskapacitet till ett vindkraftsprojekt fungera och styra rätt avseende ny elproduktion. Idag gynnas väderberoende elproduktion utan effektvärde på bekostnad av andra och bättre alternativ.

Så vad blir då min slutsats? Ja, kanske att andra och mer ansvarsfulla investerare borde kunna lockas till kraftproduktionen om regelverket gjordes om för att hantera såväl effekt som energi dvs system-, ekonomi- och klimatfrågorna på ett och samma bräde. Och att det nog aldrig är rätt att kommuner eller kommunala bolag investerar i högriskprojekt som ligger långt utanför deras samhällsuppdrag.
Så tycker jag, vad tycker du?

55 nya kärnreaktorer på gång i Europa

På Second Opinion Energi reder Svenolof Karlsson ut begreppen runt klimatomställningen i Europa i allmänhet och avseende läget för kärnkraften i synnerhet.

En del häpnadsväckande information avtäcks i artikeln som exempelvis att kolarbetarna i Polen ska få en livstidslön när kolindustrin nedmonteras (avvecklas). Eller att länderna i Europa som inte bygger ut eller redan har en stor andel kärnkraft satsar på att bygga ut sitt beroende till naturgas och går från fossilfritt till fossilt samtidigt som de pratar en massa om hur de löser klimatomställningen.

Den svenska energidebatten känns i det här perspektivet som en patetisk chimär där kortsiktighet och plakatpolitik fortfarande tillåts styra utvecklingen. Eller är det avvecklingen av ett fossilfritt och stabilt kraftsystem som vi bevittnar?
Läs gärna tidigare inlägg på samma tema här på naasef.

https://naasef.varapaa.se/wp-admin/post.php?post=660&action=edit

Reflekterar över tillståndet i det svenska kraft- och energisystemet så här i början av februari 2021. Pandemin gör att såväl energi- som klimatfrågorna hamnat i skymundan det senaste året. Stolleutspelen har emellertid duggat allt tätare den senaste tiden i takt med att vinterkylan breder ut sig över landet.
SVT:s inslag, se https://www.svtplay.se/klipp/30125804/tre-fragor-om-elbristen-i-sverige, belyser rätt väl tillståndet i det svenska kraftsystemet och bekräftar i stort den bild som målas upp i Energi eller effekt., på denna site.

Saklighet, samhällsintresse och helhetsperspektiv är efterfrågade tillgångar i den här debatten. Jag tycker att SVT-inslaget definitivt klargör en hel del, men kanske inte är tydliga med att den fossilfria/förnybara el vi exporterar ersätter elproduktion som är i värstingklass ur klimatsynpunkt i de länder vi exporterar till. Och även om importen är avsevärt mycket mindre än exporten så släpper den kanske ut lika mycket fossil koldioxid som vi bidrar till att spara med vår export. En intressant ”balansfråga” som inte diskuteras eftersom utsläpp i våra grannländer inte belastar oss och vår fossilfria och förnybara elproduktion. Elexporten är inget problem så länge vi inte gör den till ett problem. Den bidrar till att sänka utsläppen av fossil koldioxid i vårt närområde så länge vi inte gör oss beroende av en större andel väderberoende elproduktion.

Nu är det kallt igen. Och i hela landet på en gång.
För ovanlighetens skull så blåser det också en del trots kylan.

Tidningarna skriver om att vi tvingas starta Karlshamnsverket och att det var fel att avveckla Ringhals 1. Ska vi verkligen behöva importera polsk och tysk kolkraft när det är kallt? Hur ska det gå med den gröna omställningen och den massiva elektrifieringen av fordon och svensk industri? En del gamla frågor och synpunkter, några lite nyare.

Det politiska käbblet är igång. Och det enda man är överens om är att det är regeringens fel. Om inte den nuvarande så säkert någon av de tidigare. Och det enda man har gemensamt det är faktiskt att få om ens någon politiker i modern tid någonsin har förstått skillnaden mellan effekt och energi. För hur kan det annars ha blivit så som det är nu? Varför stänger vi ner väl fungerande och styrbar kraftproduktion och bygger ut vindkraften? Varför ser vi inte det paradoxala i att denna strategi implementeras parallellt med att vi driver på elektrifieringen av fordonssektorn och gynnar fordonsindustrin som rusar på som i fornstora dagar. Detta har lett oss rakt in i ett dysfunktionellt kraftsystem, som fortfarande fungerar bra i perioder, men redan visar sig lida av såväl priskollapser i varma och blåsiga perioder som effektbrist och importbehov i kalla perioder.
Vi tänkte kanske inte på det?

Det har sagts om och om igen de senaste åren. Vi har oftast gott om elenergi på årsbasis och framförallt under vår, sommar och höst då vi också kan exportera en hel del el till våra fossilberoende grannar. Vindkraften har inget eller ytterst begränsat effektvärde, vilket i praktiken innebär att när efterfrågan är över 20-25 000 MW som i förra veckan då bidrar vindkraften vanligtvis med mindre än 10% av kraftproduktionen.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen; frys alla utbyggnader av ytterligare storskalig vindkraft. 2020 producerade denna ca 30 TWh (elenergi), vilket är en imponerande siffra, men allvarligt för kraftsystemet och de styrbara kraftslagen eftersom vår prismodell saknar komponenter som ger kraftproducenterna ersättning även för dess effektvärde i systemet. Eller kräver att exploatörerna av ej styrbar kraft, parallellt med att de reser mölla på mölla, också investerar i batteriackumulatorer eller annan lagring av den elenergi som produceras så att den bidrar även när det inte blåser.

Att stänga ner eller försvåra för den styrbara kraftproduktionen ytterligare riskerar att bli förödande för kraftsystemet och kraftproduktionen även om vi fryser vindkraftutbyggnaderna. Importerad kraft från våra grannländer kommer i kalla perioder sällan  från den renaste eller klimatvänligaste elproduktionen och självklart ska vi undvika att driva utvecklingen ännu längre in i dessa kraftproduktionens bakgårdar, där fossila bränslen som brunkol och annat ännu är förhärskande. Paradoxalt nog leder svensk energipolitik med massiva satsningar på storskalig vindkraft och elektrifiering av fordonssektorn, vårt kraftsystem allt längre ifrån den gröna vision som våra politiker drömmer om. Den rådande inriktningen gagnar ingen mer än de särintressen som skickligt utnyttjar situationen för sina egna ekonomiska intressen.
Tänk om för klimatets och den svenska ekonomins skull.

Ja, det påstår i alla fall Stockholm Environment Institute i en artikel den 5 december, se nedan. Det är bra att artikeln tar upp de paradoxala förhållanden som råder mellan de stora ländernas klimatpolitik och deras energipolitik, där de senare i snart sagt alla fall handlar om ökad fossilbränsleanvändning framöver. Det må vara utvinning av olja, kol, brunkol eller naturgas för så länge inte energi- och klimatplanerna görs kompatibla händer det inte mycket på global nivå. Helt i analogi med de globala utsläppen av klimatpåverkande gaser fortfarande ökar.

EU:s numera största oljeutvinnare är Danmark efter att UK lämnat EU, men i ett globalt perspektiv är det ju verkligen ”musen som röt” när danskarna meddelar att de helt ska sluta borra efter och utvinna olja i Nordsjön från 2050. Patetiskt att de slår sig för bröstet och får beröm av den svenska miljöministern över denna globalt sett ytterst marginella åtgärd. Visst, alla kan göra något och visst, Danmark skulle kunna bli ett exempel för andra länder som utvinner fossila bränslen, men fan trot.

I Sverige fortsätter stolleproven i spåren av klimatomställningen och trots att det nordiska och nordeuropeiska kraftsystemet numera är tydligt dysfunktionellt fortsätter vi att investera i ytterligare vindkraft företrädesvis i norra Sverige. De effekter som detta ger är att urholka ekonomin för planerbar och hållbar vattenkraft samt försämra kraftbalansen när annan planerbar kraftproduktion tas ur drift med argumentet att den inte är lönsam. När ska våra politiker förstå att denna energipolitik bara leder längre ut på det sluttande plan som vi anträdde för ungefär tjugo år sedan. Och lösningarna är ju inte okända, de känner vi till sedan lång tid. Och det är inte utbyggnad av havsbaserad vindkraft eller för den delen mer landbaserad vindkraft i södra Sverige utan högre överföringskapacitet från norr till söder samt att vi bibehåller vår redan fossilfria och planerbara kraftproduktion dvs vattenkraften och kärnkraften. Besluten om eventuell ny kärnkraft får tas när den framtida energianvändningen kommit närmare verkligheten och kan prognosernas med någorlunda precision och trovärdighet.

Ett annat stolleprov som fick nytt bränsle i veckan var elbilshypen, när Håkan Samuelsson på Volvo Cars med oklara motiv uttalade stöd för ett förbud av bensin- och dieselbilar från 2030, och anslöt sig till den kör av elektrifieringsförespråkare som verkar ha missat att deras lösning leder rakt in i en återvändsgränd! Vem har råd med dessa funktionellt begränsade fordon? Varifrån ska elen till laddningen komma? Hur ska utvinningen av de ändliga naturresurserna som litium och andra metaller till batterierna göras miljövänlig och hållbar?
Varför sågar Volvo av den gren som de själva sitter på och underkänner fossilfri drift av sina dieselbilar på HVO100 utrustade i enlighet med Euro6d? Eller för den delen de bensinbilar som kan köras på biogas (metan) eller etanol?

Att vi i Sverige äntligen börjat diskutera en vätgasstrategi är den (enda) ljuspunkt jag ser på energi- och klimathimlen för närvarande.
Att kunna producera vätgas genom elektrolys och därmed göra väderberoende elenergi lagringsbar borde vara ett krav för att få tillstånd att resa ett vindkraftverk som man vill koppla in på vårt gemensamma kraftnät. Den därvid producerade vätgasen kan antingen användas till effektproduktion av el, till produktion av kemikalier, i gasfordon eller ännu hellre i fordon med bränslecellsdrivning.
El producerad i solceller integrerade i bebyggelsen kan på motsvarande sätt lagras i batterier placerade i de fastigheter den produceras. Det borde på samma sätt vara ett krav på att installera lagring när du som fastighetsägare installerar solcellsproduktion som du vill koppla in på det gemensamma kraftnätet.

Svårigheterna med produktion av vätgas och syntetiska bränslen (kemikalier) eller bränslecellsteknik ska inte underskattas, men tekniken är i stort på plats, lösningarna är miljö- och klimatmässigt önskvärda samt blir ekonomiskt rimliga så snart produktionen skalas upp baserat på en ökad efterfrågan i spåren av en effektiv vätgasstrategi. HYBRIT är en intressant första applikation som testas av LKAB och SSAB för fossilfri ståltillverkning. Och i detta sammanhang är 2030 kanske något för snart, men till 2040 och definitivt till 2050 är detta absolut realistiskt, men då kan vi inte slarva bort våra möjligheter på återvändsgränder som ytterligare massiva ogenomtänkta vindkraftsutbyggnader eller för den delen en massiv elektrifiering av transportsektorn. Tänk längre än era egna särintressen.

Var finns helhetsperspektivet när vi som bäst behöver det i spåren av den pågående pandemin och när vi har såväl effekt- som kapacitetsbrist på el i södra Sverige?
I ett globalt helhetsperspektiv ska vi inte heller glömma att vi står för 1 promille av de globala utsläppen av klimatgaser. Vi har goda fossilfria och förnybara förutsättningar att bygga vidare på och kan kosta på oss lyxen att inte stressa fram dåliga och dyrköpta lösningar. Det är värre för Danmark, Tyskland, USA, Kina, Ryssland med flera. Några av dem har kanske viljan, men har de kraften och förmågan att genomföra de enorma förändringar som kommer att krävas?
Vi får hoppas det.

”Ljusglimtar i klimatmörkret

Den planerade utvinningen av fossila bränslen i världen är betydligt större än vad som är möjligt för att kunna begränsa den globala uppvärmningen enligt Parisavtalet. Gapet har vuxit sedan förra året. Men det syns ändå vissa ljusglimtar.
Fossila bränslen är den helt avgörande källan till världens utsläpp av växthusgaser. Trots det finns ingen överenskommen form för hur utvinningen olja, kol och gas ska rapporteras internationellt, för att få en samlad bild av kommande utsläpp.
Därför har Stockholm Environment Institute i samarbete med bland andra FN:s miljöprogram UNEP och andra forskargrupper tagit fram de uppgifter om utvinning som finns tillgängliga, och sammanställt dem i The Production Gap Report.
Den första rapporten kom förra året, och visade att den planerade utvinningen kommer att leda till dubbelt så mycket koldioxid i atmosfären än vad som är möjligt om den globala uppvärmningen ska kunna begränsas enligt Parisavtalet.
Nu presenteras årets rapport. Den visar att gapet mellan planerad produktion och återstående koldioxidbudget har vuxit ytterligare. För att klara Parisavtalets 1,5-gradersmål måste utvinningen av fossila bränslen minskas med 6 procent per år fram till 2030. I stället planerar länderna att öka produktionen med 2 procent per år.
Men samtidigt syns ett tydligt hack i kurvan – för under pandemin har utvinningen minskat tillfälligt med ungefär 7 procent.
– Fast detta har inte påverkat de långsiktiga planerna på fortsatt utvinning, vilket vi tycker är bekymmersamt. För att klara 1,5-gradersmålet skulle det krävas en ungefär lika stor minskning varje år fram till 2030. Så det är en väldigt dramatisk förändring som behövs, säger Måns Nilsson, vd för Stockholm Environment Institute.
I rapporten har forskarna även analyserat hur världens länder utformar sina återhämtningspaket, för att stötta ekonomin under coronapandemin. I G20-länderna har ungefär två tredjedelar av stödet hittills riktats mot fossilberoende verksamheter. Men Måns Nilsson påpekar att detta handlar om det akuta stödet, för att undvika en omedelbar krasch.
– När vi tittar på den långsiktiga återhämtningspolitiken ser det bättre ut på flera håll. I EU har man till exempel satt upp ett tydligt ramverk där minst 30 procent av stödet ska gynna klimatomställningen och den övriga delen ska vara neutralt, säger Måns Nilsson.
Dessutom ser han ytterligare tre lovande tendenser i det längre perspektivet. För det första att allt fler länder och regioner förbinder sig att bli klimatneutrala inom de kommande 30–40 åren, till exempel Kina, Japan, Sydkorea och EU.
– Det här väldigt ambitiösa politiska målet har spridit sig snabbt den senaste tiden, säger Måns Nilsson.
Det andra positiva tecknet är den stora omsvängning som på ganska kort tid skett inom den finansiella sektorn, där fler och fler stora investerare meddelar att de lämnar den fossila marknaden.
Till sist lyfter han fram USA, där den tillträdande presidenten Joe Biden har sagt att landet så fort som möjligt ska gå med i Parisavtalet igen. Det är ett regimskifte som enligt klimatforskaren Johan Rockström kan leda till ett G3 för klimatet – att de tre stora utsläpparregionerna Kina, USA och EU börjar dra åt samma håll för att bli klimatneutrala.
– Men i andra vågskålen ligger ju det vi ser i verkligheten, de här långsiktiga planerna på fossilutvinning som vi visar i rapporten. Så länge inte energipolitiken och klimatpolitiken går hand i hand kommer utsläppen fortsätta att öka, säger Måns Nilsson. TT
JÖRN SPOLANDER”

Bekymmersam kraftsituation i norra Europa i takt med ökad vindkraft och minskad planerbar kraftproduktion.

Rekordstort balansunderskott i Norden

Artikeln på Second opinion sätter fingret på en växande problematik som det varnats för sedan flera år tillbaka. Beslutsfattare uppmanas att läsa, ta reda på mer, bemöda dig med att förstå och gör om och gör rätt.