Nätverket Svenskt Energiförnuft

Vilket jobbigt ord, säger du kanske när du läser rubriken på den här artikeln? Ännu mer floskler är väl inget som klimatdebatten behöver, eller? Nej, definitivt inte, men att göra en förändring av vårt kraftsystem går inte över en natt och inte heller kan vi bygga ett helt nytt system för att i ett slag ersätta det befintliga. Därav ordet ”transformera, subst. transformation” som betyder ”genomgripande förändring av grundläggande egenskaper”.

Att på ett genomgripande sätt förändra världens nuvarande kraftsystem kräver naturligtvis en mångfald av lösningar. Jordens kontinenter har olika förutsättningar och länderna har kommit olika långt i sin samhällsutveckling, vilket gör att klimatutmaningen ser väldigt olika ut runt om i världen.
I väst har vi gamla välutbyggda system som fungerat under lång tid medan man på andra platser fortfarande har s k primitiva system, i princip utan el eller utbyggd infrastruktur. Att skapa resurserna för att bygga nya eller bygga om befintliga system från grunden är svårt eftersom det dels handlar om att prioritera allokering av stora resurser till den här sektorn, naturligtvis i konkurrens med andra behov och dels om att ersätta fungerande system och anläggningar med nya dito, till stor del i förtid. Ytterligare komplikationer tillkommer i form av ”klimatförnekande” och utdragna tillståndsprocesser, vilka riskerar förlänga omställningen med bra många år.

Jag läser idag en intressant artikel i Sydsvenskan där Anders Runevad, avgående VD för Vestas får tillfälle att berätta om sin och Vestas syn på framtidens kraftsystem och vägen dit. Jag citerar: ”- Dagens energisystem är uppbyggt på stor central generering av kraft och sedan envägsdistribution ut. Med förnyelsebart ökar behovet av ett annat energisystem som tar hand om distribuerad generering på olika geografiska ställen.” Klokt sammanfattat och mellan raderna kan alla förstå att han pratar om två olika system. Det som är kruxet är att transformera det gamla systemet till ett nytt, vilket kräver resurser och en del tid. Eftersom klimatet inte kan vänta så måste vi ”plocka de lågt hängande frukterna först” dvs göra de uppenbara, redan tillgängliga och inte så kostbara åtgärderna först. Vi måste dessutom släppa vårt ensidiga tänkande som på energiområdet oftast innebär att mer el löser alla energisektorns problem, där de senaste årens kommunikativa ”elbilsbubbla” är ett exempel på detta. Konsumenterna klarar helt enkelt inte av att bekosta en sådan omställning av transportsektorn.
Anders fortsätter lite längre fram i texten; ”- Det blir en kombination av vind, sol och lagring av el. Australien är den första plats där vi testat det i större skala och det är ingen slump eftersom du där har stark vind på morgon och kväll och sol på dagen.” Javisst, men hur många år kommer det att ta innan Australien kan stänga ner sin styrbara elproduktion (kol) helt och hållet?

Utvecklingen av billigare, mer miljövänlig och effektivare batteriteknik är emellertid avgörande för transformationen, men det är kanske inte all el som ska användas i förbrukarledet utan också i andra sektorer som exempelvis tillverkningen av e-drivmedel/biodrivmedel. För flera viktiga och samhällsnyttiga transportbehov (lastbilar, grävmaskiner etc) är det andra alternativ än eldrift och batteriladdning som är de bästa ur ett helhetsperspektiv. Den begabbade dieselmotorn kan med sin låga förbrukning/bättre effektivitet än andra förbränningsmotorer sannolikt få en renässans när biodieseln konkurrerar ut fossildieseln. Och den utvecklingen är ju redan på väg.

Sedan glömmer vi lätt bort de ca 500 fjärrvärmenäten i vårt land som under de senaste 20-25 åren konverterat från fossila bränslen till biomassa av olika slag inklusive brännbart avfall. I dessa finns också en rejäl potential för styrbar elproduktion som vi pga inkompetens och klåfingrighet hos våra politiker hanterar ytterst styvmoderligt. Med den rådande utvecklingen avseende sortering av avfall så gör den här sektorn redan en betydande insats för miljön och klimatet, som nog i ett globalt och även europeiskt perspektiv är ganska unik. De stora länderna i väst och i Europa eldar fortfarande stora volymer fossila bränslen, deponerar sitt avfall och har i princip ingen fjärrvärme överhuvudtaget. Uppvärmningen sker till stor del med naturgas och den el som produceras utöver den från sol, vind och kärnkraft produceras med fossil kol, olja och naturgas. Den moderna elvärmen dvs värmepumparna växer på en del marknader, men förvärrar effektsituationen i många fall eftersom den också utnyttjas för komfortkyla.

Att vi bygger om och ut de lokala kraftsystemen på så sätt att de under överskådlig tid samverkar på ett konstruktivt sätt med befintliga system är den rätta vägen framåt. Men då måste vi i första hand fokusera på vilka kloka lösningar vi ska bygga in i vårt befintliga system istället för att ”snöa in” på att stänga väl fungerande kärnkraft i förtid. Däremot är jag ingen förespråkare av ny kärnkraft i Sverige eftersom vi kan bygga ett hållbart system baserat på sol, biomassa och vattenkraft. Den befintliga kärnkraften körs under sin tekniska livslängd och om denna är 60, 70, 80 år eller längre får framtiden utvisa. Vindkraften bör inte byggas ut ytterligare och definitivt inte i havet. När befintliga möllor är uttjänta får det värderas om nya verk ska resas på dagens lokaliseringar.

Ny kärnkraft behövs m a o i Kina, Indien, övriga Asien och i USA, men inte i Sverige. Ska kraftsystemen på de nämnda marknaderna göras klimatsmarta så går det inte att uppnå inom överskådlig tid utan kärnkraft. Och ja jag vet, kärnkraft är inte förnybar, men väl fossilfri och klimatet gör väl inte skillnad på olika former av fossilfrihet? Så om vi kan ge fossilbränsle-kramarna och klimatförnekarna ett konkurrenskraftigt alternativ så varför inte? Studerar vi statistiken så blir det strax uppenbart att det saknas fokus på minskade utsläpp av koldioxid. Annars hade väl utsläppen minskat istället för att öka. Utsläppen slås i stället ut per capita eller genom BNP för att vi (i väst) ska framstå i bättre dager.

Det blir då också alldeles uppenbart att om inte USA, Kina, Ryssland, Indien, Tyskland m fl värstingar i koldioxidligan, gör något radikalt åt sina utsläpp totalt sett så är det hopplöst att vi ska kunna vinna den globala klimatkampen. Vad jag och tio miljoner svenskar gör utöver det vi redan åstadkommit på det här området påverkar inte den stora bilden överhuvudtaget.

Sedan är det en helt annan sak att vi alldeles oavsett detta dystra resonemang ska fortsätta utvecklingen till ett hållbart kraft- och energisystem även i Sverige. Och vi borde redan vara en förebild på det här området i stora delar av världen, men föredrar, vad det verkar, hellre att sätta oss i risbastun och gnälla på marginella företeelser i vår lilla svenska ankdamm. Gretas resa till New York kan förhoppningsvis sätta fingret på de verkliga problemen och vad som krävs av vem och hur bråttom det är plus ge klimatfundamentalisterna i ankdammen lite perspektiv på frågan.

Med de töffar och psykopater som idag dominerar världspolitiken och som har olje-, vapen- och krigsindustrin som sina starkaste supporters är det inte lätt att tro på en hållbar framtid för planeten jorden. Drivkrafterna som Trump, Xi Jinping, Bojo (Boris Johnsson) och Putin har är inget annat än kontroll och rå utsugarkraft och i deras värld finns inga andra värden än makt och pengar. Futtigheter som miljö, klimat och planetens framtid är definitivt inget som bekymrar dessa herrar. Trumps briljanta lösningar som främst verkar baseras på hämnd dvs öga för öga och tand för tand, nu senast avseende hur man ska komma tillrätta med skjutningarna i USA genom att införa dödsstraff även för dessa brott. Man tar sig för pannan, hur korkad är karlen egentligen och nu verkar han vara på god väg mot ytterligare fyra år i Vita huset. Betänk att denna patologiske lögnare lockade över 60 miljoner amerikaner att rösta på honom 2016! Kan undra vad de tycker i klimatfrågan?

Mänskligheten borde kunna bättre än så här, så uppryckning efterfrågas, både nationellt och internationellt. Nationellt så är vi redan bra, har ett bra kraftsystem och har absolut ingenting att skämmas för. Men även vi måste fortsätta att med högt tempo bygga ett hållbart samhälle som vår planet klarar av när det gäller resurser, miljö och klimat.

Svenska politiker har utvecklat ett beroende till inkomster baserade på fiskala skatter som för exempelvis tobak, alkohol och koldioxid. En svensk egenhet är också att vi tar ut moms exempelvis på energiskatt, dvs tar ut skatt på skatt. Det finns emellertid få exempel på effektiva miljöstyrande skatter och avgifter i vårt land, kanske är kväveoxid-avgiften för energiproduktion det enda goda exemplet?

Missförstå mig rätt, jag har inget emot att betala skatt, men betalar med lättare hjärta min skatt när jag vet att denna är genomtänkt och utöver inkomster till den gemensamma sektorn för vård, omsorg, skola m m också ger styrande effekter som är positiva för samhället och medborgarna. Koldioxidskatten har genom åren gett staten stora inkomster och för 2018 inkasserades 73 miljarder i energi- och koldioxidskatt, vilket var drygt hälften av de totala intäkterna för punktskatter. Skatten har också så gott som helt och hållet eliminerat de fossila bränslena från kraft- och värmesektorerna. Men då ska vi inte glömma att här fanns alternativa bränslen tillgängliga som dessutom var skattefria och därmed gav de ekonomiska incitament som en sådan omställning kräver.

När nu Miljöpartiet genom Per Bolund i Almedalen presenterar ett förslag om att helt ersätta fossila bränslen i transportsektorn till 2030 med biodrivmedel baserat på inhemska råvaror så är det å ena sidan naturligtvis positivt för att vi då kan eliminera de ca 90 TWh fossila bränslen som vägtrafiken använder årligen. Å andra sidan skulle statens intäkter över tid krympa rätt rejält när punktskatten på fossila drivmedel minskar i takt med att användningen övergår till förnybara drivmedel. För en politiker skulle det kunna upplevas som att stå med ena foten i en spann med kallt vatten och den andra i en spann med varmt vatten. Rätt bra att få styr på miljö- och klimatutsläppen i vägtrafiken, men hur ska vi kompensera för de minskande intäkterna?

Kan vi permanent ta bort undantaget för koldioxidskatt på förnybara drivmedel så att samhällets kostnad för denna insats för miljön och klimatet blir noll och ingenting? Sannolikt inte eftersom vi behöver skapa ekonomiska incitament både för industrin att producera förnybara drivmedel och för konsumenterna att välja rätt drivmedel på macken. Vi får inte glömma att oljebranschen är stor, stark och dessutom en global verksamhet med enorma resurser som inte kommer att acceptera att deras mycket lönsamma och otidsenliga affär konkurreras ut och försvinner.

Så självklart ska ingen koldioxidskatt tas ut på biodrivmedel! Menar vi allvar med denna och andra satsningar på biodrivmedel och förnybara alternativ så måste dessa få stöd tills de når volymer som också fungerar kommersiellt. Och för glesbygden behövs kanske ytterligare incitament eftersom varken elbilar eller kollektivtrafik är reella alternativ här.

Åter till frågan om hur intäktstappet skulle kunna kompenseras med introduktionen av nya punktskatter? Helst en skatt eller avgift som är enkel, styr rätt ur ett samhällsperspektiv och som baseras på en skattebas som kan förväntas vara stabil över tid.

Ett växande hälsoproblem härrör från vårt ökande intag av choklad och godis, till detta kommer en hög läskkonsumtion och andra livsmedel med onödigt mycket socker i. Många äter för mycket energirik mat med tillsatt socker och fett, istället för mat som gör oss gott. I längden leder detta till övervikt och sjukdomar, vilket är tydligt i vårt samhälle idag. Larmrapporterna duggar tätt om att våra unga äter fel, för mycket och dessutom rör sig för lite. Att äta mycket socker påverkar kroppens förmåga att bilda insulin. Att dricka mycket läsk kan bidra till att öka risken för att få diabetes typ 2. Åldersdiabetes i kombination med hjärt-/kärlsjukdom blir allt vanligare.

Vi åt 2018 ca 15 kg choklad och godis per person i Sverige. Det blir ca 150 miljoner kg eller 150 000 ton choklad och godis per år. Vi dricker samtidigt ca 55 miljoner liter läsk och äter 100 miljoner liter glass per år. Enligt vissa uppgifter dricker vi så mycket som 90 miljoner liter läsk per år. Om vi då gör ett litet räkneexempel och ser om en sockerskatt på choklad, godis, glass och läsk skulle kunna ersätta den förlorade koldioxidskatten så framkommer följande.

73 miljarder i koldioxidskatt flyter in till staten årligen.

55 miljoner liter läsk – en sockerskatt på 18,25 per liter läsk skulle ge ca 1 miljard.

10 liter glass per person och år – 100 miljoner liter glass, 10 kr skatt per liter glass skulle ge ytterligare 1 miljard.

15 kg choklad och godis per person och år ger oss 150 000 ton choklad och godis. Detta skulle med en sockerskatt på 50 kr/kg ge ca 7,5 miljarder. Det krävs en sockerskatt på 487 kr/kg godis och choklad för att kompensera för koldioxidskatten. Är det orimligt om vi ser vilka hälsoproblem och sjukvårdskostnader som överkonsumtionen av socker för med sig? Ett hekto lösgodis skulle med en sådan skatt kosta ca 60 kr. En ask Aladdin-choklad 300 kr. Säkert skulle det minska konsumtionen av godis och choklad och förhoppningsvis ändra våra konsumtionsvanor och styra oss till att äta mer frukt och bär, vilket vore mycket bra för oss ur hälsosynpunkt enligt entydiga vetenskapliga rön.

I takt med att hälsoeffekterna slår igenom så sjunker också kostnaderna i vården. Kan det vara så att intäkterna från sockerskatten över tid halveras pga minskande konsumtion och att resten av hålet efter koldioxidskatten kan fyllas med sänkta sjukvårdskostnader? Vad tycker du? Är detta ett rimligt resonemang och är det hit vi kommer att tvingas för att få ihop den kluriga ekvationen där koldioxidutsläppen ska minskas till noll i ett högt tempo, och samtidigt undvika att slå undan benen för nyttiga samhällssektorer, glesbygd och företag.

Inte så konstigt att våra politiker tvekar inför de skarpa beslut som krävs av dem för att få bukt med klimatfrågan och koldioxidutsläppen. Vem vill bli uppmärksammad som den som skattade bort ungarnas lördagsgodis? Och läsken de brukade skölja ner chokladkakan med. Jag tror jag blundar för klimatproblematiken istället, för det gör ju ändå alla mina kollegor. Idealen får vika för annars blir jag kanske inte omvald. Och Greta Thunberg tröttnar säkert efter en tid.

Är våra politiker så cyniska eller är detta bara elakt populistiskt förtal som jag sprider? Per Bolund tror jag definitivt inte är en cyniker utan en kompetent politiker som har koll både på ekonomin och miljön/klimatet. Ska bli intressant att se hur de löser den här ekvationen när de flaggar upp även de faktorer som ännu är obekanta för en bredare krets närmare bestämt svenska folket.

Slutligen anser jag att befintlig svensk kärnkraft ska drivas vidare åtminstone till 2040 för miljön och klimatets skull.

Olsson och Dilot har publicerat en utmärkt artikel på Second Opinion som visar på de problem en rigid hållning avseende utbyggnad av förnybar elproduktion skapar. Att dessutom och i förtid fasa ut väl fungerande kärnkraft ur det svenska/nordiska kraftsystemet skulle vara synnerligen allvarligt och riskera att allvarligt skada svensk energiförsörjning.

Det är väl i någon mening förståeligt att Naturskyddsföreningen envist håller kvar vid sina ståndpunkter, men det är tråkigt att avgörande argument för resonemangen bygger på faktafel.

Det är hög tid att fler svenska politiker värnar vårt redan fossilfria kraftsystem och tillägnar sig faktabaserad kunskap för att kunna fatta rätt beslut rörande såväl effektfrågan eller baskraften som kapacitetsbegränsningarna i elnäten. Att vara mot kärnkraft bara för att politiska motståndare är för denna, blir bara ytterligare ett exempel i raden på hur polariseringen i svensk politik omöjliggör för breda samförståndslösningar i så här viktiga frågor.

Vi har än så länge gott om elenergi, men begränsat med fossilfri effekt vintertid, så vi borde sluta lägga massor med pengar på ytterligare utbyggnad av vindkraften! Låt oss lägga vår kortsiktiga energi på incitamenten för biodrivmedlen och istället säkerställa utbyggnad av produktionskapacitet för HVO, etanol, e-diesel, e-bensin etc så kan transportsektorn också göras fossilfri under kommande decennium. Utbyggnaden av eldrivna transporter kommer att göras parallellt och kommer då att kunna ske till en sund kommersiell nivå och helt utan politiska incitament. Däremot kräver såväl ökad inhemsk produktion av biodrivmedel som eldrivna fordon minst bibehållen fossilfri baskraft i systemet och att en del kapacitets-begränsningar i näten byggs bort.

Vi skulle därvid också kunna undvika den enorma kapitalförstöringen av tokiga beslut som exempelvis att förbjuda dieselbilar till 2030 och elektrifiera hela transportsektorn, skulle innebära. Ett havererat kraftsystem blir både dyrt och svårt att återställa.

Låt Tyskland vara ett varnande exempel och gör inte om misstagen som de gjort de senaste 10 åren.

https://second-opinion.se/40-karnkraft-ar-billigare-an-100-fornybart/

Läser en intressant artikel om tyskarnas Energiwende på Second Opinion.

”Länge beskrevs Energiewende som en framgångssaga. Idag dominerar frågan varför så mycket gått så fel. Under nio år, 2009-2017, sjönk de tyska utsläppen inte överhuvudtaget, och Tyskland är på väg att missa sina utsläppsmål grovt. Utsläppsminskningen från 1990 till 2020 prognoserar bli 33% (mål 40%) och till 2030 42% (mål 55%), detta enligt en färsk rapport beställd av landets miljöministerium.”

https://second-opinion.se/energiewende-omojlig-kombination-av-marknadsekonomi-och-reglering/

Vi är många som varit tveksamma till det kloka i den tyska energipolitiken under de senaste 7-8 åren. Grundproblemet med att bygga ut överföringskapaciteten mellan norr och söder har spelats bort i ett elakt politiskt spel som i slutändan närmast omöjliggör för dem att nå ens de minst ambitiösa klimatmål man kan tänkas sig.

Sverige måste ta lärdom av Tysklands misstag och adressera såväl kapacitetsbristen i våra nät som att bevara och utveckla den fossilfria andelen av vår kraftbalans. Vi måste också utveckla incitamenten och få fart på produktionen av förnybara drivmedel samtidigt som vi tillägnar oss en balanserad syn på elbilar och laddningen av dessa. För hur många norrlänningar är en elbil ett alternativ?

Elcertifikatsystemet är ett marknadsbaserat stödsystem som ska öka produktionen av förnybar el på ett kostnadseffektivt sätt. Elcertifikatsystemet berör i direkt mening främst producenter av förnybar el, elleverantörer, elintensiv industri och vissa elanvändare. De energikällor som har rätt att tilldelas elcertifikat är vindkraft, viss vattenkraft, vissa biobränslen, solenergi, geotermisk energi, vågenergi och torv i kraftvärmeverk.

Indirekt berörs all befintlig kraftproduktion av elcertifikatsystemet bl a i den meningen att regionala obalanser förstärks beroende på hur mycket ej styrbar elproduktion som tillförs i de olika elområdena. Elpriskurvan förändras i takt med de utbyggnader som elcertifikaten driver fram, vilket innebär att antalet högpristimmar på elmarknaden ökar liksom antalet lågpristimmar. ”Överproduktionen” vid låglast exporteras bl a till länder i vår närhet som har betydligt sämre alternativ för elproduktionen, inte minst klimatmässigt. Det finns ingenting som tyder på att andra energikällor än vindkraft och solenergi i praktiken kommer att gynnas av systemet.

Problemen med elcertifikatsystemet är att det inte styr eller påverkas av var (geografiskt) i systemet den nya elproduktionen placeras. Ej heller påverkas tillkommande elproduktion avseende huruvida denna är styrbar eller ej. Här får marknaden förlita sig på en diffus tanke om efterfrågeflexibilitet och framväxten av en effektmarknad. Ö-nät som det i Simris är i detta sammanhang en intressant utvecklingstanke, men innan dessa idéer får genomslag och påverkan på vårt kraftsystem lär det ha förflutit många förlorade år för klimatet.

Kenneth Ahlström, kommentar till Second Opinion – ”Energimyndigheten lyfter kraftvärmen” 30/4-2019:

Äntligen har polletten trillat ner!

Förhoppningsvis vänder denna rapport fokus från den ensidiga styrningen mot stöd för att producera el sommartid (solceller) och istället ersätts av stöd, eller i alla fall ett stopp för den styvmoderliga behandlingen av kraftvärme som exempelvis urvattning av elcertifikatssystemet, koldioxidskatt och byggregler som främjar värmepumpar inneburit . Bra att insikten om att kraftvärme som gör verklig miljönytta och systemnytta äntligen lyfts upp som den viktiga resurs den är. Att kunna producera som bäst när behovet är som störst är något som måste premieras. Att ett elcertifikat som erhålls från solceller sommartid kan ha samma värde som ett certifikat som tilldelats produktion i mörka kalla januari är ett skämt. För att inte tala om att erhålla skattereduktion för solelproduktion i juli….

Effekterna som systemet skapar kan säkerligen hanteras i låglastperioder läs sommarhalvåret för vem vill producera för en ersättning om noll kronor och då i praktiken få en negativ kostnad för sin elproduktion. Att gå vidare och förlänga eller utöka målen i certifikatsystemet riskerar leda oss in i en situation som den man redan har i Tyskland, framförallt i Bayern. Och att som vissa debattörer efterfrågat skapa ett nytt skarpare certifikatsystem för havsbaserad vindkraft skulle skapa en situation som vore svårhanterlig, kanske rent utav ohanterlig, i varje fall under perioder.

I höglastperioder får vi förlita oss på efterfrågeflexibilitet när den styrbara produktionens andel minskat till följd av utfasning av väl fungerande kärnkraft och subventionerad tillkommande vindkraft och solenergi. Att återstarta baskraftverk som stängts ner är ingen lätt uppgift så den kloke strategen på energidepartementet borde fundera mer än en gång innan några sådana beslut verkställes.

Att röra till den här diskussionen med att blanda in byggandet av ny kärnkraft är i rådande politiska läge kontraproduktivt, nu handlar det om att bibehålla och vidareutveckla ett redan så gott som fossilfritt kraftsystem. Att blanda bort korten och inte värdera det befintliga systemet utan stirra sig blind på att tillföra mer förnybar elproduktionen är i allra högsta grad kontraproduktivt framförallt när den tillkommande elproduktionen urholkar effektbalansen. Och skapar effektbrist i södra Sverige när alltmera icke styrbar elproduktion subventioneras in i det svenska kraftsystemet. Klokast vore nog att omvärdera målen dvs att tillföra ytterliga 18TWh förnybar el genom elcertifikatsystemet till 2030 och istället säkerställa att befintlig kraftproduktion i Oskarshamn, Ringhals och Forsmark bibehålls och utvecklas med såväl livstidsförlängning som utökade säkerhetskrav.

En förhoppning är en ny energiöverenskommelse som bl a innebär ”ett förlängt liv” för befintlig kärnkraft samt vettiga villkor för kraftvärmen och då även avseende avfallsbaserad kraftvärme. En förhoppning är också att elcertifikatsystemet skrotas (pris=noll kr) eller modifieras så att balansen i kraftsystemet mellan styrbar och ej styrbar elproduktion kan upprätthållas dvs inte försämras ytterligare i något elområde.

Tänk om. Tänk rätt.

Läser på Second opinion om ett nätstabiliseringsprojekt i södra Tyskland som innebär en investering på åtminstone ca 11 miljarder i tre batteriparker på 500MW, 300MW och 100MW.

https://second-opinion.se/enorma-batterier-till-sodra-tyskland/

”Det tyska elnätet har växande problem med stor brist på överföringskapacitet. För att el från norr ska kunna föras söderut krävs flera brådskande utbyggnader av transmissionsnätet. Nya kraftledningar är dock inte populära. Därför vill de tyska transmissionssystemoperatörerna (TSO:erna) prova en ny lösning med batterier för backup och effektreglering.”

Likheterna med Göran Ahlströms kolförgasningsprojekt i Barsebäck runt 1990 känns uppenbara, men det är inte den enda likheten med södra Sveriges energisituation under de senaste trettio åren. Ett projekt som detta initieras naturligtvis för att påverka politiker och opinion att godkänna fler kraftledningar till södra Tyskland där bristen på styrbar elproduktion de senaste 5-10 åren tillåtits nå en nivå som nu tydligen är på väg att bli akut.

Och akuta problem skapar tokiga och dyra lösningar. Min personliga uppfattning är att Tyskland är på väg att äventyra sin position som Europas starkaste industrination baserat på sin tokiga energipolitik. Det kommer att få negativa effekter som även kommer att påverka svensk ekonomi på sikt. Dels är det nedstängningen av kärnkraften och dels de höga subventionerna till vindkraft och solceller, vilka samverkat under den senaste tioårsperioden till en alltmera instabil situation i överförings- och distributionsnäten. Underlåtenhet att införa prisområden inom Tyskland har också bidragit till att förvärra situationen. Utöver instabila kraftnät och de negativa effekterna för klimatet och miljön så har det inneburit en otydlig och passiv energipolitik där beroendet av brunkolet (och rysk naturgas) blivit alltmera uppenbar.

Parallellerna med södra Sverige är uppenbara. Vi är på mot en bristsituation där väl fungerande kärnkraft och kraftvärme stängs ner baserat på oklara motiv. Effekten av denna dysfunktionella energipolitik resulterar i behov av fler kraftledningar från norr till söder, projekt som Svenska Kraftnät skändligen misslyckats med på senare år. Fattas bara att de nu också föreslår en stor batteripark någonstans i Skåne till astronomiska kostnader och med osäker funktion. Ungefär som den dyra experimentanläggningen dvs likströmskabeln från Barkeryd till Lyby. En investering på 7,3 miljarder som skulle tagits i drift den 31 januari 2016, en driftstart som nu är framflyttad till juli 2019. Vem tror att tidplanen kommer att hålla den här gången?

Förhoppningsvis har svenska politiker insett att elcertifikatsystemet inte bör återuppväckas eftersom det bara leder oss närmare den situation de nu har i södra Tyskland. Subventioner och ekonomiska incitament som inte tar in kapacitetsfrågan i vilken teknik och var nya anläggningar placeras i näten är kontraproduktiva både avseende kapacitetsfrågan och för klimatet.