Nätverket Svenskt Energiförnuft

https://www.tn.se/hallbarhet/38193/pagen-elkrisen-hotar-miljardinvesteringar-kostar-oss-jobb

Att elområdena ur ett svenskt perspektiv är feltänkt är vi många som insett sedan länge. Högre elpriser i södra Sverige än i övriga landet är en anomali som snedvrider konkurrensen och sår split mellan svenskar, men också bekräftar svenska politikers och så kallade sakkunnigas okunnighet på energiområdet. Avsaknaden av helhetsperspektiv och att ta tillvara samhällets prioriterade intressen på energi- och klimatområdet gynnar främst de särintressen som försöker slå mynt att av framstå som hållbara och gröna.

Det finns några åtgärder som bör prioriteras framför andra i svensk energipolitik nu och framöver.

1. Slopa områdesindelningen på den svenska elmarknaden snarast.
2. Öka den tekniska överföringsförmågan av el från norr till söder (främst mellan nuvarande elprisområde 3 och 4).
3. Tillskapa mer styrbar elproduktion söder om en linje Varberg – Oskarshamn.
4. Skapa realiserbara förutsättningar för att minska transportsektorns utsläpp av fossil koldioxid.
5. Förpassa alla förslag som inte direkt bidrar till punkterna 1-4 till en väntelista som eventuellt kan aktiveras när landet nått målen med de prioriterade åtgärderna.

De politiker som kan inse och enas om att det är detta som Sverige behöver på energiområdet skulle inte göra bara svenskarna utan också miljön och klimatet en stor tjänst. Är detta möjligt eller bara ytterligare en naiv förhoppning i det politiska landskap som vi lever med sedan föregående riksdagsval?
SD:s energipolitik som går ut på att billigaste lösning, oavsett klimatkonsekvenserna, alltid ska vinna bör förpassas till närmaste soptunna. Miljöpartiets ensidiga fokus på att det perfekta (100% förnybart) alltid ska prioriteras före fossilfritt och lösningar som i realiteten minskar Sveriges klimatutsläpp (biodrivmedel, avfalls-/biokraftvärme och CCS). KD:s och Tidöpartiernas kortsiktighet och okunnighet på området är därtill en katastrof i kombination med Socialdemokraternas ointresse (?), vänsterpartiets populistiska, centerns smala samt de båda senares oftast orealistiska förslag. Elfordon, vätgas, storskalig vindkraft och solenergi måste utvecklas parallellt med de prioriterade åtgärderna, men måste kunna leva på kommersiella meriter för att inte bidra till en ”dopad” energimarknad som leder till suboptimeringar och allt annat än optimala investeringsstrategier.

Ta er i kragen och skapa en hållbar energipolitik som är bra för alla svenskar, företagens konkurrenskraft och sist men inte minst för miljön och klimatet. Samhällsintressen och helhetsperspektiv måste tillåtas gå före särintressen och plakatlösningar om vi ska kunna minska vår andel (ca 1 promille idag) av de globala utsläppen av klimatgaser. De stora insatserna globalt sett måste dock göras av USA, Ryssland och Kina.

Och efterfrågan avseende el i Sverige ökar inte alls i paritet med prognoserna, vilket också behöver beaktas när en hållbar energipolitik definieras för de kommande 15-20 åren.
https://second-opinion.se/ingen-okning-av-elanvandningen-pa-40-ar/

Att elefterfrågan inte ökat i Sverige på 40 år verkar ha undgått våra beslutsfattare.

Vindkraftslobbyn med stöd av ”100% Förnybart” och andra mer eller mindre okunniga intressenter och debattörer driver en envis kampanj mot att svensk tillståndsgivning lyssnar på remissinstanserna däribland Försvarsmakten avseende vindkraftsutbyggnader. De anser att svensk tillståndsgivning ska bli mera medgörlig framförallt avseende havsbaserad vindkraft. Varför då är min raka och enkla fråga? Vilka är motiven för att vi ska bortse från rättmätiga invändningar av miljöskäl eller för den delen bortse från säkerhetsmässiga aspekter? Är det ens vettigt ur ett klimatperspektiv?

Behöver vi dvs Sverige mer väderberoende elenergiproduktion under sommarhalvåret? Behöver vi mer ”billig el” som vi kan exportera till lågpris för att göda det danska (och dumpa i det tyska) systemet?

Eller?

Behöver vi mer styrbar elproduktion som har stort effektvärde och kan leverera som mest när elen också behövs som mest under vinterhalvåret? Svaret är otvetydigt ja på denna fråga.
Behöver vi högre överföringsförmåga i stamnätet från norr till elprisområde 4 för att elpriset ska landa på samma nivå i södra Sverige som i elprisområde 3? Svaret är otvetydigt ja på denna fråga.

Ett snabbare alternativ och ett vettigt första steg vore att regeringen snarast beslutade om att ta bort elprisområdena från den svenska elmarknaden.

https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/sagan-om-ex-ministern-gransdragningen-och-det-hoga-skanska-elpriset

Elprisområdena, denna anomali som infördes av en chef för Svenska Kraftnät som var en tidigare moderat politiker, måste snarast elimineras för vilka är de rationella skälen för att skåningar och andra ”söder om linjen” ska betala dubbelt för sin el jämfört med Göteborgare och Stockholmare?

Motiven för att vilja bygga havsbaserad vindkraft måste vara kommersiella, men då kan man undra varför ett krisande Ørsted som till 50% ägs av danska staten, vill slänga mer investeringskapital i havet utanför Ystad. Läs gärna om den krisande danska och europeiska vindkraften, https://second-opinion.se/europeiska-vindkraften-star-pa-vacklande-grund/

Vindkraften i nordiska farvatten lever nämligen med en intressant inbyggd paradox eftersom elpriset blir som lägst när de storskaliga möllorna snurrar som bäst (och elefterfrågan är som lägst). Det är därför logiskt att lobbyister som ”100% Förnybart” och andra förespråkare för storskalig vindkraft även driver kampanj mot kärnkraft och fossilfri kraftproduktion för att ”ingen kärnkraft eller avvecklad kärnkraft” också innebär en svagare kraftbalans (effektbalans), vilket logiskt sett ökar volatiliteten och driver upp elpriserna samt därmed gör den väderberoende kraften mer lönsam. Vindkraft som åtföljs av investeringar i batteriparker för att öka effektvärdet av denna elproduktion innebär väsentligt större investeringar, vilket kräver än högre elpris för att bli lönsamma. En sådan jämförelse är relevant när alternativen till investeringar i ny styrbar kraft typ kärnkraft diskuteras.

Tänk så viktig ”billig el” från Barsebäck var för danskarna, nu ett minne blott. Våra tyska vänner stängde kärnkraften inom ramen för sin huvudlösa ”Energiwende”, vilken grundligt har sågats av alla som granskat densamma, bland annat;

Svensk elförsörjning är en viktig bricka i den nordeuropeiska energipolitiken (läs elproduktionen) och en mer konspiratorisk debattör skulle kanske drista sig till att påstå att Sverige historiskt sett blivit och fortsätter bli grundlurade av såväl danskar som tyskar. Det finns ju få, om ens några, rationella skäl för att på svensk grund från 2024 och framåt, investera i mer storskalig eller havsbaserad vindkraft. Vi klarar vår försörjning med förnybar vattenkraft, landbaserad vindkraft samt (fossilfri) kärnkraft och det ”enda” som utbyggnader av storskalig havsbaserad svensk vindkraft skulle ge Sverige, är sämre lönsamhet i den befintliga elproduktionen. Knappast något effektvärde alls, men vi skulle kunna fortsätta exportera billig fossilfri/förnybar elenergi till Danmark, Tyskland och Baltikum.
Är det månne därför Ørsted, som till 50% ägs av danska staten, lobbar för att bygga vindkraft i havet utanför Ystad?

Vi sydsvenskar får kanske gå i allians med danskarna för att det ska bli lägre elpris på Bornholm och i elprisområde 4 för ökad elexport till Själland? Jag tror dock det vore bättre för oss svenskar att göra om de svenska elområdena till ett enda prisområde.
Rättvist, logiskt och helande…

Topp 20-listan av koldioxidutsläppen per capita 2022 är intressant att studera. Att Sverige ligger utanför listan överraskar knappast eller för den delen att både USA och Ryssland återfinns på åttonde respektive fjortonde plats. Mer anmärkningsvärt är kanske att Kina och Indien som har de största respektive tredje största utsläppen, inte kvalificerar sig för topp 20. Det är naturligtvis i kraft av deras stora befolkning som utsläppen per capita blir lägre än för små fossilberoende länder. De ändrar dock inte det faktum att Kina, USA och Indien tillsammans står för mer än 50% av de globala utsläppen av koldioxid 2022.

Sverige med sina 3,6 ton ligger en bit under medelvärdet globalt som 2022 var 4,7 ton per capita och vi kämpar på för att sänka nivån ytterligare. Den nuvarande regeringens politik har dock försämrat utsikterna till ytterligare minskningar på kort sikt, men en renässans för ny kärnkraft och livstidsförlängningar av befintliga reaktorer kan kanske förbättra vår position på längre sikt. Vår nuvarande nivå som motsvarar ca en promille av de globala utsläppen är det vi jobbar med när ”vi gräver där vi står” och ersätter våra fossildrivna bilar och lastbilar med laddhybrider och eldrivna dito. Vindkraft och solceller ersätter inhemsk, och sedan länge fossilfri, kraft. På marginalen kan denna förnybara kraft kanske ersätta en del fossilbaserad elimport under sommarhalvåret.

Bekymmersamt är naturligtvis att de globala koldioxidutsläppen fortsätter att öka. Det är hisnande att EU:s samlade utsläpp inklusive Storbritanniens är större än Indiens och att EU därmed klämmer sig in på tredjeplatsen globalt sett. Att Tyskland som har EU:s i särklass högsta utsläpp och nära dubbelt den som ligger tvåa och ändå bara står för 1,8% av de globala utsläppen, visar på svårigheterna att påverka totalen så länge inte Kina, USA, Indien och Ryssland gör något radikalt åt sin fossilbränsleanvändning och sina koldioxidutsläpp. Finns det då något hopp om att de gör just detta?

Kina och USA tävlar i tillväxt och så länge det är billigare att uppnå ekonomisk tillväxt med fossila medel kommer de inte att göra något radikalt åt detta. Indien ska mätta en skenande befolkning och ser troligtvis mest klimatfrågan som ett hinder för sin ekonomiska tillväxt. De tog ju möjligheten att köpa billig olja från Ryssland när väst inledde sin bojkott. Rysslands ekonomi är helt beroende av utvinningen av gas och olja samt exporten av densamma. Numera till länder som Kina, Indien och Nordkorea eftersom resten av den civiliserade (?) världen bojkottar Ryssland efter deras intåg i Ukraina.
Svaret på klimatfrågan blir kanske att det är resten av världen som vi får förlita oss på, men kommer det då att räcka för att få stopp på klimatförändringarna? Hur kan vi övertyga Arabländerna och Iran samt Japan, Sydkorea, Taiwan, Indonesien, Kanada, Australien, Sydafrika med flera om det kloka i att ställa om sina ekonomier till en hållbar utveckling?
Sedan är vi ju överens inom EU så på hemmaplan borde det ju gå att komma överens? Hur kan det då vara att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka även här……

Ja, det räcker uppenbarligen inte med att vi är medvetna om problemet och inser att vi måste göra något åt det, här och nu. Det visar alla vackra ord i EU-kretsen i kombination med att knappast något alls görs åt grundproblemen. Det är naturligtvis rejäla ekonomiska incitament som krävs för att förändring ska komma till stånd, och varför ska det vara så svårt att lägga klimatskatt på varor och produkter som har ett signifikant fossilt ursprung och som färdats långt mellan producent och slutmarknaden i Europa eller Sverige? Så länge inte producenterna i exempelvis Kina får betala för sina miljö- och klimatkostnader inklusive transporter fram och tillbaka över jordklotet så är det ju omöjligt för europeiska företag att konkurrera. Ta bara exemplet fossil diesel som år efter år tillåts vara billigare än HVO100 och biodiesel, när ska myndigheterna förstå att de måste skapa ett ekonomiskt incitament vid pumpen så att det blir enkelt för konsumenten att redan där välja rätt för klimatet. Eller att lägga en transport-/klimatskatt på plastleksaker med i huvudsak fossilt ursprung från Kina där överskottet kunde användas för att exempelvis rabattera träleksaker tillverkade i Norden? Naivt kanske, men alternativet är ju att ge upp.

Svenska myndigheter i allmänhet och skattemyndigheterna i synnerhet har under lång tid visat på en betydande kreativitet när det gäller nya skatter och avgifter för både det ena och det andra, vadan denna passivitet på detta område? Är det månne för svårt att konstruera hållbara styrmedel på klimatområdet? För det kan väl inte vara vilja som saknas eller att man gömmer sig bakom olika mer eller mindre luddiga EU-regler? Kunde olika momssatser beroende på ursprungsland och fossilt innehåll för att gynna lokal och hållbar produktion vara en väg?
Ja, någon gång trillar kanske poletten ner och vi börjar gynna de företag som faktiskt ställer om och erbjuder hållbara varor och produkter i Sverige och Europa. Att handla med dessa i kombination med att köpa lokalt hållbart med hög återvinningsgrad och i den mån vi trots allt behöver använda en del långväga produkter med en mindre andel fossilt innehåll så bör vi gynna de länder och företag som på samma sätt som vi och på ett trovärdigt sätt jobbar med klimatfrågan för att skapa hållbara samhällen baserat på en i hög grad cirkulär ekonomi.
Fan tro´t.

De senaste åren och i praktiken sedan pandemiåren och definitivt efter Ryssland invasion i Ukraina har alla svenska företag och konsumenter av el i elprisområde 4 missgynnats av högre elpriser. De senaste månadernas medelpris framgår av tabellen nedan.

Inte ens i år när systempriset sjunkit till de nivåer som i princip gällde fram till 2020 har någon lättnad kunnat skönjas i södra Sverige. Elpriserna är fortfarande avsevärt högre i elområde 4 än i övriga Sverige. Ett företag i Falkenberg får därmed betala avsevärt mer för sin el än deras konkurrent i Varberg. Trots att det är obetydligt längre till Ringhals från Falkenberg. En konsument i Malmö får betala betydligt mer än motsvarande konsumenter i Göteborg eller Stockholm. En lantbrukare i södra Sverige har betydligt högre elkostnader än sina konkurrenter i elområde 3. Sammantaget måste man ställa frågan om det här är rimligt? Ska Skånemejerier flytta sina mjölkbönder och fabriker till Svealand för att kunna konkurrera med Arla?

Sedan har de flesta företag timpris (eller än tätare intervall) och effektabonnemang så de i någon mån, i alla fall mer än en konsument, kan påverka sitt genomsnittliga elpris. Alla företag och villaägare har även möjlighet att bli elproducenter med hjälp av solceller och eller vindkraft, och tänk så fantastiskt att ett högre elpris också ger kortare återbetalningstid på de investeringar du gör. Tyvärr är det ju inte alla förunnat att också bli elproducent, vilket leder till slutsatsen att det är de som är och kommer att förbli elkonsumenter i elprisområde 4 som får betala dyrt för politikernas inkompetens och ovilja att eliminera elprisområdena från den svenska elmarknaden.

De här resonemangen kan fortsätta i oändlighet och utgår alla från temat orättvisa, vilket traditionellt är en svensk paradgren, men som tydligen är ok så länge den ”bara” drabbar skåningar och sydsvenskar? Och så länge varken överföringskapaciteten ökar till elområde 4 norrifrån eller ny fossilfri styrbar och billig el produceras ”söder om linjen” kommer denna anomali att bestå. Kablarna till kontinenten innebär också att vi får leva med ett avsevärt högre elpris i elområde 4 om inte elområdena tas bort och Sverige blir ett enda elområde. Som Tyskland.
Tyvärr är det svenska politikers åsikt att detta är oförenligt med EU:s regelverk och jag frågar mig varför något som är ok i Tyskland, är helt omöjligt i Sverige?

Min uppmaning är att vi från svensk sida snarast tar bort elområdena från den svenska elmarknaden samt är restriktiva med att bygga ytterligare kablar till kontinenten. Även om det smärtar mig i det stora ”energimörkret” så beröm till regeringen för att man nekade att ge tillstånd för kabeln ”Hansa Power Bridge” mellan Skåne och Tyskland, en kabel som bara hade förvärrat situationen för alla i elprisområde 4 ytterligare. Befintliga kablar till Baltikum, Polen, Tyskland och Danmark är fullt tillräckliga ur ett svenskt perspektiv, och ett stopp för ytterligare så kallade exportkablar (elprisimportkablar) innebär förhoppningsvis också att ytterligare resurser och kapital kan allokeras till förstärkningar i de svenska överförings- och distributionsnäten.

Ny sommar och nygamla tidningsskriverier om allt möjligt. Bland annat om klimat och energi, men framförallt om EU-valet, EM i fotboll och kommande OS i Paris. OS 2024 kommer säkert att utses till de mest klimatanpassade spelen i historien, men till vilken nytta?

Det ska tävlas i fotboll, friidrott, handboll, skytte etc, men också i grenen klimatneutralitet och andra näraliggande debattämnen som är politiserade, polariserade och i huvudsak ”plakatrelaterade”.
De senare kan sammanfattas med att de genomsyras av massor med snack, lögner och halvsanningar, men framförallt att de präglas av en total avsaknad av handlings- och genomförandekraft.
Aktörerna i de förstnämnda grenarna genomför tävlingar, matcher, vinner och förlorar, men växer inte, som de senare, fast vid taktiktavlan (COP-möten t ex) eller i träningshallarna där de slipar på dokument, skrivningar och sina kraftfulla plakat.

Elpriserna är som vanligt numera mer volatila (varierande) än förr i världen. En del drömmare har fått rätt i att priserna numera normaliserats (återgått) till de nivåer som vi vande oss vid fram till 2020. En tid då naturgasen (och fossila bränslen) flödade fritt i Europa och konkurrerade ut alla andra alternativ eftersom de varken ansågs vara ett problem för klimatet (fossilt bränsle) eller betalade ett enda öre av de klimatkostnader som idag är uppenbara för oss alla med blåsigare, blötare och besvärligare väder. Torka, skogsbränder, döda hav, orkaner och översvämningar är ju numera normalt och vem tycker att detta är förhållanden som vi vill permanenta eller ytterligare förvärra? Tydligen anser huvuddelen av världens politiker och regeringar det är ok eftersom snart sagt alla handlingar går i fel riktning och innebär att vår raska marsch mot avgrunden bara fortsätter med ett ökat beroende av olja och gas från OPEC-länderna och Ryssland. Att det senaste COP-mötet lokaliserades till ”rävens lya” visar bara på den flathet och godtrogenhet från de krafter i samhället som i varje fall pratar om nödvändiga åtgärder för klimatet.

Vi har ju faktiskt redan kommit så långt i denna icke reversibla process att vi nu också tvingas jobba med och allokera stora belopp till klimatrelaterad konsekvenser i våra samhällen och länder. En nota som kommer att fortsätta växa eftersom vi globalt fortsätter att öka användningen av fossila bränslen som i bästa (?) fall kommer att peaka 2026. För att sedan plana ut eller förhoppningsvis sjunka så sakteliga? Men med ”tillväxttänket” i orubbat bo och en rejäl befolkningstillväxt ser det dystert ut och många länder kommer kanske inte att orka eller ha råd (?) att klimatanpassa sina samhällen för att de samtidigt ska ha råd att mätta alla nya munnar. Snacket om cirkulär ekonomi och klimatneutralitet blir därvidlag mest tomma ord och frågor för små rika länder som Sverige och kanske några till. Det här är en ekvation som knappast går ihop oavsett de urvattnade skrivningar som COP28 kryste fram på övertid.

I den svenska ankdammen varvas artiklarna om låga elpriser med de om höga elpriser, vilket känns tröstlöst ointressant eftersom ingen (faktiskt ingen) gör något som i praktiken eller i verkligheten kommer att förbättra läget över tid. Diskussionerna om att reduktionsplikten reduceras (obs ordvits), förvirring över att vi har gott om elenergi och nettoexport, men samtidigt risk för effektbrist, att havsbaserad vindkraft är enda lösningen, kommuner som på allvar tror att de kommer att vara klimatneutrala 2030 och de återkommande spekulationerna om elprisets utveckling framöver känns ovärdiga ett kompetent, ambitiöst och modernt samhälle som Sverige.

Och tyvärr precis som min rubrik antyder är dessa missförhållanden, de symtomrelaterade och ineffektiva debatterna samt vår oförmåga som individer, grupperingar, företag, organisationer, kommuner, regioner, länder, världsdelar eller globalt att få till en vändning som i realiteten ändrar den riktning som vi alla varit en del av under de senaste 200 åren, fortfarande det förhärskande. En era som byggts på och genomsyrats av fossila bränslen, krig/återuppbyggnad och ekonomisk tillväxt på de fattigas, miljöns och klimatets bekostnad. Ett chickenrace med få om ens några vinnare.

Om jag då försöker gräva där jag står för att i realiteten minska mitt klimatavtryck så kan jag som svensk klimatanpassa mitt ätande, boende, resande och semestrande. I dessa avseende ställs gärna det perfekta mot det realistiska som exempelvis:

1. Gå, cykla eller åk alltid kollektivt istället för att köra miljö- och klimatanpassad bil.
2. Elektrifiera allt och bry dig inte om var elen kommer ifrån eller hur den produceras istället för att använda en mångfald av fossilfria eller förnybara bränslen och energibärare.
3. Hemestra alltid klimatsmart istället för att åka utomlands på semestern.
4. Ät enbart växtbaserad föda istället för en varierad näringsriktig kost som du mår bra av.

I dessa formuleringar kan vi läsa in snart sagt alla de motsättningar som präglar vårt förhållningssätt till klimatpolitiken, klimatanpassning och klimatomställning. Kanske skulle nyanserade lösningar som ser till de olika behoven och dess faktiska förutsättningar hjälpa oss framåt? Så vi kan driva förändringen i rätt riktning med hjälp av efterfrågade lösningar och investeringar i kommersiellt tillgänglig teknik med god miljö- och klimatprestanda som är ekonomiskt rimliga och etiskt (långsiktigt) försvarbara. Kort sagt som är tillräckligt bra och realiserbara, men kanske i närtid långt ifrån perfekta.

Vi får inte låta våra idéer om de perfekta och förnybara lösningarna polarisera debatten och hindra oss från att driva utvecklingen i rätt riktning. Att slopa reduktionsplikten är inte en klok politik, däremot kommer vi inte i vår del av världen att klara oss utan en andel kärnkraft i våra kraftsystem och laddhybrider är kanske som komplement till elbilar och kollektivtrafik en lösning som passar i södra Sverige. I norr handlar det nog till stor del om HVO och biodiesel för att klimatanpassa transporterna.
Det går att komma framåt om vi ser till helheten och hjälps åt samt undviker att försöka bygga det perfekta samhället långt innan det är realistiskt eller ekonomiskt vettigt.

Vi måste göra det lätt att göra rätt (för klimatet) redan idag och gärna drömma om att skapa det förnybara samhället eller den cirkulära ekonomin, men inse att det kommer att ta tid att nå dit.

Läser veckans fredagshälsning från UppdragKunskap och konstaterar att Bodil Jönsson vecka efter vecka sätter fingret på viktiga frågor och företeelser i vår samtid samt förädlar mina egna funderingar runt populismen och dess främsta utövare det vill säga lögnhalsar som Donald Trump och andra.

https://www.uppdragkunskap.se/?ss_source=sscampaigns&ss_campaign_id=666047a6c8fd334b01739675&ss_email_id=6662d6b7044fd95f7f93402f&ss_campaign_name=Fredagshälsning+från+Uppdrag+kunskap&ss_campaign_sent_date=2024-06-07T09%3A45%3A47Z

Bodil skriver i senaste veckobrevet om sina insikter efter att ha läst Eva Illouzs bok ”Känslor och populism”, vilket jag tyckte var så intressant att jag återger hela hennes text här.

Tänkvärt och intressant i skenet av helgens EU-val.

Hur kan det vara så att svenska väljare går i motsatt riktning jämfört med resten av EU:s medlemsländer där högervindarna är förfärande tydliga.
Går det överhuvudtaget att dra några växlar på det här valet inför kommande val till parlament och kommuner? Eller är den svenska ”vänstervinden” främst ett utslag av lågt valdeltagande och att det är de partier som kampanjat med klimat, demokrati och anständighet i centrum som mobiliserat väljarna att gå till valurnorna? Jag tror det, men det ska bli intressant att följa analyserna och lära mer om de underliggande orsakerna till valresultatet.

Allmänt sett är resultatet i valet till EU-parlamentet som helhet rejält oroande.

Det har varit och är fortfarande mycket visioner i den nordiska ”energiluften”. Visioner bland annat om grön vätgas där alla försöker undvika att bli sittande med Svarte Petter. Till synes affärsmässiga aktörer försöker enträget få andra att investera i det ena riskabla projektet efter det andra. Tanken är väl att de sedan ska kunna gå in och göra säkra investeringar med god lönsamhet. Det har åtminstone den danska staten genomskådat. Hur det är med den svenska staten i detta avseende vete sjutton, men att svenska investeringar i energisektorn i högre grad bör inriktas till att öka överföringsförmågan från norr till söder och från elområde 3 till elområde 4 måste uppenbarligen sägas om och om igen för att få fäste.

Lägg ner alla projekt som handlar om framtida vätgasprojekt, exportkablar till kontinenten som riskerar att ”stjäla” investeringsmedel från förstärkningar av svensk styrbar elproduktion, överföringsförmågan enligt ovan samt förstärkningar i regionnäten så att hela värdekedjan från produktion till användning förstärks. Det är ok att fortsätta prata om allt som ska hända till 2045, men sluta för guds skull inte att investera i det som stärker leveranssäkerheten och kan bidra till lägre elpriser på svensk botten.

Jag citerar likt Second Opinion, EnergiWatchs välinformerade redaktör Maz Plechinger, som menar att branschen i vätgasfrågan behöver se sig själv i spegeln. 
Min slutsats är att detta inte bara gäller i vätgasfrågan utan även i energi- och klimatfrågorna generellt sett.