Nätverket Svenskt Energiförnuft

Ny sommar och nygamla tidningsskriverier om allt möjligt. Bland annat om klimat och energi, men framförallt om EU-valet, EM i fotboll och kommande OS i Paris. OS 2024 kommer säkert att utses till de mest klimatanpassade spelen i historien, men till vilken nytta?

Det ska tävlas i fotboll, friidrott, handboll, skytte etc, men också i grenen klimatneutralitet och andra näraliggande debattämnen som är politiserade, polariserade och i huvudsak ”plakatrelaterade”.
De senare kan sammanfattas med att de genomsyras av massor med snack, lögner och halvsanningar, men framförallt att de präglas av en total avsaknad av handlings- och genomförandekraft.
Aktörerna i de förstnämnda grenarna genomför tävlingar, matcher, vinner och förlorar, men växer inte, som de senare, fast vid taktiktavlan (COP-möten t ex) eller i träningshallarna där de slipar på dokument, skrivningar och sina kraftfulla plakat.

Elpriserna är som vanligt numera mer volatila (varierande) än förr i världen. En del drömmare har fått rätt i att priserna numera normaliserats (återgått) till de nivåer som vi vande oss vid fram till 2020. En tid då naturgasen (och fossila bränslen) flödade fritt i Europa och konkurrerade ut alla andra alternativ eftersom de varken ansågs vara ett problem för klimatet (fossilt bränsle) eller betalade ett enda öre av de klimatkostnader som idag är uppenbara för oss alla med blåsigare, blötare och besvärligare väder. Torka, skogsbränder, döda hav, orkaner och översvämningar är ju numera normalt och vem tycker att detta är förhållanden som vi vill permanenta eller ytterligare förvärra? Tydligen anser huvuddelen av världens politiker och regeringar det är ok eftersom snart sagt alla handlingar går i fel riktning och innebär att vår raska marsch mot avgrunden bara fortsätter med ett ökat beroende av olja och gas från OPEC-länderna och Ryssland. Att det senaste COP-mötet lokaliserades till ”rävens lya” visar bara på den flathet och godtrogenhet från de krafter i samhället som i varje fall pratar om nödvändiga åtgärder för klimatet.

Vi har ju faktiskt redan kommit så långt i denna icke reversibla process att vi nu också tvingas jobba med och allokera stora belopp till klimatrelaterad konsekvenser i våra samhällen och länder. En nota som kommer att fortsätta växa eftersom vi globalt fortsätter att öka användningen av fossila bränslen som i bästa (?) fall kommer att peaka 2026. För att sedan plana ut eller förhoppningsvis sjunka så sakteliga? Men med ”tillväxttänket” i orubbat bo och en rejäl befolkningstillväxt ser det dystert ut och många länder kommer kanske inte att orka eller ha råd (?) att klimatanpassa sina samhällen för att de samtidigt ska ha råd att mätta alla nya munnar. Snacket om cirkulär ekonomi och klimatneutralitet blir därvidlag mest tomma ord och frågor för små rika länder som Sverige och kanske några till. Det här är en ekvation som knappast går ihop oavsett de urvattnade skrivningar som COP28 kryste fram på övertid.

I den svenska ankdammen varvas artiklarna om låga elpriser med de om höga elpriser, vilket känns tröstlöst ointressant eftersom ingen (faktiskt ingen) gör något som i praktiken eller i verkligheten kommer att förbättra läget över tid. Diskussionerna om att reduktionsplikten reduceras (obs ordvits), förvirring över att vi har gott om elenergi och nettoexport, men samtidigt risk för effektbrist, att havsbaserad vindkraft är enda lösningen, kommuner som på allvar tror att de kommer att vara klimatneutrala 2030 och de återkommande spekulationerna om elprisets utveckling framöver känns ovärdiga ett kompetent, ambitiöst och modernt samhälle som Sverige.

Och tyvärr precis som min rubrik antyder är dessa missförhållanden, de symtomrelaterade och ineffektiva debatterna samt vår oförmåga som individer, grupperingar, företag, organisationer, kommuner, regioner, länder, världsdelar eller globalt att få till en vändning som i realiteten ändrar den riktning som vi alla varit en del av under de senaste 200 åren, fortfarande det förhärskande. En era som byggts på och genomsyrats av fossila bränslen, krig/återuppbyggnad och ekonomisk tillväxt på de fattigas, miljöns och klimatets bekostnad. Ett chickenrace med få om ens några vinnare.

Om jag då försöker gräva där jag står för att i realiteten minska mitt klimatavtryck så kan jag som svensk klimatanpassa mitt ätande, boende, resande och semestrande. I dessa avseende ställs gärna det perfekta mot det realistiska som exempelvis:

1. Gå, cykla eller åk alltid kollektivt istället för att köra miljö- och klimatanpassad bil.
2. Elektrifiera allt och bry dig inte om var elen kommer ifrån eller hur den produceras istället för att använda en mångfald av fossilfria eller förnybara bränslen och energibärare.
3. Hemestra alltid klimatsmart istället för att åka utomlands på semestern.
4. Ät enbart växtbaserad föda istället för en varierad näringsriktig kost som du mår bra av.

I dessa formuleringar kan vi läsa in snart sagt alla de motsättningar som präglar vårt förhållningssätt till klimatpolitiken, klimatanpassning och klimatomställning. Kanske skulle nyanserade lösningar som ser till de olika behoven och dess faktiska förutsättningar hjälpa oss framåt? Så vi kan driva förändringen i rätt riktning med hjälp av efterfrågade lösningar och investeringar i kommersiellt tillgänglig teknik med god miljö- och klimatprestanda som är ekonomiskt rimliga och etiskt (långsiktigt) försvarbara. Kort sagt som är tillräckligt bra och realiserbara, men kanske i närtid långt ifrån perfekta.

Vi får inte låta våra idéer om de perfekta och förnybara lösningarna polarisera debatten och hindra oss från att driva utvecklingen i rätt riktning. Att slopa reduktionsplikten är inte en klok politik, däremot kommer vi inte i vår del av världen att klara oss utan en andel kärnkraft i våra kraftsystem och laddhybrider är kanske som komplement till elbilar och kollektivtrafik en lösning som passar i södra Sverige. I norr handlar det nog till stor del om HVO och biodiesel för att klimatanpassa transporterna.
Det går att komma framåt om vi ser till helheten och hjälps åt samt undviker att försöka bygga det perfekta samhället långt innan det är realistiskt eller ekonomiskt vettigt.

Vi måste göra det lätt att göra rätt (för klimatet) redan idag och gärna drömma om att skapa det förnybara samhället eller den cirkulära ekonomin, men inse att det kommer att ta tid att nå dit.

Läser veckans fredagshälsning från UppdragKunskap och konstaterar att Bodil Jönsson vecka efter vecka sätter fingret på viktiga frågor och företeelser i vår samtid samt förädlar mina egna funderingar runt populismen och dess främsta utövare det vill säga lögnhalsar som Donald Trump och andra.

https://www.uppdragkunskap.se/?ss_source=sscampaigns&ss_campaign_id=666047a6c8fd334b01739675&ss_email_id=6662d6b7044fd95f7f93402f&ss_campaign_name=Fredagshälsning+från+Uppdrag+kunskap&ss_campaign_sent_date=2024-06-07T09%3A45%3A47Z

Bodil skriver i senaste veckobrevet om sina insikter efter att ha läst Eva Illouzs bok ”Känslor och populism”, vilket jag tyckte var så intressant att jag återger hela hennes text här.

Tänkvärt och intressant i skenet av helgens EU-val.

Hur kan det vara så att svenska väljare går i motsatt riktning jämfört med resten av EU:s medlemsländer där högervindarna är förfärande tydliga.
Går det överhuvudtaget att dra några växlar på det här valet inför kommande val till parlament och kommuner? Eller är den svenska ”vänstervinden” främst ett utslag av lågt valdeltagande och att det är de partier som kampanjat med klimat, demokrati och anständighet i centrum som mobiliserat väljarna att gå till valurnorna? Jag tror det, men det ska bli intressant att följa analyserna och lära mer om de underliggande orsakerna till valresultatet.

Allmänt sett är resultatet i valet till EU-parlamentet som helhet rejält oroande.

Det har varit och är fortfarande mycket visioner i den nordiska ”energiluften”. Visioner bland annat om grön vätgas där alla försöker undvika att bli sittande med Svarte Petter. Till synes affärsmässiga aktörer försöker enträget få andra att investera i det ena riskabla projektet efter det andra. Tanken är väl att de sedan ska kunna gå in och göra säkra investeringar med god lönsamhet. Det har åtminstone den danska staten genomskådat. Hur det är med den svenska staten i detta avseende vete sjutton, men att svenska investeringar i energisektorn i högre grad bör inriktas till att öka överföringsförmågan från norr till söder och från elområde 3 till elområde 4 måste uppenbarligen sägas om och om igen för att få fäste.

Lägg ner alla projekt som handlar om framtida vätgasprojekt, exportkablar till kontinenten som riskerar att ”stjäla” investeringsmedel från förstärkningar av svensk styrbar elproduktion, överföringsförmågan enligt ovan samt förstärkningar i regionnäten så att hela värdekedjan från produktion till användning förstärks. Det är ok att fortsätta prata om allt som ska hända till 2045, men sluta för guds skull inte att investera i det som stärker leveranssäkerheten och kan bidra till lägre elpriser på svensk botten.

Jag citerar likt Second Opinion, EnergiWatchs välinformerade redaktör Maz Plechinger, som menar att branschen i vätgasfrågan behöver se sig själv i spegeln. 
Min slutsats är att detta inte bara gäller i vätgasfrågan utan även i energi- och klimatfrågorna generellt sett.

Den 4 september i fjol skrev jag några kritiska rader angående Energiwende. När jag läser artikeln på Second opinion Energi idag kan jag konstatera att utvecklingen fortfarande går åt fel håll för våra sydliga grannar. Det gäller enligt artikeln på alla de områden som krävs för en säker elförsörjning.

”En säker försörjning av el baserat på volatila förnybara kraftkällor förutsätter, påpekar Bundesrechnungshof, att ett redundant system med planerbar produktionskapacitet parallellt står till förfogande – plus att en omfattande utbyggnad av elnätet görs. Emellertid står det redan nu klart att framför allt landvindkraften inte kommer att hinna byggas ut i takt med de lagstadgade 2030-målen, att regeringen inte kommer att klara att få en planerbar backup-kapacitet på plats och att nätutbyggnaden ligger mycket långt efter planeringsmålen.”

För Sveriges del innebär den tyska situationen att de volatila elpriserna är här för att stanna och att vi fortsatt kommer att importera höga elpriser åtminstone vintertid. Att vår elexport fortsatt kommer att vara stor under sommarhalvåret när elefterfrågan är låg och vindkraftproduktionen hög är en klen tröst för konsumenter och företag. För elprisområde 4 kan ingen ljusning skönjas vid horisonten, men visst kan några milda vintermånader göra gott för att få ner inflationen så att räntorna förhoppningsvis kan sänkas framöver. Den som lever får se eller vi lever på hoppet har fått bli en skånsk devis eftersom inga substantiella åtgärder förefaller planeras för att öka elproduktionen inom elområde 4, ej heller kommer överföringsförmågan från norr att ökas upp rejält på kort sikt.

Regeringen jönsar vidare med sina kärnkraftplaner som möjligtvis kan bidra på lång sikt, men vad som händer eller behöver hända fram till 2030, inte minst i elprisområde 4 är det ingen som tar ansvar för mer än regionnätsbolagen och i någon mån Svenska kraftnät.
Rubriken nedan skulle definitivt kunna appliceras även på Sveriges energipolitik, men det är i och för sig svårt att kritisera något som inte finns…

En färsk analys av Tysklands planer för sitt energisystem till 2035 visar att denna vision är totalt orealistisk. Vad har hänt med Europas ekonomiska lok?

Läs mer på Second opinion; https://second-opinion.se/orealistiskt-mal-i-tyska-energiomstallningen/

Jag och andra har under de senaste tio åren skrivit på det här temat otaliga gånger. Rubriken syftar på klimatpolitiken och gäller i princip på alla nivåer det vill säga globalt, regionalt, lokalt och individuellt. 
Nu stundar COP28 i Dubai i nådens år 2023 vilket sannolikt kommer att visa sig bli det varmaste år som hittills uppmätts på vår planet. Min övertygelse har länge varit att det är endast de miljö- och klimatåtgärder som drivs eller åtföljs av positiva ekonomiska incitament som också blir verklighet. I stora delar av världen är det förenat med stora negativa incitament (kostnader) att avveckla fossilbränsleanvändningen och när ekonomierna växer så kör man på som man alltid, eller i vart fall väldigt länge, har gjort.
De stora utsläppen av klimatpåverkande gaser fortsätter därför att öka och kanske i större skala än vad vi trodde för bara några år sedan. Då trodde IAEA att produktionen skulle peaka 2026, men nu ser det än sämre ut och toppen är framflyttad till 2050 eller längre än så. Uppgifterna i Sydsvenskans artikel är upprörande, men tyvärr inte överraskande. Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Arabstaterna med flera stora producenter och användare av kol, olja och naturgas kör uppenbarligen på som aldrig förr. 
Vår stora europeiska granne Tyskland gör tafatta försök att ställa om, men deras havererade Energiwende leder till ökad fossilbränsleanvändning istället för motsatsen. Efter Rysslands intåg i Ukraina lär brunkolet behöva användas betydligt längre än till 2038 som hittills varit det man sagt om utfasningen av detta bränsle. När naturgasen ska vara ersatt i det tyska eller för den delen det europeiska energisystemet står skrivet i stjärnorna. Alla måste förstå att nu är det andra prioriteringar som gäller och om vi bara kommunicerar att vi jobbar hårt med klimatomställningen utan att göra något i sak så kommer det nog att ordna sig….
Nu ska ju ekonomi och tillväxt först och främst återställas efter pandemin samt eskalerande krig och konflikter liksom vapentillverkningen försörjas med bränslen som ända sedan industrialismens början handlat om just fossila bränslen. Tyvärr är det ingen skillnad idag. Eller imorgon.

Stolleproven fortsätter dessutom runtom i många länder där man tror att lösningen är en massiv elektrifiering av samhället baserat på en besinningslös utbyggnad av havsbaserad vindkraft. I Sverige diskuterar vi i termer av en fördubbling av elbehovet från dagens 150TWh per år till 300TWh 2040. Att ett kraftsystem som till största delen baseras på väderberoende kraftproduktion blir dysfunktionellt verkar inga vilja ta till sig. Varken politiker eller energibolag. Forskningen visar dessutom att stabilisering baserat på batterilager, för att skapa system med rimlig leveranssäkerhet, skulle bli infernaliskt dyrt och dessutom riskera att göra slut på tillgångarna av litium i jordskorpan. 

Nej, lösningen heter mångfald i lösningar och energibärare inom ramen för en cirkulär ekonomi som kan ersätta den tillväxthysteri som präglat världsekonomin de senaste 100-150 åren. 
Sveriges situation och roll i klimatomställningen är genom de kloka beslut som fattades för mer än femtio år sedan ganska gynnsam med grunden i svensk vattenkraft och kärnkraft samt ett utbyggt kraftöverföringssystem i Norden där norsk vattenkraft och finsk kärnkraft bidrar till stabilitet och rimliga elpriser. Danmarks och Tysklands system som huvudsakligen baseras på fossila bränslen och vindkraft bidrar bara när det är milt och blåsigt väder annars utgör dessa främst en belastning för södra Sverige genom den import av högre elpriser som kablarna till grannländerna i söder innebär. Vid effektbrist som normalt uppstår vintertid när det är kallt och vindstilla behöver danskar och tyskar själva sin fossilbränslebaserade topp- och reservproduktion, vilket nog innebär att vi får sitta där med vår långa näsa….. Tänkte inte på det, allra minst när elprisområdena inrättades.

Förnybara och fossilfria bränslen och energibärare måste ges plats i energisystemet så att suboptimeringar kan undvikas. Grön eller fossilfri vätgas kan bli ett viktigt tillskott, men då kanske främst för produktionen av syntetiska bränslen och kemikalier som exempelvis ammoniak. Att köra alla fordon på el lagrad i batterier är inte en klok eller hållbar strategi för någon. Att inte använda tillgångarna vi har i och med den svenska skogen och skogsindustrin är närmast att betrakta som galenskap, men så blir det när särintressen får styra och ingen ser till helheten och en långsiktigt hållbar utveckling. Att vår gruv- och malmindustri vill producera fossilfritt ifrågasätts nu för det kan komma bättre och billigare teknik i framtiden är också signifikativt för Sverige där vi gärna skjuter ner det som är tillräckligt bra till förmån för det perfekta. Visioner är bra, men handlingskraft är bättre.
Om vi hade tänkt så här defensivt när vi satsade på vattenkraften och kärnkraften, var hade vi då stått idag? Kvar på parkeringen är min åsikt, inte minst gällande klimatomställningen!

Min slutsats blir att vi måste förbereda oss för en framtid där det blir varmare, blötare och blåsigare oavsett hur många COP-möten som genomförs och internationella klimatavtal som ingås. 
Stormarna Carola, Gudrun, Per, Babette och många andra är bara prickar på kartan mot en alltmera svårhanterlig värld även på våra breddgrader. Parallellt ska vi naturligtvis fortsätta vårt arbete med klimatomställningen, men kanske ha lite mer realistiska förväntningar på våra möjligheter att påverka klimatet i det stora hela. Inte minst eftersom de länder, som i sak skulle kunna påverka den globala uppvärmningen förefaller strunta både i naturens signaler och sina åtaganden från tidigare COP-möten. 
De kör vidare som förr i sina Grottekvarnar och fortsätter bejaka att krig, vapen- och ammunitionstillverkning samt återuppbyggnad efter krig är bra för världsekonomin. 

Så på med vadarstövlarna och håll i hatten!

Läser i dagens Sydsvenska att Ørsteds svenske chef, Sebastian Hald Buhl, ondgör sig över att de inte fått klartecken för sitt havsvindprojekt söder om Ystad, och att om de får klartecken nu så kan parken producera el 2029.

Ørsted ägs till 50% av danska staten så risken för konkurs är väl liten, men en ekonomisk kris är under uppsegling när bolaget nu gör massiva nedskrivningar och drar sig ur projekt efter projekt för havsbaserade vindkraftsparker bland annat utanför New Jersey där guvernören Phil Murphy har instruerat sin administration att med stöd i juridiken vidta alla nödvändiga steg för att säkerställa att Ørsted till fullo och ögonblickligen fullföljer alla sina förpliktelser. Den senaste tiden har bolaget gjort nedskrivningar motsvarande 60 miljarder i sin projektportfölj.

Vattenfall gör nedskrivningar motsvarande 5,5 miljarder när de drar sig ur det brittiska havsvindkraftsprojektet Norfolk Boreas och Siemens Energy (Siemens Gamesa) har aviserat en förlust på mer än 50 miljarder SEK i denna del av sin verksamhet. Detta är bara några exempel i raden av vindkraftsbolag och ”gröna bolag” som redovisar katastrofala siffror under året. Hur är ekonomin i de kraftbolag som planerar för investeringar i angränsande havsområden till Ørsteds park söder om Ystad? Knappast bättre.

Detta går det bland annat att läsa mer om på Second Opinion, https://second-opinion.se/europeiska-vindkraften-star-pa-vacklande-grund/.

Så Sebastian Hald Buhl ska kanske vara tacksam för att tillstånden dröjer för vindkraftparken söder om Ystad och se sig om efter mer hållbara energiprojekt för sina investeringar. Kanske kan det rentutav bli intressant att investera i planerbar elproduktion igen?