Nätverket Svenskt Energiförnuft

Den senaste veckan har olika tyckare och ”energiexperter” i flera artiklar och nyhetsinslag ondgjort sig över att fjärrvärmeföretag runt om i landet aviserat prishöjningar i häradet 15 – 25%. Fruktansvärt eller i varje fall klandervärt tycker de flesta och fastighetsbolagen inklusive allmännyttan skriker i högan sky för att få hjälp av konkurrensverket mot de giriga fjärrvärmeföretagen.

Är då alla fjärrvärmeaktörer girigbukar och höjer sina priser godtyckligt för att öka eller bibehålla sina stora vinster? Eller kan det vara så att vi vid en strukturerad och noggrannare analys kanske konstaterar att det i en del fall faktiskt är både motiverat och riktigt att höja fjärrvärmepriset rejält i spåren av stora biobränsleprishöjningar? Och i vissa fall är synnerligen klandervärt eftersom prishöjningarna handlar om att bibehålla en god vinst från en redan hög prisnivå.
Det finns flera hundra fjärrvärmeföretag i Sverige och vad som är ett riktigt fjärrvärmepris är kanske inte lika självklart som det kan förefalla vid första anblicken? Är prissättningen kostnadsbaserad? Eller kanske baserad på alternativkostnaderna för andra uppvärmningslösningar? Vilka förutsättningar har den enskilda aktören för sin fjärrvärmeleverans? Beroende på bränsle och anläggningsförutsättningar kan dessa skilja sig åt ganska rejält.

Vilka bränslen använder man för sin basproduktion?

• Pellets eller briketter
• Flis – stamved, GROT etc
• Energigas
• Olja
• Industriell spillvärme/återvunnen energi (”avloppsvärmepumpar”)
• Brännbart avfall

Har man någon kraftvärmeanläggning i sin verksamhet så att man utöver produktionen av hetvatten (fjärrvärme) även producerar el? Har man en hetvattenackumulator för att optimera sin värme- och elproduktion? Har man ett långsiktigt tillstånd för avfallsförbränning?

Det närmaste jag lyckas komma ett rimligt jämförelsepris på fjärrvärme är det medelpris för branschen som NilsHolgersson-gruppen med flera stora kundorganisationer redovisar i nilsholgersson.nu.

I rapporten konstaterar jag att de företag som har lägst pris är Luleå, Stenungsund och Oxelösund i kraft av stora volymer spillvärme i sin basproduktion. Medelpriset ligger för 2023 på 187,5 kr/ kvm (174 kr/kvm) inklusive moms för det fiktiva hus som används för beräkningarna. Lägsta pris hade Luleå med 120 kr/kvm (115 kr/kvm) och högst ligger Nordanstig med 235 kr/kvm (Kalix med 225 kr/kvm). Skulle Luleå höja sitt fjärrvärmepris med 25% baserat på att biobränslepriserna gått upp med 50-75% vore det klandervärt eftersom de inte eldar några biobränslen överhuvudtaget. Skulle Kalix höjt sitt fjärrvärmepris med 25% vore det uppseendeväckande, men kanske motiverat eftersom de till allra största delen eldar biobränslen för sin fjärrvärmeproduktion.

Vad vill jag få sagt med detta? Ja, att det går inte att dra generella slutsatser om att 10, 15 eller 25% prishöjningar är oacceptabla oavsett de lokala förutsättningar som råder. De kan vara nödvändiga, men som alla prishöjningar måste de göras med respekt för kunderna och deras situation.

Jag skulle vilja säga att för ett fjärrvärmeföretag som över tid har låg avkastning (<3-4% på totalt kapital) och ett pris i Nils Holgersson-rapporten som ligger runt medelpriset för branschen samt använder biobränslen för sin basproduktion är det motiverat att höja fjärrvärmepriset rejält 2023-2024.

Min slutsats blir att det inte går att döma ut en fjärrvärmeaktör som girig och anmäla denna till konkurrensverket för att den aviserar en prishöjning på 25% baserat på ökade bränslekostnader. Det är kanske nödvändigt för att verksamheten ska gå runt under de närmaste åren på en överhettad biobränslemarknad (även på europeisk nivå) där priserna skenar för att snart sagt alla vill konvertera från naturgas till biobränsle i spåren av stigande gaspriser beroende på Putins anfallskrig mot Ukraina.

Värdera de förutsättningar som gäller för din fjärrvärmeleverantör och ta ett samtal med denne istället för att höja rösten och blåsa till konflikt bara för att självutnämnda energiexperter tycker att höjda fjärrvärmepriser i allmänhet är lovligt byte för deras kritik.

Vätgassamhället kommer att lösa det här säger en del förståsigpåare. Kommersiell produktion av vätgas kräver stora volymer grön el, vilken knappast ens finns i de flesta länder som företräder dessa grandiosa planer. Kärnkraften kan erbjuda en del, om än bara fossilfri el, men gott nock skulle jag vilja säga för att hjälpa transportsektorn att gå över till gröna drivmedel.

Vilka är den tyske Kaiserns nya kläder? Bidde det en tumme eller kanske ingenting alls i klimatväg av Tysklands Energiwende? För man har väl inte för avsikt att fortsätta springa runt som en naken kejsare på energiområdet även framöver?

Har å ena sidan varit helt fantastisk, men å andra sidan rätt så oroande om var världen och klimatet är på väg. Det verkar som att förändringarna går snabbare än vad de värsta pessimisterna kunnat tro? Vädret påverkas i år säkert även i hög grad av El Nino, och de varma och torra perioderna med svårkontrollerade bränder blir väl än värre under år som detta? Perioder som ersätts med blöta och blåsiga perioder, och som generellt sett tenderar att bli längre och längre. Och delvis mer dramatiska med missväxt, global livsmedelsbrist, översvämningar, jordskred och skogsbränder utom kontroll samt därmed stigande (skenande) samhällskostnader för att hantera dessa händelser. Händelser som för ofta fick epitet som ”100-årsstormar” och liknande förr i världen. Händelser som numera uppträder årligen.

Juli månad var den varmaste månaden globalt sett sedan 1850 och den som envisas med att hävda att klimatförändringarna fortfarande är inom de naturliga variationerna borde nog tänka till eftersom denna enfald leder till passivitet och riskerar samhällets beredskap och förmågor till att förebygga och hantera de naturkatastrofer som allt oftare lamslår våra samhällen. De enorma kostnader som detta genererar till liten eller begränsad nytta utöver att rädda liv och samhällen i kombination med kostnaderna för pandemin 2020 – 2022 liksom de förfärande konsekvenserna av Rysslands krigföring i Ukraina, såväl i mänskligt lidande som ekonomiskt, innebär både att de medel som kan göras tillgängliga för förebyggande åtgärder och till att ersätta fossila bränslen, definitivt minskar. Den utveckling jag ser framför mig på energiområdet går nog faktiskt åt alldeles fel håll. Kanske inte i Sverige och enstaka andra länder, men på det stora hela så fortsätter användningen av fossila bränslen att öka globalt.

Det blir knappast någon ändring i globala termer så länge vår tillväxtbaserade världsekonomi och de stora till synes anständiga länderna prioriterar sina egna intressen avseende ekonomisk utveckling och BNP-tillväxt på bekostnad av humanitär solidaritet och klimatet. De öppet oanständiga länderna som Ryssland och Nordkorea försöker inte ens dölja att de totalt struntar i om världen går under och fortsätter att kriga och sälja sin olja och gas till mindre nogräknade länder som Kina, Indien med flera.

Dessa och världens övriga stora ekonomier inklusive de traditionella olje- och gasproducerande länderna, däribland England och Norge, fortsätter att exploatera de ändliga naturtillgångar man har inom sina nationsgränser. Västländernas krigsindustrier, och så även Sveriges, mår gott på allmän upprustning och den nödvändiga hjälpen till Ukraina för att de ska kunna försvara sig.

Har jag då blivit en dyster pessimist efter de senaste årens bottenlösa tragedier som klimatfrågan, pandemin och kriget i Ukraina? Det vore lögn om jag påstod att min världsbild och den försiktiga optimism, som jag närde fram till för några år sedan, är obruten efter de senaste årens bottennapp i lögner, systematiskt vilseledande och galenskap. Så här i backspegeln tror jag att tron på globalt samförstånd, solidaritet och uppslutningen runt klimatmålen började dö i samma ögonblick som världens största demokrati valde en kriminell manipulatör till president. Med hans strategi ”America first” blev det legitimt dels att vara precis hur nationalistisk och egoistisk som helst, och dels att systematiskt använda lögner och manipulation som vapen för att nå sina rasistiska, reaktionära och populistiska mål. Trump tog kategorin ”maktgalna gubbar” till en ny nivå som snart passerade såväl Sovjets demagoger som Saddam Hussein och Bagdad Bob vilka var tidigare skräckexempel på hänsynslöshet, skamlöshet och obefintlig respekt för demokrati och rättsstaten. Det tomrum Trump lämnade efter sig när han motvilligt lämnade Vita huset fylldes snabbt av Vladimir Putin, Xi Jinping och Kim Jong Un. Med flera….

Slutsatsen får tyvärr bli att på energiområdet intet nytt och att klimatarbetet är på stark reträtt. De globala utsläppen av koldioxid kommer att fortsätta öka så länge tillväxt är det som alla länder springer efter oavsett konsekvenser. De som vill utveckla eller förändra kraftproduktionen springer ensidigt efter vindkraft, vilket i förlängningen nog bara är en annan form av enfald?

Hur många fler människor kan den här planeten härbärgera och försörja är den stora frågan globalt sett.

Hur många fler vindkraftverk kan Sveriges kraftsystem tåla? En stormig dag som idag när vindkraftproduktionen ungefär motsvarar Sveriges elexport och vi samtidigt kan njuta (?) av negativa elpriser, talar sitt tydliga språk, inte minst i jämförelse med den kallaste dagen då det är vindstilla. Oavsett driftfall eller utetemperatur så är det den planerbara och fossilfria kraften som står för baslasten. Resten får klaras med en rimligt stor vindkraftsandel och importerad fossilkraft. Investerar vi i rätt teknik när vi ensidigt satsar på att bygga ut väderberoende kraftproduktion? Eller vore det bättre för framtiden om vi investerade parallellt och med balans mellan planerbar och väderberoende kraftproduktion? Och i takt med efterfrågeutvecklingen.

Samhällsintressena har sedan länge abdikerat så det är särintressen som styr hur utvecklingen blir….
Och hur blir det då?
Vem vet, inte jag!, tillåter jag mig utbrista i en travesti på Lisa Ekdahl.

Historien visar dock att när särintressena får styra utvecklingen, så leds vi rakt mot avgrunden (effekt- och kapacitetsmässigt) och till ett i allt högre grad dysfunktionellt kraftsystem. Och då har jag inte ens nämnt galenskapen med de fyra prisområden som vi dras med sedan i november 2011. När ska någon ta tag i den här frågan? Kanske händer det lika snabbt som vi lär oss hantera effekt och energi? Samtidigt.

Den som lever får se.

2020-04-25/PO Lindholm

CORONA, KLIMATET OCH DEN FOSSILA EKONOMIN.

Det blir alltmer uppenbart att den gamla fossila ekonomin konsekvent vinner på bekostnad av klimatet. I så gott som alla prioriteringar mellan tillväxt, arbetstillfällen och klimatet så vinner de två förstnämnda trots regeringars och företags enträgna deklarationer om att vi måste minska våra klimatutsläpp. Tänk om Preem och regeringen istället gått samman och hjälpts åt att göra en skarp omställning från en industriverksamhet baserad på fossil olja till förnybara drivmedel istället och på så sätt prioriterat hållbar tillväxt, arbetstillfällen och klimatet på ett och samma bräde. Vi måste tillsammans hitta drivkrafterna och ekonomin i ett hållbart samhälle utan att ställa människors basala intressen mot varandra.

Var finns visionerna och viljan att göra skillnad långsiktigt? Ord måste följas av handling som leder till en hållbar ordning. Nu ekar tyvärr plakatpolitiken tom och innehållslös och eftergifterna till regeringspartners och regeringsunderlaget blir successivt allt kostsammare och svårare att försvara. Den s k oppositionen gläfser på som en visionslös kopia av övriga partier och i horisonten synes ingen ljusning, ingen ny kraft som med trovärdighet kan förmodas vända utvecklingen. Alla krafter med makt att påverka i samhället och i världen verkar tro att det går att lura allmänheten i all framtid och prioriterar konsekvent sina egna särintressen. Särintressen som tar sig uttryck som rå ekonomisk tillväxt, att bli omvald eller att fortsatt vara en vinnare i det chicken-race som den globala konkurrensen skapar. Det stora flertalet av oss betraktar denna galenskap och känner maktlöshet och är, ur ett humanistiskt och demokratiskt perspektiv, förlorarna i denna utveckling. Eller avveckling?

Jonas Gren, beskriver i en artikel i SDS detta dilemma på ett ganska intressant sätt som en kamp mellan den gamla och nya ordningen.

”Och eftersom vi lever i en tragedi, kommer det att sluta dåligt, oavsett vem som vinner. Varför? För att det saknas en plan för hur omställningen ska gå till på ett rättvist, genomtänkt och mänskligt sätt. Rävsaxen slår igen och folk ställs mot folk. Hårt arbetande människor i Lysekil med huslån och familj ser sin försörjning hotad. Klimatengagerade som värnar om framtiden för sin planet känner desperation. Och bägge parter har, så som världen är funtad, rätt att vara arga.

Det är inget mindre än en social, ekonomisk och politisk katastrof att människor som delar samma himlakropp i Vintergatan ställs mot varann, när det är företag och regeringar som har den egentliga makten.”

Han avslutar sin artikel; ”Till Preems ledning och regeringen: ni har bollen. Gör något vettigt av situationen. Ställ inte människor emot varann.”

På den globala arenan far den senaste tidens farsot över världen likt en hal ål som ska infångas och rökas ut, och vad det verkar idag så är första ålakung i det här avseendet Xi Jinping eftersom restriktionerna nu så sakteliga är på väg att släppas i provinsen Hubei där utbrottet startade. Hela Italien är i karantän och resten av Europa och världen gör sitt bästa för att återfå kontrollen och begränsa virusets spridning. Massvis med event och evenemang ställs in, skjuts upp eller genomförs utan publik. Oljepriset har fallit som en sten och det är en tydlig effekt av den ”gamla ordningen” och marknadslagarna om tillgång och efterfrågan. Plakatpolitiken angående klimatfrågan kläs i sammanhanget av ganska brutalt eftersom den fossila oljan är motorn i de stora ekonomierna och när industrier i Kina m fl länder stängs ner så minskar också efterfrågan på fossil olja dramatiskt.
Minskad efterfrågan möts med lägre pris i ett försök att hålla uppe efterfrågan och när Ryssland dessutom vägrar att minska sitt utflöde på världsmarknaden så blir effekterna än mer påtagliga. Det skulle förvåna mig om det på regeringarnas och oljebolagens bord i de stora och eller oljeproducerande länderna finns plats för klimatfrågan i den rådande situationen. Efterfrågan viker, intäkterna rasar och reflexmässigt försöker de snabbt få ordning på det här viruset. Det här är nog de frågor som kommer att dominera deras agendor det närmaste året eller åren, knappast klimatfrågan eller vad tror du?

I världens tidigare största demokrati är fossiloljeberoendet betydande. Donald Trump avfärdar corona-viruset och riskerna för pandemi, som något som kommer att ”gå över”. Det hoppas han säkerligen dels för deras ekonomi och dels för att han eventuellt förstår att 80-90% av hans undersåtar, legala och illegala, varken har tillgång till kvalificerad sjukvård och provtagning eller kan vara hemma från sina 2-3 jobb i självvald karantän ens i två veckor.
Det är dessutom osäkert hur stor del av befolkningen som den seriösa informationen om corona-situationen når i ett land där media och sociala media översvämmas av fake news och f n domineras av demokraternas primärvalskampanjer inför presidentvalet i höst. Kloka medicinare varnade igår på nyheterna för att åka till USA, vilket nog är ett klokt råd tills situationen klarnat där borta. Det är ironiskt att ett totalitärt system som Kinas liksom en totalförvirrad och ego-trippad nation som Italien verkar klara den här utmaningen bättre än USA, men så är det nog. 

Det blir intressant att följa utvecklingen under de kommande veckorna och månaderna, och inte minst för klimatets skull så får vi hoppas att allt snart återgår till det normala. Eller inte?

***

En hel del är kanske i någon mening bättre idag än för tre år sedan, men i mångt och mycket sitter mänskligheten fast i den världsordning som gällt de senaste tvåhundra åren även om Putin och Xi Jinping görs sitt bästa för att förändra denna.
Preem och den dåvarande regeringen hittade en väg framåt och företaget har sedan dess gett sig ut på en betydande förändringsresa som du kan läsa mer om på; https://www.preem.se/en-battre-resa/.

Trots all kritik mot Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten visade det sig att Sveriges strategi var den som bäst hanterade pandemin och samhällsekonomin. Total nedstängning gav inte de effekter som förespeglades och skillnaderna mot länder som till synes klarade sig bättre än Sverige visar sig vid utvärderingen bero på skillnader i redovisningen av dödsfall och överdödlighetstal. Som vanligt gjorde Sverige det svårt för sig statistiskt och redovisade snart sagt alla dödsfall där den drabbade också var smittad av covid, som att covid var dödsorsaken. Danskar och norrmän gjorde annorlunda, vilket gjorde jämförelser mellan länderna ytterst förvirrande. Vaccin, bättre testning och rutiner har gjort att vi numera har s k flockimmunitet och om några år kommer att ha vaccin mot allehanda influensor och förkylningar inklusive olika covid-varianter.

När det gäller klimatfrågan är det fortfarande mycket snack och ingen verkstad. Varför skulle annars den globala användningen av fossila bränslen fortsätta öka? Ställer Tyskland om till annat än fossila bränslen i spåren av Putins angreppskrig på Ukraina? Nej, de stänger sina sista kärnkraftverk, öppnar några brunkolsverk och köper helt enkelt bara naturgas från andra leverantörer än Gazprom och Ryssland. Deras klimatmål har i skenet av Energiwende och Rysslands kollaps som leverantör av olja och gas visat sig vara ett rent skämt. Kina, Ryssland, Indien och de flesta av tigerekonomierna är dessutom fast i ett svårt beroende av fossila bränslen och kommer så att vara under många år framöver. När deras ekonomier tar fart och växer igen så ökar också deras fossila CO2-utsläpp och det korta hack vi kan se i kurvorna under pandemin har ätits upp med blixtens hastighet.

https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Miljo/Utslapp-internationellt/Koldioxid-per-capita/

Sverige har säkert en del att skämmas för vid olika internationella jämförelser, men det gäller definitivt inte i klimatfrågan eller hanteringen av pandemin. När det gäller klimatet så står Sverige för någon promille av de globala utsläppen av koldioxid och jobbar oförtrutet vidare för att sänka utsläppen ytterligare, trots den nuvarande regeringens inkompetens och oförmåga på klimatområdet.

Vad tror du? Kan vi vända utvecklingen och skapa en hållbar värld? Hjälper det globalt om vi tar i ”så vi kräks” med de promillen av CO2-utsläpp vi faktiskt kan påverka, så länge de stora och mäktiga länderna bara snackar…..

Solenergi, energieffektivisering och -återvinning är tidens melodi. Frågor som vi aktivt diskuterar på daglig basis och ibland tar från ord och idéer till handling. Tyvärr är det i ett globalt perspektiv inte mycket bevänt med förändringsviljan och handlingskraften. Insikten finns troligtvis, men argumenten för att fortsätta enligt den kristna världens elfte, tolfte och trettonde budord är starka, för så har vi alltid gjort, så har vi aldrig gjort eller det har vi provat och det blev för dyrt eller fungerade inte. De här argumenten verkar nästan alltid vara starkare än argumenten för förändring, för hur kan det annars vara så att den globala användningen av fossila bränslen fortfarande växer 36 år efter Montreal-protokollet, 20-25 år efter Kyoto-protokollet samt 8 år efter Parisavtalet.

Fjärrvärmen som i stort är en nordisk företeelse är i flera avseende ett viktigt exempel på effektiv energiomvandling och bidrar dessutom i ett bredare perspektiv genom att tillvarata ett flertal återvinningsmöjligheter i vårt moderna samhälle. Malmö har haft fjärrvärme sedan 1950-talet, och återvinner idag energi från industrier, avfall och avloppsvatten. Produktionssystemet är dock delvis föråldrat och i stort behov av förnyelse främst för att ersätta den gas- och olje-eldning som förvånande nog finns kvar 2023. Det behövs nya kraftvärmeanläggningar som istället för fossila bränslen försörjs med brännbart avfall och biobränslen. Fjärrvärmen i kombination med den nya tidens elvärme dvs olika varianter av värmepumpar utgör tillsammans med ved-/pelletseldning dagens övergripande system för uppvärmning i Sverige. Hela den del som drivs av el kan i princip försörjas med svensk fossilfri eller förnybar el och fjärrvärmen kan dessutom bidra med en till stor del fossilfri elproduktion genom kraftvärmen. För fjärrvärmen är dessutom graden av nyttiggörande hög eftersom värmeförlusterna bara är ca 20-25% sett till hela förädlingskedjan från bränsle till uppvärmd lokal.

När jag tog en lunchpromenad i den fantastiska staden Malmö idag (6 april) så njöt jag i fulla drag i det kylslagna men soliga vädret som gjort att staden är full av soldyrkande malmöbor och allehanda turister som bidrar till att alla uteserveringar är proppfulla med folk. Den svenska kronans fall gör att vår-turisterna anländer i en strid ström och jag hör under min promenad minst lika mycket engelska, danska, spanska, italienska som svenska, skånska och malmöitiska. Den mänskliga energin är således på topp, vilket tyvärr inte kan sägas om Malmös elförsörjning längre. Så sent som i december och januari var det risk för effektbrist och roterande bortkoppling av elkunder i Malmö, vilket import-el från Danmark löste enligt Svenska Kraftnäts utvärdering av effektsituationen under den gångna vintern i prisområde 4. Eftersom SE4 sedan 2005 saknar annan planerbar kraftproduktion än Öresundsverket som stängdes 2019/2020 vore det önskvärt att anläggningen återstartades för att eliminera denna anomali i vår lokala energiförsörjning. SvK tycker det är för dyrt och förlitar sig hellre på dansk elproduktion.

El- och gaspriserna har dock sjunkit den senaste tiden och det är snart bara min gamle kollega (och hans följare) som likt en nutida Don Quixote för ett flerfrontskrig för lägre elpriser i södra Sverige. Vi är många som hoppas att han lyckas, men precis som med målen runt den globala uppvärmningen blir det mest snack och för lite verkstad i spåren av en till synes framgångsrik opinionsbildning.

Malmös förnyelse har i hög grad inneburit massor med nya byggnader för universitet, kontor, butiker och bostäder i centrala lägen, som alla (liksom i de flesta andra svenska städer) har det gemensamt att de utrustats med enorma glasytor till stor glädje för energibolagen. När det är kallt och mulet får värme tillföras/ledas till byggnaderna och när det är soligt (och varmt) måste värmen ledas bort och luften kylas av. På vår och höst när det är soligt, men låga temperaturer och kanske lite blåsigt, så jobbar de smarta tekniska systemen för el, värme, kyla och ventilation tillsammans (eller snarare mot varandra), vilket ökar energinotan än mer. Jag rekommenderar därför alla fastighetsägare att byta till smarta fönster snarast dock senast när det ändå är dags för fönsterbyte, läs mer på www.chromogenics.se och https://www.cbsnews.com/news/smart-windows-energy-saving-climate-change/?intcid=CNM-00-10abd1h.

Smarta fönster skulle göra stor skillnad i en stad som Malmö och även i Sverige är alla energibesparingar och all energieffektivisering av godo. Den bästa kilowattimmen är fortfarande den som du inte använder.
Betänk samtidigt hur det är i alla storstäder runt om i världen som exempelvis i USA och i Asien med heta soliga somrar (året runt) och enorma behov av komfortkyla i snart sagt alla byggnader.  Elproduktionen i USA och Asien domineras av gas-, olje- och kolkondensanläggningar. Anläggningar som använder de sämsta bränslen (högvärdig men ändlig energi) som går att uppbringa och som kan stoltsera med verkningsgrader runt 30%. Med andra ord blir så lite som 30% av bränsle-energin el som kan överföras och distribueras ut på nätet för att efter ytterligare förluster nå alla de ineffektiva kylmaskiner som finns i snart sagt alla rum i de här städerna. I slutändan blir oftast så lite som 10% ”nyttiggjort” i slutändan. Nyttiggjort till ett behov som till stor del skulle kunna elimineras. Vilket fruktansvärt slöseri och dessutom med ett enormt negativt bidrag till den globala uppvärmningen. 

För några år sedan tillbringade jag en vecka i Kuala Lumpur, Malaysias huvudstad. En fantastisk stad på många sätt, men också ett avskräckande exempel ur miljö- och klimatsynpunkt.
Trafiken var enorm och den stod mestadels stilla och spydde ut sina avgaser i enorma mängder. Elfordon eller laddhybrider lyste med sin frånvaro och lika gott är nog det eftersom elproduktionen till allra största del baseras på förbränning av fossila bränslen som kol, olja och gas. 
Plastavfall och allehanda avskräde, som fyllde både trottoarer och gator, leddes via rännstenarna till dräneringskanaler vilka tömdes i floden vid de skyfallsliknande regn som är vanliga här, för vidare transport ut i Stilla havet. Ett hav som numera är så fullt av plast att det i sig är ett enormt miljöproblem. 
Bara på vårt hotellrum var två kylmaskiner installerade, vilket indikerar hur enormt många komfortkyla-anläggningar som behövs bara till de stora hotellen i staden. Sedan behövs det till alla kontor, butiker med mera. En energisituation som kommer att leda till en katastrof om ingenting görs. Och det väldigt snabbt. Malaysia är också en stor producent av palmolja, vilket gjort att man skövlat stora delar av sin regnskog och ersatt dessa med palm-plantager. Under inflygningen till stadens flygplatser kan resenärerna studera mil efter mil av dessa planteringar.
Malaysierna är dock ett mycket vänligt och trevligt folk som tålmodigt väntar i bilkön på att i snigelfart ta sig framåt på sina moppar och i sina bilar.

Det finns få patentlösningar som löser miljö- och klimatproblemen oavsett våra olika förutsättningar. Att elektrifiera i högt tempo när elproduktionen varken är fossilfri eller förnybar är ingen bra lösning. Då är biodrivmedel att föredra. Att Sverige, Norge och Finland snart är de enda länderna i norra Europa som har en rimlig andel planerbar fossilfri kraftproduktion får inte innebära att ”alla andra” i vårt närområde besinningslöst bygger ut väderberoende kraft och förlitar sig på vår elexport för att balansera sina system. Det är ingen tillfällighet att EU jobbar för ytterligare kablar söderut från våra länder. Vi är således redan på god väg i denna riktning och som ”tack” importerar vi i perioder grannländernas höga elpriser.

Att låta det perfekta konsekvent bli de goda lösningarnas fiende är lika lite som att kasta klimatpolitiken över bord något vi faktiskt inte har tid eller råd med i den nuvarande situationen. Att sänka skatterna och momsen på energi borde vi göra istället för att diskutera sänkt reduktionsplikt som nu är aktuellt. Att sänka skatten och momsen mer på förnybar eller fossilfri energi än på fossil dito borde vara självklart för varje ansvarskännande politiker, oavsett om det är i samklang med EU:s regelverk eller inte. Att inte nyttja alla tillgängliga och smarta möjligheter till att begränsa den globala uppvärmningen är i högsta grad ansvarslöst. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och viktigt är att utvecklingen går åt rätt håll överallt på vårt klot.

Problemet är att för många av oss inte gör något alls och bara fortsätter som vi alltid gjort.
Är jag då fortfarande optimistisk om vår förmåga att hantera klimatfrågan? Nja, kanske har optimismen dämpats något sedan den 24 februari i fjol, för även om några av världens stora fossilbränsle-användare fått upp ögonen för att fossilgasen är en återvändsgränd, så ökar å andra sidan länder som Indien, Ryssland och Kina fortfarande sin användning av fossila bränslen, vilket är djupt oroande.

Den här veckan har jag från ett individuellt och personligt perspektiv grunnat över energiförsörjningen i Malmö (och Skåne/SE4) i allmänhet och hur vi som ledare kan bli bättre på att driva verksamhet med fokus på hållbara affärer i synnerhet.
Det senare inbegriper frågeställningar som jag funderat över i många år och som jag det senaste året verbaliserat genom arbete med min bok ”Ditt liv som chef”. Material som lett till att jag nu jobbar med en serie ”samtalsämnen” om olika aspekter av chefs- och ledarskapet i företag och organisationer, som fått arbetsnamnet; ”Det ska va´ gött att jobba”, (annars kan de´ kvitta). En travesti på Galenskaparnas gamla, men fyndiga text och briljanta sångnummer om livet och livsglädje.
Den gemensamma nämnaren skulle jag vilja benämna ”Helhetsperspektiv” och att samhällsintressena därvid kan återta initiativet i alla samhällets utmaningar och kritiska framtidsfrågor, inte minst avseende energifrågorna. Samhället måste leda utvecklingen av den kritiska infrastrukturen (däribland energiförsörjningen) och inordna marknadskrafterna samt olika särintressen och organisera helheten i en konstruktiv helhet som med trovärdighet kan leda till uppfyllelse av samhällets (mänsklighetens) visioner och mål. Det låter kanske storvulet, men jag är erfarenhetsmässigt övertygad om att detta angreppssätt fungerar. Bättre än alternativen som leder till kaos och ineffektivitet samt funktionellt såväl på individuell och lokal nivå, som på regional, nationell och global nivå.
Men då måste ”någon” som kanske inte älskas av alla, men i varje fall tolereras av en majoritet av intressenterna, (åter-) ta ledningen. ”Ledning” som genomsyras av erfarenhet, kunnande, vetenskapliga insikter, prioriteringsförmåga och handlingskraft, ta ledningen i alla aktiviteter som inryms i begreppet ”kritisk samhällsutveckling”.

Världen av idag präglas i hög grad av brister i helhetsperspektiv samt att vi prioriterar som vi alltid har gjort, åtminstone sedan i början på 1800-talet. Företeelser som fossil ekonomi, krig/återuppbyggnad, vapentillverkning, populism och ren lögnaktighet kontrollerar (och styr) skeendena i världspolitiken alldeles oavsett vilken plakatpolitik eller vilka internationella konventioner eller protokoll som upprättas/ältas i olika forum. Historielöshet, girighet och narcissism med inslag av psykopati måste bekämpas om det ska bli någon ordning på allt detta och de goda krafterna ska kunna återta initiativet från grabbarna (med något undantag) dvs från Jimmie, Kim, Jair, Xi, Vladimir, Recep, Viktor, Giorgia, Rodrigo med flera inklusive alla militärjuntor som styr länder runt om på vårt klot.

I dagens Sydsvenska Dagblad (12 februari 2023) vill jag rekommendera läsning dels av en bokrecension och dels av en debattartikel. För de av er som inte har tillgång till artiklarna bifogar jag dem nedan.

Den första är skriven av Peter Fällmar Andersson med rubriken ”Så räddar vi världen” och avser boken ”En jord för alla” med Johan Rockström som medförfattare.

Debattartikeln är skriven av Ian Buruma på temat ”Historiska paralleller…”.

Båda texterna är ytterst tänkvärda inte minst med tanke på (bristerna i) helhetsperspektiv såväl avseende energiförsörjningen i Malmö som klimat- och säkerhetspolitiken.

Anne-Marie Paulsson är nationalekonom och moderat, men också något så ovanligt som en rakryggad och kompetent person/tidigare politiker. Knappast förvånande att det är en kvinna som står för dessa värden i en värld där lögner, inkompetens och ryggradslösa män dominerar. Paulsson ställer bland annat en fråga som är lika aktuell idag som 2009; – Förstod man inte eller ville man inte förstå?
Jag har stor respekt för att områden som energiförsörjning och klimatproblematik liksom en del andra, är komplexa och svåra att förstå, men då får vi lyssna på vetenskapen och ta till oss objektiva fakta som är till gagn för samhället, allmänheten samt miljön och klimatet. En enkel prioriteringsmodell som jag själv tillämpade under mina år som beslutsfattare i energibranschen gällande investeringar samt lösningsförslag för olika dilemman var att göra en helhetsbedömning baserat på om förslaget:

1. innebar en (tekniskt) funktionell och kommersiellt tillgänglig lösning
2. som samtidigt är ekonomiskt rimlig
3. och ger uthålligt positiva effekter för miljön och klimatet
4. samt dessutom är moraliskt och etiskt acceptabel ur såväl ett lokalt som ett globalt perspektiv
   

Om svaret blir ”ja” på tre av fyra parametrar då kan det finnas grund för att gå vidare och titta grundligare på möjligheter och konsekvenser av förslaget, annars inte. I en del frågor som rör exempelvis enskilda bränslen, produktionsteknik, energibärare eller kundnära lösningar är en sådan enskild analys emellertid sällan tillräcklig utan kräver att vi kombinerar olika dellösningar för att skapa en fungerande helhet över tid. Ett sådant problemkomplex är till exempel systemet för elproduktion.
Om den djupare analysen ger positiva svar kan det vara dags att fatta ett inriktningsbeslut och söka finansiering, inte tidigare. I många sammanhang tror jag att politiker och beslutfattare lyssnar på den som säger det som de vill höra och som de kan kommunicera till allmänheten istället för att bli svaren skyldiga och sanningsenligt säga att det här är en komplicerad fråga som inte har ett enkelt (populistiskt) svar. Ett sådant angreppssätt är att visa respekt för såväl frågeställningen som faktaläget (vetenskapen) och medborgarna (väljarna). Inte för att begrava den i en utredning utan istället kraftfullt driva fram svaren med de utredningsresurser som alla större organisationer förfogar över! Sök svaren efter det som är bra för samhället, väljarna, miljön och klimatet på en och samma gång och undvik att suboptimera på egen- och särintressen. De förstnämnda svaren är de som går att kommunicera med trovärdighet. Släpp fokus på att du måste tycka på ett visst sätt för att bli omvald eller för att det gynnar dina kompisar.

I en del energifrågor som exempelvis rör enskilda bränslen, produktionsteknik, energibärare eller specifika kundnära lösningar är en enskild analys sällan tillräcklig utan helhetsperspektivet kräver att vi kombinerar olika dellösningar för att skapa en fungerande helhet över tid. Ett sådant problemkomplex är systemet för elproduktion där en kombination av lösningar är nödvändiga för att ge ett hållbart system både för effekt och energi. För det är precis det som elförsörjning handlar om; att i varje leveranspunkt i distributionsnäten kunna leverera el med rätt frekvens oavsett om det är soligt eller mulet, kallt eller varmt, blåsigt eller vindstilla. I ett sådant system måste planerbara produktionskällor samexistera med väderberoende dito, vilket det verkar finnas en gryende insikt om i dagens Sverige. Ett hållbart fossilfritt kraftsystem kan vi bygga baserat på sol, vind, vattenkraft, kärnkraft och kraftvärme kompletterat med energilagring, efterfrågeflexibilitet samt förstärkta överförings- och distributionsnät. Ett hållbart förnybart kraftsystem ligger en bit fram i tiden, hur långt fram tvistar de lärde om.

För den som vill förstå ett energisystem bättre kan jag rekommendera studier av den svenska fjärrvärmen. Att designa, bygga och driva fjärrvärme- och kraftvärmesystem som uthålligt försörjer kunderna med värme till lägsta kostnad och höga miljö- och klimatprestanda kräver mångfald i lösningar, energibärare och bränslen. Att bygga ett sådant system kräver kunskap, långsiktighet och ambitioner att sluta kretslopp, genomföra klimatomställning i praktiken samt att vi inser att Rom inte kan byggas på en dag. Tänk efter före och lyssna på vetenskapen, men genomför de goda lösningarna i ett högt tempo. Sanningar som att 75-80% fossilfritt som avfallsbränslebaserad kraftvärme är bättre än helt fossilt som naturgas, men endast obetydligt sämre än 100% förnybart som biobränsle, måste få bärkraft i klimatomställningen. Låt inte det teoretiskt perfekta bli de goda praktiska lösningarnas fiende som exempelvis att låta avfallsförbränningskatt och utsläppsrätter undergräva den svenska fjärrvärmen.
Fjärrvärmen är tillsammans med vattenkraften fantastiska tillgångar i den svenska klimatomställningen.

https://energitankar.varapaa.se/wp-admin/post.php?post=324&action=edit

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg som du kan läsa genom att klicka på länken ovan. Rubriken var ”Tragedin på energiområdet gränsar till parodi.” Det har runnit en hel del vatten under broarna i Europa och globalt sedan dess. Då var vi fullt upptagna med efterdyningarna till pandemin och få om ens någon kunde väl förutse allt det som hänt sedan 24 februari 2022. Även om vi borde reagerat starkare på Rysslands agerande och Putins retorik redan 2014 när Krim annekterades.

Sydsvenskan och svensk media saknar fortfarande Per T Olsson i debatten och han har säkert roterat flera varv i sin grav efter Liberalernas ryggradslösa agerande under Johan Perssons ledning.

Den 12 november inleds COP27 i Egypten. Så här skrev jag i fjol om COP26;
Klimatmötet i Glasgow är slut. Det blev som förväntat mycket väsen för lite ull, precis som bonden sa, när han klippte grisen. Flera intressanta, men kanske inte särskilt trovärdiga avtal och överenskommelser dokumenterades dock vid mötet. Den stora frågan är om de kommer att fullföljas och genomföras i tillräckligt tempo för att världen ska klara av att begränsa uppvärmningen? Och om de stora utsläppsländerna kommer att hänga på?

Nu konstaterar jag att mina farhågor besannats dvs att få, om ens några, av avtalen eller överenskommelserna har fullföljts och resulterat i konkreta åtgärder för att minska utsläppen av klimatgaser. Utsläppen fortsätter att öka och Kina, Ryssland och Indien med flera länder som står för huvuddelen av de globala utsläppen av växthusgaser försöker inte ens längre dölja att de i praktiken struntar i klimatet. Detta innebär att världen närmar sig 2-graders uppvärmning med stormsteg och att ”point-of-no-return” lär passeras inom några år med allt värre konsekvenser för klimatet och ytterst för många av oss som befolkar denna jord. Greta Thunberg kommer inte att delta på COP27 och hennes skäl för detta kan du läsa mer om genom att klicka på länken nedan.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/rlPM9R/greta-thunberg-skippar-klimatmotet-i-egypten

Vi har en ny regering sedan några veckor och i den tjänstgör Ebba Busch som vår nya närings- och energiminister. Alla ska få sin chans, men det verkar som att oavsett parti så kan vem som helst bli energiminister utan att ha någon som helst kompetens på området. Då säger säkert någon, men de har väl sakkunniga och kompetenta rådgivare på sina departement? Säkerligen, men då gäller det kanske att lyssna på dessa också eller att lyssna på andra än de som tycker på ett visst sätt för att de vill gynna vindkraft i alla dess former och samtidigt begränsa och minska den styrbara andelen av elproduktionen.
Så här skrev jag för ett år sedan; Så länge vi har kvar den nuvarande styrbara kraftproduktionen i form av vattenkraft och kärnkraft så kan vi hjälpligt hantera den väderberoende andelen. Växer den senare som de senaste tio åren behöver vi också öka den styrbara andelen annars kommer leveranssäkerheten att minska radikalt och elpriset stiga mot skyn i takt med detta.
Det är alltid tråkigt att behöva ta till den gamla efterklokheten och säga; vad var det jag sa? Precis detta har hänt och kryddat med den el- och naturgaskris som exploderade efter Rysslands intåg i Ukraina den 24/2 så har vi upplevt historiskt höga elpriser i södra Sverige. Inte främst baserat på de effekter jag skrev om i fjol, det tar lite längre tid, utan baserat på skenande gaspriser som gjort att elpriserna söder om Östersjön rusat iväg och att vi importerat skyhöga elpriser från våra grannländer. Och detta i samband med att vi exporterar el genom våra utlandskablar. Herre Jesus, så fel det kan bli för elkunderna dvs företag och konsumenter när inte politikerna förstår konsekvenserna av sina beslut och diverse direktiv inom EU. Farmanbar blev fort en närmast tragikomisk figur som energiminister, men det är klart med ”rådgivare” som Tovatt, Stenevi och Bolund så kan det inte bli annat än fel.
Vi får hoppas att Ebba omger sig med kunniga rådgivare som dessutom anlägger ett helhetsperspektiv på energi- och klimatfrågan, så att transmissions- och distributionsnäten, avfalls- och biokraftvärmen, biodrivmedlen och vätgasen får komma in i värmen tillsammans med sol-, vind-, vatten- och kärnkraft.

Att el- och gasfrågan blev akut efter Ryssland intåg i Ukraina var väl kanske inte så svårt att räkna ut med facit i hand, men ingen ville väl tro att Putin var så galen som han faktiskt visat sig vara de senaste månaderna. Ryssland hade av oss, naiva européer, bjudits in i olika sammanhang som närmast kan jämföras med att bjuda in räven i hönshuset. Så här skrev jag för ett år sedan angående en del länders prekära klimatsits;
För de kol- och naturgasberoende länderna i Europa är det mer akut och här sitter man fast i en omöjlig ekvation av nationella intressen dels näringspolitiskt och dels försörjnings- och säkerhetsmässigt. Å ena sidan är beroendet till de nationella koltillgångarna inget som kan viftas bort om man vill vinna val framöver. Å andra sidan så är naturgasberoendet och priset på naturgas en fråga som påverkar hela kontinentala Europa på ett genomgripande sätt, vilket genomsyrar mycket av tankarna i EU:s s k taxonomi. Här är kusinen från landet dvs Sverige en udda fågel som envist, men föga framgångsrikt driver sina hjärtefrågor. Dessa marginaliseras när de stora fossila flödena ska behandlas. För de länder som avhänt sig möjligheten till kärnkraft är det en omöjlig ekvation de har att hantera. Att bygga bort kraftförsörjningskrisen med vindkraft är omöjligt och en sådan strategi blir dessutom oerhört dyr för alla berörda såväl länder som företag och konsumenter.

Vad var det jag sa? Notera att jag nämner säkerheten lite så där i förbifarten när jag resonerar om naturgasberoendet och det är klart, vem kunde för ett år sedan ana att både Nordstream 1 och 2 skulle vara tagna ur bruk och ledningarna söndersprängda i höjd med Bornholm? Att Putin sitter på gaskranen och att det är riskabelt att som exempelvis Tyskland göra sig beroende av tysk gas och samtidigt stänga ner sin kärnkraft hade jag med i artikeln från i fjol, men verkligheten 2022 har överträffat mina och säkert även andras tidigare funderingar med råge. Tråkigt men sant.

Internationellt präglas det mesta inte minst energiförsörjningen av Putin och Rysslands aggressiva hållning mot sina grannländer, EU, USA och faktiskt nu på senaste tid även Norge. Nationellt präglas fortfarande energisituationen av inkompetens, flathet inför EU och oförenliga särintressen. Mitt hopp står till en kraft som i handling kan stå för ett helhetsperspektiv avseende el- och energipriser, miljö, klimat och leveranssäkerhet. Blir det Ebbas genombrott på den stora scenen eller blir hon ytterligare en i raden av tragikomiska snackemostrar på energiministerposten? Efter COP26 skrevs en hel del artiklar på temat att nu är det dags att leverera och efter COP27 är det stor risk att det blir en upprepning dock med andra namn på plakaten än de jag hade med i min artikel från i fjol. I år blir det liberalen Romina Pourmokhtari dvs Sveriges miljö- och klimatminister som får försvara de svenska färgerna kanske ihop med sina chefer Ebba och Uffe, dock känns det mer relevant att Xi Jinping, Modi, Lula samt en favorit i repris Vladimir Putin kommer att vara de som nämns i kritiska sammanhang efter mötet. Den sistnämnde lär strunta i alla propåer om klimatet inte minst eftersom hela hans maktbas vilar på intäkterna från exporten av fossila bränslen och Rysslands militära förmåga samt därtill hörande skrämseltaktik. Det skulle förvåna om han sponsrade ett utvecklingsprojekt med målet att kunna köra sina tanks på biodiesel…

Ryssland ut ur Ukraina. Nu.