Nätverket Svenskt Energiförnuft

Ett flertal svenska politiker har den senaste tiden uttalat sig kategoriskt för att havsbaserad vindkraft är det vi ska satsa på i Sverige för att komma till rätta med de höga elpriserna. Detta är en ideologisk ståndpunkt som knappast alls tar hänsyn till de systemkostnader som erhålls med en ökande andel förnybar och väderberoende kraft i systemet. Ett 100% förnybart kraftsystem med acceptabel leveranssäkerhet kräver avsevärt större investeringar i lagringskapacitet än vad som hittills antagits. Detta är en av slutsatserna i den studie som presenterades nyligen i skenet av Tysklands Energiewende och den energiförsörjningskris som slagit ut i full blom efter Rysslands invasion av Ukraina. Rekommenderar absolut läsning av rapporten, men även av diskussionen på Twitter, https://twitter.com/QvistStaffan/status/1427625795355349004.

Min fråga blir när jag läst rapporten om detta är för svårt för våra samtida politiker att förstå eller om de bara lyssnar på utvalda forskare eller tyckare som redovisar resultat, vilka passar deras ideologi och politiska agenda? I praktiken är det nog en kombination av dessa tillkortakommanden som i rask takt driver svensk energipolitik till skenande elpriser och en kommande systemkollaps.

Staffan Kvist och Oliver Ruhnau har tittar på behoven av lagringskapacitet samt kostnaderna för ett system som är 100% förnybart med utgångspunkt i tysk data från 35 år tillbaka. Studien omfattar därmed inte den ökade elefterfrågan som kan komma baserat på ”elektrifiering” och andra företeelser som vi förmodar kommer att öka den totala elefterfrågan framöver bland annat baserat på teknikutvecklingen och klimatomställningen.

”What determines storage requirements in a 100% RE (mainly PV + wind) system, and how much is really needed? @OliverRuhnau and I tried to figure this out in a new study using 35 years of hourly weather (re-analysis) data for Germany: https://bit.ly/2XeaGSV

Slutsatser. Baserat på våra resultat drar vi slutsatsen att fokus på korta extrema händelser eller enstaka år kan vara missvisande när man uppskattar mängden lagring som behövs i 100 % förnybara elsystem. I stället, för exemplet med Tyskland, definieras lagringskraven av en period på 12 veckor eller längre med intermittent brist, och systemplanering baserad på genomsnittliga år underskattar avsevärt lagringsbehov och systemkostnader. Trots dessa ekonomiska utmaningar och kvarstående tekniska osäkerhet med en storskalig utbyggnad av väteinfrastruktur, verkar den uppskattade nödvändiga lagringskapaciteten för lagringsenergi möjlig jämfört med den nuvarande tyska lagringskapaciteten för naturgas.” (översättning från engelska m h a Google translator)

Rysslands invasion av Ukraina är ett fasansfullt brott med många bottnar.
En omständighet som de senaste veckorna också blivit tydlig för den breda allmänheten i västvärlden är Europas och USA:s beroende av olja och naturgas det vill säga fossila bränslen. Att Ryssland är en av de största leverantörerna av såväl olja som gas är en annan. Att Rysslands ekonomi och finansieringen av krigsmaterial med mera till stor del finansieras av intäkterna från denna försäljning till de fossilberoende länderna i väst är en tredje. Att sanktioner på snart alla områden utom för leveranser av olja och gas från Ryssland, effektivt implementerats sedan kriget inleddes är en fjärde.

Att klimatomställningen i dessa fossilbränsleberoende länder hittills gått baklänges är numera lätt att förstå orsakerna till, när exempelvis Tyskland stänger kärnkraft och bidrar till byggandet av Nord Stream 1 för att det ryska bolaget Gazprom, som äger 51% av aktierna i verksamheten, ska pumpa rysk gas till Europa. Men man var inte nöjd med det, för nu byggs Nord Stream 2 och vän av ordning frågar sig kanske vilka som äger de andra 49% i Nord Stream? BASF och E.ON äger 15,5% vardera. Gasunie i Nederländerna och GDF Suez i Frankrike äger 9% vardera.

Att sätta den svenska energipolitiken de senaste tio åren i det här perspektivet innebär i klartext att vi sitter med ”dumstruten” fast förankrad på huvet. Den hets om förnybart och på senare år angående elektrifiering av transportsektorn har inneburit att vi jobbat intensivt med att minska de globala utsläppen av klimatgaser med bråkdelar av promille medan de fossilbränsleberoende har fortsatt som ingenting hade hänt och ökat sina utsläpp rejält. Att vända ökningarna till att övergå till årliga minskningar förväntades för några år sedan komma tidigast 2026.

Att ändra på de här flödena är inte gjort i en handvändning. De ekonomiska och samhälleliga konsekvenserna skulle bli fruktansvärt kännbara, men vilka är alternativen? Hur ska de här länderna ta sig ur denna säkerhets- och klimatpolitiska återvändsgränd utan att ekonomin havererar?

Prioritet 1 är naturligtvis att få slut på kriget i Ukraina och att trycka tillbaka Putin till Ryssland där han förhoppningsvis kan tvingas konfronteras med sitt snart svältande folk och inför dem och världssamfundet stå till svars för sina brott mot mänskligheten. I Ukraina, Tjetjenien, Georgien, Syrien med flera.

Regeringar i Europa har en hel del att förklara för sina medborgare och för Europas folk. Svenska politiker måste samlas kring en energi- och klimatpolitik som är hållbar för svenska förhållanden och som fungerar hela vägen från Smygehuk till Treriksröset, såväl den mörkaste, kallaste och vindstilla dagen som den soligaste, varmaste och blåsigaste dagen på året. Och utan att priserna på el och fordonsbränsle tillåts skena iväg, vilket kräver mångfald i lösningar, teknik och bränslen och att vi lämnar den enfaldiga energi- och klimatpolitik som präglat de senaste åren.

På senare tid har ny kärnkraft diskuterats alltmera konstruktivt på våra breddgrader, och då inte bara i historiskt sett kärnkraftsvänliga länder som exempelvis Finland och Frankrike. Skälen är flera, men den gryende insikten om att väderberoende elproduktion inte är lösningen på klimatomställningen och aldrig ensam kan lösa planetens uppvärmningsproblem är kanske det viktigaste. Utbyggnaden av storskalig vindkraft till land och till havs kommer att ta för lång tid, undergräver försörjningstryggheten, innebär radikalt högre elpris och leder till andra miljö- och naturresursproblem. Att grundläggande begrepp som energi, effekt och kapacitet utgör en enhet och att försörjningstrygghet aldrig kan uppnås i våra kraftsystem om inte den styrbara elproduktionen också prioriteras.

Varför är det så att Sverige till för några år sedan, tillsammans med Norge, hade Europas bästa kraftsystem? Bättre i termer av lågt stabilt elpris, hög leveranssäkerhet och väldigt låga utsläpp av klimatpåverkande gaser.

Berodde detta på att vi byggt ut vindkraften dvs den storskaliga vindkraften rekordsnabbt? Berodde detta på importmöjligheterna av vattenkraft från Norge? Eller på några andra faktorer?

Det är relevant att utbyggnaden av vindkraften har betytt en del positivt i alla fall fram till 2020. Och visst är vattenkraften den klimatvänliga motorn i det nordiska kraftsystemet inte minst som reglerkraft när efterfrågan varierar, och då inte minst när efterfrågan svänger i motfas med den väderbaserade elproduktionen. Så är det vintertid och sommartid. Vintertid när det blåser lite och elefterfrågan är hög. Sommartid när elefterfrågan är låg och det blåser förhållandevis mycket. Lösningarna i det senare driftfallet är export till grannländerna och negativa elpriser dvs att producenten får betala för att leverera el till kraftnäten.

Vintertid är import knappast en lösning eftersom det då är lika kallt och lika hög efterfrågan i våra grannländer. Elen som produceras där och då och kan exporteras till oss är dyr och den sämsta ur klimatsynpunkt. En annan möjlighet handlar om efterfrågeflexibilitet dvs att vi kunder sänker vår elefterfrågan när försörjningen är ansträngd. Lätt att prata om, men svårt att få till i praktiken och därför har det hittills stannat vid just det, bara snack. Lösningen är styrbar elproduktion som komplement till vattenkraften och den volatila sol- och vindkraften.

Är effektbrist avseende fossilfri eller förnybar elproduktion och kapacitetsbegränsningar i näten då en realitet idag? Ja, det visar sig i form av prisskillnader mellan de olika prisområden vi har inrättat på de svenska/nordiska/nordeuropeiska elmarknaderna och att skillnaderna i utsläpp i termer av CO2-ekvivalenter är förfärande höga mellan Sverige och Tyskland. Just nu är utsläppen 36 g/kWh i Sverige medan de är 264 g/kWh i Tyskland. Det senare en låg siffra som vid ogynnsamma förhållanden dvs kallare väderlek snarare är det dubbla medan den svenska siffran är normal och förhållandevis stabil över tid (om vi inte stänger ner mer av vår kärnkraft).

Några sanningar. Det finns få länder eller regioner i världen som har råd med ett helt och hållet förnybart kraftsystem. Det finns inga länder eller regioner som kan upprätthålla en säker elförsörjning utan en stor andel styrbar elproduktion i sitt kraftsystem. Det finns få kraftsystem i de industrialiserade länderna som kan genomföra en klimatomställning utan fossilfri styrbar elproduktion. Alternativen för det senare är begränsade. Kärnkraft är ett.

Vilka är då argumenten för och emot ny kärnkraft? På dagens Second opinion reder Kajsa Borgnäs ut begreppen på ett utomordentligt sätt. Läs och begrunda.

Elektrifieringskommissionen redovisar genom sin ordförande ett antal slutsatser och presenterar en handlingsplan baserat på detta. Laddinfrastrukturen för tunga fordon ska byggas ut liksom så kallade elvägar där fordon kan laddas under färd. Den klimatpolitik som stakats ut sedan länge innebär att transportsektorn kommer att vara oberoende av fossila bränslen 2030. Stämmer detta verkligen?

Det är därvid viktigt att lyfta fram att en omställning där vi ersätter en stor bil med en lika stor elbil, med andra ord ett byte 1:1 inte kommer att lösa klimatutmaningen. Det kommer, givet att batteriet håller hela bilens livslängd och att den laddas med 100% förnyelsebar el, att reducera utsläppen med c:a 30%. Detta blir tydligt nu när biltillverkarna själva börjat redovisa livscykelanalyser på sina produkter. 
Det är förvånande att detta inte fått större uppmärksamhet menar VD:n för Clean Motion. Detta märker vi är högintressant i våra kundmöten och en av våra största styrkor med våra fordon där vi istället för 30% kan påvisa uppemot 95% minskade CO2 utsläpp.

Det innebär att Elektrifieringskommisionen föreslår åtgärder som till en förfärande hög kostnad i bästa fall kommer att reducera klimatutsläppen med ca 30%. Rätt dåliga siffror som dessutom bygger på svensk elmix och batterier med 15-20 års livslängd och att den gamla devisen ”mycket väsen för lite ull sa hen som klippte grisen” ligger nära till hands.

Fossilfri elproduktion
I Europa är det bara Sverige, Norge och delvis Frankrike som har fossilfri elproduktion, vilket innebär att en elektrifiering av transportsektorn i de flesta länder utgör en nettoökning av de klimatpåverkande utsläppen snarare än ens en marginell minskning. En ökning av vindkraften i Sverige minskar knappast alls utsläppen av klimatgaser i Europa så länge användningen fossila bränslen fortsätter att öka.

Fossilfria fordonsbränslen
Intressant att konstatera är att ett byte från fossil diesel till HVO i en befintlig Volvo XC60 av årsmodell 2019 med ureainsprutning, partikelfilter och specifikation enligt Euro6d ger en rejäl effekt för miljön och klimatet. OKQ8 redovisar CO2-utsläppen för respektive bränsle på sin hemsida för företag och för den aktuella bilmodellen som under sina hittillsvarande 6600 mil har förbrukat 0,62 liter per mil så är det följande siffror som gäller.

Fossil diesel – 163 g CO₂/km (2,63 kg CO₂ per liter) respektive,

Neste My HVO – 18 g CO₂/km (0,29 kg CO₂ per liter).

Detta innebär en reduktion med nästan 90% utan att byta bil. En irriterande detalj i sammanhanget är att inget incitament för att ersätta fossil diesel med HVO utgår varken till biltillverkaren eller till brukaren. Istället är det så att HVO kostar ca en krona mer per liter än fossil diesel. Så en åtgärd som är tillgänglig för många och som i sak reducerar klimatutsläppen med nästan 90% är ointressant för svenska myndigheter och politiker. Motsvarande ekvation går att ställa upp för etanol och bensin. När kommer de första laddhybriderna som kan drivas med el och etanol likt de som redan idag kan drivas med HVO och el?

Frågan är om inte plakatpolitiken som pläderar för el och förnybar sådan till allt och alla skjuter både bredvid och under klimatmålen? Kan de som beslutar i Sverige inte räkna eller använder man helt enkelt de fakta och den information som stödjer de egna förslagen som f-n läser bibeln?

Varför inte uppmuntra oss brukare och konsumenter att göra de enkla och för många svenskar redan tillgängliga valen istället för att fortsätta subventionera vindkraft och dyra elfordon?

Avslutningsvis låter jag motorjournalisten Håkan Matson bjuda på ett citat ur Dagens industris bilbilaga Nya Bilar 2022. ”Tidningen har intervjuat Michael Fleiss, VD för Aurobay, i praktiken Volvos gamla motorfabrik i Skövde. Bolaget samägs nu av Volvo och Geely och ska tillverka förbränningsmotorer också 2025 – exempelvis till Volvos planerade 600 000 laddhybrider – och i många år därefter.

Så här säger Fleiss:”

”Elektrifiering är inte det enda svaret på att stoppa global uppvärmning. Det tar för lång tid. Det finns helt enkelt inte elektriskt laddnätverk överallt för att alla bilar ska bli elektriska tillräckligt snabbt. 2040 kommer 70 procent av bilarna att ha en förbränningsmotor om man inte genomför omfattande skrotningsprogram för att få bort de gamla bilarna. De behöver tankas med förnyelsebara bränslen i stället för bensin och diesel. Biodrivmedel behöver komma tillbaka om samhället vill minska den globala uppvärmningen. Det finns för många bilar i världen som inte kan ersättas med elbilar och det finns inte tillräckligt med grön energi att ladda dem med.”

Globala utsläpp av klimatpåverkande gaser
Det är fortfarande så att Sverige står för lite drygt 1 promille av de globala utsläppen. Det är också så att våra dyrköpta och marginella minskningar av utsläppen i Sverige, i praktiken utgör en försvinnande liten del av den ökning som fortfarande rullar på globalt. Det innebär att vi sitter i ett sjunkande skepp och lurar oss själva att vi gör betydande insatser för att rädda klimatet och jorden.
Vi gör emellertid redan idag viktiga insatser för miljön och klimatet, och det ska vi fortsätta med, men inte till vilket pris som helst. Framförallt bör åtgärder baserat på faktabaserade beräkningar och kalkyler prioriteras.

Att elpriserna skenar i södra Sverige (och Norge) borde inte förvåna någon. I Sverige beror det till stor del på att vi importerar priser från andra olycksaliga marknader, vilket väl egentligen bara gynnar oljedrivna värmekraftverket i Karlshamn. Att priset är betydligt lägre norröver beror på vindkraften där uppe, men utan den styrbara kraften från kärnkraft, vattenkraft och värmekraft hade vi stått oss slätt. Den som drar slutsatsen att denna veckas driftläge skulle lösts av mer vindkraft och framförallt då i södra Sverige får nog ta sig en funderare till. För så är det nämligen inte.

Driftläget redovisas på Svk i ”kontrollrummet”, https://www.svk.se/om-kraftsystemet/kontrollrummet/.

Den här bilden talar sitt tydliga språk, vilket innebär att vindkraften idag bidrar med mindre än 5% vid den för vinterförhållanden ganska beskedliga efterfrågan om 22 421 MW.

Om vi gör tankeexperimentet att vi även hade haft runt 15 000 MW vindkraft installerad i södra Sverige (hemska tanke) dvs motsvarande den kapacitet vi har i de norra delarna, hade det då gjort någon avgörande skillnad system- eller prismässigt. Troligtvis inte, men det verkar inte som våra politiker och beslutsfattare har denna information utan fortsätter vandra runt i okunskap och tror att så länge vi har nettoexport så behöver de inte vara oroliga. Extra tråkigt är att det enda parti som har presenterat något förslag på långsiktig lösning för dessa problem är det som har kontakt med herren i himlen och riskerar att trilla ur riksdagen vid nästa val. Energipolitiken kanske blir deras räddningsplanka medan de som underlåter att se och hantera de här problemen kanske snarare får ”gå på plankan”?

Se vad som händer när vi driver på elefterfrågan med mer elvärme, elbilar, kylmaskiner och samtidigt stänger väl fungerande kärnkraft och satsar helhjärtat på storskalig vindkraft. Den trend som nu innebär att storskalig solkraft arrangeras i parker på prima jordbruksmark är ett annat stolleprov som får samhällsstöd inom ramen för klimatomställningen. Solceller integrerade i byggnader och byggelement är i motsats till dessa installationer, en utmärkt åtgärd som med fördel kan stödjas i samband med renovering, ombyggnader och nybyggnation av det svenska fastighetsbeståndet. Kombineras denna ”användarnära” elproduktion med batterilagring så fungerar ett sådant system hyfsat även nattetid och belastar det gemensamma nätet/produktionen minimalt.

I motsats till solcellsparker är detta således en långsiktig investering som närmast kan jämföras med energieffektivisering. Glöm inte att den bästa kilowatt-timmen är fortfarande den som inte behöver produceras.

Tänk att dessa gamla enkla sanningar behöver upprepas julen 2021. De räcker fortfarande långt för att bryta den handlingsförlamning som råder i svensk energipolitik.

Bifogar ett klokt inlägg som kom på Second Opinion Energi idag (22/12) dvs dagen efter mitt senaste inlägg och som på ett bra sätt kompletterar detta.

Låt mig säga så här, jag är skeptisk till de besked (?) som vår nye energiminister gav igår i samband med sitt besök i Malmö. Hans besök på Flintrännans Fjärrvärmecentral i oljehamnen fick mig att tänka tillbaka på de diskussioner som var när den anläggningen byggdes 1994-1996. Det här var i en annan tid då elpriserna var låga och vi hade gott om effekt/kapacitet till alla som så önskade runt om i Skåne. Sydkraft valde att bygga en anläggning utan elproduktion eftersom det inte gick att ”räkna hem” en kraftvärmeanläggning baserad på biobränslen med de elpriser och elprisprognoser som var då. Några år senare, närmare bestämt i februari 1997 så beseglades Barsebäcksverkets öde och det talades vitt och brett om att ny elproduktion skulle tillföras systemet i södra Sverige. Elmarknaden avreglerades också 1997 och på den vägen är det. I det systemet var 30 öre per kWh ett högt elpris. Idag är 30 öre ett väldigt lågt elpris. Den senaste tiden har 3 kr varit ett normalt pris i södra Sverige.

Av Sydsvenskan så fick energiministern frågan nedan och hans svar är inte direkt kristallklara.
Förbereder sig för energiomställningen? Vad betyder det, vi är ju mitt uppe i den? Jag tror inte heller att vindkraft skapar nya gröna jobb. Värmekraft? Är det avfalls- och biobränsleeldad kraftvärme han tänker på? För det kan väl inte vara det oljeeldade värmekraftverket i Karlshamn man har i åtanke? Lagring i vätgas med elproduktion i värmekraftverk som drivs med vätgasen? Ska den gröna vätgasen produceras med vindkraftsel? Det är i så fall ingen snabb eller för den delen effektiv räddningsaktion som planeras.
Eller är det efterföljare till värmekraftverket i Oskarshamn som han förutspår? Vore en bra idé, men dessa är knappast på plats förrän om 10-15 år. Och då är jag ändå optimistisk om tidsplanen.
En förhoppning är dock att den kommande planen ser till helheten och hittar vägar att genomföra en klimatomställning av såväl kraft- som energisystemet och då även inkluderar krav på lokal lagring i batterier eller vätgas där de möjligheterna finns, för att få tillstånd att bygga storskalig vindkraft. Systemet klarar inte så mycket högre andel vindkraft utan att denna balanseras med styrbar elproduktion eller lagrad el, se artikel på Second Opinion nedan. Allt detta kommer säkert att klarläggas i den plan som kommer efter årsskiftet.

Underligt är det ändå att han väljer att besöka ett värmeverk dvs en fliseldad anläggning för produktion av hetvatten istället för att besöka Sysav som ligger ett stenkast därifrån och driver en toppmodern kraftvärmeanläggning baserad på brännbart avfall. Med andra ord ett avfall som inte kan återvinnas som material eller ska hamna på deponi, utan bäst tas omhand i en modern förbränningsanläggning och där energin kan nyttiggöras som el och fjärrvärme. Anläggningar som en del kanske tror, att de inte kommer att behövas i framtiden? Det tror jag, om än i blygsammare skala jämfört med idag.

Finns det någon som räknar på vad en plan för noll utsläpp av klimatgaser från svensk transportsektorn kommer att kosta? Och funderar någon på att elektrifieringen av transportsektorn knappast är en hållbar verksamhet i ett livscykelperspektiv? Finns det någon som funderar på var all den el ska komma ifrån som kommer att gå åt till att ladda alla de batterier som krävs? Finns det någon som funderar på var all den olja och naturgas som man fortsätter att utvinna runt om i världen ska ta vägen när den inte längre behövs till transporter på land, till sjöss eller i luften? Ska den då eldas i värmekraftverk för att producera el för att kunna ladda alla eldrivna fordon?

Är det en för jobbig sanning för våra politiker att de kärnkraftverk vi har kvar tillsammans med vattenkraften är nödvändiga för att vårt kraftsystem ska fungera under alla årets 8760 timmar? Varken kärnkraften eller vattenkraften kan ersättas med vindkraft, eller vad tror vår nye energiminister?

Är det en för jobbig sanning för biltillverkare (som vill sälja nya bilar) och politiker att det är bättre för klimatet att jag behåller min Volvo XC60 (årsmodell 2019) och kör denna på HVO istället för att byta till en likvärdig elbil?

Många frågor blir det.

Vi får hoppas att Khashayar Farmanbar levererar svar på de flesta av dessa i den plan han utlovade vid sitt besök i Malmö igår. Kommer planen under första kvartalet och kan nästa års valrörelse till stor del komma att handla om energi- och klimatpolitiken? Kommer några andra partier att ansluta sig till planen eller blir det som hittills att det pratas, pratas och pratas om hur viktig klimatomställningen är istället för att ta de långsiktiga beslut som är nödvändiga för svenska företag och konsumenter?

Företag och konsumenter runt om i södra Sverige och Skåne förväntar sig och förtjänar definitivt tydliga svar bland annat på dessa frågor.

Inget nytt under solen – det räcker nämligen inte att berätta att man ser problemen – kom med lösningarna och implementera dessa med kraft istället – år efter år går och inget händer. Företag och konsumenter får betala priset.

Priset på el och bränslen skenar och inget görs som sagt för att dämpa effekterna för vanligt folk och företag som är i den olyckliga omständigheten att vara lokaliserade till södra Sverige. 

Hur tänker de politiker som nästan utan undantag nu exempelvis pläderar för massiv elektrifiering av transportsektorn? Förstår man inte att de elpriser vi har sedan några veckor tillbaka är här för att stanna och att det höga systempriset beror på brister i effektbalansen och överföringsförmågan?
Och att kablarna till Tyskland, Polen, Danmark och Baltikum gör att vi under perioder, som tenderar bli allt längre över tid och särskilt under vinterhalvåret, importerar de kontinentala  elpriserna, vilket pga prisområdena i huvudsak drabbar elprisområde 4 dvs södra Sverige.

Höga naturgaspriser bidrar till de höga elpriserna på kontinenten, vilket pekar på det dilemma som exempelvis Tyskland försatt sig i, när man gjort sig beroende av naturgas och Ryssland för sin energiförsörjning. Visst naturgas är något bättre än brunkol, men det är fortfarande ett fossilt bränsle som lever i symbios med ökad utvinning av fossilolja och totalt sett har förfärande hög påverkan på klimatet.

För egen del så hade jag turen att binda mitt elpris på tre år från den 1 september i år och kan leva med att elpriserna skenar för egen del. Men för företagens konkurrenskraft och tillväxtmöjligheter är det helt oacceptabla konsekvenser eftersom situationen skapats av brist på kompetens och insikter om hur kraftsystemet och den avreglerade elmarknaden fungerar. De är flera år sedan som denna inkompetens exponerades när flera olika partiers energipolitiska talesman och -kvinnor uttryckte sin okunnighet genom att säga sådant som att ”så länge vi har en nettoexport av el så är jag inte orolig”. Kvinnor brukar hävda att de kan hantera två frågeställningar samtidigt och vi får hoppas att vår nya energiminister, trots att han är man, klarar av att hantera både energi och effekt i ett gemensamt sammanhang nämligen det svenska och nordiska kraftsystemet.

För egen del så laddar vi hustruns bil med el och tankar min Volvo XC60 med HVO. Även om fakturan från OKQ8 framkallar en del motstridiga känslor nu när priset på HVO passerat 20 kr, så känns det ändå ok när CO2-redovisningen visar att jämfört med fossil diesel så har jag minskat mina utsläpp från mitt bilåkande med ca 89% från 2,63 kg CO2 per liter bränsle till 0,29 kg.

Tänk om vi hade infört någon form av ekonomisikt incitament så att alla de som kan driva sina bilar med etanol eller HVO utöver ett renare samvete också sparade en del pengar på att välja rätt för klimatet redan idag och på lika villkor från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder.

Är det ovilja med inslag av inkompetens som gör att ingenting händer på det här området heller?

I Göteborg och på några andra orter har elnätsföretagen vaknat och insett att med den besinningslösa lobbyingen för elektrifiering av vägtrafiken kommer krav på snabbladdning vilket kommer att innebära en betydande utmaning för lokala elnätsföretagen.

https://second-opinion.se/effektavgifter-ska-sprida-laddning-av-elbilar/

I Glasgow och på COP26 har världen delats i åtminstone tre fraktioner relativt klimatomställningen. Alla utom några få och viktiga länder är överens om att det är bråttom, i alla fall om 1,5-gradersmålet ska kunna klaras till 2030.

• de som fortfarande lever gott på att producera och konsumera fossila bränslen – enbart negativa incitament till att förändra den nuvarande ordningen.
• de som fortfarande lever gott på att konsumera (för billiga) fossila bränslen – få positiva incitament ställa om så länge miljö- och klimatkostnaderna för fossila bränslen är för låga.
• de som bokstavligen ”sitter i sjön” och redan i dagsläget fdrabbas av konsekvenserna av global uppvärmning.

Sverige tillhör mellangruppen och har väldigt lite att skämmas för i det här perspektivet. Länder som USA, Kina, Tyskland, Indien, Australien med flera som tillhör den första gruppen måste ändra sin inställning. Ett bra första steg är att ändra attityden till fossila bränslen och de koldioxidutsläpp de genererar när produceras, distribueras och används.

Efter pandemin blottläggs nu även konsekvenserna av att de globala försörjningskedjorna är svåra att få igång igen, där komponentbrist, högre transportkostnader, stigande priser ger inflation som mest påtagliga konsekvenser. Inflationen drivs också på av högre bränslekostnader och stigande elpris. Härvidlag borde våra stora och viktiga företag tänka till och relansera affärsmodeller där försörjningen av kritiska komponenter och kompetens i högre grad kan lösas i närområden till deras montering och installation. Att skeppa varor, komponenter och produkter kors och tvärs över jordklotet är varken till gagn för klimat och miljö eller en sund långsiktig strategi för företagen. I konsekvens med klimatmålen måste företagen och då menar jag alla företag ställa om radikalt. Annars är risken att de är borta från marknaden om fem till tio år.

Kärnkraftens renässans blir över tid allt viktigare och vinner terräng hela tiden. Den rika världen klarar inte att bli fossilfria utan kärnkraft om vi inte ska tvingas förändra vårt sätt att leva i grunden. Är det överhuvudtaget möjligt att lyckas med en så genomgripande förändring när vi inte ens kan komma överens partiella begränsningar i vår användning av kol, olja och gas?

Vår konsumtion måste ställas om. Idag förlitar vi oss till stor del på massproducerade och billiga varor från fjärran länder där Kina är den dominerande handelspartner. På snart sagt varje barnkalas radas gåvor i form av plastleksaker från Kina upp på presentborden. Produkter som varken är producerade med hållbara råvaror, på ett hållbart sätt och med en god arbetsmiljö eller som kan återvinnas som material när de är uttjänta som leksaker. De är dessutom ofta förpackade i förfärande miljöovänliga plast- och pappersemballage som sällan kan återvinnas de heller. Den minst dåliga hanteringen av uttjänta produkter och dess emballage blir att återvinna energin i dem. Här kan vi som föräldrar, far- och morföräldrar göra skillnad och istället ge presenter som är hållbara ur alla aspekter.

Innebär COP26 att hoppet om att lyckas dvs nå våra mål och bemästra klimatutmaningarna under de kommande årtiondena ökat? Eller har mötet bara bekräftat att ”fossilfarsen” fortsätter som Shora Esmailian påstår i dagens tidning. Det är lätt att hålla med henne när de pinsamma krumbukter som en del länder exponerat under mötet för att motivera att just de måste fortsätta använda fossila bränslen av konkurrens- eller rättviseskäl. Att Tyskland fasar ut sin kärnkraft och samtidigt ökar sin naturgasanvändning och därmed dessutom gynnar ett aggressivt Ryssland som har en ekonomi som till stor del bygger på ökad utvinning och export av olja och naturgas. USA slår sig för bröstet för sitt ”klimatledarskap” samtidigt som man frikostigt delar ut licenser för prospektering av olja och gas. Att de viktiga avtalen och överenskommelserna från COP26 alla är icke bindande gör att känslan av oro för hur det ska bli oundvikligen tränger sig på.

Skeptisk är väl en känsla som ligger närmast till hands nu när den försiktiga optimism jag tidigare känt avseende klimatomställningen utmanas efter mötet i Glasgow. Trovärdigheten i vart vi är på väg kan onekligen ifrågasättas.

Och hur ska det bli när nästa möte ska hållas i Egypten och mötet därefter i Förenade Arabemiraten? Det känns inte som att öppenhet, hållbarhet och en fossilfri värld gynnas av att COP förlägger kommande möten till dessa länder. Men det är kanske moget för ett uppvaknande även i dessa länder såväl för demokrati som klimatomställning?

Kanske blir det en ny men fredlig Arabisk vår vi får bevittna?