Inget nytt under solen – det räcker nämligen inte att berätta att man ser problemen – kom med lösningarna och implementera dessa med kraft istället – år efter år går och inget händer. Företag och konsumenter får betala priset.
Priset på el och bränslen skenar och inget görs som sagt för att dämpa effekterna för vanligt folk och företag som är i den olyckliga omständigheten att vara lokaliserade till södra Sverige.
Hur tänker de politiker som nästan utan undantag nu exempelvis pläderar för massiv elektrifiering av transportsektorn? Förstår man inte att de elpriser vi har sedan några veckor tillbaka är här för att stanna och att det höga systempriset beror på brister i effektbalansen och överföringsförmågan? Och att kablarna till Tyskland, Polen, Danmark och Baltikum gör att vi under perioder, som tenderar bli allt längre över tid och särskilt under vinterhalvåret, importerar de kontinentala elpriserna, vilket pga prisområdena i huvudsak drabbar elprisområde 4 dvs södra Sverige.
Höga naturgaspriser bidrar till de höga elpriserna på kontinenten, vilket pekar på det dilemma som exempelvis Tyskland försatt sig i, när man gjort sig beroende av naturgas och Ryssland för sin energiförsörjning. Visst naturgas är något bättre än brunkol, men det är fortfarande ett fossilt bränsle som lever i symbios med ökad utvinning av fossilolja och totalt sett har förfärande hög påverkan på klimatet.
För egen del så hade jag turen att binda mitt elpris på tre år från den 1 september i år och kan leva med att elpriserna skenar för egen del. Men för företagens konkurrenskraft och tillväxtmöjligheter är det helt oacceptabla konsekvenser eftersom situationen skapats av brist på kompetens och insikter om hur kraftsystemet och den avreglerade elmarknaden fungerar. De är flera år sedan som denna inkompetens exponerades när flera olika partiers energipolitiska talesman och -kvinnor uttryckte sin okunnighet genom att säga sådant som att ”så länge vi har en nettoexport av el så är jag inte orolig”. Kvinnor brukar hävda att de kan hantera två frågeställningar samtidigt och vi får hoppas att vår nya energiminister, trots att han är man, klarar av att hantera både energi och effekt i ett gemensamt sammanhang nämligen det svenska och nordiska kraftsystemet.
För egen del så laddar vi hustruns bil med el och tankar min Volvo XC60 med HVO. Även om fakturan från OKQ8 framkallar en del motstridiga känslor nu när priset på HVO passerat 20 kr, så känns det ändå ok när CO2-redovisningen visar att jämfört med fossil diesel så har jag minskat mina utsläpp från mitt bilåkande med ca 89% från 2,63 kg CO2 per liter bränsle till 0,29 kg.
Tänk om vi hade infört någon form av ekonomisikt incitament så att alla de som kan driva sina bilar med etanol eller HVO utöver ett renare samvete också sparade en del pengar på att välja rätt för klimatet redan idag och på lika villkor från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder.
Är det ovilja med inslag av inkompetens som gör att ingenting händer på det här området heller?
I Göteborg och på några andra orter har elnätsföretagen vaknat och insett att med den besinningslösa lobbyingen för elektrifiering av vägtrafiken kommer krav på snabbladdning vilket kommer att innebära en betydande utmaning för lokala elnätsföretagen.
I Glasgow och på COP26 har världen delats i åtminstone tre fraktioner relativt klimatomställningen. Alla utom några få och viktiga länder är överens om att det är bråttom, i alla fall om 1,5-gradersmålet ska kunna klaras till 2030.
de som fortfarande lever gott på att producera och konsumera fossila bränslen – enbart negativa incitament till att förändra den nuvarande ordningen.
de som fortfarande lever gott på att konsumera (för billiga) fossila bränslen – få positiva incitament ställa om så länge miljö- och klimatkostnaderna för fossila bränslen är för låga.
de som bokstavligen ”sitter i sjön” och redan i dagsläget fdrabbas av konsekvenserna av global uppvärmning.
Sverige tillhör mellangruppen och har väldigt lite att skämmas för i det här perspektivet. Länder som USA, Kina, Tyskland, Indien, Australien med flera som tillhör den första gruppen måste ändra sin inställning. Ett bra första steg är att ändra attityden till fossila bränslen och de koldioxidutsläpp de genererar när produceras, distribueras och används.
Efter pandemin blottläggs nu även konsekvenserna av att de globala försörjningskedjorna är svåra att få igång igen, där komponentbrist, högre transportkostnader, stigande priser ger inflation som mest påtagliga konsekvenser. Inflationen drivs också på av högre bränslekostnader och stigande elpris. Härvidlag borde våra stora och viktiga företag tänka till och relansera affärsmodeller där försörjningen av kritiska komponenter och kompetens i högre grad kan lösas i närområden till deras montering och installation. Att skeppa varor, komponenter och produkter kors och tvärs över jordklotet är varken till gagn för klimat och miljö eller en sund långsiktig strategi för företagen. I konsekvens med klimatmålen måste företagen och då menar jag alla företag ställa om radikalt. Annars är risken att de är borta från marknaden om fem till tio år.
Kärnkraftens renässans blir över tid allt viktigare och vinner terräng hela tiden. Den rika världen klarar inte att bli fossilfria utan kärnkraft om vi inte ska tvingas förändra vårt sätt att leva i grunden. Är det överhuvudtaget möjligt att lyckas med en så genomgripande förändring när vi inte ens kan komma överens partiella begränsningar i vår användning av kol, olja och gas?
Vår konsumtion måste ställas om. Idag förlitar vi oss till stor del på massproducerade och billiga varor från fjärran länder där Kina är den dominerande handelspartner. På snart sagt varje barnkalas radas gåvor i form av plastleksaker från Kina upp på presentborden. Produkter som varken är producerade med hållbara råvaror, på ett hållbart sätt och med en god arbetsmiljö eller som kan återvinnas som material när de är uttjänta som leksaker. De är dessutom ofta förpackade i förfärande miljöovänliga plast- och pappersemballage som sällan kan återvinnas de heller. Den minst dåliga hanteringen av uttjänta produkter och dess emballage blir att återvinna energin i dem. Här kan vi som föräldrar, far- och morföräldrar göra skillnad och istället ge presenter som är hållbara ur alla aspekter.
Innebär COP26 att hoppet om att lyckas dvs nå våra mål och bemästra klimatutmaningarna under de kommande årtiondena ökat? Eller har mötet bara bekräftat att ”fossilfarsen” fortsätter som Shora Esmailian påstår i dagens tidning. Det är lätt att hålla med henne när de pinsamma krumbukter som en del länder exponerat under mötet för att motivera att just de måste fortsätta använda fossila bränslen av konkurrens- eller rättviseskäl. Att Tyskland fasar ut sin kärnkraft och samtidigt ökar sin naturgasanvändning och därmed dessutom gynnar ett aggressivt Ryssland som har en ekonomi som till stor del bygger på ökad utvinning och export av olja och naturgas. USA slår sig för bröstet för sitt ”klimatledarskap” samtidigt som man frikostigt delar ut licenser för prospektering av olja och gas. Att de viktiga avtalen och överenskommelserna från COP26 alla är icke bindande gör att känslan av oro för hur det ska bli oundvikligen tränger sig på.
Skeptisk är väl en känsla som ligger närmast till hands nu när den försiktiga optimism jag tidigare känt avseende klimatomställningen utmanas efter mötet i Glasgow. Trovärdigheten i vart vi är på väg kan onekligen ifrågasättas.
Och hur ska det bli när nästa möte ska hållas i Egypten och mötet därefter i Förenade Arabemiraten? Det känns inte som att öppenhet, hållbarhet och en fossilfri värld gynnas av att COP förlägger kommande möten till dessa länder. Men det är kanske moget för ett uppvaknande även i dessa länder såväl för demokrati som klimatomställning?
Kanske blir det en ny men fredlig Arabisk vår vi får bevittna?
Att leva i Sverige 2021 är minst sagt förvirrande. Motsägelsefulla budskap och en i mångt och mycket paradoxal verklighet är orsaken till den osäkerhet och otydlighet som råder i dagens samhälle. Frågorna hopar sig och vem har en ärlig ambition att ge svaren som baseras på en förståelse för helhetsperspektiven och samhällsnyttan?
Hur hänger det ihop egentligen och vem tar ansvar för att klargöra när det behövs i komplicerade frågor som kraftproduktionen, klimatomställningen, migrationen, integrationen, gängkriminaliteten, diskriminering och kränkningar, jämställdhet, rasism, antisemitism, demokrati, populism etc etc? Jag nöjer mig med att kommentera de två förstnämnda företeelserna eftersom det är inom dessa som jag i någon mening anser mig ha viss insikt och något att säga.
Kraftproduktionen i Sverige är redan fossilfri. 1. Hur kan det vara så att utsläppen ökar när vi bygger ut vindkraften i Sverige?
Vår konsumtion påverkar utsläppen av växthusgaser globalt. Att minska konsumtionen är generellt sett positivt för klimatet. Att konsumera mer livsmedel, varor och tjänster som är närproducerade och då gärna i Sverige minskar också utsläppen av växthusgaser. 2. Hur kan det vara så att en vara som tillverkats med el som produceras med kol, olja eller naturgas, transporterats över halva jordklotet med fossila bränslen och förpackats i fossil plast är billigare när den ligger på en butikshylla i Sverige än motsvarande vara producerad fossilfritt exempelvis i Sverige? 3. Skulle någon form av ekonomiskt incitament för ”närproducerat” med låga utsläpp av växthusgaser kunna införas på svensk eller europeisk marknad?
Starkt fluktuerande elpris och elområden är företeelser vi är ovana vid och som blivit heta debattämnen den senaste tiden. Hög efterfrågan innebär högre elpris och ökade utsläpp av växthusgaser. El producerad med höga utsläpp av växthusgaser i våra grannländer är paradoxalt nog utsläppsfri i Sverige. Detta gäller för el producerad i Baltikum, Polen, Tyskland och Danmark. 4. Hur hänger det ihop att vi har gott om elenergi och exporterar el under delar av året och samtidigt har brist på effekt i andra perioder och då måste importera el producerad med fossila bränslen och enorma utsläpp av koldioxid? 1 MWh el producerad i Litauen eller Polen innebär 15 gånger så höga utsläpp av koldioxid jämfört med svensk elmix. 5. Hur hänger det ihop att elpriset ökar i södra Sverige när priset på naturgas ökar i Europa? Kommer utbyggnad av vindkraft runt Skånes kuster att påverka elpriserna i södra Sverige annat än marginellt? 6. Hur fort tror vi att nämnda grannländer kommer att kunna ställa om sina idag kraftigt fossilbränsleberoende energisystem?
Klimatomställningen i Sverige började redan på 1950-talet. Fjärrvärme, kraftvärme, elvärme och värmepumpsteknik har tillsammans med vattenkraft och kärnkraft minimerat den svenska användningen av kol, olja och naturgas. Utvecklingen har lett till att vi har goda förutsättningar för en fortsatt klimatomställningen i transportsektorn och industrin. Paradoxalt nog så avvecklar vi och försämrar förutsättningarna för några av de viktigaste tillgångarna i klimatomställningen på senare år. 7. Kan vi klara klimatomställningen utan kärnkraft, energiåtervinning av avfall i kraftvärmen, biobränslen och biodrivmedel? 8. Kan Europa klara klimatomställningen utan kärnkraft? Kan någon världsdel klara klimatomställningen utan kärnkraft?
Elbilar ska lösa hela klimatomställningen av vägtrafiken och incitamenten för att få både konsumenter och företag att slå in på elektrifieringen av transportsektorn är stora sedan flera år tillbaka. 9. Är el lagrad i batterier även tekniken för tunga vägtransporter? Eller vore vätgas och bränslecellsteknik en bättre väg? 10. Är kraftsystemet rustat för att klara en anstormning av snabbladdare och en utbyggnad av ladd-infrastrukturen i hög takt? 11. Är denna enfaldiga strategi riktigt genomtänkt och finns det naturtillgångar i form av metaller för att tillverka alla de batterier som krävs för en global elektrifiering? 12. Kan grön el produceras i tillräcklig mängd för att försörja alla de ogenomtänkta tokigheter som föreslås och diskuteras i politiska församlingar, klimatmöten och media? 13. Vari ligger vinsten i att producera elbilar, tömma jorden på värdefulla metaller för att tillverka batterier till dessa elbilar och sedan ladda dessa med el som producerats med fossila bränslen? 14. Vari ligger problemet med att fortsätta använda fordon med förbränningsmotor som uppfyller Euro6 och körs på biodrivmedel? 15. Går det att genomföra en klimatomställning helt utan konsekvenser för samhälle, företag och individer?
Hoola Bandoolas gamla hit ”Vem kan man lita på?” har fått ökad relevans i spåren av Donald Trump, Kapten Klänning, Christian Sonesson med flera notoriska lögnare och manipulatörer de senaste åren. Källgranskning och grävande journalistik har liksom öppenhet och ärlighet blivit allt viktigare för att förstå hur det kunde gå så illa med vår demokrati på global, regional och nationell nivå.
På numera klassiskt vis så säger vår samtids politiker en sak, beslutar om en annan och genomför en tredje. Ta Tyskland till exempel. De ansluter sig till de internationella klimatöverenskommelserna och pratar vitt och brett om hur viktig klimatfrågan är, beslutar om nedläggning av kärnkraft och byggandet av Nordstream 1 och 2, det vill säga genomför åtgärder för ökad användning av rysk naturgas för att ersätta den kol man preliminärt ska sluta använda från 2038. Fin klimatpolitik, eller hur?
Studera gärna bifogade ”utsläppskarta i realtid”; https://app.electricitymap.org/m, för att få siffror på hur illa det är ställt i vårt närområde och hur lite som i realiteten har gjorts (och görs) för att förändra situationen.
Läs också gärna Maria Wetterstrands artikel; ”Alla vill ha mer klimatpolitik, men få vill ha klimatpolitiken.”
Problem i klimatomställningen?
Jag delar inte alla hennes åsikter om den bästa vägen framåt i klimatfrågan, men uppskattar att hon talar klartext om hyckleriet för det är detta som blir konsekvenserna av att vi inte vet vad vi håller på med? Alla svenska politiker springer efter elbilar och vindkraft, men när ska de förstå att denna enfaldiga politik leder rakt in i en återvändsgränd!?
När får vi (tillbaka) en energi- och klimatpolitik som präglas av kompetens, helhetsperspektiv samt mångfald i teknik och lösningar?
I mars i fjol så skrev jag en artikel som avslutades med frågan: ”Det blir intressant att följa utvecklingen under de kommande veckorna och månaderna, och inte minst för klimatets skull så får vi hoppas att allt snart återgår till det normala. Eller inte?”.
Nu ca arton månader senare så har vi i någon mening ett facit och en intressant reflektion är att jag liksom många andra nog trodde att pandemin skulle vara över i alla fall till hösten 2020. Nu är det oktober 2021, och för stora delar av världen och Sverige är den akuta fasen av pandemin hanterad med hjälp av vaccinationsprogrammen, men för samhället så upplever vi en ny verklighet, det nya normaltillståndet post covid-19 och den pandemi de flesta av oss genomlevt, men som också skördat massor av liv bland de sköra och redan drabbade av andra sjukdomar, runt om i världen. Lock down, reseavrådan och andra företeelser har fått en ny betydelse och påverkat olika sektorer inklusive näringsliv, sjukvård, arbetsplatser, omsorg, skolor etc på ett genomgripande och förlamande sätt.
Det är svårt att se något positivt som kommer ur allt detta mer än kanske insikten om vår dödlighet och att det moderna och högteknologiska samhället är oerhört sårbart för den här sortens störningar som får global spridning. Tidigare har mänskligheten upplevt kolonialism, slaveri, världskrig, ”kallt krig”, gift- och grafitreaktorkatastrofer och diskuterar dessa liksom miljö- och klimatfrågorna som om det vore företeelser som går att hantera och att globala katastrofer eller hot om sådana, i någon mening leder till att nödvändiga förändringar genomförs och att det därmed kan komma något gott ur allt detta. En fundering jag har är om inte det med att komma ”vinnande” ur sådana förändringar per definition också innebär att det finns förlorare i allt detta?
Så har någon vunnit på pandemin? Knappast, men en vinst är kanske att det moderna samhällets brister och avarter avslöjats som de närmast patetiska exempel de är på företeelser som ledarskap, organisation, samarbete, samordning, globala försörjningskedjor etc.
Klimatet? En kortsiktig vinst är kanske att minskningen av världshandeln som pandemin inneburit också minskat de globala utsläppen av växthusgaser när fabrikerna i Sydostasien stannat och transporterna på världshaven minskat. En klen tröst för det här kommer att ätas upp så snart hjulen börjar snurra för fullt igen. Fakta innebär att över tid så fortsätter utsläppen av växthusgaser att öka. Naturvårdsverket skriver,
De globala utsläppen har ökat stadigt under hela efterkrigstiden, med bara några enstaka nedgångar under perioden. Sedan 1970-talet har de globala utsläppen mer än fördubblats och den genomsnittliga ökningstakten har varit cirka 2 procent per år sedan 1970, men med en långsammare ökningstakt under de senare åren.
År 2019 var de globala utsläppen av växthusgaser cirka 59 miljarder ton koldioxidekvivalenter (inklusive LULUCF) vilket innebär en ökning med ungefär 2 procent jämfört med föregående år. Enligt FN:s klimatpanels (IPCC) scenarier för att hålla uppvärmningen under 1,5 grader behöver de globala utsläppen av koldioxid nå netto-noll omkring 2050.Innan dess behöver utsläppen av koldioxid inklusive utsläpp från förändrad markanvändning ungefärligen halveras till 2030 för att undvika mycket stora behov av netto-negativa utsläpp i ett senare skede. Utsläppen av koldioxid behöver då minska med cirka 20 miljarder ton till 2030 vilket skulle innebära en minskningstakt på cirka åtta procent per år.
Att de globala koldioxidutsläppen till cirka 2050 behöver vara netto-noll innebär att de kvarvarande utsläppen behöver kompenseras med så kallade negativa utsläpp. Negativa utsläpp innebär att koldioxid aktivt bortförs ur atmosfären exempelvis genom åtgärder såsom det koldioxidupptag som sker kopplat till beskogning eller genom teknik för infångning av biogen koldioxid ur rökgaser eller direkt ur omgivningsluft. Ju större utsläppsminskningar och negativa utsläpp som världen kan genomföra i närtid, desto mindre mängd negativa utsläpp behöver vi förlita oss på i framtiden.
Alla inser nog att det krävs mer än en pandemi och ord för att vi ska förändra vårt beteende och våra konsumtionsvanor, vilket är det som krävs för att komma till rätta med de utsläpp som i avgörande mening kan påverka de globala utsläppen. Att världssamfundet kommer att minska växthusgasutsläppen med 20 miljarder ton till 2030 är det nog inte många som tror på, lika lite som att vi skulle lyckas med att nå nollutsläpp till 2050.
I vår lilla del av världen dvs i Sverige så lyckas vi ju faktiskt minska våra utsläpp av växthusgaser över tid. Här klagas det dock på att minskningarna går för långsamt och det är det svårt att förstå, när Sveriges utsläpp av växthusgaser är bland de lägsta inom EU och OECD. Detta oavsett om man räknar utsläpp per person eller utsläpp som andel av BNP. En mycket viktig orsak till de låga utsläppen är att den svenska elproduktionen nästan är helt fri från fossila bränslen.
Att vi fortsätter jobba på i de olika sektorerna är självklart, men det kommer inte att rädda världen så som man kan tro när man lyssnar på politiker eller läser media. Idag framställer t ex Sveriges energiminister ett havsbaserat vindkraftsprojekt söder om Skåne som ett projekt som ökar kraftproduktionen i södra Sverige och bidrar till lägre elpriser. Hans regeringskollega miljöministern tonar dock ner prisaspekten och framhåller istället att vindkraften till havs har stor potential och ska ersätta el som produceras med kol och olja runt om i Europa. Det verkar som att de tror på att ett sådant projekt och helst många fler liknande projekt kommer att rädda världen från en klimatkatastrof. Inget kan vara mer fel.
Klicka på bilden för att göra den större.
Notera också att de svenska utsläppen av växthusgaser är ca 1 promille av de globala, varav svensk industri och transportsektorn svarar för vars en tredjedel medan det vi kan kalla övriga är ansvariga för resten.
De enda som blir glada är de som äger det här vindkraftprojektet, de skrattar hela vägen till banken när de dels kan vältra hela anslutningskostnaden på nätkunderna och dels kommer i åtnjutande av det kontinentala elpris som råder i prisområde 4. Det här projektet kommer i realiteten knappast alls att påverka elpriset i prisområde 4 eller att förbättra effektbalansen i södra Sverige. Läs gärna denna artikel så förstår du mer om varför det är så: https://second-opinion.se/falsk-forestallning-om-elkraftens-mojligheter/
Plakatprojekt som de på sydkusten kommer inte att minska utsläppen av växthusgaser eller för den delen elpriserna. De kan bara förverkligas när våra politiska beslutsfattare inte begriper vad de håller på med. Och bokstavligt slänger våra dvs elnätkundernas pengar i sjön.
En mycket intressant artikel avseende ett projekt som försöker hitta en värdekedja som kan minimera förlusterna genom att på olika sätt tillvarata, lagra och nyttiggöra energin i vätgasprocessen från billig ”onyttig” vindkraft.
Jag ska medge att jag ur ett kraftsystemperspektiv ser storskalig vindkraft som ett problem, men det beror nog mer på att förespråkarna samtidigt vill försämra villkoren för och motarbetar investeringar i den styrbara andelen av Sveriges elproduktion. Ur ett helhetsperspektiv så är det såväl systemtekniskt som miljömässigt förkastligt med havsbaserad vindkraft framförallt när möllorna är inom synhåll från land. Vindkraften må vara förnybar, men ger inte de enastående effekter för klimatet som många tror (och påstår). Hade vi inte vår vattenkraft och kärnkraft de vinterdagar när det inte blåser så vore vi hänvisade till fossilkraft producerad i våra grannländer exkl Norge med förfärande påverkan på klimat och miljö.
Det svenska kraftsystemet med rimlig balans mellan storskalig vindkraft, vattenkraft och kärnkraft innebär att i princip all el du använder är producerad med ett ytterst marginellt utsläpp av växthusgaser. Just för stunden (5/10) bidrar den svenska elproduktionen med 35 gCO2eq/kWh, https://app.electricitymap.org/zone/SE, och en mix bestående av 4010 MW vindkraft (ca 39% av installerad effekt), 5350 MW kärnkraft (78%) och 7290 MW vattenkraft (46%). Summa elefterfrågan är 17 900 MW, vilket innebär att mellanskillnaden på 1250 MW klaras med industriellt mottryck och kraftvärme. Dagens elefterfrågan ligger en kall vinterdag ca 8 000 MW högre än idag och då blåser det knappast särskilt mycket, vilket statistik kan bekräfta. En bra dag för vindkraften som idag är värdet av den installerade effekten ca 40%, en kall vinterdag mellan 5-10%, vilket innebär ca 1000 MW i praktiken. Lägg till 1250 MW (diffen), 6 880 MW kärnkraft och 15 900 MW vattenkraft så har vi ett importbehov på ca 1000 MW. Hela det här resonemanget bygger emellertid på att all styrbar kraftproduktion kan utnyttjas fullt ut och att det inte finns några begränsningar i landets ledningsnät för överföring och distribution av el.
Det svenska kraftsystemet är således en fantastisk tillgång så länge vi behåller ett system som har rimlig balans mellan styrbar (60%) och väderberoende (40%) kraftproduktion i termer av installerad effekt. I varje fall i relation till den elefterfrågan vi har idag. Minskar andelen styrbar produktion eroderas denna tillgång, och en brytpunkt nåddes i detta avseende under fjolåret när den andra av Ringhals kokarreaktorer togs ur drift. Ökar samtidigt elefterfrågan, vilket alla förutspår, så blir konsekvenserna betydande. I ett sådant scenario ökar såväl klimatpåverkan som elpriset framförallt i södra Sverige.
Fjärrvärmen är en annan styvmoderligt behandlad tillgång som vi som samhälle byggt och dels verkar ta för given och dels verkar betrakta den som överflödig eller så värdelös att den kan undvaras. Inget kan vara mer felaktigt.
För det första ersätter fjärrvärmen individuell uppvärmning, förr i världen baserad på olja (och ved) och numera baserad på el, pellets och ved. Den nya tidens elvärme är för all del väldigt mycket effektivare än den traditionella, men även den elen ska trots allt genereras, överföras och distribueras till mitt hus.
För det andra så erbjuder fjärrvärmen möjligheten att producera el istället för att använda el som det huvudsakliga substitutet kräver. Kraftvärmen i svenska fjärrvärmenät är därvid en viktig tillgång som vi ofta bortser ifrån i den lokala elförsörjningen.
För det tredje så eldar vi i huvudsak svenska fjärrvärmeverk med biobränslen i form av GROT, sågverksrester och returträ samt utsorterat och separat insamlat brännbart avfall. Det senare ett avfall som uppstår i skarven mellan det avfall som kan återvinnas som material och de restprodukter som ska läggas på deponi. Utsorteringen sker både avseende hushållens avfall där den här fraktionen ibland felaktigt kallas ”restavfall” och för verksamhetsavfallet. Det avfall som eldas i ansvarsfulla svenska fjärrvärmeaktörers pannor är således inte avfall som borde behandlas på annat sätt än att förbrännas. Svensk avfallsförbränning är således en behandlingstjänst av en avfallsfraktion som inte kan eller ska behandlas på annat sätt och som utgör en väsentlig del i den s k avfallstrappan. Ökad utsortering i kombination med återvinningsbar plast innebär att plastandelen i det brännbara hushållsavfallet stadigt minskar till gagn för såväl samhället som miljön och klimatet. Att energin nyttiggörs som värme och el innebär att ca 80% av en energikälla som annars skulle gå till spillo kan ersätta andra bränslen i denna samhällsnyttiga process.
För det fjärde så är den fossila oljan i princip helt ersatt i svensk fjärrvärme. Eldas olja för reserv- eller spetslastbehov så handlar det om HVO eller RME.
Att tro att en avfallsförbränningsskatt minskar mängderna avfall som uppstår i samhället är naivt och okunnigt. Att incitamenten istället borde ökas för att minimera förekomsten av fossil plast i produkter och att sortera ut det som trots allt hamnar i avfallsflödet vore både effektivare och definitivt klokare. Det har även Skatteverket insett.
En tredje tillgång är den svenska skogen och skogsindustrin. Den som vi i nuläget gör allt för att racka ner på och som tillsammans med andra aktörer inget hellre vill än att bl a bidra till utvecklingen av hållbara biodrivmedel. Etanol, biobensin och biodiesel (HVO) kan redan idag ersätta stora delar av de fossila fordonsbränslena och ökande kvotplikter bidrar naturligtvis till detta. Biogas är en annan tillgång som kan komplettera en hållbar mix av biodrivmedel parallellt med utvecklingen av effektiv och hållbar teknik för grön vätgas som i den artikel jag inledde den här texten med.
Min slutsats är att mångfald i lösningar, energibärare och teknik är att föredra framför den enfald som tillåts breda ut sig i svensk energipolitik. Patentlösningen för kraftsystemet är mer vindkraft, helst havsbaserad med enklare tillståndsprocesser och subventionerade anslutningsavgifter. Patentlösningen för industrin är att ersätta kol med vätgas, vilket kräver stora volymer (grön) el. Patentlösningen för transportsektorn är eldrift baserat på batterilagring, som utöver att den kräver mer el också kommer att göra slut på en del gemensamma ändliga naturresurser i form av metaller som litium m fl.
Vem ser till helheten? Kanske är det dags att inse att det vi kan påverka är en försvinnande liten del av den globala situationen, men att vi säkert kan inspirera andra om vi visar på en väg framåt som baseras på hållbara system för transporter, avfallsbehandling samt värme- och kraftförsörjning. Att som idag sträva efter att bli störst på vindkraft, elbilar etc och samtidigt montera ner eller missgynna de viktiga tillgångarna i energi- och klimatomställningen, är en enfaldig strategi som leder till förfärande konsekvenser för miljö, klimat, näringsliv och samhälle.
Att ta bort den onaturliga uppdelningen av den svenska elmarknaden i fyra elområden snarast vore en välgärning. Att denna missgynnar södra Sverige när utbyggnaderna av överföringskapaciteten från norr till söder drivs (?) i snigelfart och Barsebäck liksom halva produktionen i Ringhals avvecklats, vilket dels gör att elpriserna skenar och dels att Karlshamnsverket körs både för frekvenshållning och för att det är lönsamt att producera el med fossil olja i kondenskraftverk. Är vi tillbaka till 1971 eller är det verkligen 2021 som detta händer?
Dessa och andra uppenbara åtgärder är vi otroligt senfärdiga med att genomföra medan vi i andra sammanhang har förtvivlat bråttom och jag undrar vem denna brådska egentligen gagnar? Inte klimatet i varje fall.
Artikeln i ”Aktuell Hållbarhet” om fjärrvärmen i allmänhet och avfallsförbränning i synnerhet är ett exempel på dålig journalistik och skribenten missar i sin iver att racka ner på avfallsförbränning/-behandling och energiutvinning av utsorterat och separat insamlat brännbart avfall som inte kan återvinnas som material och dessutom under inga omständigheter ska läggas på deponi, flera viktiga poänger i det här sammanhanget. Skribenten borde kanske kontrollerat fakta lite bättre samt inväntat Skatteverkets analys angående avfallsförbränningsskattens effektivitet.
När jag läser artikeln så förstår jag varför Avfall Sverige anser den insinuant och har invändningar på flera avgörande delar mot resonemangen i artikeln. Parallellt med att jag läser artikeln gör jag följande reflektioner.
Avfallstrappan innebär att samhället:
1. Vill minimera avfallsmängderna som uppstår i samhället.
2. Vill avgifta kretsloppet (FA).
3. Vill utveckla retursystemen för att främja återanvändning, återbruk etc.
4. Vill återvinna materialet i uttjänta produkter.
5. Vill (?) förbränna det utsorterade och separat insamlade material som inte kan återvinnas som material ochsom inte ska läggas på deponi – all ansvarsfull avfallsförbränning grundas på denna fraktion
6. Vill deponera inert material som sten, grus etc.
Avfallsförbränning är en behandlingstjänst för att ta omhand och återvinna energin i det avfall som karaktäriseras i pkt 5.
Så länge det uppstår avfall i enlighet med pkt 5 i avfallstrappan måste samhället säkerställa att ansvarsfull avfallsförbränning kan bedrivas med rimliga villkor. Alternativen är att skicka detta avfall utomlands till länder med andra regler eller att samla det på hög.
Har Bolund några förslag på vad vi ska göra med det här avfallet om vi underminerar förutsättningarna för avfallsförbränning i svensk fjärrvärme?
Det är riktigt att de flesta av dagens avfallsförbränningsanläggningar kommer att falla för åldersstrecket före 2045. Om det då fortfarande uppstår avfall enligt kategori 5 i samhället, vad ska vi då göra med det? Om detta är fallet och det fossila innehållet i brännbart avfall minimerats genom framgångsrikt arbete längre upp i avfallstrappan, då är ju detta att betrakta som biobränsle och vad är då problemet?
Det fossila innehållet i avfall enligt kategori 5 sjunker stadigt i takt med ökad utsortering och återvinning. Plockanalyser ger vid handen att det avfall som eldades 2020 i södra Sverige har ett innehåll som till ca 20% har fossilt ursprung. Att tro att det fossila innehållet i avfall enligt punkt 5 minskar för att myndigheterna klämmer åt eller rentav förbjuder avfallsförbränning är naivt. Svaren måste sökas längre upp i avfallstrappan.
CCS-tekniken är dyr och ett sätt att försöka gömma undan ett problem istället för att lösa det. Kan vara en lösning på marginalen när det fossila plastinnehållet i hushållsavfallet inte längre kan sorteras eller återvinnas bort och en allmän insikt sprider sig om att en liten andel kommer att kvarstå under lång tid. Jag anser emellertid att detta är fel ände av processen att lägga en stor andel av investeringarna i.
Jag anser liksom Sven Werner ”att det är ett principfel att ålägga värmen från avfallsförbränning ett koldioxidinnehåll. Utsläppen måste läggas på den skyldiga, men det görs inte när det gäller avfallshantering och återvinning, säger Sven Werner, professor emeritus i energiteknik. Enligt honom är det ett systemfel när fossila kolatomer kan göra kostnadsfri entré i samhället i form av plast. Det är först när plasten förbränns och bildar koldioxid som den kostar pengar. Utsläppsnotan hamnar då hos avfallsförbrännarna (och fjärrvärmekunderna, min anm.) som bara hanterar ett avfall som andra producerat och misslyckat att källsortera.”
Att avfallsförbränningen dessutom inkluderas i systemet med utsläppsrätter förvärrar systemfelen och bidrar möjligtvis till att göra investeringar i CCS mindre olönsamma.
Värdet av den kraftvärme som genereras i avfalls- och biokraftvärmeverk värderas lågt av samhället idag. Den potential som finns i framtidens kraftvärmeverk baserade på i princip fossilfritt avfall enligt kategori 5 och biobränslen som returträ, GROT, sågverksavfall etc värderas knappast alls. Vi verkar tro att vi kan vara utan det här och lägga alla äggen i korgen med vindkraft och sol. Inget kan vara mer fel.
Det är dags att lyssna på fjärrvärmeaktörerna och Skatteverket.
Jag har flera gånger skrivit under rubriken ”Vad blir konsekvenserna om vi inte vet vad vi håller på med?” och ondgjort mig över olika brister och tokigheter avseende energi- och klimatpolitiken, Region Skåne och populismens utbredning inklusive debattklimatets allmänna förflackning.
Första gången var faktiskt inför valet 2014, det val som gav Jimmy och grabbarna en maktposition i den svenska riksdagen och som dessvärre befästs och förstärkts i senare val och på de senaste åren. På energiområdet utkristalliseras nu en närmast omöjlig och paradoxal valsituation mellan miljöpartiets tokiga (plakat-) politik på energi- och klimatområdet och moderaternas lika förödande acceptans och beroende av Sverigedemokraterna för att kunna komma till makten och få genomslag för sin energipolitik. Sossarna som alltid gått att lita på i energi- och infrastrukturpolitiken har totalt abdikerat och gemensamt för såväl regeringsföreträdare som riksdagens män och kvinnor är att de inte begriper vad de håller på med gällande energipolitiken i allmänhet och kraftsystemet i synnerhet.
Om jag vidgar perspektivet och kikar på elproduktionen i ett globalt perspektiv så blir begreppet klimatkris väldigt påtagligt, men inte så att jag får panik för att vi gjort eller gör för lite på det här området i Sverige. Det är emellertid svårt att känna hoppfullhet och framtidstro i klimatfrågan när fossilbränsleanvändningen fortfarande ökar efter en tillfällig dip under pandemin. Produktionen av fossila bränslen lär inte peaka förrän tidigast 2026 enligt initierade bedömare och prognosmakare och Tyskland säger att de ska sluta använda brunkol 2038. Dessa händelser ligger trots allt en bit fram och vad gör alla de andra stora utsläppsländerna? Minskar de sin användning av fossil bränslen och sina utsläpp?
En intressant web-sida att besöka är https://www.electricitymap.org/map där utsläppen av växthusgaser från elproduktion och elefterfrågan kan följas i realtid för de flesta länder i vårt närområde, men också globalt. När jag kikar på den så konstaterar jag att Sverige inte behöver ha panik för att vi själva gör för lite på klimatområdet, men borde oroa oss för att de stora länderna som verkligen skulle kunna påverka den globala situationen knappast gör någonting alls. Vi ska naturligtvis fortsätta klimatomställningen av det svenska samhället och minska våra utsläpp av växthusgaser, men varför ska vi stressa, implementera dyra och dåliga lösningar eller för den delen kortsiktigt försämra förutsättningarna för samhälle, näringsliv och medborgarna när det på global nivå inte gör någon skillnad överhuvudtaget. Om vi skulle halvera våra CO2-utsläpp i ett slag genom drastiska förbud och begränsningar av vägtrafiken så skulle det minska de globala utsläppen med 0,5-0,6 promille, vilket naturligtvis drunknar i de ökningar som blir resultatet av att hjulen rullar igång i ekonomierna runt om i världen efter lockdowns och andra effekter av pandemin.
Det är intressant att reflektera över hur olika förutsättningarna, kontexten och möjligheterna är beroende av om en fråga betraktas ur ett lokalt eller regionalt perspektiv. Eller för den delen i ett nationellt eller globalt perspektiv. Följ gärna länken nedan för att läsa mitt alster från 2020 på temat ”Vad blir konsekvenserna om vi inte vet vad vi håller på med?”.
I det här inlägget resonerade jag mig fram till tre nyckelord för året 2020. Nyckelorden var hoppfullhet, paradoxalt och inkompetens. För energiområdet gällde ”paradoxalt” och det är definitivt giltigt även för 2021, men hoppet kan vi skåningar nu också låta fara när inkompetensen breder ut sig i våra beslutande församlingar och på Svenska Kraftnät, vilket bl a gör att elpriset skenar i södra Sverige.
Vi är många som år efter år har varnat för att vi underminerar förutsättningarna för kraftsystemet med den politik som förs och som i korthet kan sammanfattas med beslut och åsikter som grundas på följande:
brist på insikt om att vi har effektbrist samtidigt som vi har gott om elenergi i det svenska kraftsystemet
brist på insikt om att vi har flaskhalsar (kapacitetsbegränsningar) i de svenska överförings- och distributionsnäten
brist på insikt om att införandet av fyra elprisområden skapar tydlighet, men också blottlägger de brister och orättvisor som systemet är behäftat med (Stockholm kontra Skåne/Öresundsregionen) bl a för näringslivet
brist på insikt om att prismekanismerna i det nordiska/nordeuropeiska kraftsystemet i huvudsak är energirelaterade
brist på insikt om att det svenska/nordiska/nordeuropeiska kraftsystemet är dysfunktionellt ur ett effektperspektiv
brist på insikt om att nedstängning av kraftproduktion i södra Sverige (minskad andel styrbar elproduktion – B1, B2, R1 och R2 = minus ca 2500 MW) bidragit till de här konsekvenserna
brist på insikt om att minskad elproduktion i södra Sverige minskar överföringsförmågan av el till södra Sverige (feb 1997)
brist på insikt om att utbyggnad av storskalig vindkraft i norra Sverige (ökad andel ej styrbar elproduktion) till dagens nivå (installerad kapacitet) underminerar kraftsystemets funktion
otillräckliga investeringar och förstärkningar av överförings- och distributionsnäten
en närmast religiös tro på att mer förnybar elproduktion (vind) och ökad elanvändning (elbilar) är bra för klimatet och klimatomställningen
Att vi låter vindkraftutbyggnaden eskalera till en nivå som gör att lönsamheten undermineras i den styrbara kraftproduktionen är inget annat än en effekt av inkompetens och brist på helhetsperspektiv. Att inte effektvärdet av den styrbara produktionen vägs in i den rådande prismodellen eroderar hela kraftsystemet. Konsekvenserna är sedan flera år tillbaka tydliga när:
vi måste köra Karlhamnsverket på fossilolja för frekvenshållningen i södra Sverige
trycket på att bygga mer vindkraft både på land och till havs i södra Sverige ökar
den massiva lobbyingen för att att elektrifiera alla fordon för vägtrafiken till 2030 börja vinna gehör
tusentals hektar jordbruksmark riskerar ätas upp av solcellsparker (Sydsvenskan 16/9 s A4-A5)
incitamenten för att använda biobränsle, biodrivmedel, fjärrvärme och kraftvärme urholkas
skatter försvårar för behandlingen (förbränning) av utsorterat separat insamlat brännbartavfall i kraftvärmeanläggningar – avfall som inte kan återvinnas som material och som inte ska deponeras.
Dessa i mångt och mycket paradoxala åsikter leder till diverse stolleprov som i grunden emanerar från att vi vill bygga ut den förnybara elproduktionen, men inte förstår eller bryr oss om konsekvenserna av detta pga bristande helhetsperspektiv och att samhällsnyttan ersatts av egennytta och en dominans av olika särintressen. Helhetsperspektiv innebär att se till hela samhällets behov från Treriksröset till Smygehuk och från Vinga fyr till Fårösund. Samhällsnytta innebär att se till den allmänna nyttan, vilken ibland sammanfaller med ett eller flera särintressen, men lika ofta måste tillåtas överrida olika särintressen när detta är rätt för samhället, allmänheten, helhetsperspektivet, miljön och klimatet.
Jag tror också att klimatomställningen mer handlar om vår konsumtion än om Sveriges elproduktion. En bra början är kanske att tanka bilen (om det går) med HVO eller etanol, köpa närodlade livsmedel, gynna de restauranger som använder närodlade råvaror, undvika att flyga till möten när de lika gärna kan tas i Teams, att använda tåg i större utsträckning än flyg och bil samt så långt möjligt undvika produkter som genererar stora fossila CO2-utsläpp när de produceras och skeppas hit typ plastleksaker från fjärran östern, kött från Brasilien och andra varor som skeppas runt jordklotet innan de köps av oss här på köpcentrum runt om i Sverige.
Det handlar också om att hitta en balans mellan åtgärderna för att minimera våra CO2-utsläpp och åtgärderna för att anpassa samhället till klimatförändringarna som blötare och blåsigare väderlek och de katastrofala översvämningar som vi sett prov på bl a i Tyskland den gångna sommaren. Våra barnbarn blir nog rätt besvikna när klimatkonsekvenserna gör att de trampar vatten och de samtidigt funderar över hur klokt det var av oss dvs deras mor- och farföräldrar att satsa allt på ”förnybarhetskortet” och prioritera att bli världsbäst på lokala/nationella utsläppsbegränsningar istället för på klimatomställning ur ett helhetsperspektiv.
Den stora utmaningen i klimatomställningen kommer när starka allmänna intressen eller tunga näringslivsintressen hotas av klimatåtgärder och politiska beslut, vilket vi sett den senaste veckan i samband med det norska valet. Det norska miljöpartiet åkte nästan ur Folketinget för att de bl a drev frågan om att stoppa den norska oljeutvinningen, och inser säkert nu att det är en sak att driva plakatpolitik och vara klimatförespråkare, en helt annan att ta de skarpa konsekvenserna för samhällsekonomin, näringsliv och konsumenter. Denna paradoxala verklighet kommer alla som vandrar på den här jorden att tvingas hantera framöver vare sig vi vill eller ej och då gäller det att behålla helhetsperspektivet och förstå samt klara av att hantera konsekvenserna på kort och lång sikt av våra idéer, förslag och beslut.
Så gräv där du står och undvik att ha dåligt samvete för miljön och klimatet. Som svensk är du född i en gynnad del av världen och för oss som är födda på 50-talet är vi dessutom födda i en gynnad tid mellan torrdass och mulltoa. Är det hållbart att fortsätta att spola våra toaletter med dricksvatten eller går vi mot en bättre värld även i detta avseende? Men det är ju en helt annan fråga som vi får ta tag i när vi fixat klimatomställningen.
Eller handlar detta bara om en annan sida av samma mynt dvs om att jobba för ett helt och hållbart samhälle som vi med rent samvete kan lämna över till kommande generationer? Lev väl.
Reflekterar över Sveriges position I ett globalt perspektiv avseende klimatomställningen.
Det är nog så att vi behöver balansera våra ambitioner bättre mellan åtgärderna för minskade utsläpp av växthusgaser och våra åtgärder för klimatanpassning baserat på det faktum att det numera är blötare, blåsigare och bl a större risk för översvämningar. Inte så att vi ska lägga ner våra klimatambitioner, men om jag kikar på bifogade utsläppskarta så är det nog tyvärr så att inte ens om vi helt och hållet eliminerar alla våra utsläpp av växthusgaser kan vi påverka den globala utvecklingen.
Kan rekommendera dagliga studier av hur kraftproduktionens utsläpp av CO2 ser ut runt om i världen och i Sverige.
Allt för många länder har i praktiken mycket låga ambitioner på det här området och det används fortfarande förfärande stora volymer fossila bränslen i världen.
Är jag en dysterkvist som inte tror att detta förhållande knappast kommer att förändras under de närmaste åren?
